Operakonsten genom tiderna sammanställd av Viveca Carleson

Operakonsten genom tiderna sammanställd av Viveca Carleson

lafeniceivenedig
Operakonsten genom tiderna sammanställd av Viveca Carleson -La Fenice i Venedig år 1837

Operakonsten genom tiderna sammanställd av Viveca Carleson

En resumé av opera- och musikal- och operettkonstens historia sammanställd och redigerad av Viveca Carleson 2013 – anpassad till Operalogg.com av Mogens H Andersson (Januari 2016)

Främsta källor – Folke H. Törnblom: OPERANS HISTORIA  (struktur), Wikipedia och Youtube

 

teatrosancassiano
Teatro San Cassiano

Senrenässans ( ca 1530-1600) -Tidig barock (ca 1600 – 1670)

Introduktion: Det antika grekiska mysteriespelet innehöll sjungna dramatiska partier, något man under renässansen trodde sig ha upptäckt.

En annan intressant bakgrund för operans födelse, är att man under medeltiden gjorde olika dramatiseringar av bibliska motiv. Uppföranden skedde oftast på platsen framför kyrkan. I Italien kallade man det Sacre Rappresentazioni. Detta utvecklades sedan till oratorier och till slut formen som blev opera. Opera är det italienska ordet för ”verk”, ett ord som inte användes om den nya musikformen förrän 1639. Den ursprungliga benämningen var i stället dramma per musica, drama genom musik. Inte ”drama till musik”, utan genom musik.

Under renässansen tog Sacre Rappresentazioni steget in i det profana livet först vid hovet i Mantua med madrigaler (se nedan!). Därifrån spreds formen till de andra italienska hoven. Spektaklen som utvecklades innehöll målade scenbilder, ofta av storheterna som Leonardo da Vinci och Rafael, madrigalsånger, instrumentalt ackompanjemang och en dramatisk handling. Spelen uppfördes vid större festligheter som bröllop i de mäktiga familjerna. Berättelserna var ofta tagna ut grekisk och romersk mytologi.

Senrenässansen i Italien har drag av teater och mystik, den förenar våldsamma överdrifter med stark realism, vilket påverkade den nya genren.

Skapandet av teaterhus bidrog också till att formen blev än mer populär i och med att ”vanligt folk” också kunde komma.

Sammanfattningsvis kan sägas att operakonstens utveckling skilde sig ganska mycket beroende på till vilken region den spreds. Något som blir än mer tydligt under den tidiga barocken (själva benämningen barock definierades först i slutet av 1800-talet), i och med att den spreds till de olika hoven i övriga Europa, via gästande italienska musiker och operasällskap. Men dess födelseplats var Italien och därför är italienska det officiella musikspråket.

Operakonsten skapas i Florens…

Under 1570-talet träffades en grupp bestående av poeter, musiker och konstnärer i Florens, för att främja återupplivningen av det antika Greklands dramer. Gruppen kallade sig “Camerata Florentina”, och de kom med idén att dessa klassiska historier kunde berättas som dramma per musica. Strax därefter kom Claudio Monteverdi – operans fader – in i bilden. Monteverdi var den som tog denna idé ytterligare ett steg och sammanfogade erfarenheterna från renässansen med madrigalerna och presenterade verket L’Orfeo i Mantua, 1607. Den räknas som världens första stora opera. Här hade för första gången musiken tagit klivet fullt ut från illustration till gestaltning.

Drivkrafter/Underlag för librettot

Cameratans arbete var banbrytande. Deras vilja att återuppliva det antika Greklands drama blev också en självklarhet under den tidiga barocken.Se vidare bilaga 1!

Typiskt verk – med exempel från Youtube

Den äldsta bevarade kompletta operan är Euridice av Jacopo Peri och som uruppfördes i oktober 1600 i Florens.

Euridice på Youtube

Orfeus 1607

Orfeus på Youtube

Poppeas kröning 1642

 

Typiska kompositörer

claudio_monteverdi_1
Jacobo Peri
monteverdiclaudio
Claudio Monteverdi

Jacopo Peri 1561–1633 en av de sex medlemmarna i Cameratan    Claudio Monteverdi  (1567-1643)

 

 

 

 

Aristokratins skryt

Operan uppfanns visserligen av en skara akademiker i Florens, men det var Claudio Monteverdi som utvecklade den nya stilen till en konstform. Redan 1582, som 15-åring, publicerade han sin första samling madrigaler. Det skulle bli ytterligare åtta samlingar, innan han gick ur tiden 1643, 76 år gammal. Under sina 60 verksamma år skrev han musik i praktiskt taget alla då kända genrer, med undantag för ren instrumentalmusik. Monteverdi fick 1590 anställning hos hertig Gonzaga av Mantua, först som instrumentalist, men från 1601 som hovkapellmästare. År 1613 flyttade han till Venedig och posten som kormästare vid Markuskyrkan, där han stannade till sin död 1643. Med Monteverdis första opera, ”Orfeo”, fick operaformen år 1607 sitt första konstnärligt övertygande verk. Monteverdi bröt textens dominans, en förutsättning för att kunna utveckla operan bortom teorierna om det grekiska dramat. Musiken var för första gången lika mycket drama, som dramat var den text det gestaltade. Monteverdi var också den förste att sätta musikalisk dissonans i system, vilket renderat honom hederstiteln ”dissonansens fader”. Han var också den förste att utnyttja olika instrumentkombinationer för att tolka stämningar och känslor hos dramats personer. Hela denna idé var ny, att återge dramatiska effekter rent musikaliskt. Ett exempel ur ”Orfeo” är när han låter instrument-kombinationerna växla för varje ny strof i Orfeos sång till Caronte i tredje akten. Detta var något dittills oprövat, något helt annat än reciterande eller sång till enbart en ackordisk bas. Det var att göra både sång och orkester till likvärdiga och kompletterande uttolkare av dramat på scenen. I detta fastställde Monteverdi en princip som går genom allt vad musikdramatiskt skapande heter. Det var Monteverdi som uppfann stråktremolot och pizzicatot, det knäppande på strängarna som han lät ackompanjera svärdsstriden mellan de älskande i ”Il combattimento di Tancredi e Clorinda”.

poppeakröning
Poppeas kröning

Med den kommersiella operans genombrott i Venedig ökade efterfrågan på musikdramatik och Monteverdi fick beställningar på flera helaftonsoperor. Med ”Poppeas kröning” (1643) revolutionerade han återigen operakonsten, genom att byta ut gudar och allegoriska figurer mot historiska personer, som tar form genom den musikaliska gestaltningen. Utöver ”Orfeo” och ”Poppeas kröning” är ”Odysseus återkomst” den enda av Monteverdis operor som finns bevarad i fullständigt skick.

 

 

orfoeaffischbildOrfeo av Claudio Monteverdi

Ursprungligen hade librettisten Striggio önskat följa den antika sagan om Orfeus. I de grekiska källorna finns inget lyckligt slut. Ovidius berättar i sina Metamorfoser att Orfeus efter att slutgiltigt ha förlorat sin älskade tappade intresset för kvinnor och endast intresserade sig för ynglingar. Kvinnorna tog en gruvlig hämnd: Han blev söndersliten av de rasande menaderna. Det här händelseförloppet var föga lämpat för den höviska publikens smak. Striggio erbjöd Monteverdi en kompromiss: av sin fader Apollo hämtas Orfeus till en högre tillvaro bland de Elyseiska fälten, där han för evigt återförenas med sin Eurydike.

Operan hade urpremiär i Mantua den 24 februari 1607. Svensk premiär 13 augusti 1966 på Drottningholms slottsteater vid ett tyskt gästspel. Orfeo var den första opera som försågs med en ouvertyr i två delar.

Opera är dyrt. Varje föreställning kräver massor av folk: sångare, musiker, en kompositör, en librettist, en regissör, en scenmästare med verkstad, scenarbetare, kör, plus naturligtvis en scen med teknisk utrustning. Eftersom det aldrig har funnits tillräckligt mycket folk på ett och samma ställe som varit villiga att betala tillräckligt höga biljettpriser för att hålla igång en sådan apparat, så har den alltid varit beroende av sponsorer. Därför är också operan beroende – poetiskt, musikaliskt, sceniskt – av de ideal som förfäktas av sponsorerna, i mycket högre grad än någon annan musikform. Eller, som operahistorikern Donald Jay Grout formulerar det: ”Operan är det synliga och hörbara uttrycket för makten, rikedomen och smaken hos det samhälle som betalar den.” Principen gäller vare sig pengarna kommer från förnäma aristokrater, förmögna borgare eller en stat med kulturpolitiska ambitioner. Den som betalar bestämmer.

Coat_of_arms_of_the_House_of_de'_Medici
Familjen Medici´s vapensköld

Il nuove musiche tog snart steget ut från de lärda herrarnas sällskap. De europeiska furstarna hade sedan länge använt sig av specialkomponerad musik för att förhöja glansen i festspel och andra uppvisningar i makt och rikedom. När Florens ledande familj, Medici, år 1600 gifte bort sin Maria med Henrik IV av Frankrike, framfördes på stadens bekostnad en specialskriven opera inför 4 000 inbjudna gäster. Föreställningen väckte enormt uppseende, men det var inte det känslosamma pratsjungandet som fick folk att jubla, och inte heller enheten mellan text och musik. Det var dekorerna och sceneffekterna, kostymerna, prakten. Det skulle visa sig att stile Rappresentazioni klädde utmärkt väl i den tidiga barockens allra svulstigaste och pråligaste kostymer.

Under sina första fyrtio år blev operan ett trumfkort i aristokratins skrytarsenal. Det ena festspelet överglänste det andra med sjungande klippor och vilda djur på scenen, med svävande orkestrar, stormande hav, eldsprutande vulkaner och gigantiska körer. Operan var ”the delight of princes”. Fram till mitten av 1600-talet skrevs ett fyrtiotal verk av det här slaget. De flesta av dem skrevs i Rom, alla under mottot ”smakar det så kostar det”. Operan blev en superkonst som förenade alla andra konstarter: arkitektur, målning, scenografi, pantomim, skådespeleri, poesi, dans och sång.

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

De första operaskaparna nöjde sig inte med att underhålla, de ville skaka om sin publik. Opera skulle, med musikhistorikern June Riess Goldners ord, vara personifierad passion, starka känslor bevittnade under sin tillblivelse. Detta låg helt i linje med den bild man hade av det antika dramats inverkan på de gamla grekerna. Det nya spelsättet fick namnet stile rappresentazione, gestaltande stil. 

Recitativ/Arior/Agerande/Sångteknik m.m.

Cameratan utvecklade recitativo – en friformsdeklamerande sång med enkelt ackompanjemang. Orfeo innehåller recitativ, aria, duett och kören och orkestern spelar en viktig roll.Det nya var sångsättet, den pratsjungande monodin, utförd i den nya känslosamma stilen, men också ambitionen att skapa ett genomkomponerat verk där text och musik fungerade tillsammans så att 1 + 1 blev 3.Sångaren måste uttala orden tydligt, så att alla kan höra dem, och beledsaga dem med gester och rörelser, inte bara med händerna, utan även med fötterna, så att hans agerande bidrar till den känsla som förmedlas.Orfeo var också den första opera där en av rollerna framfördes av en kastratsångare. Och i strid med teorin om det grekiska pratsjungandet använde Monteverdi koloratur för att förhöja lidelsen i sin musik. Florentinarna hade heller inte odlat något intresse för klangfärger, men Monteverdi tog till alla knep för att avlocka sin orkester nya ljudbilder.

madrigaler
Madrigaler

Madrigal – kännetecknas av en lyrisk text på folkspråket, ofta om kärlek, av flerstämmig sats och ofta kontrapunktisk kompositionsteknik, dock betydligt friare än samtida kyrkliga musikformer som motetten. De har under olika tidsepoker och i olika länder varierat, dels med modet men dels också med resurserna, från en enkel stämma med lutackompanjemang, till åttastämmig körsång. Utmärkande blev också ett detaljrikt tonmåleri och effektfulla framställningar av känslolägen med hjälp av kromatisk melodik och dissonant harmonik. Komponerandet av madrigaler upphörde omkring 1650.

 

 

Farinelli
Farinelli eg Carlo Broschi – Stefano Dionisi

Kastratsångare – Sångare som kastrerats i sin ungdom kom aldrig i målbrottet utan behöll sin ljusa röst resten av livet. Seden med att kastrera unga pojkar påbörjades under 1400-talet, för att få tillgång till ljusa röster inom kyrkomusiken där kvinnoröster var förbjudna. Kastratsångarnas egentliga glanstid började med operagenrens uppsving. Under barocktiden var de främsta sångarna kastrater, av vilka Farinelli (egentligen Carlo Broschi) blev den mest berömde. Seden brukades till 1870 då kastrering tills slut förbjöds. 

 

 

 

 

 

 

romoperanOperan förs vidare till Rom ca 1620

Under sina första fyrtio år blev operan ett trumfkort i aristokratins skrytarsenal. Operan var ”the delight of princes”. Fram till mitten av 1600-talet skrevs ett fyrtiotal verk av det här påkostade slaget. De flesta av dem skrevs i Rom, alla under mottot ”smakar det så kostar det”. Dock hade närheten till påvestolen satt en moralisk prägel på operaskapandet. 

 

 

 

Drivkrafter/Underlag för librettot 

Operan blev en superkonst som förenade alla andra konstarter: arkitektur, målning, scenografi, pantomim, skådespeleri, poesi, dans och sång.

Typiskt verk – med exempel från Youtube

Rappresentatione di Anima, et di Corpo   1600

Rappresentatione di Anima et di Corpi på Youtube 1632

La Baltasara 1668 – La Comica del Cielo 1979 – Operadatabasen/Vadstena-Akademien  

La Comica del Cielo på Youtube

Typiska kompositörer

Emilio de’ Cavaliericavalieriemilio  1550-1602

 

 

 

 

landistefanoStefano Landi    1587-1639

 

 

 

 

Antonio Maria Abbatini 1597-1676

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

Det ena festspelet överglänste det andra med sjungande klippor och vilda djur på scenen, med svävande orkestrar, stormande hav, eldsprutande vulkaner och gigantiska körer.Operorna som utvecklades innehöll målade scenbilder ofta av storheterna som Leonardo da Vinci och Rafael.

Recitativ/Arior/Agerande/Sångteknik m.m.

En allt tydligare uppdelning av sången i recitativ och aria.Romoperan gjorde också flitigt bruk av ensemblescener där folk sjöng i stämmor, ett grundskott mot Cameratans idéer om solosång. Cavalieri var bland dem som grundade denna slags opera och skapade en mellan recitation och melodi svävande solosång

teatrosancassiano
Teatro San Cassiano

Operan kommer till Venedig 1637

Benedetto Ferrari var ett av tidens många universalgenier: sångare, virtuos på luta, dramatiker och kompositör, och dessutom entreprenör med näsa för pengar. Ferrari insåg att stile Rappresentazioni hade kommersiell potential. År 1637 öppnade han Teatro di San Cassiano, världens första offentliga operateater. Med den venetianska operan kom den världsliga musikens definitiva genombrott och seger över kyrkomusiken. Operan blev den viktigaste formen av världslig musik i Europa under 1600-talet och första halvan av 1700-talet. Efter 1650 spred sig operahusen till andra italienska städer, och den venetianska stilen upphöjdes till nationell italiensk opera. Runt 1650 fanns operahus även i Florens, Rom, Genua, Bologna och Modena, men också i tyska handelscentra och i London. Under återstoden av seklet spelades inte mindre än 360 operor på sexton operahus, detta i en stad med 140 000 invånare. Ofta spelades det på fyra teatrar samtidigt, eller flera, och under ett enda år kom 60 000 besökare från när och fjärran för att gå på de venetianska operorna.

Drivkrafter/Underlag för librettot 

I mitten av 1600-talet slog operan igenom i Venedig. De var från början allvarliga och handlingen kom från mytologiska och allegoriska ämnen. Den här typen av opera kom senare att bli känd som opera seria. Som kontrast till denna kom den komiska operan, känd som opera buffa.

De operaföreställningar som gavs i Venedigs förnäma palats lät tala om sig bland vanligt folk, vilket blev orsaken till att man började bygga teatrar för allmänheten.

Typiskt verk – med exempel från Youtube

Il Giasone 

Jason & Medea från Drottningholms slottsteater på Youtube

Il Giasone på Youtube

51 operor –ingen bevarad  

L’Incoronazione di Dario 1716 m.fl.

http://www.youtube.com/watch?v=DMJ6XHmo_SI

Den rasande Roland/Orlando furioso 1727

Orlando Furioso på Youtube

Typiska kompositörer

francescocavalliFrancesco Cavalli 1602-1676

 

 

 

 

albinonitomasoTomasso Albinoni 1671-1751

 

 

 

 

Antonio Vivaldi Vivaldi 1678-1741

 

 

 

 

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

I Venedig lärde teknikerna sig att utveckla imponerande scenmaskinerier som dels gav snabba scenbyten, dels rörliga effekter som förstummade publiken.

Recitativ/Arior/Agerande/Sångteknik m.m. 

Sångarna hamnade alltmer i centrum – gradvis ersattes monodin av mer renodlade recitativ och arior, där recitativet användes för att föra handlingen framåt, medan soloarian användes för att uttrycka starka känslor.Venedigskolan  var viktig för utveckling av polyfonisk körteknik med bland annat ekoeffekter och mäktig klang.

De första operahusen – Opera Buffa och Opera Seria började spelas utanför adelns salonger, vilket blev orsaken till att man började bygga teatrar för allmänheten. Venedig, som vid denna tid var en av Europas kanske rikaste städer, ledde utvecklingen av detta. Det första operahuset invigdes år 1637 och på bara 50 år hann man sedan bygga 16 teatrar. Teknikerna lärde sig att utveckla imponerande scenmaskineri som gav snabba scenbyten och rörliga effekter. Handlingen skulle inte vara för invecklad och publiken skulle ha lätt att kunna följa med och känna igen sig. Samtidigt skulle man kunna samtala med varandra.

Det tidiga 1600-talets svulstiga uppvisningsopera hade inte behövt bekymra sig om att väga kostnader mot intäkter. Men operahusen i Venedig var kommersiella inrättningar. De flesta av dem kom till stånd genom att ett antal förmögna familjer sköt till pengar och tecknade långtidskontrakt på privata loger, som sedan gick i arv inom familjen. Därutöver lockade operorna stora publikskaror med relativt låga biljettpriser. En tredje publikkategori var gondoljärerna som kom in gratis mot att de förhöjde stämningen med applåder och bifallsrop. Vad som behövdes av kapital därutöver fick teaterägaren, som också brukade höra till de välsituerade, bidra med själv. När operan flyttade ut på marknaden accelererade de förändringar som hade startat redan i början av 1600-talet. ”Box-office appeal was essential”, för att citera Goldner igen, det gällde att locka folk till biljettkassorna, och det publiken i Venedig ville ha var underhållning. I Rom hade närheten till påvestolen satt en moralisk prägel på operaskapandet. Men djupsinne sålde dåligt i Venedig, och av antiken och den gamla historien blev bara namnen på hjältarna kvar.

I stället för uppbyggliga historier av mytologiskt ursprung hemsöktes operascenerna i Venedig av krig, överfall och skeppsbrott, andeuppenbarelser, hjärtslitande avsked och hallucinatoriska drömscener. Det centrala var som tidigare den starka effekten. Det som kostade mycket, kör och orkester, fick däremot stryka på foten. Allra billigast blev det förstås att bara ha solosång. Och det var ju ändå vad folk ville ha: sångare som sjöng vackert och briljant, mot en fond av häpnadsväckande specialeffekter.

Opera Seria – ”tragisk opera”, är den ”seriösa” italienska 16-/1700-talsoperan. Karaktäristiska drag är en växelvis förekomst av aria och recitativ, där arian ofta är ett melodiskt sångbart stycke med vissa uppvisningselement, medan recitativen är ett berättande avsnitt, monolog eller ett samtal, som skall förse operan med dramatik och slussa till nästa aria. Från och med neapelskolan utvecklades ensemblesång – duetter, trior osv. De ämnen som behandlades var i allmänhet klassiskt mytiska eller historiska.

Opera Buffa – Som kontrast till Opera Seria kom den komiska operan, känd som opera buffa. I motsats till opera seria handlade buffan om vardags-människor i vardagssituationer, ofta kärleksintriger med lycklig utgång. Den hade sina rötter i folklig underhållning och gyckelspel inom commedia dell’arte.

Da capo-arian – Till en början var arian en ganska enkel strofisk visa, men efter hand föll den sönder i en tvådelad form, typ A+B. Nästa steg blev da capo-arian, en tredelad solosång där första delen tas i repris med rikliga ornamenteringar, alltså A+B+(A+krusiduller). Och även om da capo-arians blomstringstid inte inföll förrän i 1700-talets Neapel, så fanns den helt färdig som musikalisk form vid slutet av 1600-talet.Operan omvandlades snart till en vokal cirkus – partituret krympte till ett skelett som sångaren förväntades brodera ut och fylla med musik.Det förklarar också hur vissa kompositörer kunde hinna skriva så ofantligt många operor.Om sångaren inte gillade det kompositören hade tänkt sig, så sjöng han eller hon en annan aria som passade den egna rösten bättre. Nya arior kom till och gamla togs bort. Resultatet kallades pasticcio, puddingar.

Bel canto – italiensk vokalstil utvecklad under 1630-1640 i Venedig, med viktigaste företrädare hos Luigi Rossi (15981653) och Francesco Cavalli (16021676). Den betonar vacker klang och teknisk sångskicklighet, dvs. en oavbruten sånglinje (legato) eftersträvas, liksom tydlig men ej explosiv diktion med oförvanskade vokaler. Grundläggande för bel canto är god andningsteknik och en relativt rak eller jämnt spinnande sångton utan hörbara registerskarvar eller fladder- och svajtendenser, vidare förmåga att utföra t.ex. skalor och löpningar utan aspiration (inskjutna h:n) eller andra hjälptrick. De viktigaste bidragen kom från den så kallade Neapelskolan.

Bel canto fick ett uppsving igen vid mitten av 1800-talet: Bellini – Donizetti – Rossini.

Teatro-SanCarlo_1830
Teatro San Carlo 1830

Operan sprids till Neapel ca 1700 –

Runt sekelskiftet 1700 startar fas tre i operans tidiga historia. I Neapel, Italiens största stad med 300 000 invånare, utvecklas en opera som i sig bär frön till all senare operakonst. Neapolitanska skolan dominerade nu den italienska operan med Alessandro Scarlatti som främsta namn. Skolan hade stort inflytande på operans utveckling. Se också bilaga 5!

Här fanns en folklig teatertradition som använt visor och slagdängor på scenen sedan länge. Nu trängde den folkliga musiken in på operascenen, och motståndet var inte särskilt kompakt: fulla hus och stora inkomster tilltalade teaterdirektörer och kompositörer även på 1700-talet.

