Den listiga lilla räven – på Läckö slottsopera

Den listiga lilla räven – på Läckö slottsopera
Den listiga lilla räven – på Läckö slottsopera – Illustration: Anna Ardelius

 

Den listiga lilla räven – på Läckö slottsopera

Det är en imponerande syn som man möts av när man stiger av bussen vid ändhållplatsen ute på Kållandsö, uppe på en höjd skiner Läckö slott i kapp med solen. Ändamålet med den långa och besvärliga resan från Malmö var att uppleva kvällens premiär av Leos Janacek´s ”Den listiga lilla räven” ute på borggården.

Det har blivit till återkommande tradition att se premiärföreställningen på Läckö slott och särskilt roligt har det varit sedan man övergav det jag kallar Rossini-spåret. I stort har jag inget emot Rossini, men för mig representerar han vad jag kallar snubbelmusik om än en trevlig sådan.

I år hade den konstnärliga ledningen alltså satsat på ett Janacek-verk och det är en satsning som jag gillar. Gillar man hans musik får man ta tillfället i flykten när tillfälle ges. Visserligen såg jag hans ”Jenufa” på Malmö Opera under förra säsongen, men annars ges det inte så många tillfällen åtminstone inte här i Sverige, som jag känner till.

Ändamålet med den långa och besvärliga resan från Malmö var att uppleva kvällens premiär av Leos Janacek´s ”Den listiga lilla räven” ute på borggården.

Det har blivit till återkommande tradition att se premiärföreställningen på Läckö slott och särskilt roligt har det varit sedan man övergav det jag kallar Rossini-spåret. I stort har jag inget emot Rossini, men för mig representerar han vad jag kallar snubbelmusik om än en trevlig sådan.

I år hade den konstnärliga ledningen alltså satsat på ett Janacek-verk och det är en satsning som jag gillar. Gillar man hans musik får man ta tillfället i flykten när tillfälle ges. Visserligen såg jag hans ”Jenufa” på Malmö Opera under förra säsongen, men annars ges det inte så många tillfällen åtminstone inte här i Sverige, som jag känner till.

Det finns mycket att säga om ”Den listiga lilla räven” som ju på ytan är en saga eller fabel, men som säkert kan tolkas på många olika sätt, men det anser jag är upp till var och en att själv ta ställning, men visst finns det en politisk eller samhällskritisk syn på världen som kanske speglar något av Janaceks syn på den dåtida världen?

Innan jag beger mig till en operascen brukar jag försöka lyssna in musiken i förväg och så har jag gjort även denna gång, men mitt allmänna omdöme om musiken före gårdagens föreställning blir att det var svårt att ta till sig musiken, men det är ett omdöme som jag fick lov att omvärdera och då särskilt efter andra aktens flödande musik.

Till första akten är jag fortfarande lite tveksam men i sanningens namn måste jag få tillstå att orkestern under den dynamiske dirigenten Simon Phipps ledning fick fram nyanser i musiken som åtminstone jag inte har lyckats uppfattat när jag har lyssnat på musiken hemma på kammaren.

Till föreställningens starkaste sidor hör Anna Ardelius underbara scenbild och dessa fantastiska dräkter. Det är också beundransvärt hur väl man har lyckats att ta tillvara på borggården och slottets miljö i uppsättningen.

Sångligt sett fanns absolut inget att klaga på, även om jag hade svårt att hålla reda på de olika sångarna åtminstone de som mer än en roll. På den kvinnliga sidan imponerades jag mest av kvartetten bestående av Sofie Asplund, Elisabeth Haglund, Frida Engström och Frida Josefin Österberg.

Andra akten med Sofie Asplund och Elisabeth Haglund gillade jag särskilt bra, ja jag blev lyrisk av glädje när jag lyssnade på dessa i andra akten, men också de andra damerna imponerade mycket och särskilt förtjust är jag ju i Frida Josefin och detta sedan jag upplevde henne som Cherubino i Figaros Bröllop för några år sedan. Till de sångliga konsterna måste jag också lägga det sceniska framförandet som var ypperligt. Åsa Thyllman som tuppen i hönsgården var obetalbar i sitt agerande, men även övriga medverkande gjorde en mycket bra scenisk framställning.

På den manliga sidan så utmärkte sig också samtliga i denna kvartett nämligen Thomas Lander, Johan Christensson, Björn Blomqvist och Linus Börjesson. men skall jag framhålla någon särskild så får det bli Linus Börjesson, som har tycker jag en av detta lands vackraste unga barytonpipor, som Birgit Nilsson skulle ha uttryckt det. En stor och rolig komisk insats svarade Johan Christensson för, men det gäller även övriga herrar.

I föreställningen medverkade också en uppskattad barnkör och dessa hade ju också annat att göra under föreställningens gång, vilket av döma av publikreaktionerna många uppskattade.

En särskild eloge vill jag gärna dela ut till orkestern och som vanligt svarade de för en utmärkt insats.

Som avslutning på denna fantastiskt vackra operaupplevelse delade chefredaktören för tidskriften Opera ut 2011- års operapris, som Läckö vann genom läsarnas omröstning förra året.

Avslutningsvis var det som det brukar vara på Läckö, en stor operaupplevelse och nu kan det definitivt konstateras att sommaren har börjat även om temperaturen behöver stiga ytterligare några grader.

Recensioner

Bo Borg i GP

Related posts

Kommentera