Läderlappen på Kungliga Operan

Läderlappen på Kungliga Operan
Läderlappen på Kungliga Operan i Stockholm Foto: Alexander Kenney

Läderlappen på Kungliga Operan

Operetternas operett – Läderlappen på Kungliga Operan

I går gick säsongens sista föreställning av ”Tosca” i dag blir det studentuppspel på Kungliga operan och i morgon lördag (16/6) blir det säsongsavslutning med Johann Strauss d.y ”Läderlappen” operetterna operett, som bara ett välrenommerat operahus har förmåga att genomföra. Åtminstone som det är tänkt att göras.

När jag var yngre såg jag rätt många operettföreställningar och särskilt hände det under min femtonåriga vistelse i Skövde där jag då och då kunde uppleva operett på olika scener runtom i det som då kallades för Skaraborgs län. Särskilt minns jag föreställningar med Skövde operettsällskap, men också en föreställning med den då unge Tito Beltran i ”Prinsessan från Trebisond” med en musik och handling som jag numera helt har glömt.

Det hände också att jag i samband med en personalresa till kungliga huvudstaden fick möjlighet att uppleva operett på Oscars-teatern och tror jag Vasa-teatern. Detta var under åren 1982-1995.

Numera ägnar jag min mesta tid åt att springa ner operahusen på deras premiärkvällar runt om i Skandinavien.

I modern tid har jag också sett en och annan operett i min nuvarande hemstad Malmö, men också på DKT i Köpenhamn. Under årens lopp har jag nog lyckats att se ”Läderlappen” ett par gånger och senast var det nog på GöteborgsOperan och där jag minns att huvudpersonen arbetade som tandläkare och bodde i en bättre del av Göteborg med sin Rosalinda, som för övrigt hade en älskare vid sidan om, under namnet Siegfried och vars parti sjöngs av en riktig Wagnertenor nämligen Jan Kyhle.

I onsdag var det alltså dags att se KO eller rättare sagt Ann-Margret Pettersson´s version av Strauss-operetten. I denna version är handlingen förlagd till ett lyxhotell på rivieran, närmare bestämt hotell Carlton i Cannes. Här samlas folk med gott om pengar och lika dålig smak om jag rätt har uppfattat situationen. Det verkar som de är ganska lättroade och huvudsyftet med besöket är nog mest att äta och dricka gott och ha trevligt i största allmänhet.

Handlingen i ”Läderlappen” är enligt min uppfattning inte mycket att hänga i julgranen, men för all del det finns ju operaverk som man lugnt kan påstå samma sak, men frågan är nog om inte handlingen här är i töntigaste laget. Det är t o m tveksamt om det går att kalla detta för handling. Hjälten skall sitta i fängelset för en mindre förseelse, lite oklart vad detta handlar om, men innan han skall påbörja sitt straff skall han gå på en fest som prins Orlovsky är värd på. Huvudsyftet med festen är att det skall arrangeras en föreställning som får prinsen att skratta. Om prinsen fick sig ett gott skratt så är det honom väl unnat, men som handling i en föreställning som varar mer än två timmar är jag dock tveksam.

Musiken var mycket bra, framförallt ouvertyren var en häftig upplevelse, men även musiken i sin helhet är utmärkt och här och där hör man musik som man mycket väl känner igen. Det är kort och gott musik som gör mig glad och lycklig och det kan ju inte påstås vara något negativt.

På de sångliga prestationerna kan jag inte heller klaga och bäst var ju inte helt damerna med Lena Nordin, som Rosalinda i spetsen, men Marianne Hellgren-Staykov går från klarhet till klarhet och det kommer säkert att bli något stort av Vivianne Holmberg.

På herrsidan imponerades jag framförallt av Magnus Kyhles prins Orlovsky och Daniel Ralphsson´s förvirrade notarie Blind, men egentligen är hans parti alldeles för kort för att lämna ett mer utförligt omdöme. Det skall dock bli roligt att följa hans framtida utveckling. Tilläggas kan det att jag tyckte det var roligt att få uppleva Magnus Kyhle i ett litet större parti än jag vanligtvis hör och ser honom i. Det var ett utmärkt sceniskt och sångligt framträdande.

Det finns inget att klaga på övriga herrars medverkan och Klas Hedlund, som sjöng Alfred´s parti gjorde en utmärkt insats och Krister St. Hill gjorde en utmärkt scenisk insats, men detta är knappast ett parti som röstmässigt ligger rätt för honom.

Huvudpersonen Loa Falkman gjorde också en utmärkt scenisk framställning och han var mycket bra i de talade partierna, men det var endast när han i slutet på andra akten hade iklätt sig Notarie Blind´s gestalt som det röstmässigt glimmade till.

Gunnar Lundberg, som tillhör den fasta ensemblen, lämnade inte mycket i övrigt att önska varken när det gäller det sceniska eller sångliga.

Ett roligt inslag var de dansanta inslagen som jag på ett alldeles utmärkt sätt anser kompletterade föreställningens sångliga intryck.

Allra roligast var förstås inslaget med Helge Skoog, som fångvaktare och där han enväldigt bestämde att vi skulle sjunga några rader ur ”Fångarnas kör”, ett inslag som han visst kallade för interaktiv opera. Det är ingen brist på hans komiska talanger och de flesta gillade säkert hans framförande, såvida de inte var anställda vi Stockholms stadsteater.

Även om handlingen i ”Läderlappen” är ganska töntig åtminstone vid första anblicken så blev det en ganska fin operettupplevelse, men frågan är om jag inte heller skulle ha valt att se ”Don Giovanni” från Metropolitan Opera, på storskärm i ”Kungsan”, men nu är det ju ändå på det viset att inte ens jag kan vara på två ställen samtidigt och inte kan jag direkt påstå att jag ångrar mitt val, men ändå.

Här kan du läsa redaktörens recension från nypremiäreni maj 2012

Related posts

Kommentera