Il Turco In Italia på Den Kongelige Opera

Il Turco In Italia på Den Kongelige Opera

Il Turco In Italia på Den Kongelige Opera

Il Turco In Italia, musiksatt pjäs på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

I onsdags var det dags för näst sista föreställningen i abonnemanget för 2008-09 års säsong på Den Kongelige Opera i Köpenhamn, eller Operaen som det egentligen kanske heter, men eftersom föreställningen gick på Gamle Scene dvs huset vid Kongens Nytorv så kanske det egentligen heter Det Kongelige Teater.

Hursomhelst så var det en Rossini-opera som heter Il Turco in Italia på originalspråk och på danska heter den Tyrken i Italien.

Det skall från början klart konstateras att Gioacchino Rossini inte tillhör mina favorit-kompositörer. Jag brukar kalla hans musik för snubbelmusik, det kan vara roligt att lyssna på men musiken ger mig ingenting tillbaka. Som musik av Mozart, Puccini, Verdi och Wagner alltid gör.

Efter att på kort tid ha sett och lyssnat på Resan till Reims, Barberaren i Sevilla och Askungen så är jag ganska trött på den snabba musiken som han tycks återanvända och återanvända om och om igen.

Det positiva med Rossinis operor är att det oftast, om inte alltid, ställs stora krav på sångarna förmåga. Ett bra exempel på detta är Malena Ernmans insats i Askungen på Kungliga Operan.

Turken i Italien är en av de många Rossini-operor som jag inte varken har sett eller hört tidigare och när jag fick klart för mig att Cecilia Bartoli har sjungit in en skiva tillsammans med Alessandro Corbelli som Fiorillas bedragne man så väcktes intresset en aning.

Första akten är en och en halvtimme lång och det är enligt min uppfattning alldeles för långt, särskilt om man inte vet om det i förväg. Totalt inklusive en paus varar föreställningen nästa tre och en halvtimme. Det är absolut för lång tid. Det hade kanske varit njutbart och rent av roligt om föreställningen hade varat ett par timmar.

Sånginsatserna kan man dock inte klaga på utan de var överlag, som vanligt mycket goda. Bäst på plan tyckte jag att Henriette Bonde-Hansen var och det är alltid roligt att höra en ny fin röst. Alessandro Corbelli sjöng Don Geronios parti och det var kanske den insatsen som publiken uppskattade mest. Själv tyckte jag att Bo Kristian Jensens Don Narciso var bland de bästa, även om jag hade sett framemot att se och höra Gert Henning Jensen i samma roll, men han var tydligen ledig denna kväll.
Till kvällens upplevelse medverkade DetKongelige Operakor, men det är ju precis som det skall vara.
Scenografi som var gjord av Christian Fenouillat var mycket läcker och rolig och passade precis till Rossinis snubbelmusik eller sprudlande som champagne som textförfattaren av programbladet kallar det.

Föreställningen var ett samarbete med Royal Opera House Covent Garden i London och den dirigerades av Giancarlo Andretta och föreställningen regisserades av Patrice Caurier och Moshe Leiser, ett par som jag inte tidigare har hört talas om, men det kanske blir mer av dem senare.

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag upplevde föreställningen mer som en musiksatt teaterpjäs och som sådan var det inte alls dåligt, men när jag går på opera, så vill jag bli berörd, ledsen eller glad, men något utrymme för detta fanns inte denna kväll.Nåväl ett hastigt småleende, men det gick fort över.
Intressant

Related posts

Kommentera