Call-Girl 2012 – konstnärlig frihet utan gräns

Call-Girl 2012 - konstnärlig frihet utan gräns Call Girl - konstnärlig frihet utan gräns
76 / 100

Call-Girl 2012: Handlingen utspelar sig en vecka före riksdagsvalet 1976. Olof Palme är statsminister och förlorar valet till Thorbjörn Fälldin. Det handlar om den största sexskandalen som landet har upplevt.

Call-Girl 2012 – konstnärlig frihet utan gräns

Prostitution

Prostitution var tillåtet men inte koppleri dvs att förmedla sexuella tjänster.Från början handlade det om att förmedla sexuella tjänster mellan vuxna, men det blev ett mycket allvarligt läge när bordellmamman började använda sig av två underåriga flickor. Att ha samlag med barn under femton års ålder var inte tillåtet.

Doris Hopp

Bland de fasta kunderna fanns kända affärsmän, politiker och t om ministrar. Männen i maktens korridorer ansåg att de hade all rätt till sitt sexliv och använde sina personliga kontakter till att avstyra utredningen av denna kopplerihärva ledd av Doris Hopp, som i dåtidens tidningar helt enkelt kallades för bordellmamman.

Filmens ena huvudtema handlar om två fjortonåriga flickor som har blivit placerade på ett ungdomshem strax utanför Stockholm på grund av att skolan inte vill låta dem gå i skola och föräldrarna avsvär sig ansvaret för sina barn och önskar att samhället löser problemet för dem.

Så fort flickorna har möjlighet lämnar de ungdomshemmet och åker in till stan för träffa killar och dricka alkohol. I storstadens klubb- och nattliv möter flickorna Dagmar som skämmer bort tjejerna med sprit, pengar och dyra kläder. I en dimma av tappad verklighet blir flickorna lurade till att ha sex med bordellmammans kunder, varav många är både kända och mäktiga.

Call-Girl är en mycket välgjord film, även om det tar en bra stund innan jag kommer in i handlingen.Intressant miljöskildring som har återgetts på ett sätt som väcker egna minnen av Stockholm.För foto svarar Hoyte van Hoyteman.

Rollprestationerna är överlag mycket goda, speciellt gäller det Pernilla August som spelar bordellmamman Dagmar. scenerna där hon växlar mellan beskyddande hönsmamma och iskall affärskvinna är det svårt att inte få kalla kårar längs ryggraden.

Simon J Berger, känd nu senast från tv-serien “Torka aldrig tårar utan handskar”, som här spelar rollen som den polismannen som får i uppdrag att jobba med fallet gör också en mycket bra insats.

Även de unga flickorna, Sofia Karemyr och Josefin Asplund gör mycket bra insatser som Iris resp Sonya.

Regissören Mikael Marcimain har enligt sin egen uppfattning skapat en nervkittlande, hudnära svensk thriller, men det är en uppfattning som jag inte är riktigt säker på att jag delar.

Även om filmen inte är en dokumentär så anser jag att filmens berättigande och intresse minskar genom att man medverkar till att förtala en mördad statsminister utan att det egentligen hade varit nödvändigt.

Det känns som filmmakarna har gjort detta på ren spekulation, men värst känns det när man åberopar sin konstnärliga frihet för att försöka rättfärdiga en ren spekulation.

Det gör att filmens egentliga angelägna budskap nästan helt försvinner även om filmen som sådan är mycket välgjord och rent av kan räknas som en av de bättre svenska filmerna i nutid.

Det känns inte särskilt angeläget att rekommendera filmen till andra men om jag skall göra detta så beror det helt och hållet på den utmärkta miljöbeskrivningen och alldeles utmärkta skådespelarinsatser.

Mer att läsa