Madama Butterfly premiär på Malmö Opera

Madama Butterfly Malmö Opera - synopsis
Madama Butterfly – Malmö Opera

 

Madama Butterfly premiär på Malmö Opera

I lördags var jag på en av årets mest efterlängtade operapremiärer nämligen Giacomo Puccini´s ”Madama Butterfly” på Malmö Opera.

Den gångna veckan har jag gjort några operaresor dels till Göteborg, Köpenhamn, Stockholm dels till Århus. I Göteborg såg jag premiären på ”Don Carlos” på GöteborgsOperan och på DKT i Köpenhamn Alban Berg´s ”Lulu”.

Vid stockholmsbesöket passade jag på att se Giuseppe Verdi´s opera ”Ernani” med Södertäljeoperan och i fredags åkte jag till Århus för att se Giacomo Puccini´s ”Manon Lescaut på Den Jyske Opera och i lördags (6/12) var det så dags för premiären på Giacomo Puccini´s ”Madama Butterfly” på Malmö Opera.

Det är en operapremiär som jag har längtat till ända sedan första veckan i juni när det stod klart för mig att Joachim Bäckström skulle sjunga B F Pinkerton den amerikanske marinlöjtnanten, som gifter sig med geishan Cio –Cio- San, ett äktenskap på japanska som kan sägas upp med en månads uppsägningstid.

När det sen blev klart att den danska sopranen Elsebeth Dreisig skulle sjunga Madama Butterfly så var det hur enkelt som helst att bestämma mig för att den föreställningen skulle jag se.

I det här sammanhanget kan det noteras att Malmöoperan denna gång skulle ha två premiärer och på den första premiären skulle den tyske tenoren Thomas Piffka sjunga Pinkerton och koreanskan Kyunghae Kang.

Det var alltså först på den andra premiären som Bäckström/Dreisig skulle sjunga, men det gjorde ju inte så mycket för då blev det tillfälle till två premiärer.

Nu visade det sig emellertid att Piffka blev plötsligt indisponerad vilket innebar att Joachim Bäckström fick agera premiärlöjtnant och med koreanskan Kyunghae Kang som Madama Butterfly.

Detta skulle bli min tredje uppsättning på kort tid eftersom jag dels såg den något moderniserade versionen på Dalhalla för några år sedan och också den traditionella uppsättningen från Metropolitan Opera på en bio nära dig.

Även det här var en traditionell uppsättning, även om den inte liknar tidigare uppsättningar som jag har sett. Mitt intryck är att regissören, Henry Akina tillsammans med sitt team, Dean Shibuya och Anne Namba har lyckats göra en otroligt fint sammanhängande uppsättning. Kostymerna var fantastiska och scenografin var mycket ändamålsenlig och vacker. Egentligen var det bara två saker som störde mig dels muren bakom det japanska hemmet dels figuranterna, som gestaltades av Malmöflickorna. Skulle de föreställa ninjasoldater? Muren kan åtminstone inte jag placera i verket, men det finns säkert en helt perfekt förklaring till den, även om jag inte lyckades uppfatta den.

I övrigt anser jag nog att det var en tydlig och gripande föreställning som väl följer Puccinis intentioner.

På sånginsatserna kan man inte heller klaga även om jag tidvis hade svårt att uppfatta Joachim Bäckströms klangfulla stämma, men det kanske kan skyllas på omständigheterna eller kanske att min hörsel inte är vad den en gång var. Att Joachim Bäckström har framtiden för sig råder det dock ingen som helst tvekan om.

Det var också roligt att höra Rickard Söderberg, som Goro och här noterade jag att hans roll var större än jag minns från tidigare uppsättningen, men det gjorde ju absolut ingenting då han både sjöng och agerade förträffligt.

På herrsidan var jag mycket imponerad av den danske barytonen Per Höyer som sjöng och gestaltade Sharpless, den amerikanske konsuln helt ypperligt. Jag har ju under årens lopp hört och sett honom i ett stort antal roller, men det här var något utöver det vanliga.

På damsidan imponerade som vanligt Emma Lyrén i Suzuki´s parti, men det var inget större fel på Kyunghae Kong som gestaltade Cio-Cio-San och hennes tolkning av Un bel di vedremo utlöste de första egentliga applåderna i föreställningen.

Bra skötte sig också, som vanligt, Malmö Operakör, men också orkestern under ledning av Joseph Swensen.

Realistiskt och trevligt var det också att se att parets gemensamma barn, som för dagen hette ”Sorg” var en riktig treåring i motsats till en uppsättning jag såg på Deutsche Oper i Berlin där barnet var i tioårsåldern.

Sammanfattningsvis anser jag att det var en ovanlig vacker och fin uppsättning, som jag säkert kommer att njuta av fler gånger innan sista föreställningen den 2 februari.Det kan du också göra!

Recensioner

Här kan du läsa Carlhåkan Larséns recension i Sydsvenskan

Related posts

Kommentera