Madama Butterfly från Metropolitan till Hallunda

Madama Butterfly från Metropolitan till Hallunda

Madama Butterfly  från Metropolitan till Hallunda

Madama Butterfly en bedövande vacker upplevelse direkt från Metropolitan till Folkets hus i Hallunda

I går kväll var så dags för veckans andra höjdpunkt nämligen Madama Butterfly i en direktöverföring från Metropolitan-operan i New York. Denna gång fick vi bege oss, jag och min gode operavän J till Hallunda Folkets hus. Under denna operavecka bor vi ute i Hagsätra så det blev en ganska lång resa med tunnelbana fram och tillbaka, men vad gör man inte för att få möjlighet att vara med om en underbar operauplevelse. Det blev en helt underbar operaupplevelse och vi ångrar nog inte att vi for till Hallunda istället för att se Manon Lescaut på Kungliga Operan, som vi ju för övrigt skall se vid ett annat tillfälle.

Scenbilden dominerades av en bred trappavsats som ledde ner till scenen. Dekoren var mycket sparsam med i princip bara en fåtölj eller stol samt skjutväggar av papper. Detta skulle förmodligen illustrera att, det hus Pinkerton hade hyrt på 999 år och som han kunde sägas upp närsomhelst, låg högt upp på en kulle, med utsikt över hamnen i Nagasaki. Här lekte scenografen med ljus och skuggor på ett mycket illusoriskt sätt, men jag upplevde det som mycket krävande att se på detta.

Detta innebar att jag kunde koncentrera mig helt på att lyssna på sånginsatserna. Som vanligt är kvaliteten på sångarna mycket god och detta gäller även de mindre partierna som till exempel prins Yamadori som sjungs utmärkt av tenoren David Yon, men också Edyta Kulczak som sjöng Kate Pinkerton och som dessutom visade bra prov på god scennärvaro.

Bäst på plan var naturligtvis Patricia Racette som på ett ytterst trovärdigt sätt lyckades förena den femtonåriga flickan med den mogna och rutinerade sopranstämman. Bra var också Pinkerton som sjöngs av en för mig helt obekant tenor Marcello Giordani. Imponerad blev jag av Dwayne Croft som sjöng en belevad Sharpless på ett strålande sätt mot både Pinkerton och Madama Butterfly. Alldeles utmärkt var också Maria Zifchak som Suzuki och Greg Fedderly framställde en Goro som jag inte var van att se honom, men också det var en trevlig upplevelse.

Föreställningen dirigerades av Patrik Summers alldeles säkert på ett utmärkt sätt, men jag hade av och till svårt att följa orkestern. Det kan ju bero på att akustiken inte var så bra i Hallunda som jag upplever att den är på Spegeln i Malmö, där jag vanligtvis ser föreställningarna från Metropolitan.
Uppsättningen var regisserad av amerikanen Anthony Minghella och tillhör en av Metropolitans största succéer från spelåret 2006-2007. Minghella som också samarbetade med sin hustru, avled under 2008 blev endast 54 år gammal och detta är hans enda operaproduktion.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det är en av de bättre uppsättningarna av operan som jag har sett och framförallt var jag mycket imponerad av presentationen av parets lille pojke som på ett ytterst skickligt och trovärdigt sätt gjordes genom att presentera pojken som en docka som förevisades av två dansare. Slutscenen i operan blev en oerhörd vacker och trovärdig upplevelse, som medverkade till att åtminstone jag blev oerhört berörd och det är för mig den viktigaste orsaken till att jag gärna och ofta besöker ett operahus. Precis som kvällens presentatör Renée Fleming påpekar så är det bästa sättet att uppleva en operaföreställning, att gå till ett operahus, underförstått The Metropolitan Opera, men tyvärr är det ju inte alltid möjligt och då får vi hålla tillgodo med att ha möjlighet att se en föreställning på detta sätt.

Related posts

Kommentera