Madame Butterfly på Den Kongelige Opera 2010

Madame Butterfly Den Kongelige Opera synopsis
75 / 100

Årets sista operabesök blev Madame Butterfly på Den Kongelige Opera  blev tyvärr en besvikelse. Det är en opera som jag annars brukar gilla skarpt och särskilt gäller det Malmö Operas senaste uppsättning, som jag dels såg på de olika premiärerna dels lyssnade på i efterhand i P2 häromveckan.

Madame Butterfly på Den Kongelige Opera 2010

Det är naturligtvis inte min avsikt att jämföra dessa föreställningar dels är det mycket svårt för att inte säga omöjligt dels är det inte särskilt rättvist eller relevant. Varje uppsättning har sina förtjänster och brister, men det handlar också om dagsformen hos både sångare, kör och orkester, men i minst lika hög grad om skrivaren av dessa rader.

Klart är dock att Malmö Operans uppsättning var fullständigt ljuvligt och helt underbar, men det är inte huvudintrycket av uppsättningen på DKT.

Jag har funderat en del hel på varför jag inte gillade uppsättningen i Köpenhamn och min slutsats är nog att jag stördes av den scenografiska lösningen i Köpenhamn som i förhållande till Malmö´s version kändes mycket konstlad.

På DKT upptogs scenbilden av en höj- och sänkbar ställning och med ett lite hus på toppen, som dessutom hade ytterligare en upphöjdbar terrass. För mig blev det helt enkelt för mycket teknik och ingen känslomässig upplevelse, som ju ett operabesök bör innebära åtminstone när det handlar om Puccini´s ”Madame Butterfly” Dessutom satt jag hela tiden och var nervös för att någon av sångarna, ingen nämnd ingen glömd, skulle trampa fel och därmed ramla ner för ställningen!

Uppsättningen är regisserad av en för mig helt okänd dansk teaterregissör, Lars Kaalund och han var säkert ansvarig för de små avvikelserna från gängse föreställningar, särskilt Malmö Operas nuvarande uppsättning.

För scenografin svarade Christian Friedländer och en anledning till att man har gjort denna scenografiska lösning kanske sammanhänger med att föreställningen efter sista föreställning den siste januari skall ut på en omfattande Danmarksturné?

Det skall dock erkännas att det kändes mycket bättre i andra akten då scenbilden helt upptogs av huset som Pinkerton hade hyrt på femhundra år och med gällande en månads uppsägningstid.

Dirigenten var Giordani Bellincampi, en dirigent som jag vanligtvis gillar skarpt, men hans inledning kändes inte bra, det gick alldeles för fort, men det blev bättre under föreställningens gång.

Sångarnas insatser kan jag inte klaga på, men jag gillade inte deras toner Antonelli Palumbi var en typisk italiensk tenor, men han saknade enligt min uppfattning trovärdighet, som Pinkerton och Cio-Cio San, Maria Luigia Borsi sjöng rätt bra i andra akten, men utan större känsla i första akten, med ett enda stort undantag.

För de italienska gästerna gällde att de saknade inlevelseförmåga och deras agerande lämnade i övrigt något mer att önska. I det här sammanhanget tycker jag det är en berättigad fråga varför DKT måste besätta de ledande rollerna med två gäster? Visst finns det resurser i det egna operakompaniet?

Bra däremot var såväl Bengt-Ola Morgny som sjöng Gozos parti och utmärkt var också Elisabeth Jansson, som Suzuki och Guido Paevatalu var rolig som den japanske prinsfriaren, Yamadori.

Det Kongelige Kapell gjorde också, som vanligt en bra insats visserligen efter en tveksam inledning, men för detta kan jag tyvärr bara lasta dirigenten Giordani Bellincampi. Den Kongelige Operakör tillhörde ju också det positiva, men det är ju inget ovanligt.

Sammanfattningsvis var det ingen höjdarföreställning och den huvudsakliga förklaringen till detta står för min del att finna i första akten där scenografin upplevdes som mycket störande och onödig, men där de svenska sångarna svarade för utmärkta prestationer i form av god sång och en bra scennärvaro. I denna grupp vill jag också räkna in Guido Paevatalu.

Slutet gott allting gott.

Samtidigt vill jag passa på tillfället att önska alla mina läsare ETT GOTT NYTT ÅR och samtidigt uttrycka en förhoppning om att det nya året, om möjligt eller önskvärt blir ännu bättre än det snart gångna 2010.

Mer att läsa