Johan Edholm solist på Kungliga Operan i Stockholm – baryton

Johan Edholm solist på Kungliga Operan i Stockholm - baryton

Johan Edholm solist på Kungliga Operan i Stockholm – baryton

Utbildning: Operahögskolan i Stockholm. Debut: Schaunard i Puccinis Bohème, Kungliga Operan 1994. Roller vid Kungliga Operan:

  • Mozarts Greve Almaviva och Figaro (Figaros bröllop)
  • Masetto (Don Juan),
  • R. Strauss Greven (Capriccio),
  • En soldat (Salome) och Orestes (Elektra),
  • Skogvaktaren (Janáceks Räven),
  • Zoroastro (Händels Orlando),
  • Prästen (Rangströms Kronbruden),
  • Benson (Franke-Bloms H. P.),
  • Marcel (Bohème),
  • Sharpless (Madame Butterfly)
  • Scarpia (Tosca),
  • Verdis Marullo (Rigoletto) och
  • Jago (Otello),
  • Lindorf/Coppelius/Mirakel/Dapertutto (Offenbachs Hoffmanns äventyr),
  • Escamillo (Bizets Carmen),
  • Ramiro (Ravels Spanska timmen),
  • Donner (Wagners Rhenguldet),
  • Orestes (Strauss Elektra),
  • Greven (Figaros bröllop)
  • Mathieu (Giordanos Andrea Chénier)
  • Andra engagemang:
  • Holberg (Verdis Maskeradbalen),
  • Pappan (Weills De sju dödssynderna),
  • Mozarts Nardo (La finta giardiniera)
  • Talaren (Trollflöjten),
  • Dandini (Rossinis Askungen),
  • Escamillo (GöteborgsOperan) m m.

Intervju

Intervju med Johan Edholm i OV-Revyn medlemstidningen för Operavännerna vid Kungliga Operan i Stockholm Maj 2010

När han sökte in på organistutbildningen blev han förvånande nog underkänd i ämnet sång. Det blev sedan ett väldigt rabalder runt Musikhögskolans ställningstagande. Men redan året därefter kunde han istället glädja sig åt att ha blivit antagen till Operahögskolans i Stockholm grundutbildning, berättar Johan Edholm när jag träffade honom i Operans personalmatsal för några veckor sedan.

Johan är född i Stockholm och har varit omgärdad av musik sedan barnsben. Han medverkade då i tv med Barbro Hörberg och i radio med Thomas Funck. Han sjöng vidare i Katarina gosskör redan som sjuåring under eldsjälen Lars-Ewe Nilsson.

Grundutbildningen fick han i Adolf Fredriks musikklasser och musikgymnasium. Johan spelade då bl.a. Joseph i Andrew Lloyd Webbers Joseph and the amazing technicolor dreamcoat. Efter Operahögskolan var det ytterst nära att Johan, som många andra avgångsstudenter, var hänvisad till Oscarsteaterns uppsättning av The Phantom of the Opera. Det var ett jobb som erbjöd ”åtta toner, åtta klädbyten och åtta föreställningar i veckan”, inget drömjobb med andra ord. ”Tänk inte, detta är bättre än ingenting – Du får i alla fall scenvana”, försökte han övertyga sig. Men, när löneförhandlingen pågick som mest ringde plötsligt Kungliga Operan och erbjöd honom att sjunga Schaunard istället. Valet var väldigt enkelt! Johans mål var att efter avslutad skolgång utbilda sig till kyrkomusiker, och då måste man både kunna sjunga och spela orgel.

Sonny Peterson, som är sångpedagog och organist, antog honom som församlingselev i S:ta Katarina församling. – Sonny har betytt väldigt mycket för min utveckling, som vän, pedagog och kyrkomusiker och vi har arbetat mycket tillsammans. Sedan 1986 är Johan också en uppskattad kyrkomusiker i Bromma församling, där han leder körer, dirigerar och spelar.

Johan Edholm kom in på Operahögskolan 1990 och fyra år senare debuterade han alltså på Kungliga Operan som Schaunard i Puccinis Bohème. Han fick engagemang direkt efter avslutad utbildning vilket är alltför ovanligt.

Det har under dessa femton år blivit en lång rad roller, bl.a. Greven i Richard Strauss Capriccio, Orestes i samme kompositörs Elektra, Marcello i Bohème, Sharpless i Madama Butterfly, de fyra barytonpartierna i Hoffmanns äventyr, Jago i Otello, Escamillo i Carmen, Nick Shadow i Rucklarens väg, Gunther i Ragnarök och mycket annat.

Favoritrollen Scarpia i Tosca sjöng Johan på premiären i Knut Hendriksens nyuppsättning på Operan för några år sedan och han ska återigen sjunga dem nu i maj. Andra akten i Tosca var det examensprov som Kerstin Meyer tilldelade mig som avgångselev, Siegfried Köhler dirigerade Hovkapellet och Staffan Aspegren regisserade. Men det var strejk på Operan så vi fick genomföra hela uppspelet på en tom scen med några lampor. Bengt Hall och andra chefer var scenarbetare! Endast det bästa är bra nog! Scarpia är en levande och mycket komplex rollfigur som aldrig upphör att fascinera mig. I Mozarts Figaros bröllop, som nu är högaktuell på Operan, sjöng Johan först Greve Almaviva med Peter Mattei i titelrollen i Knut Hendriksens regi. – Greven ligger egentligen bättre till för min röst, men Figaro är roligare att sjunga och det är dessutom en av operalitteraturens längsta barytonroller, så det är en rejäl utmaning. När den gamla uppsättningen av Figaro repriserades senast var det titelrollen som gällde för Johan och då på italienska, liksom nu.