Typiskt verk

Med exempel från Youtube

Tigrane 1715 

Tigrane på Youtube

La serva padrona  1733

Typiska kompositörer

scarlattialessandroAlessandro Scarlatti,1660-1725

 

 

 

 

scarlattidomenicoDomenico Scarlatti 1685-1785 son till Alessandro  Scarlatti skrev också operor men är mest känd för sina 555 sonater för cembalo

 

 

 

 

 

pergolesigiovannibattistaGiovanni Battista Pergolesi, född 4 januari 1710, död 16 mars 1736, var en italiensk kompositör.Giovanni Battistas släktnamn var ursprungligen Draghi, men när hans släkt flyttade från Pergola till Jesi tog den sig namnet Pergolesi. I musikkonservatoriet i Neapel skrevs Pergolesi in under namnet ”Jesi”, efter namnet på födelseorten. 1727 förlorade han sin mor och 1732 avled hans far. Hans syster avled också tidigt. Pergolesi var själv sjuklig och rörelsehindrad. Pergolesi inledde sin musikerbana som korgosse och studerade violinspel och komposition och besatt utmärkta musikaliska färdigheter.1731 avlade han med ett dramma sacro sin examen vid musikhögskolan i Neapel och fick sin första opera uppförd samma år. Prins Ferdinando Colonna-Stigliano utnämnde 1732 Pergolesi till maestro di capella, men han unnades som konstnär endast fem år och dog endast 26 år gammal i tuberkulos.

Idag är Pergolesi känd för sin komiska opera La serva padrona och sin Mariaklagan Stabat mater.

Recitativ/Arior/Agerande/Sångteknik m.m.

Operorna utvecklades till nummer-operor med recitativ, arior, solistensembler, körer och instrumentala stycken. Genom kastratsångare som Carlo Broschi, mer berömd under artistnamnet Farinelli, nådde da capo-arian sin fulländning. Den granna dekor och de effekter som hjälpt den venetianska operan att erövra halva Europa, fick stryka på foten i Neapel. 1700-talets opera behärskades fullständigt av la prima donna och il primo uomo, kastraten Se också bilaga 6!

Représentation_d'Alceste_de_Lully-Quinault,_Versailles,_fête_de_1674,_Le_Pautre_-_Gallica
Lullys Alceste i Versailles 1674

Operan kommer till Frankrike ca 1670 –

Italienska musiker kom till Frankrike, i samband med diverse adliga bröllop och politiska visiter. De hade då med sig italiensk operamusik. Där lades dansen och baletten med i skapandet. Det bidragande var Ludvig XIV: s starka intresse för balett som hörsammades av tonsättaren Jean-Baptiste Lully och författaren Molière. På sikt kom även Jean-Philippe Rameau fortsätta i Lullys spår. Lullys insats blev av största betydelse för all senare fransk opera därigenom att han, i opposition mot samtidens italienska opera, lade den största vikt vid naturlig, levande, dramatisk deklamation och en frisk rytm. De stora skillnaderna var egentligen att italienarna framhävde musiken medan fransmännen valde mer ordagrann handling och balett. Detta ledde till en långvarig (ända in på 1800-talet) inbördes skepticism mellan Italien och Frankrike med återkommande propagandakrig och missförstånd.

Drivkrafter/Underlag för librettot

250px-Jean-Baptiste_Lully2
Jean-Baptiste Lully

Jean-Baptiste Lully (Franska: [ʒã.ba.tist ly.li]), född Giovanni Battista Lulli den 28 november 1632 i Florens, Storhertigdömet Toscana i Italien, död 22 mars 1687 i Paris, Frankrike, var en italiensk-fransk tonsättare.

Lully upptäcktes i Florens av Charles av Guise som förde honom till Frankrike där Lully trädde i tjänst hos La Grande Mademoiselle, Anne Marie Louise av Orléans, som page.

Under 1600-talets mitt gjordes försök att införa den italienska operan i Frankrike. Försöken misslyckades till en början, men när den anknöts till en variant av balett, ”ballet de cour” (hovbalett), steg populariteten. Baletterna var påkostade färgrika skådespel som förenade poesi, musik och dans. Jean-Baptiste Lully var grundfiguren för detta förenande. Hans ensemble vid namn ”Kungens 24 violiner” innehöll det som senare kom att utgöra grunden i en symfoniorkesters stråksektion: alt-, tenor-, och basinstrument.

Lully var även upphovsmannen till den från början franska termen ”ouverture” – en långsam introduktion i musikstycket, som följs av en livligare avdelning.

Lully var en innovatör inom musiken och var en av föregångarna till senare tiders storslagna operor och mässor. Hans Te Deum står där i särklass då Lully visar mästerliga prov på växlingar mellan homofoni och polyfoni, solostämmor, körpartier, instrumental musik, rytmiska variationer och harmoniskt överraskande växlingar.

Detta verk blev mycket populärt under Lullys livstid och 10 år efter dess tillkomst ledde han sin orkester under en konsert för att fira Ludvig XIV:s tillfrisknande. Under konserten slog Lully taktstaven i foten så hårt att det gick upp ett djupt sår som senare infekterades. Lully vägrade att amputera foten och dog sedermera av kallbrand.

1685 hade Lully orsakat skandal på grund av att han hade ett sexuellt förhållande med en ung man och genom detta förlorade han kungens gunst.

I den franska filmen Le roi danse skildras Lullys liv och relation till den franske kungen grundligt.

 

rameaujeanphilippe
Jean Philippe Rameau

Jean-Philippe Rameau, som var fransman, fortsatte senare i Lullys spår och utvecklade harmoniken och byggde ut kören från en- till flerstämmig med kontrapunktspråk, och skapade större dramatik i musiken.

I den nyskapade Comédie Ballet var ämnena kärleksintriger i antikens mytologi eller från medeltida riddardikter.

Rameau samarbetade bland annat med Voltaire och gjorde sig till ovän med Jean-Jacques Rousseau genom sina föraktfulla anmärkningar om en av Rousseaus kompositioner.

 

Typiska verk – med exempel från Youtube

Interlude :

Hercule amoureux 1662

Komedi-balett:

Le Bourgeois Gentilhomme 1670

Opera seria:

Alceste, ou le Triomphe d’Alcide 1674

Alceste på Youtube

Proserpine 1680

Pastoral :

Acis et Galatée 1686

Opera balett:

Les Indes galantes 1735; revised 1736

Opera seria:

Zoroastre 1749; revised 1756

Zoroastre på Youtube

La naissance d’Osiris 1754

La naissance d ´Osiris på Youtube

Komedi-balett:

La princesse de Navarre 1744

La princesse de Navarre på Youtube

Pastoral :

Zaïs 1748

Zais på Youtube

Typiska kompositörer

Jean-Baptiste Lully Lullyjean-Babtiste1632-1687

 

 

 

 

Jean-Philippe Rameaurameaujeanphilippe2  1683-1764

 

 

 

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

Lullys operor kunde bestå av 32 scener. Han utvecklade orkestrering i bravurform med femstämmig struktur, kungens 24 violiner, vilket snart var standarden vid hovet. Andra instrument som oboe och flöjt eller trumpeter användes vid pastorala eller krigsscener. Växlande mellan långsamma och snabba tempon med fugativo form kom att stå för en fransk uvertyr. Den hade en tredelad form – långsam, snabb, långsam.

Sceniskt och musikaliskt livliga var de olika dansformerna som menuett, gavott och gigue. I slutet av akterna använde han ofta chaconne.

Recitativ/Arior/Agerande/Sångteknik m.m.

Lullys samarbete med Molière ledde till verk inom så kallad Comédie-Ballet med sång, dans, komedi och upptåg.

Lully utvecklade recitativ genom att modellera musiken på den franska språkmelodin med noggrann rytm och intonation.

Rent lyrisk sång förekom främst i två- eller tredelade – airs som är fria från koloratur.

Air som var fransk variant av italiensk aria var musikaliskt enklare och hade mindre vikt i operan och var aldrig lika dominerande som den italienska.

Lullys körer är enkla till sin struktur men pampiga.

Opéra Comique uppstod under denna tid genom att mellanklasserna och de lägre klasserna uppförde minde spel på marknadsplatserna. Men de fick motstånd från balett-, teater- och musikinstitutioner som hade monopol på uppföranderätten. Folket fortsatte, men ändrade sina framträdanden så att de kringgick dessa regler. Istället för dialoger användes en berättare och mimande skådespelare och aktörerna sjöng istället för att tala. När även detta blev förbjudet ordnades en slags allsång för publiken där skådespelarna mimade och deras tal rullade som en text på en stor banderoll. Så småningom institutionaliserades Opéra Comique och uppfördes på Théâtre Italien och från början av 1700-talet även på marknadsteatrarna i Pariskvarteren Saint-Germain och Saint-Laurent. Senare blev det en allmän beteckning på komiska skådespel med talad dialog: comédies en vaudevilles och comédies à ariettes), där musiken ofta lånats och senare även för verk med originalmusik. Den blev otroligt populär, inte bara i Italien och Frankrike, utan även i andra delar av Europa. Detta lade bl.a. grunden till framtida operetter. Under 1800-talet kom termen även att beteckna genomkomponerad opera, den första i detta slag anses vara Jules Massenets Manon.

Thomas Shadwell
Thomas Shadwell

Operan kommer till England ca 1670 –

Landet befann sig i inbördeskrig under 1600-talet vilket störde mycket av kulturlivet, och det var ingen naturlig utveckling från den blomstrande elisabetanska tiden. Med Thomas Shadwell gjordes tidiga försök att använda musik i teatersammanhang, i Shakespearestycken. Shadwell satte 1673 upp Psyché uppbyggd enligt samma mönster som Molières och Lullys comédie ballet med samma namn. England utvecklade också en specialvariant av opera som kallas Masque. Det innehåller drama, dans, musik, pantomim, masker och praktfull dekor.

 

henrypurcell
Henry Purcell

Henry Purcell (1659–95) skrev 1689 en opera för unga damer Dido and Aeneas. Dido var startskottet till stor produktivitet hos tonsättaren. Inom sex år skrev han fyrtio verk och ytterligare fem ”halvoperor”. Inflytandet från italiensk opera var litet och få italienska operor sattes upp före Georg Friedrich Händels Rinaldo (1711).

 

 

 

handel
Georg Friedrich Händel

Georg Friedrich Händel kom att dominera det engelska operalivet med flera av sina mästerverk. Händels operor är ariaoperor enligt Neapelskolans form. Viss framgångsrik reaktion mot italiensk opera förekom från och med The Beggar’s Opera av John Gay.

Trots att både Purcell och Händel kom att utveckla operan till avancerade nivåer hade de ringa inverkan på utvecklingen av konstformen i det stora hela. Geografin satte effektivt England i periferin. Operan erövrade med andra ord hela Europa – men förde en tynande tillvaro i England. Efter Händels tid skrevs nästan ingen ny engelsk opera på drygt 200 år.

Barockmusik/-opera – Några definitioner: (Själva benämningen barock definierades först i slutet av 1800-talet.)

Stämning: Om ett stycke i sin inledande fras verkade representera en särskild stämning såsom glädje, sorg eller agitation, så gjorde det troligtvis det genomgående i hela stycket. Förändringar i stämningen var sällsynta under barocken, med undantaget viss vokal musik, såsom operastycken. Känslan – eller känslosamheten – var fundamental under barocken. Kodordet framför andra var ”affekt”.

Rytm: Under barocken var ofta musikverken kontinuerliga vad rytmen beträffar. Förändringar var sällsynta även här.

Melodi: I barockmusik fanns även här känslan av kontinuitet. En inledande melodi hördes ofta flertalet gånger under verkets gång. Melodierna utvecklades och knöts ihop om och om igen, och var långt ifrån vad vi idag kallar en trallvänlig melodi. De flesta var tämligen svåra att komma ihåg.

Dynamik: Romantikens och den moderna musikens crescendon, diminuendon, forten och pianissimon förekom inte på samma sätt under barocken. Det var gradvis ökande och minskande av styrka som var mest sällsynt – om förändringar skedde var det ofta direkt från forte till piano. Den engelska termen för denna sorts dynamik är terraced dynamics. Se också bilaga 7!

Drivkrafter/Underlag för librettot

Barockens kompositörer var mycket inspirerade/påverkade av dem som ledde landet just då. Den största makten hade kyrkan och kungen och det var de som beställde musik av tonsättarna.

beggarsoperalibrettoutdrag
Utdrag av libretto till The Beggars Opera

Tiggaroperan (engelska: The Beggar’s Opera) är däremot en satirisk s.k. balladopera i tre akter från 1728

Purcell använde italienska och franska stilistiska element, men utvecklade en särskild engelsk stil.

I Händels musik finns ofta en slags robusthet och direkthet som var karakteristiska drag i engelsk barockmusik.

 

 

Typiska verk – med exempel från Youtube

Dido och Aeneas 1689

Dido och Aeneas på Youtube

The Fairy-Queen 1692

The Fairy Queen på Youtube

Tiggarens opera 1728

Tiggarens opera (The Beggars Opera) på Youtube

Rinaldo 1711

Aria från Rinaldo på Youtube

Julius Caesar 1724

Orlando, 1732

Alcina, 1735

Xerxes 1738

Ombra mai fu på Youtube

Typiska kompositörer

Henry Purcellhenrypurcell 1659–95

 

 

 

 

Johann Christoph Pepusch pepuschchristophjohann

 

 

 

 

Georg Friedrich Händelhandelgf 1685-1759

”Öga för öga, tand för tand” går ju ordspråket men är det någonsin okej att döda? I Händeloperan tycks det inte vara någon slags tvekan om det. Självklart! När Sesto och Cornelia äntligen har lyckats mörda faraonen så omfamnar Caesar Sesto och välkomnar honom i vänskap. I våra ögon blir väl denna opera mer en komisk parodi snarare än en tragisk hjältesaga. För visst ser vi även Händels heroiska Caesar som en tyrann? Lika mycket som de gamla faraonerna i Egypten eller de faraoner som idag kväver krav på demokrati i Mellanöstern? Tyrann eller inte, att dö eller att leva. Vad som nu än är rätt så uppskattar jag ändå Giulio Caesar in Egitto för sin förträffliga musik och sitt ovanligt dramatiska libretto. I klippet nedan kan du avnjuta just det som detta blogginlägg handlar om – hämnd – översatt i musik. Cornelia och Sesto triumferar äntligen över sitt grymma öde och dräper tyrannen med svärdet som en gång dräpte deras älskade Pompejus. Efter detta sjunger Cornelia den enda aria som hon har, som bryter från hennes annars så sorgliga och hämndfyllda sångpartier. Blir man verkligen lycklig av att döda någon? Cornelias man blir ju inte mycket mer levande för att mannen som dödade honom går samma öde till mötes. Hur som helst så är det trevligt att se Cornelia lite glad efter tre akter av sorg. Frågan är om vi kan förlåta hennes och sonens handlande?

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

Purcells musik kännetecknas av livfulla, vibrerande melodier och pulserande rytmer. Han var oerhört duktig på att konstruera musikaliska fraser med texten och ordens betoningar som utgångspunkt (de flesta av Purcells mest framförda verk är vokalmusik). Dido och Aeneas är ett musikdrama i ordets striktaste bemärkelse, en genuin opera där handlingen helt bärs framåt genom recitativ utan talade ord i hela pjäsen. Musiken anses mycket framstående, och var synnerligen avancerad för sin tid.

Händel var starkt påverkad av såväl de italienska barockmästarna som de brittiska, som exempelvis Henry Purcell och hans egen musik kom att i sin tur påverka tonsättare som Haydn, Mozart, Beethoven och Gluck

Recitativ/Arior/Agerande/Sångteknik m.m.

I barockens verk tenderar homofona och polyfona passager problemfritt avlösa varandra. Händel krånglade sällan till harmonierna i onödan, och några av hans mest kända och älskade satser har förhållandevis enkelt harmoniskt material (även om de samtidigt ofta är väldigt dramatiska).

Efter Händels död föll många av operorna i glömska, med undantag av vissa arior, som till exempel den allmänt förekommande Ombra mai fù  ur Xerxes. Hans berömmelse under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, i synnerhet i de anglosaxiska länderna, vilade enbart på de engelska oratorierna som vanligen framfördes av gigantiska amatörkörer vid högtidliga tillfällen. Sedan 1960-talet då intresset för barockmusik tog fart, med musiker som spelade på tidstrogna instrument och countertenorer som kunde framträda i kastratroller, har intresset för Händels operor ökat och många har spelats in och framförts på operascener.

orlandopaladinomatsbacker
Orlando Paladino på Drottningholms slottsteater 2012

Senbarock (ca.1675 – 1750) – Wienklassicism (ca.1730 – 1820)

Introduktion: Barocken (själva benämningen definierades först i slutet av 1800-talet) som stil inleddes i Italien. Giovanni Battista Pergolesi och Nicolò Piccinni, båda från den senare Neapelskolan blev populära representanter speciellt för opera buffa. Formen exporterades till Frankrike, England och tyskspråkiga länder. I Wien anammades formen av tonsättare som hade fått utbildning i Italien. Snart började tyskspråkiga motsvarigheter, Singspiel, sättas upp. I Frankrike hade redan opéra comique fått fotfäste som folklig underhållning (se ovan!). Den franska opéra comique hade också stort inflytande på singspiel under slutet av 1700-talet

 

operaseriacuzzonisenesinoberenstadt
Senesino, Cuzzoni och Berenstadt i Flavio

Opera seria-genren skakades om i mitten av 1700-talet, då det blommade upp en estetisk kontrovers som diskuterade fransk kontra italiensk opera, med utgångspunkt i frågan om vilken riktning som kunde anses som konstgjord, respektive naturlig och enkel. Francesco Algarotti som själv arbetade som librettist hos Fredrik den store, formulerade en programförklaring i Essay om opera (1755), som inspirerade Christoph Willibald Gluck.

 

 

 

gluckchristophwillibald
Christoph Willibald Gluck

Gluck, som var bosatt i Wien från 1747, skrev Orpheo ed Euridice och Iphigénie en Aulide med vacker enkelhet som motto. Gluck levererade operor både till Wien och Paris och därmed fick hans operareform spridning. Gluck kan ses som fadern för den tyska operan – och en murbräcka för Mozart, Weber och Wagner.

I slutet av 1700-talet kom dock den renodlade opera seria med dess tema om gudar, hjältar och kungar att ha spelat ut sin roll – framtiden kom att ligga snarare i en moderniserad och hopslagen buffa/seria form med Mozart som främsta exempel.

Det som skiljer Wienklassicismen från Barocken är framför allt att intresset för vokal musik som mer och mer övertogs av instrumental musik så som symfonier, stråkkvartetter, solokonserter. Styckena komponerades ofta med en framträdande melodi istället för som tidigare med flera likvärdiga melodistämmor. Under denna period utvecklades den ”moderna” symfonin och orkestern fick sitt nuvarande utseende. Se vidare bilaga 7 och 10!

Drivkrafter/Underlag för librettot

Ungefär mellan 1780 och 1820 var Wien musikens huvudsäte i Europa. Där levde under denna tid fyra av historiens största tonsättare. Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert. De Habsburgska kejsarna hade sitt säte i Wien. Dessa musik-intresserade och kulti-verade härskare import-erade redan på 1600 talet italienska operor, kompo-sitörer och musiker till sina hov. På 1700 talet utvecklades hovoperan i Wien enormt mycket och musiklivet i staden var synnerligen rikt. De som hade möjlighet att lyssna var fortfarande adeln och likställda men ett konsertväsende började få fart under senare hälften av 1700 talet och möjligheterna att höra musik ökade ordentligt. Man var trött på den tunga och mörka Barock-musiken. Nu ville man ha underhållningsmusik. Musiken skulle vara lättfattlig, elegant och roande.

mozartbarbarakraft
Wolfgang Amadeus Mozart

Mozart – Geniet

Mozart skrev i alla sin tids genrer men hade hela livet stora ambitioner som operakompositör. På sina många resor som barn och ung stiftade han bekant-skap med de olika ländernas stilarter, som han på ett enastående sätt tillägnade sig och satte sin personliga prägel på, vare sig det var italiensk opera buffa (OB) och opera seria (OS) eller tyska sångspel (S).

Särskilt i operorna Trollflöjten och Figaros bröllop finns samhällskritik som härrör från tiden med frimurarna. 

Det är från Don Giovanni-premiären det mest berömda exemplet på Mozarts enorma kreativitet stammar: Kvällen före urpremiären spelade han kägel – ett slags 1700-tals-bowling – med sina vänner, när någon plötsligt sa: ”Men ouvertyren då?  Vi har ju ingen ouvertyr till operan?”. ”Lugn”, sa Mozart och knackade sig på pannan: ”Jag har den här inne”. Och välte en kägla till. Vid midnatt började han komponera, Constanze höll honom vaken genom att hälla i honom vinbål (!) och berätta sagor(!!), och när kopisten kom klockan sju, var han färdig.

Mozarts alla sjukdomar

Tio år efter Mozarts död grävdes området där han begravts upp, för att ge plats för nya gravar. Mozart begravdes i en massgrav med andra kroppar, vilket omöjliggjort ett fastställande av hans dödsorsak. Han led under sitt liv av ett stort antal sjukdomar, som till exempel svåra depressioner, olika streptokockinfektioner, gulsot och svår dental abscess. Han låg tidvis i koma, förlorade vikt, hade svår toxemi, tyfoidfeber, olika virusinfektioner, kraftiga kolikanfall med våldsamma kräkningar och reumatisk feber och ledinflammationer som följd av infektionen, kronisk glomerulonefrit och polyartrit (smärtsamma svullnader i fötter och händer) och förlamning i ena sidan av kroppen. Han led av vattusot på grund av kroniskt nedsatt njurfunktion. Den troligaste orsaken till Mozarts död är en svår influensaepidemi som drabbade Wien hösten 1791.

Reformoperan

Operan blev under 1700-talets lopp föremål för en rad reformförsök, varav Christoph Willibald Glucks blev det mest framlyfta, även Wolfgang Amadeus Mozarts verk är bra exempel. Gluck försökte också återskapa operans ursprungliga klassiska anda genom att återknyta till den antika tragedin och genom en högstämd allvarlig musik. Gluck skrev några operor med vacker enkelhet som motto.

Mozart byggde vidare på hans framsteg dock inte renodlat utan med buffa- och sagoinslag.

