Kärlek på Folkoperan – Kärleksdrycken som musikal

Kärlek på Folkoperan - Kärleksdrycken som musikal

Kärlek på Folkoperan – Kärleksdrycken som musikal

I förrgår kväll var jag på premiären av ”Figaros bröllop” på Folkoperan och efter föreställningen var jag närmast euforisk, så bra var föreställningen. Det är så här opera skall framföras inte minst för att locka en yngre publik till operascenerna runt om i landet.

I går kväll var det så dags för Operahögskolan att visa framfötterna och på ett sätt kan man ju säga att det gjorde de verkligen, men kanske inte riktigt på det sättet som jag hade tänkt mig.
”Kärleksdrycken” är en av Gaetano Donizettis mer kända och uppskattade verk, trots att den ju egentligen inte innehåller så mycket vacker musik och kanske bara en enda riktigt skön aria nämligen Nemorinos aria tio minuter före föreställningen är slut.

Kvällens regissör Claes Fellbom hade stuvat om handlingen nästan till total oigenkännlighet och det hade han säkert skäl till, även om jag inte kan räkna ut detta eller kanske dessa skäl.

I förrgår kväll var scenografin lysande i all sin enkelhet och funktion, men igår kväll var den inte särskilt rolig. Inte heller här lyckades jag se eller förstå vad fondbilden skulle föreställa, men det kanske inte heller var meningen? Det har kanske inte med scenografin att göra, utan mer med scenrummet, men det upptog mycket av min tid att fundera på under föreställningens gång.

Som du säkert förstår, när du har läst så här långt så var det ingen stor upplevelse att se denna uppsättning. Första akten var närmast plågsam, men hela föreställningen lyftes upp i andra akten och det är ingen ovanlighet. Så är det ofta på en föreställning.

Enligt min mening hade Claes Fellbom gjort om operan så att mina tankar närmast gick till att tro att jag var på en musikalföreställning på ett annat etablissemang här i staden. Det är möjligt att det är musiken som hjälper till att skapa detta intryck, men för min del var det nog detta eviga dansandet i föreställningen som irriterade eller tog bort koncentrationen. Det är ju bra att dagens operautbildning är inriktad på att skapa engagerade sångare som är säkra i sin framställning för det kan jag konstatera att så var fallet.

Sångligt sett fanns det inte mycket att klaga på och Adina som sjöngs av Emilia Feldt har alla förutsättningar att bli något stort på sopranhimlen.

Kalle Leander som sjöng Nemorino, den unge mannen som längtade efter kärlek, gjorde en alldeles utmärkt prestation. Han har en värme och bärkraft i sin stämma som jag tycker mycket om och hans röst påminner mig lite om en annan stor svensk tenor som jubilerar i år. Dessutom agerade han mycket bra vilket det gjorde det lätt att känna sympati för hans strävande att hitta kärleken eller rättare sagt sin kärlek, Adina.

Dulcamara sjöngs alldeles förträffligt av Mattias Olsson och det var onekligen ett lyckokast att sätta honom på rullskridsor även om han vid något tillfälle hade svårt med balansen, men vem hade inte haft det?

Belcore sjöngs utmärkt av Martin Rask men hans scenkostymering och entré förde mig åter tillbaka till musikalvärlden. Jag har ingenting emot musikal, absolut inte, men jag uppskattar inte denna blandning i en klassisk operaföreställning. Vill jag se musikal och det vill jag gärna så skulle jag ha valt en annan scen.

Giannetta sjöngs av Sara Widén och även hennes prestation får klart godkänt.

Mitt helhetsintryck av föreställningen hamnar betygsmässigt på en svag trea, som läraren sa tidigare och att det blev så ändå handlar nog mest om att jag uppskattade de enskilda, men också ”körens” insatser. Det som drar ned betyget är scenografin eller rättare sagt scenbilden och regissörens förläggning av verket i en annan tid. Men också min upplevelse av att operan hade gjorts om till att närmast likna en musikal och det förväntar jag mig inte när jag sätter mig tillrätta i en stol i ett operahus.

I rollerna
Adina: Emilia Feldt
Nemorino: Kalle Leander
Dulcamara: Mattias Olsson
Belcore: Martin Rask
Gianetta: Sara Widén
Ensemble ur årskurs 1
Kandidaterna:
William Baker
Caroline Christensen
Richard Hamrin
Jenny Hertzman
Rasmus Karlsson
Kristofer Lundin

Musik: Gaetano Donizetti
Libretto: Felice Romani
Översättning: Folke Abenius

Produktionsteam
Regi: Claes Fellbom
Koreografi: Per Sacklén
Musikalisk ledning/dirigent: Joakim Unander
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Kostym: Mats Lindberg
Ljusdesign: Mats Andreasson
Mask & Peruk: Therésia Frisk
Fondbild: Tina Schlenker

Vill du läsa om handlingen i det ursprungliga verket besök Mogens Operasidor

Här kan du läsa vad Ella Petersson ansåg om föreställningen

Så här tyckte Teatermagasinet om föreställningen

Här kan du läsa vad Expressens Lars Sjöberg ansåg om föreställningen

Här kan du läsa vad SvD Bo Löfvendahl ansåg om föreställningen

Vill du veta mer om föreställningen besök Folkoperans hemsida

Related posts

Kommentera