Susannor har varit bl.a.: Britt-Marie Aruhn, Mia Pehrsson, Hilde Leidland och nu Elin Rombo. – Att sjunga på originalspråk är en stor fördel eftersom kompositören skrivit musiken för just de orden, annars är svenska ett bra sångspråk om librettisten har kunskapen om vilka vokaler som fungerar på höjden. Den allra största fördelen med originalspråk är att vi öppnar upp Operan för alla de sångare som sjunger utomlands, för vi kan ju generellt sett inte begära att de skall lära sig roller på svenska för några föreställningar på Operan. Detta gäller också våra svenska stjärnor! Jag hoppas att Operan fortsätter att öppna sig mot världen, och inte tröttar ut publiken med samma hussångare hela tiden. Vad hade t.ex. Ringen blivit om inte Hans-Peter König, Nina Stemme m.fl. gästat oss? Textmaskinen gör att publiken förstår vad som sjungs från scenen, vilket ju inte alltid är fallet när vi sjunger på svenska utan textmaskin!

Samarbetet med Ole Anders Tandberg har varit både krävande och utmanande. Han är en ytterst fantasifull regissör och scenograf med rötter i talteaterns värld. Han ägnar mycket tid åt minsta detalj. Han brukar säga att han föredrar de norska orden för repetition nämligen: Att pröve. Att prova sig fram! Föreställningen är mycket infallsrik och det händer alltid något på scenen. Detsamma gäller för hans Così fan tutte.

Figaro drar nu fulla hus och kommer även att ges ett flertal gånger nästa säsong. Ensemblen kommer även att gästspela med föreställningen i prestigefulla Savonlinna denna sommar.

Nästa år innebär en ny utmaning för Johan Edholm, för då ska han sjunga sin första Wotan i Wagners Rhenguldet. Hittills har hans Wagnererfarenhet inskränkt sig till Donner i samma opera och Gunther i Ragnarök. Wotan blir givetvis en spännande utmaning. Upprinnelsen till att huset tillfrågade mig var min medverkan som Wotan i Guldringen, en barnvänlig version av Nibelungens ring, som gavs på Rotundan förra året.

Sedan Menno Feenstra och nu även Birgitta Svendén hört mig som Gunther i Ragnarök uppmuntrade de mig att studera in rollen. Huruvida det blir en fortsättning med de andra Wotanrollerna är inte bestämt. Jag påpekade att Johans rollval påminner mycket om Erik Saedéns. Johan håller med och påpekar att Erik Saedén dessutom var kyrkomusiker i Oscars församling.

Han var ju också en framstående romanssångare och på frågan om denna musikform lockar Johan, svarade han: – Att stå rakt upp och ner på en konsertestrad med milslångt avstånd till publiken och utan paus leverera 24 sånger i rad är kanske inte så intressant.

Jag tror att vi istället borde försöka återskapa den ”musikaliska salongen” med sin närhet till publik, buffé och ett glas vin. Så som det är tänkt! Själv fick jag min romanskick då jag som notvändare fick uppleva Elisabeth Söderström sjunga i ett hem på Stureplan! Så ska det vara!

Intresset för romansen är inte så stort idag, vilket är synd för det är fantastiska sångskatter som är ytterst nyttiga för oss sångare att hålla på med!

På den klassiska frågan om favoritroller nämner Johan enbart Scarpia i Tosca, en roll som han fått sjunga en hel del under de senaste åren. Han gillar dock att sjunga det mesta och tycker att han har ett väldigt spännande yrke. –

På ett personligt plan ligger, än så länge, t.ex. Mozart och Puccini mig närmast. Rollerna i den italienska verismen är mer verklighetsnära och trovärdiga, som livet självt.

Wagnerrollerna har ju en tendens att dra iväg mot det sfäriska och filosofiska, ofta är de nog roligare att sjunga än att lyssna på? Om de inte är extremt bra sjungna förstås, avslutar Johan vår trevliga pratstund.

Ur OV-Revyn (2010) – Operavännerna vid Kungliga Operan © Artikelförfattaren Leif Nilsson och OperaVännerna vid Kungliga Operan

Om du efter att läst denna intressanta artikel önskar bli medlem hos Operavännerna vid Kungliga operan i Stockholm har du här en direktlänk till föreningens hemsida

Upplevda föreställningar

Opera Roll Operahus Datum
Carmen Escamillo Kungliga Operan Stockholm 4.11.2003
La Bohème Marcello Kungliga Operan Stockholm 11.5.2004
Rhenguldet Donner Kungliga Operan Stockholm 23.1.2008
Spanska timmen Ramiro Kungliga Operan Stockholm 15.3.2008
Figaros bröllop Figaro Kungliga Operan Stockholm 28.9.2010
Andrea Chenier Mathieu Kungliga Operan Stockholm 10.11.2010
Figaros bröllop Figaro Kungliga Operan Stockholm 3.9.2011
Lohengrin Friedrich von Telramund Kungliga Operan Stockholm 13.4.2012
Trollflöjten Talaren Kungliga Operan Stockholm 9.10.2012
Valkyrian Wotan Kungliga Operan Stockholm 19.1.2013
Andrea Chenier Mathieu Kungliga Operan Stockholm 10.1.2014
Tannhäuser Reinmar von Zweter Kungliga Operan Stockholm 14.4.2014
Tristan och Isolde Kurwenal Kungliga Operan Stockholm 24.3.2015

Länktips

Wikipedia 

Kungliga Operan

Web – site

Sammanställt av Mogens H Andersson

Related posts

Kommentera