Italienskan i Alger knallsuccé på Läckö slott

Italienskan i Alger knallsuccé på Läckö slott

Italienskan i Alger knallsuccé på Läckö slott

Upp i ottan för att få i mig en spartansk frukost innan avresan med buss från Valdemarsvik. Ganska kyligt på morgonen, men redan efter en kvart på bussen hade det börja ösregna. Ni känner till begreppet; hela himlen öppnar sig – det var det som hände. Tur att jag befann mig inne i bussen.

Efter mer än en och en halv timmes väntetid på stationen i Norrköping, gick så resan vidare med tåg till Katrineholm där jag skulle byta till göteborgståget mot Skövde. Detta tåg var försenat c:a en timme på grund av något ledningsfel i höjd med Flen, men medan vi väntade körde det ena X2000 förbi vår perrong i full fart. Dock utan någon förvarning från SJ-personalen. Dåligt! Mycket dåligt; SJ borde satsa på vidareinformation till sina anställda istället för att det strax före en preliminär beräknad ankomst kom det upp en skylt som visade att tåget hade blivit ytterligare 16 minuter försenat.

Enligt tidigare lämnade uppgifter så berodde problemet på en nedriven signalledning i Flen. Men tågen från Göteborg var också kraftigt försenade. Att tillbringa en timme på en SJ-perrong i Katrineholm tillhör inte vad jag kallar en höjdarupplevelse, särskilt inte med den minimala information som SJ är beredd att medverka till.

Nåväl, jag kom vidare bara för att konstatera att det nu blev ytterligare en och en halv timmes väntetid i Skövde. Detta innebar att jag bara fick tjugo minuter på mig i Lidköping att dels hitta hotellet dels hinna tillbaka till busstationen för att hinna med bussen ut till Läckö. Där skulle jag vara vid sjutton-tiden för att hinna med att äta en trerätters operasupé som jag trodde jag skulle äta på Läckö. Så var dock inte fallet utan supén skulle intas på en restaurang i fiskeläget Spiken sex kilometer från Läckö slott. Först försökte jag få äta för vouchern på Läckö, men det var ju absolut omöjligt och det tyckte servitrisen att jag borde kunna förstå. Jag hade dock möjlighet att äta där om jag var beredd att betala vad det kostade.

Det fanns alltså inget annat alternativ än att påbörja vandringen de sex km till Spikens fiskeläge, men efter att ha promenerat några kilometer fick jag följa med en förbipasserande taxi. För de c:a fyra kilometer ville han ha hundra kronor och det fick det ju vara värt. Jag frågade om jag kunde få ett kvitto på beloppet och det kunde jag få, men betalningsmaskinen fungerade inte, så det gick inte att få något kvitto. Han frågade mig om jag tyckte att det var billigt och på den frågan svarade jag nej, men tillade att det var värt hundra kronor. Eftersom jag inte tyckte det billigt så ville han överhuvudtaget inte ha betalt. Det fanns inget annat att göra än att tacka för skjutsen, någon betalning ville han inte acceptera. Förmodligen har jag råkat ut för en stolt arabisk man. Det har hänt förr, men att han inte ville ha betalt det belopp han själv hade begärt, det har jag inte varit med om tidigare.

Och regnet bara fortsatte, visserligen i form av ett lätt duggregn.

Väl framme vid restaurangen avnjöt jag en superb operameny med varmrökt lax, cheasecake och sallad till förrätt. Följt av abborrfilé till huvudrätt och glass med rabarber på sockerkaks-botten. Till detta ett par glas utmärkt vin och slutligen en kopp roiboos te,

Mätt och belåten var det sedan bara att påbörja promenaden tillbaka till Läckö slott en promenad som jag klarade av på c:a en timme. Väl framme på plats i salongen och med andan i halsen, fick jag reda på att det fanns en genväg som endast var tre km. Typiskt, men då vet jag ju detta om det blir besök något annat år.

Strax efter utsatt tid började föreställningen med en sedvanlig lång ouvertyr. Och genast blev jag på gott humör och dagens alla förtretligheter var som bortblåsta.

Det var en fantastisk fin föreställning vi fick se. Ett otroligt fint ensemblespel och med utmärkta soloprestationer. Bäst på plan tyckte jag Markus Schwartz var som sjöng Mustafá, Ulrika Skarby som Isabella, Fredrik Strid som Lindoro, Anders Kjellstrand som Taddeo, Åsa Danielson som Elvira, men också övriga medverkande var bra.

En särskild plats i mitt hjärta fick kören inta; de var mycket bra, rent av fantastiska, så olika men ändå blev det en gemensam grupp. Det var länge sedan jag skrattade på det viset som jag gjorde igår kväll, men ändå var det inte några gapflabb, utan det var helt enkelt mycket roande.

Jag brukar ibland fundera på varför det finns en regissör, men igår kväll förstod jag plötsligt varför, Henry Bronett har fångat Rossini på precis rätt sätt. Det tyckte jag framgick mycket tydligt igår kväll.

Ibland brukar jag kalla Rossinis musik för snubbelmusik och det behöver inte automatiskt vara negativt, men igår kväll kunde jag bara följa med musiken och vara riktigt lycklig. En stark bidragande orsak till den känslan ligger naturligtvis i på det sätt som dirigenten hanterar den utmärkta orkestern, som jag igår uppfattade som större än vanligt. Trevligt var det ju också att se att alla musikerna hade fått en kubb på huvudet. Undrar vems idé det var regissören eller scenografen? Jag tippar på Henry Bronett, men jag kan ha fel.

Föreställningen tog c:a tre timmar inklusive en paus på tjugofem minuter och jag hade så roligt att jag inte märkte att klockan gick. Dessutom hade vi trots allt tur med vädret. Det hanns inte ens att kännas kyligt, vilket det normalt brukar göra, men i år såg jag första föreställningen och det brukar jag inte göra.

Avslutningsvis ger jag föreställningen fem stjärnor av fem möjliga. Allt var mycket bra ja, allt var till min fulla belåtenhet och upplevelsen kändes som jag både hade varit på cirkus och opera på samma gång.
GP:s recension
DN:s recension

Related posts

Kommentera