Ariadne från Naxos på DKT Operaen

Operaen

Ariadne från Naxos på DKT Operaen

På dagen när den första höststormen inföll, alltså i förrgår påbörjade jag resan mot Den Kongelige Teater i Köpenhamn. Med tanke på vädret så bestämde jag mig för att åka hemifrån redan vid 15-tiden, eftersom jag denna gång skulle utnyttja min Öresund-runt biljett. Biljetten innebär ju att man måste åka runt och därför är det nödvändigt att åka via Helsingborg i ena riktningen. Med tanke på vädret så kändes det aningen tryggare att åka dit via Helsingborg, annars vet jag ju inte när jag hade kommit hem.

På ditresan började jag att läsa Barack Obamas memoarer, eller vad man skall kalla den för.
Efter lite mer än tre timmar var jag så äntligen framme vid Operaen och där uppstod de verkliga problemen att ta mig från busshållplatsen in i operahuset. Det var en pärs, men som alla förstår så lyckades jag till slut.

Eftersom jag egentligen skulle ha sett föreställningen först den 24 november så hade jag ingen biljett, utan den skulle jag avhämta i biljettluckan och därför blev jag lite orolig när biljettören berättade att biljettkontoret öppnade en timme före föreställningens början, men jag blev i alla fall anvisad en plats där jag kunde sitta ner och vänta. Det skedde som man säger med en vänlig men fast hand. Självfallet vågade jag inte röra på mig förrän jag fick besked om att nu skulle biljettkontoret strax öppna.

Byte av föreställningsdag innebar också att jag missade båda Mathilda Paulsson och den kanadensiske sopranen Jane Archibald, som skulle sjunga Zerbinettas roll. Istället fick vi höra Susanne Elmark i den rollen, och det gick lika bra.

För första gången på mycket länge kunde jag notera att salongen i stort sett inte var mer än halvfull. Det var en något märklig känsla särskilt som föreställningen hade fått mycket goda recensioner, åtminstone i dansk press. Jag har ännu inte läst någon recension varken i de skånska bladen eller någon av stockholmsdrakarna.

Musiken är ju som bekant skriven av Richard Strauss till ett libretto av Hugo von Hofmannsthal och det är en ganska omskriven opera, men sedan den andra premiären har den varit en tämligen återkommande föreställning på repertoaren. Det ska vara närmast total förvirring på scenen när verket spelas och det handlar om en operagrupp och en gycklargrupp som tvingas att samtidigt spela en tragedi och en fars för samma publik och egentligen för att vinna tid så att det festliga fyrverkeriet kan gå av stapeln klockan 21:00.

Själv såg den Ariadne på Naxos för första gången på Malmö Opera och med regi av Wilhelm Carlsson och Gintaras Rinkevicius som dirigent. Som Zerbinetta hördes hela Malmös lilla älskling Dilbér och komponisten sjöngs av Martina Dike. Minnesvärt var också att Lars Humble spelade ceremonimästaren på ett alldeles förträffligt sätt.

Medverkande:
Ariadne/Primadonnan: Ann Petersen
Bacchus/Tenoren: Johnny van Hal
Komponisten: Daniela Sindram
Zerbinetta: Susanne Elmark
Harlekin: Palle Knudsen
Brighella:Bengt-Ola Morgny
Scaramuccio: Peter Lodahl
Truffaldino:Ludvig Lindström
Hushovmästaren:Magnus Vigilius
En musiklärare: Sten Byriel
En dansmästare:Gert Henning-Jensen
med flera

Dansare från Pantominteatret:
Kristina Conders, Elena Lucas, Anna Asplind, Elin Nedermann, Line Ruda, Tina Möller, Parva Pirzadech, Helena Hertz Melkjorsen, Karen Brostrup, Cecilie Gry Jensen, Matti Silfer, Franklin de Simao, Jan Christensen, Reidar Sjöset, Morten Kjeldgaard, Patrick Spiegelberg, Sam Linscott, Henrik Lund, Jesper Ringström, Tommy Ogfeldt och per Lundsgaard.

För uppsättningen svarar den berömde kanadensiske regissören Robert Carsen och dirigenten hette Friedemann Layer. För scenografin står Peter Pabst och kostymerna är gjorda av Falk Bauer. Manfred Voss ansvarar för ljusdesign.

Trots att det fanns ganska manliga sångare med så kan jag utan vidare konstatera att det var damernas afton, med Susanne Elmark på första plats, men med detta inte sagt att övriga damer var dåliga tvärtom. Det var en positiv överraskning för mig att lyssna till Ann Petersen. Hon var verkligen mycket bra, men jag minns fortfarande hur besviken jag var när jag hörde henne i Lohengrin, i en nyuppsättning för några år sedan på DKT.

Till glädjeämnen på den manliga sidan måste jag räkna Johnny van Hals framträdande som Bacchus/Tenoren.

Om sanningen skall fram och det skall den ju, så var jag inte särskilt förtjust i själva uppsättningen direkt, men nu när det har gått några timmar är jag beredd att hylla uppsättningen som en verklig upplevelse. Precis som det skall vara vid ett besök på operan.

Kvällen avslutades med att jag hade sällskap på sista sträckan hem av både Johnny van Hal och Bengt-Ola Morgny, och det gjorde ju inte kvällens upplevelse sämre. Tvärtom!
Vill du läsa mer om handlingen i operan

Related posts

Kommentera