 

Typiska verk – med exempel från Youtube

La serva padrona  1733

Livet på månen 1777

Livet på månen på Youtube

Orlando paladino 1782

La grotta di Trofonio 1785

La grotta di Trofonio med Cecilia Bartoli på Youtube

Det hemliga äktenskapet 1792

Det hemliga äktenskapet (Il matrimonio segreto) på Youtube

Proserpin (1781)1981

Gustaf Wasa 1786

Gustaf Wasa på Youtube

Erwin und Elmire 1781

Erwin und Elmire på Youtube

Gustav Adolf och Ebba Brahe 1788

La finta giardiniera (OB)  1775

Idomeneo (OS)1781

Enleveringen ur seraljen (S) 1782

Figaros bröllop (OB) 1786

Teaterdirektören på Youtube

Teaterdirektören (S) 1786

Don Giovanni (OS) 1787

Così fan tutte (OB) 1790

Titus mildhet /Clemenza di Tito (OS) 1791

Titus mildhet på Youtube

Trollflöjten (S) 1791

Natalie Dessay – Nattens drottning på Youtube

Diana Damrau – Nattens drottning på Youtube

Iphigénie en Aulide 1774

Ifigenia på Aulis på Youtube

Ifigenia i Tauris  1779

Orfeus och Eurydike 1762

Typiska kompositörer

Giovanni Battista Pergolesipergolesigiovannibattista 1710-1736

 

 

 

 

Joseph Haydnhaydnjoseph 1732-1809

 

 

 

 

Antonio Salieri salieriantonio1750-1825

 

 

 

 

Wolfgang Amadeus Mozart mozartjoseph lange 1782 ofullbordad 1756 – 1791

 

 

 

 

Domenico Cimarosacimarosadomenico 1749-1801

 

 

 

 

Joseph Martin Krauskrausjosephmartin 1756-92

Christina och Gustav III – kulturfrämjarna

Vi här uppe i Norden tycks historiskt sett ofta framställas som om vi var belägna i en kulturell bakgård. När man nere på kontinenten bråkade om huruvida franska eller italienska influenser skulle prägla den europeiska musiken så verkade det inte vara många som ägnade en tanke till det lilla kungariket Sverige där uppe i det kyliga Skandinavien. Hit ville inga kulturarbetare komma. För de få som vågade bege sig till detta forna vikingaland gick det bara utför. Se bara på den franska filosofen René Descartes som yttrade de kända orden ”Jag tänker, därför finns jag” som lockades till det svenska hovet av kulturvurmaren och den regerande drottningen Kristina. Kort efter sin ankomst blev han förkyld och dog i det kalla dragiga svenska slottet. Så det kan gå, till slut verkade även Drottning Kristina ha tröttnat på den kulturella kylan hemma i Sverige så hon abdikerade och flyttade till Rom där hon bland annat bekantade sig med den italienska tonsättaren Arcangelo Corelli. Allt var dock inte fy skam uppe i Sverige. När tiderna blev bättre och landet regerades av andra kulturtokiga monarker som exempelvis Gustav III så förändrades situationen. Kulturarbetare från hela Europa flockades till Sverige för att vinna den välkända teaterkungens gunst.

En av dessa var tonsättaren Joseph Martin Kraus som blott 21 år gammal begav sig från den tyska staden Mainz, där han studerade, till Stockholm. Det tog dock lång tid för honom att få kungens uppmärksamhet. Efter år av fattigdom i Sverige fick han slutligen lön för mödan efter ett lyckosam uppförande av operan Proserpin, som smickrade både den svenska kultureliten och Gustav III själv. Han fick åka på studieresa på kungens bekostnad runt i Europa för att lära sig allt om de senaste musikströmningarna. Han lärde känna både Haydn och Gluck som båda imponerades av Kraus musik. Stilistiskt är Kraus musik mycket lik Haydns. Hans symfonier bär spår av den förromantiska Sturm und Drang-perioden med häftiga dynamiska variationer och plötsliga känsloladdade utspel. Ett exempel på hans symfoniska verk kan du lyssna på i klippet nedan där en orkester framför första satsen till hans Symfoni i Ess-dur VB 144. Trots att han har drag av Haydn så kallas han ofta för ”den svenska Mozart”, främst antagligen för att de båda hade liknande livsöden. De är båda födda samma år, bara det att Kraus blev ett år äldre. Han dog bara några månader efter att kungen sköts på maskeradbalen på operan. När kulturkungen av Sverige dog så dog även en av hans främsta gunstlingar i den kulturella anarkin och oro som uppstod. Kraus sista verk blev dock inte ett Requiem som Mozart utan en begravningskantat för kungen och en Sinfonia funèbre. En tonsättning av Requiem-texten var faktiskt en av Kraus första verk från studietiden i Mainz på 1770-talet. En kontrast till Mozartliknelsen!

Johann Gottlieb Naumannnaumanngottliebjohann 1741-1801

 

 

 

 

Georg Joseph Vogler voglerjosephgeorg1749-1814

 

 

 

 

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

pergolesigiovannibattista
Giovanni Battista Pergolesi

Pergolesi skrev in kortare intermezzi inom den seriösa operan och det hela växte ut till en särskild konstart, realistisk, satirisk och framför allt full av liv och gott humör. Det klassiska exemplet är Pergolesis La serva padrona (Tjänsteflickan som husfru), 1733. Drag från buffaoperan återfinns i Mozarts Figaros bröllop, 1786, Don Juan, 1787 (kallad ”dramma giocoso”, lustigt drama, men eg. en semiseria, både tragisk och komisk) och Cosi fan tutte, 1790, geniala verk i sitt rörligt skiftande, förädlade uttryck. Genren mynnar omsider ut i Rossinis stora succéer under det tidiga 1800-talet.

Typiskt var också att Kompositörerna använde sig av små melodisnuttar, s.k. fraser eller teman. Av dessa lättlyssnade och trallvänliga melodi-fragment byggde de upp storslagna musikstycken.

Ett annat typiskt drag var den talade dialogen i stället för det obligatoriska italienska seccorecitativet.

Se vidare Reformoperan!

donjuan-dongiovanni
Don Giovanni – Don Juan

Alla Mozarts operor handlar om kärlek. Handlingen rusar framåt och som genom ett trollslag faller allt på plats i dygnets tjugofjärde timme. Intrigen, ofta lätt som en fjäder och ibland ologisk, genererar en rad sköna arior och duetter till dess att spänningen släppt och de båda paren kan andas ut i en jublande final. Hans osvikliga känsla för sångbarhet, orkestrering och tempo bygger broar mellan komedi och tragedi och kärleken hyllas som en latent möjlighet och melodi i varje människa. Men ingenting är entydigt hos Mozart och i Don Giovanni når hans förmåga att skapa vokala och instrumentella spänningsmönster, inte bara mellan utan också inom rollfigurerna, sin höjdpunkt.

 

Gluck ville förvandla samtidens stela nummer-operor till levande dramer där musik och text samverkade i ett kontinuerligt flöde och där det dramatiska skeendet stod i centrum.

I och med att Gluck strävade att åter betona handlingen, rensade han ut dansnummer och orkesterpartier och allt annat som inte bidrog till den dramatiska helheten.

Recitativ/Arior/Agerande/Sångteknik m.m.

Mot slutet av barocken drog operan klara gränser mellan recitativ (en sorts talsång som för berättelsen framåt) och arior (sånger vars syfte var att musikaliskt belysa en känsla, t.ex. ilska eller sorg), och musiken komponerades ofta för att passa sångarna, snarare än att lyfta fram berättelsen.

Några jämförelser:

*Mer variation inom det enskilda stycket – Ett barockstycke hade oftast tämligen konstant stämning och dynamik. I ett klassicistiskt stycke ändras ofta tonen mellan glatt och hoppfullt till sorgset, och många olika tonarter och klangfärger kunde utforskas. Vidare var snabba omställningar mellan svagt och starkt, både genom direkta hopp och genom crescendon/ diminuendon.

*Kortare melodier – Barockens melodier kunde vara rätt långa, men långa melodier går förstås inte ihop med balans, enkelhet och symmetri. Resultatet? De melodiska fraserna minskade i längd under klassicismen.

*Kastratsångarnas guldålder upphörde mot slutet av 1700-talet, då ett nytt, enklare och naturligare musikideal uppstod. Kastratsångare fortsatte dock att förekomma under 1800-talet, till dess att operationen förbjöds 1870 i Italien, som var det sista landet där det tillämpades.

Ur ett brev från Mozart: – Jag kan inte skriva poetiskt, jag är ingen diktare. Jag kan inte ge uttrycken skuggor och dagrar; jag är ingen målare. Jag kan inte heller genom gester och pantomim uttrycka mina åsikter och tankar, jag är ingen dansare. Jag kan emellertid göra det genom toner, jag är en musiker.

Mozart kunde – i en och samma opera – skriva de olika ariorna i olika tonarter för att uttrycka olika känslor, vilket var något nytt.

Gluck bröt mot det gamla sångarväldet och lät orkestern spela större roll; även kören fick här mer utrymme.

Gluck ville lägga mer vikt på det dramatiska uttrycket än vid virtuos sångteknik och komplicerad handling med många scenbyten. Recitativ, arior och körpartier är inte lika tydligt avgränsade inom reformoperan som inom den tidigare populära opera serian.

Mozart byggde vidare på reformoperans idéer i sina sångspel med talad dialog och arior med enkel melodi. Dock kunde han inte låta bli att ha med koloratur.

Manifesto-ritratto2016_270x
Rossinifestivalen i Pesaro

Tidig romantik (ca 1815 – 1850)

Introduktion: Romantiken uppstod som reaktion mot den förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild som rådde inom kulturen under upplysningen; Världen kan inte förstås, den måste upplevas med känslan. Under 1800-talet uppstod dessutom spänningar i Europa, efter den franska revolutionen och Napoleons krig. Folken sökte sin nationella identitet, och opera, som är en känslomässig konstform, passade perfekt för att lugna dessa tankar. Man började bearbeta sina nationella berättelser. I alla europeiska länder grävde man fram dessa och tonsatte dem på sitt sätt, och på sitt eget språk. I många av de större städerna byggdes egna operahus eller teatrar som satte upp egna operor. Att gå på operaföreställningar och att sjunga hemma var en viktig beståndsdel i det borgerliga kulturlivet.

Operorna präglades av att återge det overkliga och sagolika, och man blandade skräck med romantik. I musiken speglas det historietyngda och national-medvetna 1800-talet. Dess alltigenom mänskliga språk, fjärran från förkonstling, men ofta med individuell symbolik (ledmotiv och dylikt) bär en rikedom av stämningslägen från folkton och naturmystik, religiositet, evighetslängtan och kosmiska visioner, intim borgerlig idyll, myt, saga och exotism till öde, skräck, demoni, erotik och död.

Drivkrafter/Underlag för librettot

Romantiken var i mycket en uppgörelse med klassi-cismens formstrikthet, intellektualism, syn på konstnären och definition av genialitet. Under den här perioden skrevs bland annat Rossinis odödliga Barberaren i Sevilla 1816. Att ge form åt ett musikaliskt stycke handlade inte längre lika mycket om att följa ett recept. Form och design blev mer personligt för att ge utrymme åt mer intensiva musikaliska känslouttryck. Detta fick till följd att operakonsten i högre grad utveckades olika beroende på i vilket land den skapades.

Typiska verk – med exempel från Youtube

Fidelio 1805

Jonas Kaufmann sjunger en aria från Fidelio

Fidelio från Zürich Operahouse på Youtube

Italienskan i Alger 1813

Ouvertyr till Italienskan i Algier med James Levine på Youtube

Barberaren i Sevilla 1816

GöteborgsOperan på Youtube

Askungen 1817

Askungen 1:a akten från Operan i Stockholm

Guillaume Tell 1829

Ouvertyr till Wilhelm Tell

Friskytten 1821

Nina Stemme sjunger en aria från Friskytten på Youtube

Jägarekören från Friskytten på Youtube

Oberon 1826

Gömda höjdpunkter från Oberon på Youtube

Gundula Janowitz sjunger en aria från Oberon på Youtube

Rosamunde 1823

m.fl. i sångspelstraditionen

Die Hochzeit des Camacho  1827

Die Hochzeit des Camacho på Youtube

Fra Diavolo 1833

Joan Sutherland sjunger en aria från Fra Diavolo på Youtube

Norma 1831

Norma på Youtube

Sömngångerskan 1831

Natalie Dessay och Juan Diego Flores sjunger en aria från Sömngångerskan på Youtube

Maria Callas sjunger en aria från Sömngångerskan på Youtube

Puritanerna 1835

Kärleksdrycken 1832

Lucrezia Borgia 1833

En aria från Lucrezia Borgia på Youtube

Maria Stuarda/ Maria Stuart 1835

Maria Stuarda på Youtube

Lucia di Lammermoor 1835

Lucia di Lammermoor komplett på Youtube

Regementets dotter 1840

Don Pasquale 1843

Don Pasquale på Youtube

La Juive Judinnan 1835

Roberto Alagna sjunger en aria från Judinnan på Youtube

Tsar och timmerman 1837

Tsar och timmerman på Youtube

Muntra fruarna i Windsor

Die lustigen Weiber von Windsor på Youtube

Hugenotterna 1836

Hugenotterna på Youtube

Hugenotterna i en upptagning från Bryssel på Youtube

Profeten 1849

Plácido Domingo sjunger en aria från Profeten

Kröningsmarschen från Profeten

L’Africaine Afrikanskan 1865

Montserrat Caballé sjunger en aria från Afrikanskan på Youtube

Le postillon de Lonjumeau /Postiljonen från Longjumeau 1839

Nicolai Gedda sjunger en aria från Postiljonen från Longjumeau på Youtube

Estrella de Soria  1841

Ouvertyr till Estrella de Soria på Youtube

The Queen of Golconda  1864 m.fl.

Genoveva 1843

Martha 1847

Björling

Domingo

Pavarotti

Typiska kompositörer

Ludwig van Beethoven beethovenmalmokonserthus1770-1827

 

 

 

 

Gioacchino Rossinirossinigioacchino (1792-1868)

 

 

 

 

Carl Maria von Weberwebercarlmariavon (1786-1826)

 

 

 

 

Franz Schubert schubertfrans1797-1828

 

 

 

 

mendelsohnfelixFelix Mendelssohn  1809-1847

 

 

 

 

 

Daniel François Auber auber1782-1871

 

 

 

 

Vincenzo Bellinibellinivincenzo 1801–1835

 

 

 

 

Gaetano Donizettidonizettigaetano 1797-1848

 

 

 

 

Jacques Fromental Halévy halevy1799-1862

 

 

 

 

 

Albert Lortzing lortzing1801-51

 

 

 

 

 

Otto Nicolai nicolaiotto1810-49

 

 

 

 

Giacomo Meyerbeermeyerbeer 1791 – 1864

 

 

 

 

adamadolpheAdolphe Adam 1803–1856

 

 

 

 

Franz Berwald berwaldfranz1796-1868

 

 

 

 

Robert Schumann schumannrobert1810-56

 

 

 

 

Friedrich von Flotow flotowfriedrichvon1812–1883

 

 

 

 

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

Till Fidelio finns fyra olika ouvertyrer, ofta benämnda Leonora uvertyr 1, 2, 3, 4. Den tredje ouvertyren framförs ibland som en inledning till andra akten. Till sin uppläggning är verket en blandning av tyskt sångspel med viss talad dialog och opera seria. Den tillhör också kategorin skräck- och räddningsoperor, som var vanlig vid tillkomsttiden.

Mycket hände inom opera-genren under romantiken. I början av epoken var operan traditionellt italiensk till naturen, med recitativ och arior som avlöste varandra

I Friskytten finns allt som är typiskt för romantikens opera; folksaga, övernaturlighet, skogsromantik, muntra och

skallande jägarkörer, naturmystik och gestaltande av människans inre själsliv.

Mendelssohn försökte i sin ungdom att skriva operor, men det är inte tack vare dem han har sin plats i musikhistorien. Dock var han en stor inspiratör för sina samtida.

När operan i Paris blev befriad från hovet var det egentligen opéra comique som vann, även om operan inte gav upp flärd och sensationer med sin Grand opera, som var en form av femaktsopera i stort format med körer, baletter, mängder av statister och svulstiga historiska eller exotiska teman. Se nedan!

Nytt för romantikens opera var också ouvertyrens dragning åt den symfoniska dikten med handlingen som tema.

Under åren fram till 1830 producerade Donizetti ca 30 operor. Hans publika framgångar var betydande, men hans tonsättar-personlighet framträdde inte ännu. Det var i och med Anna Bolena (1830) som han definitivt blev mästaren.

Nicolai dog några veckor efter premiären och fick sålunda aldrig uppleva de framgångar som verket hade. Det banade sig väg till de flesta scener (Stockholm 1857) och allmänt blivit erkänt som en av de bästa tyska komiska operorna, utmärkt av fantasi, humor, frisk melodi och solid uppbyggnad.

Hugenotterna är Meyerbeers mästerverk och det bästa exemplet på fransk grand opera.

År 1862 fick Berwald uppleva en succéartad framgång med sin omarbetade opera Estrella de Soria på Stockholms-operan. Även operan Drottningen av Golconda togs upp på spelplanen (men kom inte att uppföras förrän vid 100-årsminnet av Berwalds död 1968).

Friedrich von Flotow ansågs, efter Albert Lortzing, såsom Tysklands främste kompositör av komiska operor, trots att hans stil var betydligt mer fransk än tysk.

Recitativ/Arior/Agerande/Sångteknik m.m.

Bel canto – italiensk vokalteknik utvecklad på 1700- och 1800-talet, som lyfter på första plats vacker klang och teknisk sångskicklighet. I första hand tre mycket produktiva tonsättare: Bellini, Donizetti, Rossini var mästare på denna sångteknik.

Bellinis och Donizettis bidrag var att förena grand opéra med bel canto. De var också mästare på att använda språkets naturliga melodi och rytm.

Kvinnliga sopraner och tenorer utkonkurrerade kastratsångarna, och från romantiken började divan bli verklighet.

Samtidigt pågick en fantastisk och explosionsartad utveckling av musikinstrumenten, harmoniläran och instrumenteringen, som ledde till att gränserna för musiken ständigt flyttades fram. Detta skedde inte utan att vännerna av den gamla ordningen protest-erade våldsamt mot vad de uppfattade som skandalmusik.

Schuberts operor resulterade inte i det efterlängtade genombrottet, varför han koncentrerade sig på vokalmusik i det mindre formatet – lieder.

Koloraturen blev lika viktig för Bellini resp. Donizetti som den hade varit för Mozart och Rossini. Från 1800-talet står dock koloraturer främst att finna i arior för sopraner, varför benämningen koloratursopran uppkommit. I det här fallet räknas den koloraturrösten som den högsta av sopranrösterna medan den dramatiska är motsatsen. Koloratur förekommer dock i alla röstlägen, särskilt i barockoperor.

Se också bilaga 11!

Gaetano Donizettis operamusik upplever i dag en renässans. Han framstår som Verdi´s förebild, genom musikens dramatiska flöde och dess karakteriserande melodik. Hans verk framstår som en syntes av den tidiga italienska 1800-talsoperan.

Judinnan kännetecknas av det allvarliga och hårda, med skarpa kontraster och lidelsefulla utbrott och teatralisk prakt. Hans följande operor, sammanlagt mer än 30 st, kunde inte tävla med denna i framgång

Lortzings erfarenheter som sångare, skådespelare och dirigent i olika teatersällskap genomsyrar hans operor, i synnerhet de komiska, utformade som sångspel eller opéra comique.

Verdi och Wagner tog intryck av det nya i Meyerbeers musik- dramatik, där samhällsströmningar och politiska konflikter återkom i historisk dräkt. Dessutom satte Meyerbeers raffinerade orkesterbehandling djupa spår i bl.a. Wagners partitur.

Adam är idag kanske mest känd som upphovsman till ”Adams julsång” (”Minuit, Chrétiens”, på svenska O, helga natt). Sceniska verk utgjorde annars den största delen av hans produktion

Schumann skrev endast en opera.Det är hans sånger och symfonier som gjort honom berömd.

Flotow skrev ca.30 operor men ingen spelas egentligen idag. Dock återkommer ständigt bravurarian i spalt två.

Grand opéra – (fr. stor opera) En beteckning som av allt att döma till en början användes för att skilja den genomkomponerade franska operan från opéra comique, men som senare specifikt kom att avse den påkostade, dekorativa operagenre som var förhärskande i Paris mellan 1830 och 1850. Genrens viktigaste tonsättare var Auber och Meyerbeer, medan den mest framgångsrike librettisten var Eugène Scribe. Grand opéra var en spektakulär scenisk genre, som krävde påkostad dekor och dyrbart scenmaskineri, stor orkester, stor kör och talrika solistroller. Ämnena var nästan uteslutande hämtade ur historien. Andra kompositörer som skrev grand opéra var Rossini, Halévy, Spontini och senare Wagner och Verdi.

verdigiuseppe
Giuseppe Verdi

Senromantik (ca 1850 – 1910)

Introduktion: Under 1800 talet förändrades samhällsbilden starkt. Industrialiseringen medförde en befolkningskoncentration till större orter och utbudet av konst, teater och musik, som fanns där, nådde till allt fler människor. Antalet tonsättare ökade naturligtvis, när behovet av ny musik ökade. Tonsättaren var inte längre anställda av en furste som beställde musik, utan 1800 talet såg den fria konstnären skapas. Dessa tonsättare hade nu möjlighet att utan krav från en arbetsgivare uttrycka sina egna fantasier och känslor i sin musik. Mozarts tyskspråkliga operaförsök, liksom Beethovens Fidelio och Webers Friskytten banade vägen för Richard Wagner, som medvetet sökte uttrycka sin vision av nationalism i forngermanska berättelser om Tannhäuser, Lohengrin, Parsifal och Nibelungens ring. Senromantikens motiv är storslagna och episka och tar inte sällan plats i speciella och fantasifulla miljöer, såsom naturen, natten, barndomen, sagan och exotiska öar. I senromantiken framträder kärleken till det egna ursprunget, vilket banar väg för national-romantiken. Giuseppe Verdi var djupt engagerat sig i Italiens enande och blev en nationell galjonsfigur. Hans operor blev odödliga för alla operascener, till exempel Shakespeareoperorna Macbeth, Otello och Falstaff. I slutet av seklet kom reaktionen med den veristiska operan som ville återge skeenden i samtiden och därmed närma sig en verklighet som kunde kännas igen av en bredare publik i det nya Italien.

Drivkrafter underlag för libretto

Senromantiker som skrev i en mer klassiskt romantisk anda. Precis som tidigare är det främsta musikaliska draget att kompositören mest eftersträvar en livfull beskrivning av känslor, som ofta hänger samman med någon berättelse eller annan utommusikalisk impuls. Ju längre fram på 1800-talet man kommer, desto mäktigare känslor skildras.Dessa operakompositörer utnyttjar också den nya stora orkestern till att framställa nya klanger och motsättningar mellan olika instrumentgrupper. Vanligt är att melodin flyttar mellan olika instrument. Man skriver också för många stråkinstrument.Detta stämmer väl in på idealet grand opéra.

Dock ska sägas att Wagner, i vars Gesamt-kunstwerk en mångfald av romantikens särdrag förenas i en konsternas syntes, kastar sin slagskugga över hela den här perioden.

