Nibelungens ring Wermland Opera slutintryck 2011

Nibelungens ring Wermland Opera slutintryck 2011
77 / 100

Nu är det snart en vecka sedan årets operaupplevelse ”Nibelungens ring” avslutades i soliga Karlstad, Wermland Opera, som det numera heter.

Nibelungens ring Wermland Opera slutintryck 2011

Sammanfattning

Det är dags för att prestera den utlovade sammanfattningen av denna unika händelse. Möjligen förstår inte alla hur unik denna händelse egentligen är, men det är inte särskilt vanligt att vi får se ”ringen” under en vecka dvs om vi inte har haft tur att få biljetter till Bayreuth och bara det är ju en prestation eftersom väntetiden för biljetter dit sägs vara tio år.

Karlstad Sveriges Bayreuth

Nibelungens ring i Karlstad och Wermland Opera var på många sätt och vis en speciell och annorlunda upplevelse, dels beroende på att salongen rymmer mindre än femhundra personer dels orkesterns placering, som ju säkert hänger ihop med just orkesterns placering. Som jag uppfattade det hade teatern flyttat orkesterdiket och ersatt detta med fyra stolsrader.

Orkestern

Orkestern var placerad på andra balkongen vilket fick till konsekvens att musiken upplevdes som ett surroundsound precis som vid ett biobesök

Det gjorde också att jag fick ett starkt intryck av en föreställning i kammarspelsformat. Till detta intryck medverkade självfallet också storleken på orkestern, sextio man i ”diket”.

Detta skall jämföras med att det vanligtvis sitter etthundra man i diket. Enligt uppgift, som jag inte kan bekräfta, så består den osynliga orkestern i Bayreuth av tvåhundra musiker, när ”Nibelungens ring” sätts upp där. På Stockholmsoperan och på DKT tror jag att det handlar om ett hundratal musiker i ”diket”.

Det är klart att det blir en något annan musikalisk upplevelse, även om det inte nödvändigtvis blir en sämre sådan. Ibland tyckte jag nog att blåssektionen tog över på bekostnad av den symfoniska musiken, men det hade nog varit en omöjlig ekvation att lösa på annat sätt.

Orkestern, inför denna uppsättning förstärkt bl.a. med en blåsarsektion, är värd en stor eloge och den får också dirigenten ta del av.

Den lilla salongen och orkesterns placering gjorde att det blev mycket nära mellan publik och scen och det var onekligen en stimulerande upplevelse, som åtminstone inte jag är van vid.

Positiv upplevelse

Till det positiva med upplevelsen räknar jag också den underbart vackra och ändamålsenliga scenografi och det enda negativa, ja nästan smått löjliga delen, var den uppblåsbara ormen i ”Siegfried”. Det hade man säkert kunnat lösa på annat sätt till exempel med hjälp av ljuseffekter. I övrigt anser jag att den scenografiska lösningen var den bästa som jag har sett under årens lopp.

Till den fina upplevelsen bidrar med all säkerhet närheten till scenen. Ljusdesignen har självfallet också sin del i den fina upplevelsen och den kompletterar på ett mycket fint sätt scenografin.

En annan sak som bidrog till en stark upplevelse var den utmärkta kostymdesignen som väl täckte och spände från sagans tid till en obestämbar modern tid, men också bidrog till en ökad förståelse av verket i sin helhet, med hjälp av tids- och klädmarkörer.

Regissörens tolkning av verket kändes också adekvat och bra och även om jag inte alltid hängde med så förstod jag helheten i hans läsning och jag uppfattade regin som en klar plusfaktor särskilt i förhållande till den senaste sedda ”ringuppsättningen”.

Vokala insatser

När det gäller sångarnas prestationer så var de i stort mycket bra, men jag gillade inte Pär Lindskog som sjöng ”Siegfried” särskilt inte i första och tredje akten. I ”Ragnarök” blev han dock bättre och bättre, men är han egentligen en wagnersångare?

Wotan Malmberg eller zetterström

En annan sak som jag inte riktigt gillade var att Urban Malmberg fick sjunga Wotan i ”Valkyrian”. Han var inte någon dålig sångare, men jag hade ju hellre velat se och höra Fredrik Zetterström i alla tre delarna. Enligt min egen uppfattning är ju Wotans parti, ett parti som skiljer sig i de olika delarna och därför hade det ju blivit en rakare linje om Fredrik Zetterström hade sjungit de olika partierna.

Jag vet inget om bakgrunden till detta byte, men oavsett orsaken så tror jag att uppsättningen hade tjänat på att låta Fredrik Zetterström sjunga i alla tre delarna. Precis som att AnnLouice Lögdlund sjöng de olika partierna som Brünnhilde, vilket för övrigt Markus Jupither också gjorde, i sin roll som Alberich.

De stora tidningsdrakarnas recensenter verkar i stort vara överens om att Wermland Opera:s satsning på Richard Wagners tetralogi, ”Nibelungens ring” är en stor succé, även om omdömet skiftar, men oftast är det bara detaljer som skiljer dem åt.

Om recensenterna

För den som har hjärtat till vänster känns det inte heller fel att det är det mest komplexa antikapitalistiska konstverk som har skapats

Ur Lennart Bromanders recension av Valkyrian i Aftonbladet

Fredrik Sefton´s, NWT, kunskaper om Wagner och hans värld verkar inte vara alltför imponerande när han skriver i en recension att det är Alberich som smider ringen i ”Rhenguldet”.

De flesta av premiärbesökarna har nog klart för sig att det är hans bror Mime, som smider ”ringen”, som Alberich stjäl från rhendöttrarna.

För övrigt är jag aningen förvånad över att NWT har valt strategin att recensera enbart två akter av föreställningarna med hänsyn till produktionsskäl.

Enligt min uppfattning hade det varit att föredra att tidningen hade väntat med publiceringen en dag eller så. Det hade helheten vunnit på!

Men det är klart att det kanske är bättre att göra så än att inte alls skicka någon recensent till detta årets operaupplevelse. GP lyste helt med sin frånvaro i alla fall med recension publicerad på ”nätet” och SDS har först idag publicerat sin recension, tyvärr inte på ”nätet”.

Överhuvudtaget kan man lätt konstatera att tidningarna har varit ganska sena med sin recensioner, men det kanske beror på påskledigheten?

TIDIGARE INLÄGG

Du kan läsa mer om min uppfattning om de olika delarna, som jag har samlat i detta inlägg: