La Traviata på Kungliga Operan

IMG_0004

La Traviata på Kungliga Operan

La Traviata på Kungliga Operan – en medioker upplevelse

I fredags kväll var det så dags för årets sista operaresa,

Den här gången gick resan till Kungliga huvudstaden med buss, eftersom SJ-biljetterna kostade nästan tvåtusen kronor t o r. Det var trångt och besvärligt att åka buss, inte alls som när man åker utomlands med Scandorama, men det betingade bara halva priset mot SJ:s priser.

Huvudskälet till var att se Södertäljeoperans uppsättning av Alfredo Catalanis opera La Wally, men när jag ändå var i stan passade det ju bra att samtidigt se La Traviata på Kungliga Operan.

Uppsättningen regisserades av Det Kongelige Teaters chef, Kasper Holten. Jag hade sett framemot att se den omtalade uppsättningen. Det här blir min femte uppsättning som jag har sett under årens lopp. På samma scen såg jag La traviata i Knud Henriksens regi. Då var det en klassisk uppsättning av ganska traditionellt snitt och nu hade den ersatts av en ”modern” version där den vilseförda var call-girl på en nattklubb, som slutade sitt liv som en hemlös prostituerad.

I en intervju i programhäftet fastslår regissören att han gärna brtser från om det är fult eller vackert, om det är modernt eller klassiskt, jeans eller rokokokjolar. Det enda som är viktigt är att publiken blir berörd. Vidare framkommer det i intervjun att detta med operakonstens förmåga att förmedla känslor verkar vara avgörande för Kasper Holten. I intervjun föreslår han halvt på skämt att man skulle sätta upp fuktighetsmätare i operasalongerna för att se om publiken gråtit tillräckligt under föreställningen. Detta som ett mått på om regissören lyckats eller ej.

Violetta sjöngs denna kväll av Maria Fontosh, Alfredo Germont av Jonas Degerfält, precis som vid förra uppsättningen, och hans far Giorgios Germont av Anders Larsson.

Maria Fontosh var bitvis mycket bra, men helt nöjd med hennes insats, denna kväll, var jag inte. Majoriteten av publiken hade nog en annan uppfattning av döma av applåderna efter föreställningen.

Besviken blev jag också på Jonas Degerfält, som med undantag för en aria i slutet av andra akten, var tämligen blek för att sjunga tenorpartiet. Dessutom saknade han engagemang och eldighet.

Kvällens absoluta höjdpunkt svarade onekligen Anders Larsson för i rollen som Giorgios Germont. Skönt att höra hans nästan basbarytonala stämma.

Högsta betyg ger jag också till Kungliga Hovkapellet under ledning av dirigenten Daniel Jacobi.

Helhetsintrycket blir inte bättre av de olika scenbytena som medverkade till att dra ned på tempot och intensiteten.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att trots goda, ja rent av strålande insatser av och till, så blir slutomdömet att det var en medioker föreställning.Jag blev inte berörd, det minsta, inte ens en tår föll, vilket ju var regissörens mål.

Vill du läsa mer om handlingen gå hit

Related posts

Kommentera