Typiska verk  med exempel från Youtube

Pärlfiskarna 1863

Roberto Alagna och Bryn Terfel sjunger duetten i Pärlfiskarna på Youtube

Jussi Björling och Robert Merrill sjunger duetten från Pärlfiskarna på Youtube

Carmen 1875

Carmen från Wien på Youtube

Les Troyens 1858 

Faust 1859

Romeo och Julia 1867

Anna Netrebko sjunger en aria från Romeo och Julia på Youtube

Mignon 1866

En aria från Mignon på Youtube

June Anderson sjunger en aria från Mignon på Youtube

Diana Damrau sjunger en aria från Mignon på Youtube

La Gioconda 1876

La Gioconda från Wien

Simson och Delila 1877

Hoffmanns äventyr 1881 

Lakmé 1883

En aria från Lakmé på Youtube

Manon 1884

Manon från Staatsoper i Berlin på Youtube

Werther 1892

Thaïs 1894

Reneé Fleming och Thomas Hampson i Thais på Youtube

Georges Bizet 1838-1875

Hector Berlioz 1803-1869

Charles Gounod 1818–1893

Ambroise Thomas 1811-96

Amilcare Ponchielli 1834-86

Camille Saint-Saëns 1835–1921

Jacques Offenbach 1819–1880

Léo Delibes   1836–1891

Jules Massenet 1842–1912

 

bizetgeorges
Georges Bizet

Georges Bizet var länge påverkad av Gounods stil. Det tog tid för honom att komma ifrån detta beroende – rester finns i Micaëlas parti i Carmen, om än i förfinad form. Visserligen kan man även skönja påverkan från Schumann och den unge Wagner, men Bizets förmåga att skapa teman med stor spännvidd, utan avkall på klarhet och dramatisk verkan, är hans musikaliska särart. En mästerlig instrumentation och formkänsla koncentrerar hans musikdramatiska uttryck. Detta, jämte den djuppsykologiska gestaltningen av rollfigurerna, gör Carmen till tidlös teater.

 

 

Se också bil. 16!

berliozhector
Hector Berlioz

I Berlioz operor är dock de romantiska dragen mindre märkbara och de klassicistiska elementen påtagliga. Hans egna inspirations-källor var Beethoven och Gluck.

Den lyriska operan Faust var Gounods stora internationella genombrott. För Gounod kunde skriva tjusande melodier för romantiska kärleksmöten men också dra åt tumskruvarna några varv för själskval och djävulens spel med människan. Goethes versdrama om Faust som säljer sin själ till Mefistofeles var under en period ett populärt tema i operavärlden, men allra mest känd är Gounods version.

 

 

Efter Charles Gounods succé med operan Faust (1859) kände Thomas sig inspirerad att själv komponera en opera i Gounods känslosamma stil. Resultatet blev Opéra Comiquen Mignon (1866).

Amilcare Ponchielli var lärare till bl.a. Puccini och Mascagni och påverkade därmed den italienska verismen.

Saint-Saëns vann flera priser för sina kompositioner och hans musikaliska förmåga gjorde att han vann både vänskap och beskydd av bl.a. Gounod, Rossini och Berlioz.

Hoffmanns äventyr var tänkt som en grand opéra, men Offenbach fick ändra till en opéra comique med talad dialog, för att den skulle få sättas upp på Opéra Comique. Han avled innan han var klar med hela verket.

Léo Delibes anses i hög grad ha inspirerat Tchaikovsky, Saint-Saëns och Debussy.

Massenet använde sig av Wagners ledmotiv men gav det en fransk lätthet. Han var också noga med klangen i den stora orkestern i sina operor.

richardwagnerbildsvt
Richard Wagner

 Wagners operor

Wagner skrev 13 operor, alla till egen text. Idéerna och handlingarna till sina musikdramer hämtade han gärna från legender och myter. Den fornnordiska/ forngermanska mytologin dyker upp i ”Nibelungens ring”, medeltida berättelser utgör grunden för Tannhäuser och Tristan och Isolde, liksom Lohengrin och Parsifal, där Wagner använder sig av myterna och personerna kring den heliga Gral.

Hans skapande brukar indelas i:

Den tidiga perioden, då han skriver i samtidens vanliga tonspråk och dramatiska form. Mellanperioden, då han utvecklar ett eget tonspråk med den ledmotivsteknik han har blivit känd för och Den mogna perioden, där hans tonspråk har smälts samman till det man kallar wagnerskt och också hans dramaestetik har funnit sitt uttryck.

 

Richard Wagner  1813-1883

Den flygande holländaren 1843

Tannhäuser 1845

Lohengrin1850

Tristan och Isolde 1859

Mästersångarna i Nürnberg 1868

Nibelungens ring:

1.Rhenguldet 1854

2.Valkyrian 1856

3.Siegfried 1871

4.Ragnarök 1874

Ragnarök med Boulez på Youtube

Parsifal 1882

Kollationering till Parsifal på Operan i Stockholm på Youtube

Wagners operor är inte är indelade i så kallade ”nummer” (arior, duetter, ensembler osv.) utan tvärtom kännetecknas av musikalisk kontinuitet, en ”oändlig melodi”. Richard Wagner gick in för att transformera genren. Han kallade sina verk för gesamtkunstwerk = allkonstverk och menade att hans skapelser smälte samman alla teaterns konstformer; sång, musik, skådespeleri, kostym, och sceneri. Han ansåg att i det klassiska grekiska dramat var dessa konstarter samman-flätade till en helhet men att de med tiden hade splittrats upp.

Det var Wagner som började med traditionen att släcka ner i salongen när operan pågick så att publiken skulle vara tyst och fokusera på framförandet, liksom att placera orkestern i ett orkesterdike så att publiken inte skulle tänka på att de fanns eller att musiken som hördes kom från mänskliga musiker. Allt för att göra operaupplevelsen mer trollbindande, för att publiken skulle bli maximalt indragen i verket.

I Wagners och Verdis operor har ouvertyren bytt namn till förspel, och har en ännu friare uppbyggnad, ofta med stark motivmässig förankring i verket. Se också bilaga 15!

Wagner utvecklade ledmotivet – ett kortare tema som används för att musikaliskt beteckna en känsla, en karaktär eller en person i ett drama.

Han ogillade det italienska systemet som han såg för alldeles för uppdelat och icke-kontinuerligt.

När man talar om en typisk Wagnerröst tänker man oftast på en stark men smidig stämma oavsett röstfack. Då är and-ningen, magstödet, omfånget och volymen extra viktig. Den utvecklades genom den klassiska sångteknik, som blev nödvändig på 1800-talet när orkestrarna växte och sångarna måste ha stor volym för att höras.

Verdis operor

verdigiuseppe
Giuseppe Verdi

Verdi ville med sina operor bilda en genuint italiensk romantik, och därmed bryta med såväl den franska Grand opéra som med Wagner.

Han ville på ett enkelt, rättframt och ärligt sätt gestalta vardagliga problem och mänskliga egenskaper. Verdis verk innehöll många gånger ett politiskt budskap och hans musik fungerade både som säkerhetsventil och signal till uppror – ett folk kämpar för frihet mot en tyrannisk ledare.

Redan under sin livstid hörde han till de stora.

I Italien, där opera inte ansågs som finkultur, utan verkligen var ett folknöje, hyllades han både för sin musik och för det som den stod för.

 

Giuseppe Verdi 1813-1901

Verdis tidiga operor (till 1850) är heroiska operor i nationalistisk anda, med politiska ambitioner, och under påtaglig påverkan av Bellinis, Rossinis och Donizettis stil:

Nabucco 1842

Stiffelio 1850

Verdis s.k. mogna period (1850-1870) innebar ett stabilt liv och det bidrog till att han kunde skapa operor som blev stora succéer. Dessa gjorde Verdi ekonomiskt oberoende och gav honom frihet att välja framtida projekt:

Rigoletto 1851

Il Trovatore 1853

La Traviata 1853

La traviata  i Salzburg Festspiele på Youtube

Simon Boccanegra 1857

Simon Boccanegra i Salerno på Youtube

Maskeradbalen 1859

Ödets makt 1863

Ödets makt på La Monnaie i Bryssel på Youtube

Macbeth 1865

Don Carlos 1867

Aida 1871

Under den s.k. sena perioden (1887-) komponerade Verdi de två mästerverk som summerar hans erfarenheter som musikdramaturg:

Otello 1887

Falstaff 1893

Wagner gick längst i sin dröm om ett musikaliskt allkonstverk men även Verdi ville ha ett Musica in Dramma där musik, sång och drama går hand i hand och bildar riktig teater. I hans operor flyter musiken hela tiden i sångens bakgrund och bildar en dramatisk enhet.

Precis som Wagner kallar Verdi sina uvertyrer Förspel.

I Otello tog Verdi det radikala greppet att slopa uvertyren helt och kasta åskådaren direkt in i den dramatiska öppningsscenen. – se vidare nedan.

Verdis stora dramatiska intresse gjorde att han gick mycket långt i sin strävan efter det perfekta sceniska och musikaliska uttrycket. En strävan som kunde gå libret-tister och teaterdirektörer på nerverna, för att inte tala om de medverkande på scenen. Verdi hade synpunkter på det mesta. Scenografer kunde få en åthutning för att de inte följt hans instruktioner till

Punkt och pricka. Och på repetitionerna gav han sig inte förrän allt var precis som han ville ha det.Verdi var inspirerad av kompositören Rossini (1792–1868) och av bel canto, en sångteknik med böljande linjer och ljuv klang som skilde sig markant från det utbredda tyskinfluerade sångsättet.

Verdi ville stämma om instrumenten så att A ligger på 432 hertz för att skydda sångarnas röster.

Se vidare bilaga 14! 

Verismen (i Italien) =Naturalismen (i Frankrike)(ital. vero= verklig, naturtrogen)

I fyrtio år var Verdi den helt dominerande operakompositören i Italien. En ny epok startade på 1890-talet den s.k. verismen (naturalismen). Ämnena i dessa operor var oftast hämtade från det vardagliga livet – även om den kan vara våldsam och fylld av maktmissbruk och orättvisor. Framträdande verister är Pietro Mascagni och Ruggiero Leoncavallo Den främste veristen kan dock sägas vara Giacomo Puccini som dock främst verkade i början av 1900-talet.

 På Sicilien/Cavalleria rusticana 1890

Zeffirellis film På Sicilien på Youtube

Pajazzo/I Pagliacci 1892

Adriana Lecouvreur 1902

Adriana Lecouvreur på Youtube

Andrea Chénier 1896

Andrea Chenier på Youtube

Pietro Mascagni 1863-1945

Ruggiero Leoncavallo 1857-1919

Francesco Cilèa  1865-1950

Umberto Giordano 1867-1948

Man komponerade realistiska berättelser om människor från de lägre samhällsklasserna och deras kamp.

Vad gällde den dramatiska helheten fortsatte man i Wagners och Verdis anda. Med andra ord mer genom-komponerad och musiken är inte på samma sätt uppdelad i nummer.

Verismen betecknar främst italiensk opera från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Musiken blir ofta sentimental och kan med sitt flöde och sina karaktärsväxlingar påminna om äldre filmmusik, vilket trots de vackra insmickrande melodislingorna ofta blir enformigt och tråkigt för en modern åhörare. Man undvek koloratur– och bel cantosång samt dramatiska recitativ.

Nationalromantiken var en intellektuell och estetisk rörelse, som hyllade historien och fosterlandet under 1800-talet och början av 1900-talet. Nationalromantiken var de konstnärliga uttrycken för nationalismen, som en nationalistisk gren av romantiken, och förekom i de flesta länder i Europa från början av 1800-talet och fram till realismen. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen.1800-talets Nationalopera i Östeuropa

1800-talet innebar ett uppsving för den nationella operan. Inte minst gäller detta den ryska operan. Tidigt hade den i hög grad influerats av italiensk opera bl a genom italienska kompositörer som varit verksamma i Ryssland.

I romantikens musik speglas det historietyngda och nationalmedvetna 1800-talet. Dess alltigenom mänskliga språk, fjärran från förkonstling, men ofta med individuell symbolik (ledmotiv och dylikt) bär en rikedom av stämningslägen från folkton och naturmystik, religiositet, evighets-längtan och kosmiska visioner, intim borgerlig idyll, myt, saga och exotism till öde, skräck, demoni, erotik och död (den ”svarta” romantiken).

Ruslan och Ljudmila 1842

Brudköpet  1866

Furst Igor 1869

Furst Igor på Youtube

Boris Godunov 1873

Boris Godunov på Youtube

Chovansjtjina 1886

Chovansjtjina på Youtube

The Maid of Pskov/  Flickan från Pskov 1872

The Maid of Pskov på Youtube

The Maid of Pskov på Youtube

Eugen Onegin 1878

Spader dam 1890

glinkamichailMichail Glinka 1804–1857

 

 

 

 

Bedřich Smetanasmetanabedrich 1824-84

 

 

 

 

borodinaleksandrAleksandr Borodin 1833-87

 

 

 

 

Modest Musorgskijmussorgskijmodestiljarepin 1839-81

 

 

 

 

Nikolaj Rimskij-Korsakovrimskij-korsakov  (1844-1908),

 

 

 

 

Pjotr Tjajkovskijtjajkovskijpeternikolajkuznetsov  (1840-1893)

 

 

 

 

Glinka uppmuntrades under sin utbildning att skriva ”rysk” musik och slog 1836 igenom med operan Livet för tsaren, vilken gav fart åt den nya nationellt-romantiska strömningen i Rysslands tonkonst.

Smetana var till en början en anhängare av Richard Wagner, vilket kritiserades av hans landsmän som ogillade det tyska, men blev sedermera en äkta nationell-tjeckisk kompositör av betydande rang. Smetana blev skapare av den nationella bömiska operan. Sin största lycka gjorde hans komiska opera Prodana newésta 1866 – Brudköpet genom sin täcka, naturfriska och ganska originella musik med anklanger från inhemsk folkvisa och folkdans.

Borodin brukar räknas till Nyryska skolan eller som den också kallas: De fem. Gruppen var verksam från början av 1860-talet i Sankt Petersburg och musiken hade nationalistisk och romantisk prägel. Bland de fem fanns Modest Musorgskij och Nikolaj Rimskij-Korsakov. Gruppen influerade senare många stora ryska kompositörer, som Sergej Prokofjev, Igor Stravinskij och Dmitrij Sjostakovitj.

Rimskij-Korsakovs senare verk är främst operorna. Den sista och postumt uppförda Guldtuppen (Le Coq d’or), där det satiriska porträttet av en tsar gav honom problem med den ryska censuren. De flesta av operorna kan sägas vara ren fantasy, då de oftast baseras på ryska sagomotiv, gärna med texter av Pusjkin och andra.

Tjajkovskijs musikaliska utbildning byggde på västeuropeisk grund, vilket ledde till ett motsatsförhållande till den nationalistiska nyryska skolan och till att han än i dag ibland betecknas som tyskinfluerad – samtidigt som den breda musikpubliken i honom ser förkroppsligandet av en rysk kompositör.

Tjajkovskijs melodik, ofta bottnande i rysk folklore, är generös. Harmoniken är högromantisk, dock utan kromatiska excesser, medan rytmiken innehåller närmast radikala element. Orkestreringen är ypperlig, i glansfull rysk tradition.

1800-talets Nationalopera i Västeuropa

Hit hör på sätt och vis både Verdi och Wagner men av många andra skäl har de en egen avdelning här ovanför. I allmogens musik och dikt söker kompositörerna det kollektiva uttrycket för statsbildningens national-karaktär. Folkliga dans-typer och -rytmer och folklig melodik upptas eller nyskapas i konstmusiken.

Typiska verk med exempel från Youtube

Den bergtagna 1874

Hertig Magnus och sjöjungfrun 1867

Hans och Greta 1893

Hans och Greta på Youtube

Gillet på Solhaug 1892-93

Björling

Wixell

Tirfing 1897-98

Malmö Opera repeterar Tirfing på Youtube

Ivar Hallström hallströmivar1826-1901

 

 

 

 

Engelbert Humperdinckhumperdinckengelbert 1854–1921

 

 

 

 

Wilhelm Stenhammarstenhammarwilhelm 1871-1927

 

 

 

 

Hallström är den förste, som med någon sanning kan sägas ha skapat en svensk nationalopera. Hertig Magnus och sjöjungfrun (1867) är den första verkliga operan med både svenskt ämne och svensk musikalisk grundfärg, och Hallströms huvudarbete, Den bergtagna (1874), var länge det förnämsta svenska arbetet i denna riktning.

Humperdinck gick i Wagners fotspår som tonsättare, både stilistiskt och stoffmässigt, och han är en utpräglad senromantiker.

Han använder sig t.ex. av ledmotivsteknik. Stämningen är lättsam och spontan och musiken är präglad av folkton och barnvisa.

Musiken till Gillet på Solhaug är nationalromantisk och i folkviseton. Operan Tirfing skrevs då den svenska nationalromantiken stod i full blom och vikingar var högsta modet.

Musiken blir en viktig del av självständighetskampen, som t.ex. i Norge och Finland, där t.ex. Grieg och Sibelius blir nationalhjältar och deras musik mycket betydelsefull för nationalkänslan. Sökandet efter den egna nationens ursprung och ”själ” var det viktigaste för Nationalromantiken.

straussrichard
Richard Strauss

Tidigt 1900-tal (ca 1910 – 1960)

Introduktion: Kring sekelskiftet 1900 betecknas musiken fortfarande som senromantisk. Puccini m.fl. tog med sig verismen in i 1900-talet. Kritikerna såg honom som en publikfriare men han höll fast vid sin stil. Efter hand kom han emellertid att stå i skarp opposition till modernismens företrädare. Annars är det karaktäristiska för 1900-talet dels experimentlusta, dels återanvändning och vidareutveckling av beprövade stilar. I Tyskland/Österrike kom erövringarna inom harmoni och instrumentering hos Richard Wagner och de stora tyska symfonikerna att speglas i operan. Richard Strauss med de starkt expressiva operorna Salome (1905), Elektra (1908), och Die Frau ohne Schatten (1919) flyttade fram gränserna för tonalitet och komplex instrumentering i operasammanhang.

Den sena romantikens överlastade och allt mer omfångsrika verk skapade en reaktion. Unga kompositörer sökte en enklare och renare musik. Bland dem fanns fransmannen Claude Debussy (1862-1918) som åstadkom ett av dessa avgörande stilbrott. Deras musik kallas impressionistisk. Begreppet impressionism (intryck) hade hämtats från målarkonsten. Konstnärer som Monet och Manet återgav i sin konst stämningar. Det var atmosfären de ville fånga, inte tingens exakta former, gärna med hjälp av ljuseffekter och diffust detaljarbete. Dessa tankar blev i musiken till ett måleri med klanger ofta med målningar eller texter som förlaga. Det finns anledning att, i impressionismens klangkonst, se en av de viktigaste utgångspunkterna för 1900-talets musik.

Efter sekelskiftet och fram till första världskriget drog Paris till sig många unga tonsättare, konstnärer och författare. Bland dessa bryter en ny riktning fram. Den brukar kallas för expressionismen (uttryck)- man ville inte längre gestalta bilder och händelser, istället bara avspegla en inre musikalisk-konstnärlig upplevelse, frigjord från all iakttagelse utifrån. Den mest kända bland dem var en ung rysk tonsättare som hette Igor Stravinskij, hans Våroffer som uruppfördes 1913 blev en av 1900- talets musikaliska hörnstenar (Se bil. 15). I Wien levde samtidigt en annan expressionist, Arnold Schönberg. Han gick ännu längre genom att förespråka ett nytt tonspråk utan tonart, atonal musik. Han skapade också tolvtonstekniken, där musiken baserar sig på serier av skalans alla tolv toner och som inspirerade många senare kompositörer. Långt in på 1920 talet satte dock romantiken fortfarande sina spår, impressionismen hade sina förespråkare liksom expressionismen. Tolvtonstekniken hade bildat skola liksom nyklassicismen. Den nya musikens krav gör det svårt att säga vilken stil en ny tonsättare tillhör.

Drivkrafter/Underlag/för librettot

Puccini och andra verister: Korngold, Zandonai och Menotti

De odödliga ariornas okrönte konung, Giacomo Puccini, tog över stafett-pinnen efter Verdi och fortsatte att skriva sen-romantiska operor när resten av Europa övergick i modernism

Han anses också vara den främste veristen trots att han verkade långt efter de övriga veristerna t.ex. i Tosca och Bohème.

Samtidigt är han en av de mest berömda före-trädarna för den stora italienska operan. Arvet från Verdi kan skönjas i verkens skenbara naturalism, den utpräglade och raffinerade melodiskheten, och förkärleken för brutala libretton.

Typiska verk – med exempel från Youtube

Manon Lescaut 1893

Manon Lescaut med Anna Netrebko och Roberto Alagna på Youtube

La Boheme 1896n Tosca 1900

Madame Butterfly 1904

Flickan från vilda västern 1910

The Girl from the West introduction 

SvalanLa Rondine  1917

Triptyken 1918

Manteln,

Manteln – Il Tabarro med Plácido Domingo på Youtube

Syster Angelica

Gianni Schicchi

Turandot 1926

Die tote Stadt  1920

Schwarzkopf sjunger ur Die Tote Stadt på Youtube

von Otter sjunger Mariettas lied på Youtube

I cavalieri di Ekebù/Kavaljererna på Ekeby  1925

I cavalieri di Ekebù

Konsuln 1947-1950

Konsuln på Youtube

Typiska kompositörer

Giacomo Puccini puccinigiacomo1858-1924

 

 

 

 

Erich Wolfgang Korngold korngolderichwolfgang 1897-1957

 

 

 

 

Riccardo Zandonai zandonairiccardo1883-1944

 

 

 

 

 

Gian Carlo Menottimenottigiancarlo 1911-2007

 

 

 

 

 

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

Berättelserna i Puccinis operor handlar om passionerad och olycklig kärlek, lidelse och tragedier, och grymma livsöden. Som regel har en kvinna tidstypiskt huvudrollen i hans verk.

Puccinis kompositioner utgår från handlingens och miljöns sinnes-stämningar, och inte från ordens musikalitet. Han arbetade framför allt med solisternas melodier och storartade körer, vilka bygger upp operornas klimax. Dock finns förhållandevis få rena arior i hans produktion, och det har sagts att han saknar mästarnas förmåga att individualisera karaktärernas sångstämmor. Instrumentationen blir på grund av den framträdande sången underordnad; den utgörs framför allt av motiv som tvinnas samman och varieras.

Puccini använder, mellan recitativ och arioso, gränsöverskridande sångstämmor och melodiernas tonala vidd är krävande.

”Tosca står väl i de allra flesta fall som nr. 1 på alla lyriskdramatiska sopraners önskelista. Vackra kläder och smycken och ett stort utspel som den firade och bortskämda primadonnan.” – Birgit Nilsson, Mina Minnesbilder 1977.

Korngolds produktion, som är skriven med ett senromantiskt tonspråk, omfattar opera (Die tote Stadt uppfördes i Stockholm 2003 och 2008), orkesterverk, kammarmusik, lieder och filmmusik. I samband med nazisternas intåg på den politiska arenan ökade antisemitiska aktioner. Korngold emigrerade till USA 1934 och snart etablerade han sig i Hollywood, där han snart blev eftertraktad och en uppskattad filmmusikmakare.

Riccardo Zandonai var känd för sina operor i verismens och Puccinis efterföljd, främst Francesca da Rimini (1914). Hans Kavaljererna på Ekeby (1925) hämtade sitt stoff från Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och har därför uppmärksammats i Sverige.

