Maskeradbalen från New York

Maskeradbalen från New York
Maskeradbalen från Metropolitan Opera

Maskeradbalen från New York

Maskeradbalen från Metropolitan Opera inte lika bra som Kungliga Operans version

I dag upplevde jag min tredje version av Giuseppe Verdi´s ”Maskeradbalen” eller på originalspråk ”Un Ballo in Maschera”, på bara några månader. I dag var det Metropolitan Opera´s operabio som jag upplevde på reprissändningen på biografen Spegeln i eftermiddags i ett snörikt Malmö.

Det var alltså en uppdaterad version signerad den amerikanske operaregissören David Alden, som jag tidigare har sett på Den Kongelige Opera i Köpenhamn och senast såg jag hans ”Lucia di Lammermoor” på GöteborgsOperan (GO). Det var en uppsättning som jag inte precis tog till mitt hjärta när det gäller hans regiidéer, om jag minns rätt.

Hans uppsättning av ”Maskeradbalen” kunde jag inte ta till mitt hjärta förrän i tredje akten. Själva upptakten med flera nyanser av grått kändes både tråkigt och oinspirerat men den var naturligtvis nödvändig för att göra den tredje akten till den succé som jag ändå anser att det blev. Däremot tyckte jag att det var tråkigt att man hade delat upp scenerna i tre akter istället för att spela första akten i sin helhet dvs med scenen med Ulrica direkt efter öppningsscenen. Det är anser jag helt obegripligt att göra så, särskilt som det ju inte skedde något större scenbyte som jag noterade.

Att ha två halvtimmespauser på en föreställning som vanligtvis spelas på två och en halv timme kändes också mycket märkligt. Det börjar bli ganska tröttsamt med dessa inlagda intervjuer där ingen säger något som helst utmanande eller provokativt utan alla är så vänliga och allmänt förekommande mot varandra. Den enda intressanta intervjun den med dirigenten Fabio Luisi lyckades Deborah Voigt plottra bort förmodligen på grund av ren tidsbrist.

David Alden hade valt att förlägga uppsättningen till kungliga slottet som jag tolkar det till 1940-talets Stockholm. Av vilken anledning förblir en gåta för mig särskilt som David Alden tycks ha dåliga kunskaper av dåtidens Stockholm, när han tycks tro att tyska officerare var allmänt förekommande kring Slottet. Att det fanns skrivbord gjorda av som det såg ut av rostfritt stål är om möjligt ännu märkligare. Fast jag tror att valet av 1940-talet möjligen kan bero på att det är ett enkelt sätt att ordna kostymdesignen på, men jag kan ha fel.

Sångligt sett var det en grupp sångare av internationell berömmelse och visst imponerade de i de ledande rollerna, men personligen är jag inte så förtjust i vad jag kallar tekniskt kunniga sångare som saknar förmåga att agera sceniskt och känslomässigt som rollen kräver. Både Sondra Radvanovsky och Dmitri Hvorostovsky är exempel på vad jag menar.

Att Sondra Radanovsky är en alldeles utmärkt verdiuttolkare,står väl utan all tvekan, men jag anser att hon saknar den nödvändiga värmen i rösten.Mitt intryck är att hon satsar allt på det sångliga uttrycket och verkar glömma det sceniska framförandet.Det ser jag ser som högst nödvändigt för att jag som lyssnare skall få en stor upplevelse såväl för örat som för ögat.

Visst gjorde Dmitri Hvorostovsky mycket bra ifrån sig i tredje akten och för övrigt i sin helhet, och i tredje akten var han särskilt bra samtidigt kan jag konstatera att jag absolut föredrar vår egen Fredrik Zetterström i samma parti.Givetvis handlar detta inte bara om det sångliga utan minst lika mycket om det sceniska och här anser jag att vår egen Fredrik Z sammanlagt är överlägsen Dmitri Hvorostovsky. Ett exempel: när Renato i stockholmsversionen förstår vad han har gjort så visar ett klart och tydligt mänskligt beteende ett uttryck som jag inte anser att världsbarytonen Dmitri Hvorostovsky kan hantera.

Det är absolut inget större fel på tenoren Marcelo Alvarez sångliga förmåga, men jag hade absolut föredragit en mer lyrisk tenor,i rollen, men jag efterlyser också en större scenisk gestaltning än han lyckades åstadkomma.

Stephanie Blythe och Kathleen Kim svarade för de bästa insatserna såväl sceniskt som sångligt,även om deras partier inte är så omfattande. Dessa är dock helt nödvändiga för handlingen och alltså precis lika viktiga som de större partierna.

Husdirigenten, Fabio Luisi ledde kör och orkester säkert helt i enlighet med partitur,men jag efterlyste ett mjukare ”sound” alltså med mindre energi i vissa partier, även om jag förstår att han anpassar sig till sångarnas röster. Körinsatserna var som vanligt helt utmärkta.

När det gäller olika uppsättningar så är det nästan omöjligt att jämföra dessa, men jag tror nog att jag kommer att minnas Kungliga Operan i Stockholms version som den bättre både ur ett sångligt perspektiv och jag anser dessutom att Hovkapellet under ledning av Pier Giorgi Morandi gjorde verket större musikalisk rättvisa,men också för de sångliga insatserna som Andrea Caré, Emma Vetter och Fredrik Zetterström svarade för.

Överhuvudtaget tror jag att Stockholmsuppsättningen signerad Tobias Theorell kommer att bli den uppsättningen som jag kommer att minnas bäst av dessa två.

Så här skriver Björn Ekblom i ett kommande nummer av Nya Lidköpingstidningen:

Som vanligt fick vi uppleva en musikalisk och sånglig högtidsstund. Men ändå gav föreställningen en del övrigt att önska. Mest tveksam är jag till miljöplaceringen av verket. Man spelade det i huvudsak i originalversion med mordet på Gustav III som huvudtema. Dock hade regissören David Alden flyttat in den i en stiliserad scenografi med dräkter som mest hörde hemma i 1940-talet. Dessutom hette mördaren Anckarström hela tiden Renato, ett namn lånat från ”Bostonversionen”. Även andra rollnamn var lånade från Boston. Den tidsresan kändes enbart klåfingrig och påklistrad och tillförde ingenting.

Även om Marcelo Álvarez är en mycket god tenor, så är jag lite tveksam till valet av honom som Gustav. Han hade svårt att bli riktigt trovärdig. Visst är rollens tessitura en tenors, men den innehåller även några låga toner där Álvarez hade vissa svårigheter. Dessutom har ”min” Gustav III en mer feminin karaktär och sjungs av en mer lyrisk röst än Álvarez´ kraftfullare spintotenor. Han visade också tveksamheter i agerandet och verkade besvärad av de närgångna kamerorna.

Kvällens stora överraskning blev istället en av birollerna. Kathleen Kim i byxrollen som pagen Oscar satte verkligen fart på föreställningen och sjöng med god inlevelse i sin kristallklara sopran. Sondra Radvanovsky som Amelia är en omskolad mezzosopran. Det märks, för även om hon har höjden för en sopran, så har hon behållit djupet och fylligheten hos en mezzo. Det ger henne en klang, som matchade rollen väl.

Den tredje personen i triangeldramat är Amelias man Anckarström. Han sjöngs av den mäktige ryske barytonen Dmitri Hvorostovsky. Han är alltid en njutning att både se och höra och detta var inget undantag. Hans karisma är påtaglig och rösten fyller ut vartenda utrymme i en operasalong. Skönt var också att lyssna till en så djup altröst som Stephanie Blythes i rollen som spåkvinnan Ulrica.

Recensioner

Martin Nyström i DN

Related posts

Kommentera