Greve Ory operasuccé i New York 2011

Greve Ory operasuccé i New York 2011 Juan Diego Florez
80 / 100

Greve Ory operasuccé i New York – inte lika stor succé i min operavärld

Greve Ory operasuccé i New York 2011

Igår kväll blev det tillfälle att se ytterligare en opera som jag inte tidigare var varken sett eller hört tidigare, däremot var jag nära att köpa en cd-inspelning för några år sedan i samband med en operaresa till Berlin.

Le Comte Ory, eller Greve Ory som den har döpts till här i Sverige, egentligen skulle den nog ha hetat ”Den falske Ory”, är som de flesta Rossini-operorna en komisk historia.

Sprudlande

Det är alltid trevligt att lyssna på hans sprudlande musik och särskilt en historia som denna med hisnande koloraturer och det ena höga C:et staplade ovanpå varandra, men i längden blir det ganska tröttsamt och helt intetsägande och framför allt blir det inte en berörande upplevelse. Det är definitivt ingen musik man minns, när föreställningen är slut så försvinner musiken och handlingen i verket för den delen också.

Korstågen

Den ursprungliga handlingen utspelar sig i samband med ett korståg på 1200-talet och männen, korsfararna, var så oroliga för sina kvinnors dygd att de såg till att kvinnorna i princip var inlåsta på slottet och inte hade någon kontakt med yttervärlden. Bortsett från några pålitliga män.

Grevinnan Adéle

Greve Ory och hans mannar gör dock allt för att komma in på slottet för en herdestund med den vackra grevinnan Adèle, vilket dock inte lyckas och i slutscenen får greve Ory hjälp att fly via en hemlig utgång. Detta tror jag på ett korrekt sätt sammanfattar handlingen i denna komiska opera dvs det handlar om alla förvecklingar som uppstår och till detta får vi lyssna på Rossinis ”snubbelmusik” som jag kallar den för.

Kompositörens tid

Regissören hade flyttat handlingen från 1200-talet till kompositörens tid dvs omkring 1830-talet och hela handlingen utspelade sig på en teaterscen föreställningen igenom. Inte mycket att orda om, men den gamle buttre mannen kunde ju i alla fall få mig att dra på munnen. Även om det hade varit roligare att se och uppleva handlingen i den ursprungliga miljön, för en gångs skull, men det lär jag nog inte få uppleva.

Kända stjärnor

På scen domineras ju föreställningen helt av de tre stora kända stjärnorna, Juan Diego Florez, Joyce DiDonato och Diana Damrau, men också vår egen Susanne Resmark till vardags kunglig operasolist på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Susanne Resmark

Fru Resmark är ju egentligen att betrakta som en dramatisk mezzosopran så det var ju kul att se och höra henne i en komisk opera och hennes prestation får ju betraktas som väl godkänd, men personligen föredrar jag henne i mer dramatiska roller, som Eboli i ”Don Carlos”, nu senast på GöteborgsOperan och senare i vår skall hon sjunga Amman i Richard Strauss ”Die Fraue ohne Schatten” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Joyce DiDonato

Joyce DiDonato hörde jag förmodligen för första men förhoppningsvis inte sista gången och Diana Damrau har jag hört några gånger tidigare även om jag just nu inte kan skriva i vilka sammanhang, förmodligen i ”Rosenkavaljeren” tillsammans med Renèe Fleming, men det kan jag inte ta gift på.

Belcantotenoren från Peru

Juan Diego Florez, belcantotenoren från Peru har jag också hört och sett tidigare och här var det i Donizettis ”Regementets dotter” också i en överföring från Metropolitan Opera i  New York.

Dirigent

Kvällens dirigent var Maurizio Benini också en herre som jag har stiftat bekantskap med sedan tidigare och han får väl anses vara något av en Rossini-specialist, italienare som han är och senare i år skall han dirigera Rossini´s ”Italienskan i Alger” på en av Paris-operorna.

Bästa sångare

Som vanligt när det gäller uppsättningarna från Metropolitan opera så är alla roller besatta med de bästa sångarna, som finns tillgängliga och igår kväll utgjorde inget undantag. Som vanligt måste jag dessutom gen en eloge till den fantastiska kören för den medverkade till att jag emellanåt fick vila öronen mellan de svindlade koloraturerna och höga C.

Sammanfattningsvis blev det ju trots allt en fin operaupplevelse, men redan nu längtar jag till de tre sista produktionerna den här sången med de enligt min uppfattning några av de bästa kompositörena nämligen Richard Strauss ”Capriccio” Giuseppe Verdi´s ”Trubaduren” och bäst av dessa Richard Wagners första dagen i ”Nibelungens Ring” ”Valkyrian”.

 

Mer att läsa