Även Menotti var efterföljare till Puccini och verismen inom den italienska traditionen. Menottis musik har den karaktären att den lätt skulle kunna hamna i det sötaktigt förföriska och senromantiskt pekoralistiska. Men i Konsuln, uruppförd 1950, fungerar det Pucciniartade tonspråket märkligt väl, dels därför att berättelsen i sig är så gripande och dels för att det känslosamma innehållet hela tiden åtföljs av en klanglig stramhet och skärpa i de individuella fraserna. Det är inte helt olikt den sene Kurt Weills försök att förena det europeiska arvet med Broadwayvärldens publiktillvändhet.

Modernismen – Inom musiken representerar Modernismen det som medvetet avviker från det traditionella i hantering av tonharmonik och man räknar Igor Stravinskijs Våroffer (1913) som ett av de verk som bekräftar modernismens intåg i musiken. Modernismen gjorde det möjligt att fritt experimentera och därmed utforma konst, litteratur och musik utifrån ett synsätt, som inte tog hänsyn till det traditionella tänkandet inom respektive konstart. Detta är en tid då musiken stod inför snabba och omvälvande förändringar. Stilar blandas och olika konstutövare börjar umgås över gränserna. Musiker, författare och konstnärer byter erfarenheter vilket ger nya infallsvinklar till musiken.

straussrichard150
Richard Strauss

Strauss operor

Richard Strauss ansågs vara sin tids mest uppburne tyske tonsättare med utmanande expressiva musikdramer som Salome (1905) och Elektra (1909). Han samarbetade med librettisten Hugo von Hofmannsthal och var en radikal förespråkare för dåtida modernism och ”kakofonism”.

Med operor som Rosenkavaljeren (1911), Ariadne på Naxos (1912; 1916), Die Frau ohne Schatten (1919) och Arabella (1933), alla med libretto av Hofmannsthal, slog han dock in på mer traditionella vägar.

Strauss ses ofta som en motståndare till de många modernistiska rörelser och tekniker som poppade upp under första halvan av 1900-talet (i synnerhet Schönbergs tolvtonsteknik), men hans avancerade harmoniska språk var inte utan betydelse för hur musikens utveckling under det senaste århundradet fortlöpte.

Typiska verk med exempel på Youtube

Salome 1905

Elektra 1908

Ariadne på Naxos 1916

Ariadne auf Naxos Karl Böhm på Youtube

Die Frau ohne Schatten/ Kvinnan utan skugga 1919

Arabella 1933

Die schweigsame Frau/ Tysta Damen 1935

Capriccio 1942

Renee Fleming sjunger ur Capriccio

Richard Strauss  1864-1949

Till sin sista opera Capriccio (1942) fick Strauss hjälp med libretton av Clemens Krauss, som var den ledande dirigenten av Strauss verk, och valet av ämne pekade klart på att Strauss inte alls var påverkad av det som hände omkring honom vid denna tid, och även på hur starkt han som alltid koncentrerade sig på operans avgörande problem, förhållandet mellan ord och musik.

Med sin virtuost sensuella orkesterbehandling, känslan för människorösten (även i de ca 170 solosångerna), sin flödande melodik och raffinerade harmonik upprätthöll Strauss den senromantiska traditionen.

”När jag väl hade fått Salome så att säga ”under skinnet”, blev hon en av mina älsklingsroller. Den är inte så lång som Elektra och kanske inte heller så ansträngande, rent sångmässigt. Men i gengäld har ju Salome en dans att utföra som tar tolv minuter.”  –

Birgit Nilsson, Mina Minnesbilder, 1977.

 ”Några av de musikaliskt förnämsta Elektraföreställningarna jag medverkat i var på Covent Garden i London med Georg Solti som dirigent. De framstår som några av de absoluta höjdpunkterna i min karriär. Såväl publik som sångare gick gastkramade därifrån”, berättade Birgit i Mina Minnesbilder 1977. Birgit Nilssons sista operaföreställning någonsin var som Elektra, i Frankfurt 1982.

1975 var det dags för Birgit Nilssons sista nya roll på repertoaren, även denna gång skedde rolldebuten på Kungliga Operan i Stockholm. Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten ansågs vara en av de svåraste och mest krävande roller som fanns för en högdramatisk sopran. Det hade tagit många år innan Birgit övertalades att studera in Färgarfrun. Hon uppfattade till en början rollen som väldigt svår med växlande taktarter och svåråtkomliga intervaller. Under instuderingen sjönk hennes självförtroende och hon var nära att avsäga sig uppdraget. När hon väl börjat sjunga partiet till orkester, var alla problem plötsligt som bortblåsta. ”Då bars rösten som på lätta vingar genom alla svårigheter”, sa hon efteråt.

Impressionismen (intryck)

Den musikaliska impressionismen är starkt inspirerad av de impres-sionistiska målningarna. Även musiken hade sitt centrum i Frankrike, med Claude Debussy som skapare. Impressionisterna spelar ljud som försöker härma naturen och naturintryck, att måla med musik, att skapa impressioner. Klangfärgen och självklart ett improvisatoriskt drag är också vanligt Men impressionismen har en hel del gemensamt med romantiken. T.ex. så betonar båda epokerna stämningen i musiken och även i romantiken fanns det impressionistiska drag.

Typiska verk med exempel på Youtube

Pelléas och Mélisande 1902

Marionetter 1938

Senorans visittime L’Heure Espagnole 1907

Aria från Spanska Timmen på Youtube

Typiska kompositörer

Claude Debussy 1862–1918

Maurice Rave1875-1937

Hilding Rosenberg 1892-1985

Benämningen impressionism, som ju överfördes från bildkonst till musik, användes ursprungligen för att beskriva Debussys stil under 1890-talet. Även om denne själv aldrig accepterade benämningen och även om kopplingen mellan konstarterna är diffus, så kan de musikaliska stilelementen avgränsas relativt väl: koncentration på klangen – både instrumentalt och harmoniskt.Om man jämför Debussy och Ravel så blir det emellertid tydligt hur mycket den senare värderar strukturell och harmonisk ”klarhet”. Melodier och teman presenteras ofta med en glasklar precision,och hans användning av former återspeglar klassiska ideal. Han blev kallad ”den schweiziske urmakaren” av Igor Stravinskij, detta på grund av hans oerhörda perfektionism som tonsättare.

Stilistiskt tillhörde Rosenberg den tidiga modernismen. Under sin långa bana som tonsättare var han hela tiden öppen för inspiration och intryck från musikhistorien och samtiden i stort. 1920-talets radikalism övergår under 1930- och 1940-talen till en måttfull modernism med inslag av neoklassicism och vissa drag av romantik.

Expressionismen (uttryck) avlöser impressionismen. Med denna musikaliska expressionism menas en obenägenhet att gestalta bilder och händelser, och istället bara avspegla en inre musikalisk/konst-närlig upplevelse, frigjord från all iakttagelse utifrån. Karaktäristiskt för den expressionistiska musiken var även dess sökande efter helt nya former. Vilket ledde till den atonala musiken, och sedermera också tolvtonsmusiken, ett inflytelserikt formellt regelverk inom kompo-sition för att skapa serier av de tolv tonerna i den kromatiska skalan. De tidiga expressionistiska styckena kom huvud-sakligen från den Andra Wienskolan, med kompositörer som Schönberg och hans elever Webern och Berg.

Efter en stiltjeperiod på 1930-talet, då både i Nazi-Tyskland också Sovjet den radikala moderna musiken mer eller mindre förbjöds, förnyades den efter krigsslutet.

Typiska verk med exempel på Youtube

Näktergalen 1914

Näktergalen på Youtube

Natalie Dessay sjunger en aria från Näktergalen på Youtube

Oedipus Rex 1927

Rucklarens väg (The Rake’s Progress) 1951 se sid. 38

Moses und Aron 1932-33

Moses und Aron från Wiener Staatsoper på Youtube

Erwartung 1909

Erwartung på Youtube

Wozzeck 1915-1921

Lulu 1934

Antigone 1927

Antigone en introduktion på Youtube

Christophe Colomb  1940

Christoph Colump på Youtube

Stackars matros 1927

Stackars matros på Youtube

Brösten på Thérèse 1947

Brösten på Therese på Youtube

Karmelitsystrarna 1957

Karnelitsystrarna på Youtube

Finalen på Karmelitsystrarna på Youtube

La voix humaine  1959

Lo voix humaine med Renata Scotto på Youtube

Tolvskillingsoperan 1928

Från Tolvskillingsoperan på Deutsche Ensemble på Youtube

Lotte Lenya sjungen Sjörövar – Jenny på Youtube

Staden Mahagonnys uppgång och fall 1930

Alabama song från Staden Mahagonnys uppgång och fall på Youtube

Eating scene från Mahagonny på Youtube

Carmina Burana 1937

Oh Fortuna från Carmina Burana på Youtube

Månen 1939

Peter Grimes 1945

Peter Pears sjunger en aria från Peter Grimes på Youtube

Albert Herring 1947

Albert Heering på Youtube

Billy Budd 1951

En midsommarnattsdröm 1960

En midsommarnattsdröm kort utdrag på Youtube

Death in Venice 1973

Döden i Venedig på Youtube

The Midsummer Marriage  1955

The Midsummer Marriage på Youtube

The Knot Garden 1970

Typiska kompositörer

Igor Stravinskij 1882-1971

Arnold Schönberg 1874-1951

Alban Berg 1885-1935

Arthur Honegger 1892-1955

Darius Milhaud 1892-1974

Francis Poulenc 1899-1963

Kurt Weill 1900-50

Carl Orff 1895-1982

Benjamin Britten 1913-76

William Walton 1902 – 1983

Michael Tippett 1905-98

Det fanns inte någon av Stravinskijs samtida tonsättarkolleger som inte berördes eller förändrades av hans musik Han prövade, under sitt långa liv, alla modernismens stilar, men det är hans personliga uttryck som gjort honom odödlig som inspirationskälla till de flesta kompositörer in i vår tid. Se också bilaga 16!

Flera generationer av kompositörer i Europa och Amerika har fortsatt att utveckla Schönbergs tankar medan andra, med passion, har reagerat emot hans idéer. Under nazismens framväxt i Österrike betecknades hans musik, tillsammans med bland annat jazz, som degenererad (entartete Kunst).

Trots att Berg på intet sätt står efter Webern eller Schönberg i komplexitet eller omvälvande tankeinnehåll, är hans musik betydligt mer lättillgänglig och omedelbar. Han väver ofta samman tonalt och atonalt på ett sådant sätt att atonaliteten uppfattas som en expressiv utvidgning av tonaliteten

I sin tidiga produktion visar Honegger ibland en tyskpåverkad expressionistisk stil med influenser från Richard Strauss och Arnold Schönberg.

Milhaud uppvisade stor mottaglighet för olika impulser och har gett uttryck för judiska traditioner, såväl som motiv från den provençalska folkmusiken. Han har även, förutom av jazzen, influerats av brasiliansk populärmusik och nordamerikansk folkmusik. Han umgicks med Arthur Honegger och blev medlem i modernistfalangen Les Six – sex tonsättare i Jean Cocteaus närhet, som kämpade för nya tongångar och rytmer i musiken.

I sin ungdom tillhörde Poulenc också tonsättargruppen Les Six en grupp bestående av bl. a. Arthur Honegger (1892–1955), Darius Milhaud (1892–1974). Den tämligen kortlivade tonsättargruppens gemensamma mål var att göra upp med den förhärskande impressionismen och senromantiken. Sinsemellan företrädde de sex tonsättarna dock ganska olika stilriktningar. Poulencs tidiga produktion präglas av elegans och esprit. Stilistiskt har den ett visst släktskap med Ravel och Stravinskij, men musiken har också inslag av jazz och schlager.

Den sofistikerade växlingen mellan det dominerande, närmast expressionistiska tonspråket och det populära i tangons form har i hans operor inte minst dramaturgiska funktioner.

I Tolvskillingsoperan blandar Weill många olika stilar, från de neobarocka tongångarna i uvertyren till den för tonsättaren karakteristiska kabaré-, jazz- och tangoinspirerade så kallade Song-stilen. Efter flykten till USA var Weills ambition att åstadkomma en American Opera, något han själv i flera artiklar beskriver som en syntes mellan den amerikanska musikalen och den traditionella europeiska operan.

Orff studerade särskilt opus från äldre musikhistoriska tider, samt utvecklade sinnet för dramatiska effekter och sceniskt uppförande. Orffs nationalromantiska musik hade också modernistiska influenser: bland dem vars musik han tog intryck av fanns både Stravinskij och Bartók.

Kritiker menade, vid uruppförandet av Carmina Burana, att det var en besynnerlig sammanföring av det latinska språket och jazz. Samtidigt stod det klart att en helt ny, ”orffisk”, stil hade bildats, och hos publiken och pressen gick verket hem.

Musikaliskt är Britten väldigt svår att kategorisera. Precis som Dmitrij Shostakovitj övergav han inte den traditionella tonaliteten – ett inordnande i en särskild tonart – trots att resten av Europa tycktes göra just det. Han lät sig dock inspireras av modernister som Alban Berg, Béla Bartók och Igor Stravinskij, och utvecklade därigenom ett unikt tonspråk. Likaså blev släktskapen med engelsk folkmusik och Henry Purcell fruktbar.

Waltons enda operor är Troilus and Cressida (1947–54, reviderad 1963 och 1976) The Bear, bygger på Tjeckovs pjäs Björnen (1967) Tippett framstod från 1950-talet jämsides med Benjamin Britten som Storbritanniens främsta musikdramatiker. I operor som The Midsummer Marriage (1955), King Priam (1962) och The Knot Garden (1970) förenade han en tillgänglig modernism med jungiansk symbolik. T. var en av de första som propagerade för Schönbergs musik i Storbritannien. Hans egen stil utvecklades från en rytmiskt komplex, försiktig tonalitet till allt större vågstycken.

Neo-/Nyklassicismen

Den uppstod delvis som en reaktion mot senromantik och expressionism. Riktningen sökte sig tillbaka till wienklassicism och barock (neobarock räknas oftast som en underavdelning till neoklassicism) i en strävan efter klarhet och balans med tydlig, oftast utvidgad tonalitet, motorisk rytmik och överblickbar form. Det senare innebar oftast att man utnyttjade någon av 1700-talets mer beprövade former, t.ex. variations-form, sonatform, klassisk konsertform och danssvit.

Typiska verk med exempel på Youtube

Maskerad  1906

I:a akten av Maskerade på Youtube

2:a akten av Maskerade på Youtube

3:dje akten av Maskerade på Youtube

Rosenkavaljeren 1911

Rosenkavaljeren från ROH på Youtube

Kärleken till de tre apelsinerna 1921

Kärleken till tre apelsiner

Den brinnande ängeln 1922-25

I:a akten av Den brinnande ängeln från Szeged på Youtube

Mathis der Maler 1938

Mathis der Maler på Youtube

Singoalla 1940

Det är vackrast när det skymmer

Comedy on the Bridge 1951

Rucklarens väg  1951

Rucklarens väg ett utdrag på Youtube  

Tranfjädrarna 1957

Aniara 1958

Aniara utdrag på Youtube

Typiska kompositörer

Carl Nielsen  1865-1931

Richard Strauss 1864-1949

Sergei Prokofiev 1891-1953

Paul Hindemith 1895-1963

Gunnar de Frumerie 1908-87

Bohuslav Martinů 1890-1959

Igor Stravinskij 1882-1971

Sven-Erik Bäck 1919-94

Karl-Birger Blomdahl 1916-68

Nielsen brukar betraktas som Danmarks nationaltonsättare, på samma sätt som Grieg i Norge, Alfvén i Sverige och Sibelius i Finland. Till skillnad från dessa utvecklade Nielsen ett tonspråk och ett kompositionssätt på klassicistisk grund med viss modernistisk prägel.

Tonsättarna strävade efter att återuppliva äldre epokers stilelement, och kombinera dem med dagens musik, som en väg tillbaka till tonaliteten och ändå skapa underhållande musik. Behandlingen av tonaliteten var fri, och man kunde använda sig av flera tonarter samtidigt i olika stämmor. Den första gruppen som började skriva på det här sättet var mångskiftande. Några gick tillbaka och började återigen ägna sig åt den klassiska musiken.

I Sverige representeras neoklassicismen av två, åtminstone skenbart motsatta grupper: å ena sidan L.-E. Larsson, Dag Wirén och Gunnar de Frumerie och å andra sidan K.-B. Blomdahl, Ingvar Lidholm och S.-E. Bäck. För den senare gruppen blev neoklassicismen snarast en viktig, men övergående fas.

Igor Stravinskij och Paul Hindemith ansåg att musikens självständighet och värde tagit skada av utvecklingen under romantiken, då många nya kompositioner under denna period var programmusik – musik baserad på exempelvis en berättelse eller något visuellt. I ett neoklassicistiskt verk vävdes in nya element.

Denna sorts musik fick snabbt ett varmt välkomnande i både Europa och USA. En anledning kan vara att den västerländska konstmusiken under den här perioden utvecklades och blev allt mer experimentell snabbare än vad folk var förberedda på (även idag har en stor majoritet musikentusiaster svårt för atonal och alltför experimentell musik). Neoklassicismen erbjöd lite av en fristad från konstmusikens dåvarande dissonanta tendenser.

1900-talets Nationalopera

Nationalismen levde som alltid vidare, och många kompositörer lät sig inspireras av folkmusik.

Vidare hämtade kompositörer från både Europa och USA mycket inspiration från jazzen.

Typiska verk med exempel på Youtube

Rusalka 1900

Arnljot 1910

Arnljots hälsningsång på Youtube

Catarina Ligendza sjunger ur Arnljot på Youtube

Kronbruden 1915

Om Kronbruden

IMDB om Kronbruden

Káťa Kabanová 1921

Kata Kabanova opera på Youtube

Jenůfa 1904

Den sluga lilla räven1924

Háry János  1925

Riddar Blåskäggs borg 1911-18 

Treemonisha 1910

Porgy and Bess 1935

Lady Macbeth från Mtsenskdistrikten   1934

som omarbetades till Katarina Ismajlova 1962

Aladdin 1941

Ouvertyren till Aladdin på Youtube

Artikel i Svd

Typiska kompositörer

Antonín Dvořák  1841-1904

Wilhelm Peterson-Berger 1867–1942

Ture Rangström 1884-1947

Leoš Janáček 1854–1928

Zoltán Kodály 1882-1967

Béla Bartók  1881-1945

Scott Joplin 1868-1917

George Gershwin 1898-1937

Dmitrij Sjostakovitj 1906-1975

Kurt Atterberg 1887-1974

Rusalka är en musikalisk produkt av sin tid influerad av såväl Verdi som Wagner och den tjeckiska nationalromantiken.

För Peterson-Berger tillhörde Wagner, Goethe, Nietzsche och Grieg de stora förebilderna. Deras idéer om den germanska folkrasens överhet präglade Wilhelm Peterson-Bergers föreställningsvärld och ideal. Han avskydde den modernistiska musiken som han menade hotade hela den europeiska kulturen.

Sången i Kronbruden har för det mesta karaktär av ett slags talsång, enligt Rangström ”musikaliskt fixerad deklamation”. Ibland förekommer inslag av arioso (skönsång) i mera sluten form i vissa avsnitt av operan. Orkestern får med olika stämningsmålningar illustrera de olika scenerna

Janáček var inspirerad av mährisk och slavisk folkmusik i sina egna modernistiska kompositioner. Fram till 1895 hängav han sig huvudsakligen åt folkmusikforskning och hans egna tidiga verk var inspirerade av samtida tonsättare som Antonín Dvořák. Hans senare, mogna verk innehåller hans tidigare studier av nationell folkmusik i en modern och mycket originell syntes. Han använde melodilinjer som bygger på det talade språket, folkligt och traditionellt material, samt komplexa modala musikaliska handlingar. Janáčeks musik framförs ännu regelbundet runt om i världen och är allmänt ansedd som publikvänlig.

Kodály arbetade från 1905 med Béla Bartók för att kartlägga den ungerska folkloren. Hans kompositioner är i impressionistiskneoromantisk stil och använder ofta element från folkmusiken.

Bartóks liv präglades av hans fascination för folkmusik och den skulle också komma att prägla hans egen musik genom hela hans karriär. Hans musik kännetecknas också av övergången från romantik till modernism och uppluckringen av den diatoniskt uppbyggda harmoniken. Vidare finns i Bartóks musik en ständig spänning mellan öst- och västeuropeisk estetik.

Joplin komponerade sin första ragtimeopera 1911, A Guest of Honor, och senare kom ytterligare en opera, Treemonisha. Den senare uruppfördes först 1972, under en tid då Joplins musik och ragtimemusik blev världskänd genom filmer som ”Blåsningen” (1973), i vilken melodin ”The Entertainer” utgjorde ledmotiv.

Gershwin ägde framför allt en sällsynt melodisk begåvning, kombinerad med en rik harmonik, som liksom rytmiken har tydlig anknytning till tidens jazzmusik. Denna personliga stil kom till uttryck både i hans stora schlagers och i andra verk.

Sjostakovitjs tonala språk i de originella kompositionerna är fyllt med dysterhet, sarkasmer och konfliktfyllda explosioner och skiljer sig markant från den påbjudna socialist-realistiska estetiken. Å andra sidan skrev han även ett stort antal ”politiskt korrekta” verk av varierande kvalitet.

En stor del av Atterbergs mest kända verk kan hänföras till genren nationellt präglad musik. Som kompositör förenade Atterberg ofta folkmusikalisk melodik med senromantiska stilideal – själv kallade han sig dock ”nationalklassicist”. Efter hand kom han emellertid att stå i skarp opposition till modernismens företrädare.

Senare 1900-tal till nutid (ca 1960 – nutid)

Introduktion: Följande beskrivningar vad gäller den moderna konstmusiken är nödvändig för att förstå den moderna operan. Speciellt som opera-kompositörerna, som skriver all slags konstmusik också tar med sig stilarna in i sina operor.

Modern konstmusik eller Nutida musik eller Ljudkonst eller Experimentell musik; Listan kan göras lång på det som idag allt oftare kallas för modern konstmusik. Namnet modern konstmusik används allt oftare av de som arbetar eller skapar musik inom denna genre. Vilket i sin tur borde innebära att modern konstmusik är det namn som kommer att gälla i framtiden. Modern konstmusik är ett samlingsbegrepp för musik som skapas i rummet där konst och musik träffas. Det är således inte sådant som vi är vana vid att matas med via skvalkanaler på radio eller i tv. Musiken kan bestå av enbart sammansatta ljud eller harmonier och gränserna om var musik börjar och slutar suddas snabbt ut för en ovan lyssnare. Det är svårt att sätta ett begrepp som övergripande talar om vad modern konstmusik är, men det är å andra sidan en möjlighet till utveckling för lyssnaren. John Cage och Karlheinz Stockhausen är idag begrepp inom denna musikgenre, som dessutom har många duktiga svenska kompositörer.

Darmstadtskolans kurser samlade under 1960- och början av 1970-talet i stort sett hela det europeiska avantgardet, med täta besök av kolleger från USA.

En av centralgestalterna i Darmstadtskolan Karlheinz Stockhausen blandade i sina föreställningar teater, ljusspel, film och musik; många av Stockhausens senare verk är snarare instruktioner för musikskapande än verk i traditionell mening. I Elektronisk musik kan Kompositörer använda sig både av verkliga ljud som i sig inte ursprungligen var musik. Konkreta ljud och bearbetade klanger och toner. Resultatet blir en komposition inspelad och bearbetad bl. a med hjälp av dator på band eller digitalt. Föregångaren var även här Karl-Heinz Stockhausen.

Bland andra senare strömningar under 1900-taletkan nämnas den konkreta musiken i Paris och den elektroniska i Köln, vilka senare vuxit samman i den elektroakustiska musiken; den aleatoriska musiken (slumpmusiken) med amerikanen John Cage som nyckelnamn, och den likaledes amerikanske Philip Glass med minimalismen. Inom musiken innebär minimalism inte nödvändigtvis ”minimaliskt” utan snarare ”uppbyggt med begränsade medel”. Den minimalistiska musiken är således ofta konstruerad av små, upprepade musikaliska motiv (eller ”celler” om man så vill), som gradvis växer, skiftar, sväller och drar sig tillbaka. Amerikanska minimalisterna som Philip Glass med Einstein on the Beach (1976) och John Adams med Nixon in China (1987) visar ett annorlunda sätt att skapa en opera. Minimalismen tilltalade György Ligeti, men i övrigt ville han inte bli förknippad med någon speciell – ism.

Ett viktigt inslag i modern konstmusik är kontrapunkt (från latinets punctus contra punctum ’not mot not’). Det är en teknik för polyfon musikalisk komposition, en uppsättning verktyg för att fläta ihop olika stämmor som är självständiga (var och en mer eller mindre sin egen melodi), men ändå lätt få dem att hänga samman både lodrätt (i stämväven) och vågrätt (över den tid stycket tar). Dissonanser är en naturlig del av kompositionen. Tekniken har funnits sedan medeltiden men har nu fått en renässans.

En annan vinkel på den moderna konstmusiken ger begreppet postmodernism. Postmodernismen brukar definieras som

  • En reaktion mot modernismens strävan efter framsteg, objektivitet och förnuft
  • Accepterandet av ett massmediadominerat samhälle, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt

Idén om att allt är relativt och subjektivt, till exempel erfarenhet, mening, moral

Det finns ingen enhetlig drivkraft hos nutidens operakompositörer i sökandet efter ett libretto. Det kan lika gärna röra sig om historiska händelser, gärna med politisk anknytning som att de väver in olika sagomotiv.

Det finns inte heller någon enhetlig musikalisk drivkraft, vilket framgår av introduktionen.

Typiska verk med exempel på Youtube

Boulevard Solitude 1952 

Boulevard Solitude – kort uttdrag på Youtube

The Lighthouse/ Fyren 1979

Musikprov på musiken till The Lighthouse på Youtube

Djävlarna från Loudun 1969

Drömmen om Thérèse 1964

Drömmen om Thérèse smakprov på Youtube

Tintomara  1973

Tonny Landy sjunger en aria från Tintomara på Youtube

Artikel om om kompositören till Tintomara

Den stora makabern 1978 (Stockholm)

Licht: Die sieben Tage der Woche /Sju dagar av ljus 1977-2003, sju operor, en för varje veckodag

Siddharta 1974–79 m.fl.

Smakprov från Siddharta på Youtube

Einstein on the Beach 1976

Satyagraha 1980

The Red Line /Den röda linjen 1978

The Red Line kort utdrag på Youtube

Rasputin  2001–2003

Rasputin kort utdrag på Youtube

Christina 1982-86

Artikel om Christina i SvD

Backanterna  1991

Intervju med Daniel Börtz

Marie Antoinette 1997

Livet med en idiot  1992

Ett drömspel 1992

Ett drömspel kort utdrag på Youtube

Staden 1998

Kulturnytt recenserar Staden

Jeppe – den grymma komedin  2001

Intervju med Michael Weinius

Batseba  2006

Sven-David Sandström om Batseba

Nixon in China  1987

Doctor Atomic 2005

Doctor Atomic ett utdrag på Youtube

L’amour de loin 2000

L´amour de loin på Youtube

Hästen och gossen 1988

Riket är ditt  1991

Trädgården/ Linnés kamp mot kaoset blir opera  1999

Artikel om Trädgården

Hemligheter 2011

Hemligheter reklam från Malmö Opera

The Tempest /Stormen 2004

The Tempest utdrag på Youtube

Zarah 2007

Zarah på Folkoperan ett utdrag

The Enchanted Island/   Den förtrollade ön 2012

Triumf och tragedi 2010

Triumf och tragedi utdrag från Operan på Youtube

Sötskolan 1999

Karin Rehnqvist komponerar just nu partituret till en helaftonsopera på Kungliga Operan i Stockholm med planerad urpremiär 2014. Operan blir i två akter med fem sångsolister, kör och orkester. Arbetsnamnet är Strandad.

Jorun orm i öga 2013

Elephant Man

 Written on Skin, 2012

Typiska kompositörer

Hans Werner Henze 1926-2012

Peter Maxwell Davies 1934

Krzysztof Penderecki 1933

Lars Johan Werle 1926-2001

György Ligeti 1923-2006

Karlheinz Stockhausen  1927-2007

Per Nørgård 1932

Philip Glass 1937

Aulis Sallinen  1935

Einojuhani Rautavaara  1928

Hans Gefors 1952

Daniel Börtz 1943

Alfred Schnittke 1934-98

Ingvar Lidholm 1921

Sven-David Sandström 1942

John Adams 1947

Kaija Saariaho 1952

Jonas Forssell 1957

Thomas Adès 1971

Anders Nilsson 1954

Paula af Malmborg Ward 1962

Karin Rehnqvist 1957

Marie Samuelsson 1956

Carl Unander-Scharin 1962

George Benjamin 1960

Hans Werner Henze tillägnade sig tidigt Darmstadtskolans seriella teknik och komponerade både instrumentalmusik och sceniska verk under 1940- och 50-talen. Under 1960-talet rycktes han med av de revolutionära rörelserna, vilket färgade hans musikaliska tänkande och val av libretton. Han skrev sin sista opera 1983.

Davies betecknas som en dogmfri kosmopolitisk modernist, vilken dels anknutit till framför allt medeltida musik, dels gärna arbetat i kontakt med de musiker som skall uppföra hans stycken

Penderecki anses vara den mest betydande operakompositören i Polen under andra hälften av 1900-talet. Hans första opera – Djävlarna i Loudun – bygger på Aldous Huxleys roman med
samma namn. Handlingen tilldrar sig i 1600-talets Frankrike i klostermiljö. Hallucinatoriska excesser, dogmatisk religiositet, förtal och djävulsutdrivning under tortyr utgör inslag i operan. Penderecki har arbetat om musiken i operan och gjort tillägg i handlingen flera gånger sedan urpremiären 1969. Operan skrevs under tiden kommunisterna regerade i Polen och kompositörens avsky mot förtryck av alla slag tar sig tydliga uttryck i operan.

Werle etablerade sig som profil inom svensk nutida opera med experimentoperan Drömmen om Thérèse. Tintomara är mer traditionell än föregångarna men har en collageliknande stil.

Ligetis stil kom till en början att vara tämligen enkel och präglad av folkmusik på grund av de vid tiden kringskurna statliga konst-idealen och först under efterkrigstiden kunde han realisera sina mer experimentella estetiska idéer och ideal. Till skillnad från många av sina kolleger i väst var han skeptisk till systematik. Han föredrog lekfulla och associationsrika ljud och återinförde på ett nytt sätt sådant som de ortodoxa seriella tonsättarna förkastade, såsom harmonier, ostinaton och tydliga melodier. I början av 1980-talet då denna postmoderna syn hunnit ifatt honom fann han ytterligare inspiration i utomeuropeisk musik från Karibien, Afrika och Asien.

Stockhausen utmärkte sig för mångsidighet och experimentlust med utgångspunkt från den klassiska traditionen och spelade en huvudroll i utvecklingen av konkreta, elektroakustiska och elektroniska uttrycksmedel. Se ovan i Introduktionen.

Nørgård uppfann den musikaliska oändlighetsserien, som används i flera av hans verk. Det är en skala uppbyggd enligt matematiska principer, inte helt olik fraktaler, som brukar beskrivas som ”ett självlikformigt mönster”.

Ett grundläggande verktyg i Glass komposition förutom minimalismen är vad han kallar den additiva tekniken, i vilket en sekvens repeteras många gånger samtidigt som nya toner adderas och förändrar sekvensens rytmik och karaktär.

Sallinens stilistiska särdrag är koloristisk känslighet och fritonal, tematiskt koncentrerad, ofta romantiskt präglad hållning.

Rautavaara har en omfattande produktion som både romantiker, mystiker, serialist och ”postmodernist” med fritt förhållande till traditionen.

Gefors har varit elev till både Ingvar Lidholm och Per Nørgård. Hans kommande opera får urpremiär på Göteborgsoperan 2015. Den bygger på Hitchcocks film Notorious! Och får samma namn på svenska och librettot görs av Kerstin Perski.

Börtz var elev till Hilding Rosenberg, Karl-Birger Blomdahl och Ingvar Lidholm. Musikdramatik i olika former har han odlat flera gånger; det största projektet är samarbetet med Ingmar Bergman i Backanterna, efter Euripides (1992). År 1998 hade operan Marie Antoinette premiär på Folkoperan, med libretto och regi av Claes Fellbom, och 2006 hade Börtz tredje opera, Svall, urpremiär, även denna skriven av Fellbom. År 2009 hade Goya, med libretto av Magnus Florin, urpremiär på Göteborgsoperan. Liksom ”Marie Antoinette” är den byggd på historiskt stoff.

Schnittke började komponera i en stil med rötter hos Prokofjev och Sjostakovitj men inledde snart seriella experiment som pågick under större delen av 1960-talet.

Lidholm var medlem av Måndagsgruppen, liksom Karl Birger Blomdahl, Sven Erik Bäck m.fl. Dess inriktning var och blev framför allt med tiden alltmer radikalt modernistisk. Det ursprungliga målet var förkovran i den samtida europeiska konstmusikens utveckling, men man ville även verka för att vinna förståelse för den egna,ofta bespottade musiken. Man hade att i Sverige kämpa emot ett traditionalistiskt musiketablissemang där senromantiken och neoklassicismen var förhärskande stilideal.

Sandström växlar till synes obekymrat mellan sofistikerade orkesterpartitur och musikalmelodier, filmmusik och kyrkomusik. På 2000-talet har han fokuserat starkt på sakral körmusik. I senare verk har han prövat en stil präglad av en återblickande romantisk hållning. Stor uppmärksamhet rönte operan Staden (1998), en atmosfärskildring till texter av Katarina Frostenson.

Adams brukar räknas som en följeslagare av den minimalistiska musikformen med föregångare som t ex Steve Reich och Philip Glass, men säger sig själv också ha blivit oerhört inspirerad av John Cages musikteorier. Han har skrivit ett stort antal verk inom olika kategorier, men har framför allt också blivit känd för sina operaverk med anknytning till aktuella världsfrågor och konflikter t ex: Nixon in China (1983), om president Nixons besök i Kina 1972, The Death of Klinghoffer (1991), om palestinska terroristers kapning av ett internationellt kryssningsfartyg i Medelhavet 1985, El Niño (2000), om klimatförändringar ur ett existentiellt, mystiskt perspektiv, Doctor Atomic (2005), om Robert Oppenheimer, Manhattanprojektet och konstruktionen av den första amerikanska atombomben och dess konsekvenser. Med operorna har han sedan länge ett nära samarbete med den egensinnige amerikanske regissören Peter Sellars.

Saariaho framstår som en internationellt betydande representant inom spektralmusiken, musik som utgår från det komplex av övertonsspektra som tillhör en bestämd klangfärg eller som uppstår vid sammanställandet av spektra från två eller flera toner. Saariahos produktion uppvisar en stor spännvidd av ofta datorbaserade kompositioner: kammarmusik, musikdrama, multimedia, live electronic music,

Presentation av Forssells doktorsavhandling på Operahögskolans hemsida:

“Eftersom jag är operakompositör, vill jag undersöka och utmana textbehandlingen i samtida operaverk. Användningen av textmaskin och originalspråk samt kompositörernas förhållande till såväl librettot i sin helhet, som speciella ord och fraser är alla aspekter, som är involverade i frågan om hur kompositören använder språkets form och innehåll.

Hur kan man åstadkomma ett mer produktivt och intressant samspel mellan det musikaliska språket och det talade när man vill kommunicera med publiken?”

Hos Adès finns historia och förebilder som prismor; han låter dem skickligt stråla samman i högst personliga vändningar med enastående musikalitet och spelsinne. På så sätt kan exempelvis en minimalismens John Adams och modernismens Alban Berg mötas axel mot axel i förflutenhetens musikkorridorer, där också senromantiker passerar förbi. Hans musik träffar lyssnare direkt och verkningsfullt. I pendlingar mellan det snabbt igenkännbara och det suggestivt svårgripbara rör sig Thomas Adès. Och inget är egentligen vad det synes vara.

Ur Konserthusets tidning LYSSNA:

”Att lyssna på Anders Nilssons musik är en väldigt visuell upplevelse. Jag ser den framför mig i mönster, formationer och färger. Det är som att måla med musik, som om han använt en stor pensel av musikaliska gester. Han kallar sig ibland romantiker. Med det menar han inte att han föredrar den musiken eller hade velat leva under romantiken. Det handlar mer om det man vill förmedla, att musiken har en utommusikalisk kommunikation.

Af Malmborg Wards opera Triumf och tragedi tar sin utgångspunkt i brottaren Mikael Ljungberg, som några år efter att ha vunnit OS-guld i Sydney 2000 tog sitt liv. Temat för operan var vad man gör sedan man uppnått sitt livs mål. Hur klarar man av att hantera vardagen efter en så genomgripande upplevelse?

Karin Rehnqvists musikhistoriska betydelse består i att hon, utan att tekniskt eller konstnärligt göra avkall på den moderna konstmusiken, lyckats återställa och samtidigt radikalt förnya förbindelsen mellan den svenska konstmusiken och folkmusiken, en förbindelse som var mycket levande i den svenska senromantiken med namn som Hugo Alfvén och Kurt Atterberg, men som mellangenerationerna från 1940-talet och framåt medvetet helt hade brutit med.

”Tonsättaren Marie Samuelsson svarar på Ekmans formstränga text med en översvämmande, kontrastrik och tät musikmatta. Orkesterns tolv musiker under dirigenten David Björkman målar klanger som flödar av naturlyrik, sinnlighet och längtan.”, ”Skrämmande kraftfullt och vackert”, ”Att Kerstin Ekmans kristalliskt slipade och lyriskt sinnliga text velat bli sjungen hörs i varje stavelse i Marie Samuelssons tonsättning.” Citat ur olika recensioner

Carl Unander-Scharin är parallellt verksam som tonsättare och sångare: Dubbla roller som färgar hans komponerande och som har givit honom en särskild känsla för rösten, dess klangvalörer och uttryckspotential. Han skriver med tanke på det “sceniska“ i rösten, ofta i en elektroakustisk kontext eller med blandningar av elektroakustiska- och instrumentala medel.

George Benjamin is one of the outstanding composers of his generation. His second operatic collaboration with Martin Crimp, Written on Skin was commissioned and premiered by the Aix en Provence festival (July 2012), and has subsequently been presented in ten cities worldwide.

offenbachlabellehelene
Jacques Offenbach

Operett/Musikal (ca 1860 – nutid)

Introduktion: Opera buffa blev under sent 1700-tal en självständig form av musikdrama – en blandning av talad teater och sjungna arior. Anledningen till att formen utvecklades, var att den talade dialogen var säkrare som kommunikationsmedel med publiken – helt enkelt lättare att uppfatta än sång. Denna motivation ger klara linjer till den operett och musikal vi känner idag.

Operetten (franska: opérette, ”liten opera”) utvecklades också ur opéra comique en populär stil med sång och talad dialog, ofta med dansscener och stort anlagda finaler. Den hade sin storhetstid på 1870- och 1880-talen och med en andra våg i början av 1900-talet. I slutet av 1800-talet började operetten och opéra-comiquen använda sig av en enklare sorts ouvertyr, som ofta enbart länkade samman bekanta melodier från verket i en rapsodi. Denna modell har med undantag överlevt in i dagens musikaler.

Det nya låg främst i texten, som från att ha varit idyllisk och oförarglig nu blev både sentimental och naturalistisk. Musiken utvecklades från klämkäck kuplett till större känslosamhet, med inflytande från verismen och romsk och annan folkmusik. Ett större antal solonummer ingick, ofta skrivna direkt för operettens stjärnartister. Efter andra världskriget kom musikalen i stället att dominera den lättare musikteatern.

Fram till 1920-talet samexisterade genrerna operett och musikal som de populära musikteaterformerna i korsbefruktande harmoni, men musikalen fick sitt avgörande övertag i samband med verk som Lady Be Good (1924) och Teaterbåten (1927). Musikal kan sägas stå för en dramaform med sång i populärstil som bärande element, ofta också i kombination med dans och talad dialog, oftare melodramatisk eller komisk än tragisk.

Musikalfilmen var en naturlig följd av dessa trender och ljudfilmens utveckling i slutet av 1920-talet.

Under 1940- och 50-talen fick musikalgenren väsentlig spridning även i Europa. Under 1970-talet framträdde Stephen Sondheim och Andrew Lloyd Webber, vilka båda hade avgörande inflytande på genrens utveckling. De senaste 25 åren har inneburit födelsen av rockoperor, konceptmusikaler och jukeboxmusikal

 

Operetten i Paris

1870-80

Operetten uppstod som musikteaterform i Paris i mitten av 1800-talet då Florimond Ronger (pseudonym: Hervé) presenterade sina små enaktare som han kallade musiquette som innehöll burlesker, parodier och satirer. Men hans störste konkurrent Jacques Offenbach anses ha skapat den klassiska operetten i flera akter, kännetecknad av parodier på klassisk mytologi, satir över samtida politik och opera-parodier till en medryckande rytmisk musik

Typiskt verk med exempel från Youtube

Lilla helgonet 1883

Lilla Helgonet med Nils Poppe

Orfeus i underjorden 1858

Sköna Helena 1861

Pariserliv 1866

Pariserliv på ryska

Typiska kompositörer

Florimond Ronger 1825-92 (pseudonym: Hervé)

Jacques Offenbach 1819-80

Hervé införde den diminutiv (=mycket liten, minimal) genre av dramatisk komposition med sarkastisk, burlesk eller frivol tendens som blev fröet till den sedermera så ryktbara Offenbachs-operetten.

I och med genombrottet med Orfeus i underjorden 1858 blev Offenbach etablerad som Paris kvickaste musiker och hans premiärer var stora begivenheter, speciellt eftersom han behandlade sin samtid i satirens form. Offenbach blev ett ledande namn inom operetten i hela Europa. Populariteten avtog under 1870-talet, och han turnerade bl.a. i USA för att rädda sin ekonomi, där hans stil fick stor spridning. Den musikaliska grunden till hans publikframgångar låg i en rik melodisk ingivelse, som både kunde ge kärlekssångerna en enkel, lyrisk kontur och göra de mer burleska partierna mycket medryckande. Hans sista, ofullbordade verk var en opera över ett romantiskt tema, Hoffmanns äventyr, som kompletterades och hade premiär 1881. Se under avsnittet Senromantik.

Operetten i Wien 1870-80

Den franska operetten påverkade utvecklingen i Wien, där Offenbachs första stycken spelades med stor publik framgång. Franz von Suppé, som var dirigent på Theater an der Wien, skrev operetter helt inspirerade av Offenbach, fast med inslag av österrikiska farser och sångspel. Det var emellertid Johann Strauss d.y. som blev skaparen av den egentliga wienoperetten. Den är vänligare och lättsammare än den parisiska och kännetecknas av idyllisk och älskvärd underhållning.

Wien 1905 –

Wieneroperettens andra guldålder inleddes 1905 med succépremiären på Franz Lehárs Glada Änkan.

Det nya låg främst i texten, som från att ha varit idyllisk och oförarglig nu blev både sentimental och naturalistisk. Musiken utvecklades från klämkäck kuplett till större känslosamhet, med inflytande från verismen och romsk och annan folkmusik. Ett större antal solonummer ingick, ofta skrivna direkt för operettens stjärnartister.

Anglosachsisk operett

Gilbert skrev libretton och Sullivan komponerade I Offenbachs efterföljd.

De lyckades finna en marknad för anständig lättsam underhållning, som riktade sig till den stora borgerliga publiken. I drottning Victorias England ansågs kontinental operett med stycken som Sköna Helena och Orfeus i underjorden som moraliskt opassande.

1920-talet: Operetten får konkurrens från filmen och revyn

Den moderna jazz-influerade dansmusiken började nu tränga ut wienervals och one-step. Film och revy tävlade med operetten om publikens gunst. En ny dans- och revyoperett uppstod nu, som mest bestod av ett potpurri med populära dans- och schlager-melodier.

Tidig Musikal i USA

Operetten vidare-utvecklades i USA till vad som kommit att kallas musical Comedy eller musikal. Den amerikanska teatern var under denna tid, i likhet med samhället i stort, på jakt efter en egen kulturell identitet; och i likhet med vad som skedde i samhället i övrigt, verkade den stå att finna i blandningar av influenser från olika kulturer (huvudsakligen europeiska). Varianter av dessa bildade nya ameri-kanska former, som var föregångare till musikalen.

Under mellankrigstidens ekonomiska tillväxt följde en nystart för musik-teatern. New York hade blivit en av världens ledande kulturstäder, och den amerikanska teatern kretsade nästan helt och hållet kring Broadway. Manhattan befolkades snabbt av nya strömmar av artister och kulturarbetare, men konkurrensen var hård och de nya musikalförfattarna var tvungna att arbeta på en hög teknisk nivå. För många tog det åratal att etablera sig i branschen.

Samtidigt blev en typ av Musikalfilm stilbildande som byggde på storslagna produktionsnummer med masseffekt, där baletten ofta inte dansade så mycket som bildade geometriska mönster inför kameran. Stora stjärnor var Fred Astaire och Ginger Rogers.

Senare Musikal i USA

Den integrerade musikalen, d.v.s. med genomgående allvarligare stoff och den tydligare integrationen av både sång, dans och talteater i sitt berättande, levde kvar ett tag parallellt med rockmusikalen som nu kom stort.

Med filmatiseringen av Chicago (2002) väcktes den klassiska musikalfilmen till liv, vilket har resulterat i en rad mer eller mindre framgångsrika filmatiseringar av moderna publikfavoriter som The Producers (2005), Rent (2006), Mamma Mia! (2008) och Nine (2009). När det gäller den sistnämnda är det tvärtom; filmen blir en musikal.

Senare musikal i England m.fl. länder

Ett tecken på kommer-sialiseringen var det rättighetsförfarande Webber och Macintosh etablerade, med s.k. replicauppsättningar: nya produktioner av musikalen skulle vara exakta kopior, där hela produktionskonceptet såväl som pjäs och musik skulle köpas och rättighetsinnehavarnas representanter gavs rätt att godkänna såväl artister som teaterlokal och teknisk utrustning. Det är också under den här tiden som den europeiska megamusikalen blir verklighet. Det karakteristiska för musikalerna under denna tid är annars att de är inspirerade av folk- resp.jazz-, rock- eller popmusiken.

Senare musikal i Frankrike

Musikalfilmen Paraplyerna i Cherbourg från 1964 har inspirerat många senare kompositörer t.ex. Schönberg. Till skillnad från den amerikanska musikalstilen, som bygger på ”nummeropera” med separata arior/sånger och talad dialog, är den en nästan helt genomkomponerad musikal utan separata arior, men med vissa återkommande teman och motiv.

Typiskt verk – med exempel från Youtube

Den sköna Galathea 1865

Den sköna Galathea på tysk scen

Boccaccio 1879

Boccaccio på Youtube

Läderlappen 1874

Läderlappen på Youtube (komplett)

Zigenarbaronen 1885

Ziguenerbaron på VMT i Antwerpen

Tiggarstudenten 1882

Medley Tiggarstudenten på Youtube

Nu är jag pank och fågelfri – Jussi Björling

Fågelhandlaren 1891

 Schenkt man sich Rosen ur  Fågelhandlaren                                                

Greven av Luxemburg 1909

Greven av Luxemburg

En valsdröm 1907

En valsdröm på Youtube

Czardasfurstinnan 1915

Czardasfurstinnan på Youtube (komplett)

Grevinnan Maritza 1924

Grevinnan Maritza gör entré på Youtube
H.M.S. Pinafore 1878

H:M.S. Pinafore på Youtube (komplett)

Mikadon 1885

Mikadon akt 1

Mikadon akt 2

Frau Luna  1899

Frau Luna på Landestheater Detmold

Zarah Leander sjunger Berlinerluft på svenska

Ökensången 1926

The Desert Song på Youtube

Vita hästen 1930

Det måste vara underbart ur Vita Hästen

Teaterbåten 1927

Paul Robeson sjunger Ol´Man River ur Teaterbåten

The Showboat på Youtube  (komplett)

Oklahoma! 1943

South Pacific 1949

South Pacific at the Tony Awards 2008

Sound of Music 1959

Sound of Music – Trailer at Youtube

Annie get your gun 1946

Pernilla Wahlgren sjunger ur Annie get your gun

Lill-Babs Man får aldrig en karl med gevär

Kiss Me, Kate  1948

I hate men ur Kiss Me Kate

Guys and Dolls 1950

Guys and Dolls Tony Awards

My Fair Lady 1956

Candide 1956

Candide på Youtube (komplett)

West Side Story 1957

Highlights ur West Side Story

Oliver! 1960

Oliver the Musical

Fiddler on the Roof  1964

If I were a rich Man ur Fiddler on the Roof

Cabaret 1966

Willkommen Bienvenue ur Cabaret på Youtube

Sally Bowles gör entré i Cabaret

Chicago 1972

Chicago part 1

Chicago part 2

Hair 1968

Aquarius ur Hair

I got Life ur Hair

Grease 1971

You are the girl that I want ur Grease

Sommarnattens leende (A Little Night Music) 1973

Sweeney Todd 1979

Nine 1982

Nine – the Musical

Jesus Christ Superstar 1970

Evita 1978

Cats 1985

The Glamour Cat ur Cats

Fantomen på operan 1986

Animalen 1979

Petra Valman och Piamorex

Little Shop of Horrors 1982

Feed me Seymore ur Little Shop of Horrors

Skönheten och odjuret 1994

Hello, Dolly! 1964

Hello Dolly

La Cage Aux Folles 1983

We are what we are – I´m what I´m ur La Cage aux Folles

Spök 1982

Björn Skifs – Polare

 Chess 1986

Anthem ur Chess sjöngs av Tommy Körberg

Staatsoperette i Dresden – Chess (komplett)

Kristina från Duvemåla 1995

Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla

Rent 1996

Rent in Sweden

Producers 2001

Producers Original Cast

Paraplyerna i Cherbourg 1964

Kärlekstemat från Paraplyerna från Cherbourg

Les Miserables 1980

Miss Saigon 1989

Typiska kompositörer

Franz von Suppé 1819–1895

Johann Strauss d.y. 1825–1899

Karl Millöcker 1842-99

Carl Zeller 1842-98

Franz Lehár 1870–1948

Oscar Straus 1870-1954

Emmerich Kálmán 1882-1953

Arthur Sullivan 1842–1900 librettist W. S. Gilbert 1836-1911

Paul Lincke 1866-1946

Sigmund Romberg 1887-1951

Ralph Benatzky 1887-1957

Jerome Kern 1885-1945

Oscar Hammerstein II 1895-1960

Richard Rodgers 1902-1979

Irving Berlin 1888-198

Cole Porter 1891-1964

Frank Loesser 1910-1969

Alan Jay Lerner 1918-1986

Frederick Loewe 1901-1988

Leonard Bernstein 1918-90

Lionel Bart  1930-99

Jerry Bock 1928

John Kander  1927

Galt MacDermot 1928

Jim Jacobs 1942

Stephen Sondheim 1930

Maury Yeston 1945

Andrew Lloyd Webber 1948

Lars Johan Werle 1926-2001

Alan Menken 1949

Howard Ashman 1950-91

Jerry Herman  1931

Björn Skifs 1947

Benny Andersson 1946

Björn Ulvaeus 1945

Jonathan Larson 1960-96

Mel Brooks  1926

Michel Legrand  1932

Claude-Michel Schönberg

Ouvertyr/Antal akter/Regi/Scenografi/kostym/Ljud/ljuseffekter

Influerad av Offenbachs framgångar, fann von Suppé med hjälp av stilimpulser från italiensk och slavisk musik ett eget tonspråk och komponerade en mängd s.k. wienoperetter, bl.a. Den sköna Galathea (1865), Lätta kavalleriet (1866), vars ouvertyr länge var ett standardverk, och Boccaccio (1879).

Wienoperettens stora genombrott kom 1874, då Johann Strauss d.y. skrev ”Läderlappen”, där intrigens komiska förvecklingar bärs fram av musikalisk livsglädje i vals- och polkatakt.

Wienoperetterna har genomgående ett älskvärt gemyt och en godmodig humor, som saknas i de kvicka, ofta satiriska men rätt kyliga Offenbachoperetterna.

1882 fick Millöcker sitt genombrott med ett av wieneroperettens främsta verk, Tiggarstudenten, som gavs i Stockholm följande år. Bland kända melodier i denna operett märks Nu är jag pank och fågelfri.

En stor och bestående succé blev Fågelhandlaren (1891), där Farfarssången är det mest kända numret.

Den nya vågen kom med Lehárs Glada änkan (1905), som blev en världssuccé. Musiken är mycket litet wiensk. Den är fransyskt pikant, med can-can och klanger från Balkan och en sensuell tyngd, som slog an på det nya seklets publik. Den både temperamentsfulla och svårmodiga csardasmusiken var ett livgivande inslag i operettvärlden. Lehár kom på 1920-talet att alltmer närma sig operan i verk som Tsarevitj (1927) och Leendets land (1929).

Straus blev en allvarlig konkurrent till Franz Lehár; när Den glada änkan hade premiär 1905 ska Straus ha sagt ”Das kann ich auch!” (Det kan jag också!). Efter Nazityskland annektering av Österrike (1939), reste Straus till Hollywood, där han skrev filmmusik. Efter kriget återvände han till Österrike

Kálmán, som var jude lämnade, precis som Straus, Wien och Österrike 1938, och flydde 1940 vidare till USA. Han återvände till Europa 1945 och bosatte sig i Paris. Tillsammans med Franz Lehár betraktas Kálmán som de stora namnen bland kompositörer av wieneroperetter.

1881 stod The Savoy Theatre klar och där spelades sedan G & S-operetterna. Den största succén var Mikadon och i samband med dess tillkomst uppstod slitningar mellan kompanjonerna. Flera gånger höll de på att splittras, men samarbetet fortsatte ändå till 1896.

Deras verk, bl.a. Mikadon (1885), blev omåttligt populära både i Storbritannien, USA och den övriga engelskspråkiga världen men inte så mycket därutöver.

I Frau Luna ingår sången Berliner Luft, som ses som en inofficiell hymn för Berlin. Den spelas varje år som avslutning på Berlinfilharmonikernas säsongsavslutning i Waldbühne i Berlin.

Till USA flydde många av operettvärldens kompositörer undan nazisterna. De hade under 1910–20-talen utvecklat en romantisk operettstil i verk som blivit succéer och som alla senare filmatiserades i Hollywood. T.ex. Ökensången av Sigmund Romberg från 1926.

1928 började Benatzky komponera en trilogi med ”historiska revyoperetter” som kom att ge honom världsrykte: Casanova (1928), De tre musketörerna (1929) och som höjdpunkt Vita Hästen (1930). Särskilt i Vita Hästen har kompositören kombinerat typiska (pseudo-)folkvisor med dagsaktuella synkoperade dansrytmer. Det var vägen till internationell framgång, med viktiga produktioner i London och Wien 1931, Paris 1932 och New York 1936.

De definitiva milstolparna mot den dramatiska musikalen var Jerome Kern och Oscar Hammersteins första samarbete, i dramatiseringen av Edna Ferbers episka roman Teaterbåten (1927) och bröderna Gershwins största och slutgiltiga avstamp i musikteaterns historia: Porgy och Bess (1935)Se avsnittet Tidigt 1900-tal. Båda dessa verk visade större djup i handling och karaktärsutveckling än tidigare.

Ingen amerikansk kompositör har haft en längre och mer framgångsrik karriär än Richard Rodgers. Han har skrivit musiken till några av de allra mest populära musikalerna någonsin och många av melodierna har blivit s.k. evergreens.

Småningom skulle musikaler skapas efter hur sång- och dansnummer kunde integreras i handlingen och föra historien vidare. Detta ledde till att musiknumren inföll på känslomässiga höjdpunkter i handlingen likt arian i en opera.

Berlin gjorde i de flesta fall såväl text som musik till sina kompositioner, som hann bli fler än 1 500 stycken. T.ex. Alexander’s Ragtime  God Bless America  God Bless America med Celine Dion på Youtube . Han spelade enligt uppgift piano på gehör och förmedlade på detta sätt sina kompositioner till notskrivande medarbetare.

Under 1960-talet gjordes också andra framgångsrika filmatiseringar av scen och dansmusik han kände från sin ungdom.

Bland Porters produktioner efter andra världskriget märks hans största publikframgång, musikalen Kiss Me Kate (1948), som liksom Can-can (1953) även filmatiserades (1953 respektive 1960).

Precis som Berlin skrev han blivande evergreens t.ex. Begin the Beguine, True Love  Truelove på Youtube och Let’s Do It (Let’s Fall In Love)

Loesser nådde stora framgångar med Broadwaymusikaler som Guys and Dolls (1950) och Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig (1961) och skrev även filmmusik. Bland populära melodier komponerade av Loesser kan nämnas Baby, It’s Cold Outside (1949), Wonderful Copenhagen (1952) och Standing on the Corner (1956).

I USA hade Loewe ingen framgång som kompositör förrän han började samarbeta med textförfattaren Alan Jay Lerner. Tillsammans skrev de en rad musikaler som nästan alla gått till amerikansk teaterhistoria. Deras två största framgångar var Broadwaymusikalen My Fair Lady (1956) och filmmusikalen Gigi, ett lättfärdigt stycke (1958), vilka gav Loewe möjlighet att berika den amerikanska populärmusikstilen med den europeiska operett-musikaler: West Side Story (1961), My Fair Lady (1964) och Sound of Music (1965). Därefter förde genren en skuggtillvaro fram till Bob Fosses framgångar med Cabaret (1972) och Showtime (1979), som öppnade vägen för bl.a. Grease (1978), Hair (1979), Fame (1980) och Flashdance (1983).

Bernsteins kompositioner innehöll ofta element från jazzen och från judisk tradition. I musikalen Candide (1956, efter Voltaires klassiska verk) parodierade Bernstein elegant danser som tango, mazurka, vals och gavott. Hans största musikalframgång blev West Side Story. Efter premiären på Broadway gavs den i 734 föreställningar utan avbrott och överfördes framgångsrikt till film (1961). Se också bilaga 18!

Bart skrev låtar åt bl.a. Tommy Steele och Cliff Richard. Mest känd blev Bart för sina musikaler, av vilka Oliver! (1960) är den mest kända. Den bygger på Charles Dickens roman Oliver Twist.

Spelman på taket 1964 var ett av de sista och mest väl utvecklade verken i 40- och 50-talets stil, med tvära kast mellan humor och dramatik, interpolerade fantasisekvenser och karaktärer vars allmänmänskliga problem och känslor förmedlas via musik.

Kander använde en konferencier som presenterar tidens stämningar och händelser genom stiliserade nummer, medan själva handlingen berättades med traditionell musikalsång. De fräcka sångnumren, som framförs på kabaréscenen på scenen, har gjort musikalen till en av de mest populära, vilka också verkar bli fräckare och mer erotiska i varje nyuppsättning. Det har fått beteckningen konceptmusikal.

Hair är den första musikalen med popmusik som utgångspunkt, är hippierörelsens budskap om pacifism och en alternativ livsstil med bl.a. droger och fri sex. Kända låtar från Hair är t.ex. Aquarius och Good Morning Starshine.

Musikalen Grease uppfördes på Broadway 3 388 gånger i följd, vilket är rekord ännu idag. Men för många är väl ändå filmversionen från 1978 med Olivia Newton-John och John Travolta i huvudrollerna den man minns bäst.

Rockmusikalens berättarteknik var influerad av den amerikanska musikalen, men strukturen kom från popskivan. Tonen var stiliserad, varje akt var indelad i tydliga nummer, det förekom inga talade scener, och musiken styrde handlingen i stället för att integreras i den.

Sondheims musik hade en komplexitet som många jämförde med operans, och Sweeney Todd kom senare att uppföras av operett- och operainstitutioner. De finansiella framgångarna lät dock vänta på sig, och originalproduktionen gick med förlust. Många tog detta som ett tecken på att musikalen splittrats i en populär och en konstnärlig fåra, jämförbar med splittringen mellan populärmusik och konstmusik.

Nine är baserad på Fellinis film 8½. Yeston fick dennes personliga tillstånd att använda den som underlag till en musikal, rekommenderad av Katharine Hepburn.

Lloyd Webbers musikaler är bland de mest populära genom alla tider och han har flera rekord, bland annat att tre av hans musikaler spelats samtidigt på Broadway i New York och i London 1982, 1988, 1994. Han har erhållit ett flertal prestigefyllda pris, bland annat Oscar, Golden Globe, och tre Grammys.

Cats använde sig av spektakulär dekor, koreografi och scenteknik, och blev stilbildande för den europeiska megamusikalen, en högbudgetproduktion med kommersiellt lanserad musik. Webbers musikaliska influenser inkluderade allt från pop till Puccini, och kritiken var mycket kluven. Musikalen blev dock en kommersiell succé och flyttades följande år till Broadway.

Fantomen på Operan bearbetades till en av världens mest påkostade iscensättningar, inklusive specialeffekter med fallande ljuskronor och underjordiska sjöar. I och med megamusikalens utveckling hamnade Broadway definitivt i kölvattnet. Den gamla Broadwaymusikalen levde kvar som ett amerikanskt stilideal

Werles största succé är den musikaliska fabeln Animalen från 1979 som ligger på gränsen mellan opera och musikal. Verket skrevs under Werles tid som ”huskompositör” på Stora teatern i Göteborg 1977–80. Werle hade en bakgrund som jazzpianist och behärskade även lättare genrer, vilket främst framgår i Animalen. Se också bilaga 19!

Menken samarbetade med textförfattaren Howard Ashman fram till 1992. När Ashman avled under produktionen av Aladdin ryckte Tim Rice in för att slutföra sångerna till filmen, och sedan dess har Menken/Rice skrivit musiken till flera av Disneys filmer – dock huvudsakligen spelfilm. Utöver filmmusik har han sedan 1977 även komponerat musik till ett flertal musikaler – där ibland live-versionerna av Skönheten och Odjuret, Ringaren i Notre Dame och Little Shop of Horrors.

Hermans positiva musikaliska ideal har gjort hans verk synonyma med den sorglösa underhållningssidan av Broadway. Många av hans sånger, däribland Vår bästa tid är nu ur musikalen La Cage aux Folles samt titelmelodierna ur Hello, Dolly! och Mame, har blivit internationella jazz- och popstandards.

Spök – Skräckmusikalen, som den kallades trots att den var en musikalkomedi, gick på Maximteatern i Stockholm.

Hösten 2013 sätts en ny version upp på Cirkus i Stockholm med Måns Zelmerlöw, Loa Falkman, Sussie Eriksson och Lena Philipsson i huvudrollerna.

Urpremiären av Chess ägde rum på Prince Edward Theatre i Londons West End där den sedan gick i tre år i totalt 1 130 föreställningar. Föreställningen gick också på Broadway i New York 1988, men den blev inte framgångsrik och fick stängas efter endast två månader. Chess på svenska hade premiär på Cirkus i Stockholm den 23 februari 2002, Där gavs Anatolijs hustru Svetlana större utrymme och kärlekshistorien fick en mer central plats i föreställningen. Man lade även till deras son, som får en betydande roll i slutet. Tommy Körberg, som var med redan i London på 1980-talet, spelade återigen Anatolij.

I Kristina från Duvemåla finns drag av både folkmusik och klassisk musik.

Rent skrevs av Jonathan Larson, som aldrig fick se sitt verk spelas. Han dog 35 år gammal kvällen före premiären off-Broadway 1996. Rent är en moderniserad version av Giacomo Puccinis berömda opera La Bohème. Musikalen har belönats med den amerikanska utmärkelsen Tony.

The Producers amerikansk musikal, baserad på filmen ”Det våras för Hitler” (1967) av Mel Brooks, med musik och sångtexter av Brooks och manus av Brooks och Thomas Meehan. The Producers hade urpremiär i New York 2001 Den är en satir över teater- och nöjesvärldens penninghunger och publikförakt och har blivit beryktad för en scen i andra akten där Tredje riket framställs som ett spektakulärt Broadwaynummer. Musikalen filmatiserades 2005.

Den musikal som strukturellt ligger närmast Paraplyerna i Cherbourg är förmodligen Rent av Jonathan Larson, och de operor som hamnar närmast i teoretisk stil är Debussys Pelléas och Mélisande, och Andra Wienskolans operor, samt Wagner, genom deras gemensamma idé att byta ut operaformens tydliga recitativ och arior mot en ständigt flytande dialog med kända teman.

Efter att ha inlett sin karriär som skivproducent och sångare komponerade Schönberg tillsammans med Alain Boublil La Révolution Française (1973), den första franskspråkiga rockmusikalen. Schönbergs och Boublils samarbete har fortsatt med musikalerna Les Misérables (1980), Miss Saigon (1989), Dessa har senare gjorts om till påkostade megamusikaler för Londons West End och överfördes också till Broadway.

Vissa har påpekat släktskapen med den traditionella europeiska operetten, en form som legat i träda i decennier.

Les Misérables bygger på romanen Samhällets olycksbarn av Victor Hugo

Miss Saigon är en modern parafras på Puccinis opera Madame Butterfly med handlingen förlagd till Saigon i Vietnamkrigets skugga.

Megamusikal innebär en högbudgetproduktion med påkostade iscensättningar inklusive specialeffekter och med kommersiellt lanserad musik.

Se också bilaga 20!

Längden på en musikal kan vara alltifrån fem minuter till flera timmar, även om konventionen idag är ca tre timmars föreställning, vanligen i två akter med en paus på tio till femton minuter. En typisk föreställning innehåller ca 15-20 sångnummer av varierande längd (vanligen 3-5 minuter) plus dialog.

Animerade filmmusikaler: Disney och andra animerande filmmakare använder ofta musikalformen för sina filmproduktioner. Exempel på sådana filmer är: Skönheten och Odjuret, Askungen och Lejonkungen. Många av dessa filmer har sedan gjorts om till uppskattade musikaler.

Jukeboxmusikal är en musikal på scen eller film, vars sångnummer och musik är kända sen tidigare, motsats till att de skrivits för ändamålet att vara med i musikalen/musikalfilmen. Låtarna har vanligtvis en gemensam nämnare, till exempel att de är skrivna för eller åtminstone framförda av en och samma artist eller musikgrupp. Låtarna sätts ihop i ett dramatiskt sammanhang, ibland som en biografisk historia om artisternas liv, men det kan också vara så att handlingen inte har någon som helst koppling till originalartisten. Flera jukeboxmusikaler har varit relativt framgångsrika (till exempel Buddy – The Buddy Holly Story, en musikal om Buddy Hollys liv som spelades på West End i 13 år mellan 1989 och 2003). Det är dock inte förrän jukeboxmusikalen Mamma Mia!  baserad på musik av ABBA, som jukeboxmusikalen fick uppmärksamhet som musikalform.

2000-talet

I början av 2000-talet blev det alltmer populärt att göra musikaler med musik från kända popgrupper. Numera finns det få som tar chanser. Det görs mest musikaler med en grund i sådant som folk känner igen, till exempel kända filmer, klassiska romaner, känd musik eller helt enkelt musikaler som redan gått tusen gånger. Idag finns inte enskilda producenter som satsar på en musikal, utan det är sponsorerna som styr pengarna. Allt oftare får de nya musikalerna börja i en liten skala off-Broadway för att kunna växa sig stora innan man satsar på den större publiken.

Typiska verk med exempel från Youtube

Mamma Mia!

(ABBA)1999

Super Trouper från Mamma Mia

Hjälp sökes 2013

Hjälp sökes på Youtube

Bort om sol och måne

All you need is Love – Das Beatles-Musical | Show 2000

All you need is Love

Legally Blonde 2007

Legally Blond part 1

We will rock you (Queen) 2002

We will Rock you – musikal på Youtube

Spamalot 2005

Spamalot i Stockholm på Youtube

A Christmas Carol 2010

A Christmas Carol – a new musical (kpmplett)

A Very Potter Musical 2009

Trollkarlen från Oz 1939

The Wizard from Oz  – filmen

The Wizard from Oz 2011

The Wizard from Oz på Youtube

Priscilla, Queen of the Desert 2006

Rock Of Ages

Rock of Ages på Youtube

Livet är en schlager 2014

Aldrig skall jag sluta älska dig ur Livet är en schlager

Benny Andersson 1946

Björn Ulvéus 1945

Laurence O’Keefe 1965

Queen+ Ben Elton 1959

Eric Idle 1943

Bruce Greer 1961

Darren Criss 1987

Harold Arlen 1905

E.Y. ”Yip” Harburg 1898

Andrew Lloyd Webber 1948

Jukeboxmusikal

Jukeboxmusikal

Jonas Gardell  – Text

Fredrik Kempe  – Musik

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/jonas-gardell-skapar-musikal-av-succefilmen-livet-%C3%A4r-en-schlager-2590968

 

Anderssons komponerande har genom åren spänt över ett vitt fält av stilar, från 1960-talets poplåtar, via ABBA:s synteser av 1970-talspop med latinamerikanska och sydeuropeiska influenser, till musikalernas brett anlagda ballader. Ofta finns i hans musik drag av svensk folklig tradition. Ulvaeus inledde 1966 ett samarbete med Andersson och de båda var 1972–82 medlemmar av gruppen ABBA, en av 1970-talets internationellt mest framgångsrika popgrupper, vars repertoar till största delen skrevs av Andersson och Ulvaeus tillsammans. Ulvaeus har senare bl.a. arbetat som producent och tillsammans med Andersson komponerat musikalerna Chess (1984; scenpremiär 1986), Kristina från Duvemåla (1995) och Mamma Mia! (1999, filmatiserad 2008), som bygger på gamla ABBA-låtar.

