Elektra – succé på Kungliga Operan

Elektra at Royal Opera in Stockholm - synopsis
Elektra – succé på Kungliga Operan

Elektra – succé på Kungliga Operan

I går var det alltså premiär på Richard Strauss Elektra. Det var en fantastisk upplevelse att lyssna på direktsändningen, men jag kan ju inte låta bli att tänka på vilken upplevelse det hade varit om jag också varit närvarande i operahuset. Det är ju mitt eget fel eller dåliga planering, men den ursprungliga planeringen byggde ju på att jag absolut ville se sista föreställningen av Valkyrian och den gick ju redan i tisdags. Sedan hände det ju sig att jag gick och vann Stora Kulturbloggpriset i kategorin Musik och den utdelningen ägde ju rum förra lördagen, men jag planerar naturligtvis att försöka se föreställningen lite senare närmare bestämt den 23 januari i nådens år 2010.

En annan tanke som virvlar förbi och som jag då och då reflekterar på: vad är det som gör att en operauppsättning blir en succé och en del inte blir det? Svaret på den frågan skall jag be att få återkomma till i ett annat inlägg framöver.

Men igår kväll var det absolut en stor succé och en succé av det största mått som jag har varit med om på Kungliga Operan och för den sakens skull på någon operascen på ganska länge.Enligt uppgifter från en närvarande operavän skulle det ha varit svårslagna och välförtjänta applåder efteråt! Stående ovationer!!

Det känns bra för man vill ju att varje kväll på operan skall bjuda på en stor upplevelse, men vi vet ju också att det inte riktigt är på det sättet. En annan sak som jag ofta tänker på är att en föreställning oftast blir bättre och bättre. Till exempel gäller det KO:s uppsättning av Nibelungens ring och särskilt då gäller det uppfattningen om scenografins betydelse för helhetsupplevelsen.

Bakom gårdagens succéartade föreställning står ju radarparet Staffan Valdemar Holm Bente Lykke-Möller. Dirigent var Pier Giorgio Morandi. Om jag skall vara helt ärlig så var jag lite oroad för hur han skulle klara att gå i land med uppgiften. Det hade jag inte behövt vara tillsammans med Hovkapellet klarade han den uppgiften med bravur och stor elegans.

Elektra är en opera som inte spelas så ofta i varje fall inte på våra breddgrader, men jag såg iallafall Peter Konwitschny´s uppsättning på Den Kongelige Operaen i Köbenhavn för några år sedan. Minnesbilderna därifrån är visserligen inte så starka, men jag är ganska säker på att den uppsättningen inte berörde mig så starkt som gårdagens upplevelse.

Två saker tyckte jag var speciellt utmärkande och det var Kungliga Hovkapellets behandling av Strauss partitur. Det var fantastisk upplevelse. Jag upplevde att jag hörde nyanser som jag inte tidigare har upplevt och det var precis som jag hörde musikslingor från hela Strauss repertoar, men jag kan ju föralldel ha hört fel.

I alla Straussoperor är det ju de kvinnliga sopranerna som tar den största platsen och det är helt OK för min del. Igår kväll var den klarast lysande stjärna Katarina Dalayman och det måste anses vara en utomordentlig prestation, som ju inte blir mindre av att hon är på scen i nästan en timme och fyrtiofem minuter. Hon blev dock fint kompletterad av både Marianne Eklöf och Emma Vetter.

Detta innebär ju inte att männen var sämre men de har ju inte samma betydelse för handlingen om man undantar Oreste, Elektras bror.

Sammanfattningsvis var det en oerhörd stark upplevelse att följa föreställningen direkt, även om det naturligtvis hade varit en ännu större upplevelse direkt på plats. Det är ju som bekant inte möjligt att se föreställningen i radio vilket gör att jag gärna vill propagera för att stora premiärer direktsänds i TV och om det nu inte är möjligt borde sådana föreställningar direktsändas på en biograf nära dig. Detta borde bli en operachefs nyårslöfte!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Så här tyckte Svenska Dagbladets recensent

Så här tyckte Dagens Nyheters recensent

Related posts

Kommentera