Lördag kväll är det som vanligt mycket folk i rörelse, människor kommer gående i grupp hand i hand eller arm i arm. Ena sidan av Stortorget är fullt av taxibilar och andra bilister som letar efter en ledig parkeringsplats. Alla verkar glada och uppspelta och ändå är klockan inte mycket mer än sex på kvällen.
Adés opera Stormen tog mig med storm 2012
Det återkommande operabesöket alltid på en lördag, på Spegeln med Thomas Adès ”Stormen” inleddes med den likaledes obligatoriska cykelturen till Stortorget i Malmö.
Lördag kväll är det som vanligt mycket folk i rörelse, människor kommer gående i grupp hand i hand eller arm i arm. Ena sidan av Stortorget är fullt av taxibilar och andra bilister som letar efter en ledig parkeringsplats. Alla verkar glada och uppspelta och ändå är klockan inte mycket mer än sex på kvällen.
Vanligtvis försöker jag komma i god tid innan föreställningen börjar och oftast intar jag en hamburgare på Max, av den mest nyttiga sorten, en hamburgare insvept i ett stort salladsblad och till detta ett par koppar gratis kaffe. Av detta blev det dock inget av i går då köerna var till synes oändliga.
Till saken hör att jag också brukar förbereda mig inför dessa föreställningar genom att alltid ha med något att läsa och just nu handlar det om Andreas Lundstedt´s ”Mitt positiva liv” som ligger på läslistan.
Det blev just inte mycket av med läsningen heller mest på grund av att jag oftast behöver ett par tysta minuter innan jag åter är inne i handlingen. Väl inne där går det oftast av bara farten, dvs om boken är läsvärd och det är den.
Istället gick jag till Spegeln och där var det nästan totalt folktomt på inne och ute och av mina operavänner lyste de flesta med sin frånvaro bara ett par var där och det var ju trevligt i och för sig och gav oss också tillfälle att byta några ord innan föreställningen började.
Det enda jag saknade var möjligheten att njuta av ett glas vin, men det är absolut helt omöjligt.
Det har Malmö kommunstyrelse bestämt punkt slut. Detta måste ha varit ett av de viktigaste och mest krävande besluten som den politiska församlingen har fattat.
Det är fullt möjligt att dricka ett glas vin på operahusen runt om i den civiliserade världen, med ett tydligt undantag för operasändningarna på bio från New York.
Den som kan förklara varför för mig kommer jag att utse till operavärldens kvinna/man i dessa sammanhang.
Kontrasten när jag kom i biosalongen var oerhört slående; där var max ett trettiotal personer, men det var kanske bara de riktiga operaälskarna eller entusiasterna, som var där?
Detta får ni absolut inte lov att föra vidare till våra operachefer för då ryker chansen att få uppleva ett mästerverk, på ett operahus, all sin kos.
Innan föreställningen började fick vi som vanligt uppleva bild och musik inför kommande sändningar och när ”Stormen” började så blev kontrasten enorm, men jag anpassade mig till denna nya ljudupplevelse, men skall sanningen fram så upplevde jag ouvertyren som ren kakafoni. Det var många nya toner att ta till sig, men det gick småningom.
Redan från början imponerade sångarna och Audrey Luna, totalt okänd för mig, var en fantastisk upplevelse, men övriga sångare imponerade också mycket.
Så här skriver Björn Ekblom om hennes prestation i sin recension som i sin helhet publiceras i NLT:
Den som jag vill framhålla som alldeles exceptionell var Audrey Luna i rollen som luftanden Ariel.Tyvärr har jag inte absolut gehör, men jag hörde att hon långa stycken lekte en bra bit över sitt höga C i den trestrukna oktaven. Hon gjorde det med en precision som gör att jag vill uppfinna(?) ett nytt röstfack – kontrasopran. Oerhört imponerande. Hon var dessutom en stor scenpersonlighet…
Efter paus ändrade musiken helt karaktär och blev mycket njutbar vilket också medverkade till att de fantastiska sånginsatserna blev om möjligt ännu bättre än i de två första akterna.
Här vill jag särskilt nämna kärleksparet, som sjöngs av Isabel Lleonard och Alek Shraeder. Sångkonsten nådde nya höjder när Gonzalo, som sjöngs av John del Carlo, känd från många framträdanden, och mest imponerad av herrarna blev jag av Antonio som sjöngs av Toby Spence, men också William Burden imponerade som Alonso.
Såväl Lestyn Davies som Simon Keenlyside imponerade storligen, men jag tycker att det är svårt att avgöra vem som var bäst av dessa det lutar åt oavgjort.
Hela uppsättningen var sammantaget en fantastisk musikupplevelse och här har som vanligt såväl operakören som orkestern under ledning av dirigenten Thomas Adès en stor del av ansvaret för detta utmärkta resultat.
Till detta skall då läggas en fantastisk scenografisk lösning ett resultat som scenografen och regissören får dela på.
En annan orsak till den utmärkta operaupplevelse hänger förmodligen samman med att sångarna sjöng på engelska dvs originalspråk, vilket gjorde att förståelsen blev mycket större särskilt som musiken inte är helt lätttillgänglig. Med detta menar jag att musiken inte är lika lätttillgänglig som i de största italinska operaverken där ju också kombination av musik och italiensk sång tar verket till hjärtat.
Avslutningsvis vill jag bara konstatera att man behöver inte vara rädd för modern musik och om man anser att det är alldeles förfärligt, vilket det inte är, så kan man ju gå i pausen…
Om föreställningen
Produktionsteam
Dirigent: Thomas Adès
Libretto: Meredith Oakes
Regissör: Robert Lepage
Scenografi: Jasmine Catudal
Kostym: Kym Barrett
Ljussättning: Michel Beaulieu
Videodesigner: David Leclerc
I rollerna
Audrey Luna – Ariel
Isabel Leonard – Miranda
Iestyn Davies – Trinculo
Alek Shrader – Ferdinand
Alan Oke – Caliban
William Burden – King of Naples
Toby Spence – Antonio
Simon Keenlyside – Prospero
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