Laurence O’Keefe är musikalkompositören som tillsammans med sin fru och medförfattare Nell Benjamin har en stor produktion både bakom och framför sig. En del av verken har karaktär av jukeboxmusikal t.ex. All you need is love. Musikalen Legally Blond spelades i tre år på Broadway och är nu inne på sitt andra år i London. Musikalen bygger på filmen Legally Blonde.

Ett annat exempel på jukeboxmusikal är We will rock you. De handlar om den engelska popgruppen Queens liv. Gruppen är känd för sin musikaliska mångsidighet (influerad av stilar från pop till hårdrock och heavy metal, Vaudeville, Carribbean, New Wave etc.), arrangerade sångstämmor, unika gitarrspel och förmåga att göra publiken delaktig i bandets konserter.

Idle blev känd som en i gänget bakom TV-serien ”Monty Pythons flygande cirkus” (1969–74). Han har också, tillsammans med den brittiska kompositören John Du Prez 1946, skrivit musikalen Spamalot (2004). Musikalen, liksom filmen, är baserad på den brittiska Arthur-legenden och kung Arthurs sökande efter den heliga graalen.

Musikalen bygger på Charles Dickens berättelse En julsaga från 1843. Som aktiv baptist väljer Greer gärna religiösa motiv.

Musikalen är en parodi på Harry Potter-böckerna Harry Potter och de vises sten, Harry Potter och den flammande bägaren, Harry Potter och Halvblodsprinsen och Harry Potter och dödsrelikerna, alla av J.K. Rowling.

Musikalen The Wizard of Oz bygger på filmen från 1939. Den har anpassats av Andrew Lloyd Webber and Jeremy Sams, på så sätt att de har bevarat sångerna som Harold Arlen and E. Y. Harburg skrev till filmen. Den har dock några nya sånger och sammanbindande musik av Andrew Lloyd Webber och text av Tim Rice. Den kan därför klassificeras som en jukeboxmusikal.

Priscilla, Queen of the Desert är en musikal skriven av australienske filmregissören Stephan Elliott och Allan Scott, som använder sedan tidigare kända låtar (jukeboxmusikal). Det är en bearbetning för scenen av Elliotts film från 1994: Priscilla – öknens drottning

Rock of Ages sattes upp för första gången den 27 juli 2005 i Los Angeles. Musikalen sattes upp off-BroadwayNew World Stages med premiär den 16 oktober 2008. Uppsättningen flyttades upp till BroadwayBrooks Atkinson Theatre med officiell nypremiär 7 april 2009. Därefter Toronto 2009, Londons West End 2011 och filmatiserades 2012. Rock of Ages blev långfilmen med samma namn i regi av Adam Shankman. I rollerna syns bland andra Tom Cruise, Catherine Zeta-Jones och Malin Åkerman.

Livet är en schlager handlar om fyrbarnsmamman Mona som är helt besatt av schlagermusik. Hon har till och med döpt sina döttrar till ”Kikki”, ”Anna Book”, ”Lena Ph” och ”Carola”. Hennes man är arbetslös, själv jobbar hon som personlig assistent åt David som har cerebral pares. David är en duktig musiker som en dag spelar upp sin låt som han har gjort för Mona och hon bestämmer sig då för att skriva en text för låten som hon sedan, utan Davids vetskap, skickar in till Melodifestivalen under förespegling att det är hon som skrivit låten själv.

Detaljerad innehållsförteckning + Bilagor till Operakonsten genom tiderna

Detaljerad innehållsförteckning

Senrenässans (ca 1530 – 1600) –

Tidig barock (ca 1600 – 1670)) sid 1   

Introduktion

Operan skapas i Florens

Madrigal

Kastratsångare

Operan förs vidare till Rom ca 1620

Operan kommer till Venedig 1637

De första operahusen

Opera Seria

Opera Buffa

Da capo-arian

Bel canto

Operan sprids till Neapel ca 1700

Operan kommer till Frankrike ca 1670

Opéra Comique

Operan kommer till England ca 1670

Barockmusik/-opera – Några definitioner

Senbarock (ca 1670 – 1750) –

Wienklassicism (ca 1730 – 1815) sid 12

Introduktion

Mozart – Geniet

Reformoperan

Tidig romantik (ca 1815 – 1850) sid 16

Introduktion

Grand opéra

Senromantik (ca 1850 – 1910) sid 21

Introduktion

Senromantiker som skrev i en mer klassiskt romantisk anda

Wagneroperan

Verdioperan

Verismen (i Italien) =Naturalismen(i Frankrike)

Nationalromantiken

1800-talets Nationalopera i Östeuropa

1800-talets Nationalopera i Västeuropa

Tidigt 1900-tal (ca 1910 – 1960) sid 30

Introduktion

Puccini och andra verister:

Korngold, Zandonai och Menotti

Modernismen

Straussoperan

Impressionismen (intryck)

Expressionismen (uttryck)

Neo-/Nyklassicismen

1900-talets Nationalopera

Senare 1900-tal till nutid

(ca 1960 – nutid) sid 41

Introduktion

Operett/Musikal (ca 1860 – nutid) sid 48

Introduktion

Operetten i Paris 1870-80

Operetten i Wien 1870-80

Wien 1905 –

Anglosachsisk operett

1920-talet: Operetten får konkurrens från

filmen och revyn

Tidig Musikal

Senare Musikal i USA

Senare musikal i England m.fl. länder

Senare musikal i Frankrike

Megamusikal

Längden på en musikal

Animerade filmmusikaler

Jukeboxmusikal

2000-talet

Bilagor – Operaordlistor – Citat

 

  1. Den florentinska Cameratan sid 64
  2. Med Monteverdi blev operan konst sid 64
  3. Aristokratins skryt sid 65
  4. Mer om operahusen i Venedig sid 65
  5. Det sociala livet kring operakonsten sid 66
  6. Hierarkin bland sångarna sid 66
  7. Barockens musik sid 67
  8. Hämndmotivet i Händels Julius Caesar sid 67
  9. Christina och Gustav III – kulturfrämjarna sid 67
  10. Försvar för recitativen sid 68
  11. Ett exempel på Koloratur sid 68
  12. Mozart – geniet sid 69
  13. Mozarts alla sjukdomar sid. 69
  14. Verdis omtanke om sångarna -Återgå till A 432 Hz! Sid. 69
  15. Ledmotiv eller ej? Sid. 70
  16. Skandalen kring Carmen sid. 70
  17. Baletten Våroffer har premiär sid. 71

 

När Bernstein blev stressad sid. 71

  1. Musikalen Animalen blir till sid. 71
  2. Vad är en megamusikal? 72
  3. Operaordlista sid. 72
  4. Operaterminologi från Wikipedia sid.73
  5. Citat om operakonsten sid. 74

 

 Bilagor till Operakonsten genom tiderna


 

 


  1. Den florentinska Cameratan

En afton år 1597 samlades en utvald skara ur Florens kulturelit i Jacopo Corsis förnäma palats, förenade i sin strävan att återuppliva det antika Greklands moraliska och konstnärliga triumfer. Flera hade deltagit i den långlivade debatten om det antika dramats natur, nu hade man kommit för att bevittna uruppförandet av ”Dafne”, ett verk av kompositören Jacopo Peri och poeten Ottavio Rinuccini. Ett försök att omsätta teorierna om det grekiska dramat i praktiken. 1500-talet var madrigalens århundrade, en musikform där folk umgicks med varandra i sinnrik stämsång som ofta dränkte texten. För de lärda männen i Florens var det ett otyg. Hur det grekiska dramat sett ut eller låtit var det egentligen ingen som visste, men när man lade örat tätt mot de skriftliga källorna tyckte man sig kunna avlyssna en perfekt enhet mellan text och musik, men en enhet där texten var det dominerande elementet. Bästa sättet att sjunga med tydlig text var för det första att sjunga utan stämmor, det vill säga solo, för det andra att inte sjunga alls, utan tala. Eller åtminstone att sjunga så likt det talade ordet som möjligt, och med enklast möjliga ackompanjemang. Den nya sångstilen döptes till monodi.

  1. Med Monteverdi blev operan konst

Operan uppfanns visserligen av en skara akademiker i Florens, men det var Claudio Monteverdi som utvecklade den nya stilen till en konstform. Redan 1582, som 15-åring, publicerade han sin första samling madrigaler. Det skulle bli ytterligare åtta samlingar, innan han gick ur tiden 1643, 76 år gammal. Under sina 60 verksamma år skrev han musik i praktiskt taget alla då kända genrer, med undantag för ren instrumentalmusik. Monteverdi fick 1590 anställning hos hertig Gonzaga av Mantua, först som instrumentalist, men från 1601 som hovkapellmästare. År 1613 flyttade han till Venedig och posten som kormästare vid Markuskyrkan, där han stannade till sin död 1643. Med Monteverdis första opera, ”Orfeo”, fick operaformen år 1607 sitt första konstnärligt övertygande verk. Monteverdi bröt textens dominans, en förutsättning för att kunna utveckla operan bortom teorierna om det grekiska dramat. Musiken var för första gången lika mycket drama, som dramat var den text det gestaltade. Monteverdi var också den förste att sätta musikalisk dissonans i system, vilket renderat honom hederstiteln ”dissonansens fader”. Han var också den förste att utnyttja olika instrumentkombinationer för att tolka stämningar och känslor hos dramats personer. Hela denna idé var ny, att återge dramatiska effekter rent musikaliskt. Ett exempel ur ”Orfeo” är när han låter instrument-kombinationerna växla för varje ny strof i Orfeos sång till Caronte i tredje akten. Detta var något dittills oprövat, något helt annat än reciterande eller sång till enbart en ackordisk bas. Det var att göra både sång och orkester till likvärdiga och kompletterande uttolkare av dramat på scenen. I detta fastställde Monteverdi en princip som går genom allt vad musikdramatiskt skapande heter. Det var Monteverdi som uppfann stråktremolot och pizzicatot, det knäppande på strängarna som han lät ackompanjera svärdsstriden mellan de älskande i ”Il combattimento di Tancredi e Clorinda”.

Med den kommersiella operans genombrott i Venedig ökade efterfrågan på musikdramatik och Monteverdi fick beställningar på flera helaftonsoperor. Med ”Poppeas kröning” (1643) revolutionerade han återigen operakonsten, genom att byta ut gudar och allegoriska figurer mot historiska personer, som tar form genom den musikaliska gestaltningen. Utöver ”Orfeo” och ”Poppeas kröning” är ”Odysseus återkomst” den enda av Monteverdis operor som finns bevarad i fullständigt skick.

 

  1. Aristokratins skryt

Opera är dyrt. Varje föreställning kräver massor av folk: sångare, musiker, en kompositör, en librettist, en regissör, en scenmästare med verkstad, scenarbetare, kör, plus naturligtvis en scen med teknisk utrustning. Eftersom det aldrig har funnits tillräckligt mycket folk på ett och samma ställe som varit villiga att betala tillräckligt höga biljettpriser för att hålla igång en sådan apparat, så har den alltid varit beroende av sponsorer. Därför är också operan beroende – poetiskt, musikaliskt, sceniskt – av de ideal som förfäktas av sponsorerna, i mycket högre grad än någon annan musikform. Eller, som operahistorikern Donald Jay Grout formulerar det: ”Operan är det synliga och hörbara uttrycket för makten, rikedomen och smaken hos det samhälle som betalar den.” Principen gäller vare sig pengarna kommer från förnäma aristokrater, förmögna borgare eller en stat med kulturpolitiska ambitioner. Den som betalar bestämmer.

Il nuove musiche tog snart steget ut från de lärda herrarnas sällskap. De europeiska furstarna hade sedan länge använt sig av specialkomponerad musik för att förhöja glansen i festspel och andra uppvisningar i makt och rikedom. När Florens ledande familj, Medici, år 1600 gifte bort sin Maria med Henrik IV av Frankrike, framfördes på stadens bekostnad en specialskriven opera inför 4 000 inbjudna gäster. Föreställningen väckte enormt uppseende, men det var inte det känslosamma pratsjungandet som fick folk att jubla, och inte heller enheten mellan text och musik. Det var dekorerna och sceneffekterna, kostymerna, prakten. Det skulle visa sig att stile Rappresentazioni klädde utmärkt väl i den tidiga barockens allra svulstigaste och pråligaste kostymer.

Under sina första fyrtio år blev operan ett trumfkort i aristokratins skrytarsenal. Det ena festspelet överglänste det andra med sjungande klippor och vilda djur på scenen, med svävande orkestrar, stormande hav, eldsprutande vulkaner och gigantiska körer. Operan var ”the delight of princes”. Fram till mitten av 1600-talet skrevs ett fyrtiotal verk av det här slaget. De flesta av dem skrevs i Rom, alla under mottot ”smakar det så kostar det”. Operan blev en superkonst som förenade alla andra konstarter: arkitektur, målning, scenografi, pantomim, skådespeleri, poesi, dans och sång.

  1. Mer om operahusen i Venedig

Det tidiga 1600-talets svulstiga uppvisningsopera hade inte behövt bekymra sig om att väga kostnader mot intäkter. Men operahusen i Venedig var kommersiella inrättningar. De flesta av dem kom till stånd genom att ett antal förmögna familjer sköt till pengar och tecknade långtidskontrakt på privata loger, som sedan gick i arv inom familjen. Därutöver lockade operorna stora publikskaror med relativt låga biljettpriser. En tredje publikkategori var gondoljärerna som kom in gratis mot att de förhöjde stämningen med applåder och bifallsrop. Vad som behövdes av kapital därutöver fick teaterägaren, som också brukade höra till de välsituerade, bidra med själv. När operan flyttade ut på marknaden accelererade de förändringar som hade startat redan i början av 1600-talet. ”Box-office appeal was essential”, för att citera Goldner igen, det gällde att locka folk till biljettkassorna, och det publiken i Venedig ville ha var underhållning. I Rom hade närheten till påvestolen satt en moralisk prägel på operaskapandet. Men djupsinne sålde dåligt i Venedig, och av antiken och den gamla historien blev bara namnen på hjältarna kvar.

I stället för uppbyggliga historier av mytologiskt ursprung hemsöktes operascenerna i Venedig av krig, överfall och skeppsbrott, andeuppenbarelser, hjärtslitande avsked och hallucinatoriska drömscener. Det centrala var som tidigare den starka effekten. Det som kostade mycket, kör och orkester, fick däremot stryka på foten. Allra billigast blev det förstås att bara ha solosång. Och det var ju ändå vad folk ville ha: sångare som sjöng vackert och briljant, mot en fond av häpnadsväckande specialeffekter.

 

  1. Det sociala livet kring operakonsten

Det som hände på scenen var bara en av attraktionerna i barockens operahus, där umgänget i loger och salong var minst lika viktigt. I en tid utan kaféer, barer och restauranger blev logen på operan lika mycket ett socialt rum som ett fysiskt.

Att inte gå på operan var att avskärma sig från samhället. Man gick dit varje kväll som föreställning gavs, för att med liv och lust ägna sig åt mat och dryck, kortspel, kärleksintriger och affärer. Att bry sig alltför mycket om musiken hörde inte till god ton bland adelsdamerna, och publikens intresse stod förmodligen i omvänd proportion till antalet bevittnade föreställningar.

Recitativen reducerades till bakgrundsmusik, sin tids muzak, medan sångarna fick ta till allt djärvare konster för att väcka bifall. Publiken ville ha drillar, skalor och höga toner (låga toner sålde dåligt), koloratur, melismer (då två eller flera toner sjungs på samma stavelse), variationer, ju mer och högre och snabbare, desto bättre. Konkurrensen var stenhård, och det var bara den individuella prestationen på scenen som räknades. De bästa sångarna kunde få gager upp till tio gånger högre än kompositörens, de var sin tids superstjärnor, och allra högst stjärnstatus hade kastraterna.

Den kvinnliga rösten är överlägsen den manliga både i höjd och rörlighet. Kastraten hade detta, men han hade också den vuxna mannens större fysiska styrka. Bruket att kastrera småpojkar för att odla fram vuxna sångare med gossröster kom från eunuckerna i Bysans. När påven 1562 förbjöd kvinnor att sjunga i kör tillsammans med män, tog de manliga sopranfalsettisterna snabbt slut. Påvens beslut banade väg för kastratsångarnas inträde i kyrkorna, och redan i Monteverdis ”Orfeo” stod en kastratsångare på operascenen. De blev Europas första superstjärnor, och hälsades av sin hänförda publik med ”Eviva el coltello” – leve kniven!

 

  1. Hierarkin bland sångarna

Det finns en definition av opera som lyder ungefär: ”opera, det är när man sticker kniven i folk och det kommer sång i stället för blod”. Realism har aldrig varit operans starka sida och den var det definitivt inte i Neapel. Det var här som operans poser utvecklades: händer knutna framför bröstet (ångest), baksidan av handen mot pannan (förtvivlan). Enkla och verkningsfulla gester eller oäkta och löjliga, beroende på hur man ser det, men alla utförda enligt samma tumregel: mesta möjliga effekt med minsta möjliga åthävor, allt för att inte hämma sången.

Solisten var solen i scenens universum, kring vilket allt spel roterade. Tänk er följande scen: hjälten drabbar samman med sin svartsjuke rival i en duell. De drar blankt mot varandra och bereder sig att slåss, allt följsamt återgivet i recitativet. Plötsligt vänder sig hjälten mot publiken, ställer sig mitt på scenen där alla kan se honom och där rösten klingar bäst. Övriga agerande grupperar sig bakom honom i rangordning. Solisten intar en ledig hållning, sjunger arians del A, sedan del B och därefter ger han sig på da capo-varianten av del A där han förser kompositörens magra notbild med så många snabba toner som möjligt. Budskapet i arian är att nu tänker hjälten döda sin fiende. När arian drillats och ornamenterats färdigt efter fyra, fem minuter, lämnar hjälten scenen för att ge plats åt applåder, kommer tillbaka och tackar för applåderna innan han ränner svärdet i rivalen som snällt stått kvar och inväntat sin undergång.

 

  1. Barockens musik

Senare tids framföranden av Barockens musik har varierat enligt högst olika ideal. Under 1800-talet stod olika typer av bearbetningar högt i kurs. I modern tid har det däremot funnits långtgående ambitioner att återge musiken så tidstroget som möjligt. Notdokumenten och de teoretiska källorna studeras ingående, och man rekonstruerar barockinstrument – allt i syfte att återerövra tidens musikaliska artikulation, klangvärld och idéer.

 

  1. Hämndmotivet i Händels Julius Caesar

”Öga för öga, tand för tand” går ju ordspråket men är det någonsin okej att döda? I Händeloperan tycks det inte vara någon slags tvekan om det. Självklart! När Sesto och Cornelia äntligen har lyckats mörda faraonen så omfamnar Caesar Sesto och välkomnar honom i vänskap. I våra ögon blir väl denna opera mer en komisk parodi snarare än en tragisk hjältesaga. För visst ser vi även Händels heroiska Caesar som en tyrann? Lika mycket som de gamla faraonerna i Egypten eller de faraoner som idag kväver krav på demokrati i Mellanöstern? Tyrann eller inte, att dö eller att leva. Vad som nu än är rätt så uppskattar jag ändå Giulio Caesar in Egitto för sin förträffliga musik och sitt ovanligt dramatiska libretto. I klippet nedan kan du avnjuta just det som detta blogginlägg handlar om – hämnd – översatt i musik. Cornelia och Sesto triumferar äntligen över sitt grymma öde och dräper tyrannen med svärdet som en gång dräpte deras älskade Pompejus. Efter detta sjunger Cornelia den enda aria som hon har, som bryter från hennes annars så sorgliga och hämndfyllda sångpartier. Blir man verkligen lycklig av att döda någon? Cornelias man blir ju inte mycket mer levande för att mannen som dödade honom går samma öde till mötes. Hur som helst så är det trevligt att se Cornelia lite glad efter tre akter av sorg. Frågan är om vi kan förlåta hennes och sonens handlande? http://www.youtube.com/watch?v=lOOabtEUwes&feature=player_embedded

 

  1. Christina och Gustav III – kulturfrämjarna

Vi här uppe i Norden tycks historiskt sett ofta framställas som om vi var belägna i en kulturell bakgård. När man nere på kontinenten bråkade om huruvida franska eller italienska influenser skulle prägla den europeiska musiken så verkade det inte vara många som ägnade en tanke till det lilla kungariket Sverige där uppe i det kyliga Skandinavien. Hit ville inga kulturarbetare komma. För de få som vågade bege sig till detta forna vikingaland gick det bara utför. Se bara på den franska filosofen René Descartes som yttrade de kända orden ”Jag tänker, därför finns jag” som lockades till det svenska hovet av kulturvurmaren och den regerande drottningen Kristina. Kort efter sin ankomst blev han förkyld och dog i det kalla dragiga svenska slottet. Så det kan gå, till slut verkade även Drottning Kristina ha tröttnat på den kulturella kylan hemma i Sverige så hon abdikerade och flyttade till Rom där hon bland annat bekantade sig med den italienska tonsättaren Arcangelo Corelli. Allt var dock inte fy skam uppe i Sverige. När tiderna blev bättre och landet regerades av andra kulturtokiga monarker som exempelvis Gustav III så förändrades situationen. Kulturarbetare från hela Europa flockades till Sverige för att vinna den välkända teaterkungens gunst.

En av dessa var tonsättaren Joseph Martin Kraus som blott 21 år gammal begav sig från den tyska staden Mainz, där han studerade, till Stockholm. Det tog dock lång tid för honom att få kungens uppmärksamhet. Efter år av fattigdom i Sverige fick han slutligen lön för mödan efter ett lyckosam uppförande av operan Proserpin, som smickrade både den svenska kultureliten och Gustav III själv. Han fick åka på studieresa på kungens bekostnad runt i Europa för att lära sig allt om de senaste musikströmningarna. Han lärde känna både Haydn och Gluck som båda imponerades av Kraus musik. Stilistiskt är Kraus musik mycket lik Haydns. Hans symfonier bär spår av den förromantiska Sturm und Drang-perioden med häftiga dynamiska variationer och plötsliga känsloladdade utspel. Ett exempel på hans symfoniska verk kan du lyssna på i klippet nedan där en orkester framför första satsen till hans Symfoni i Ess-dur VB 144. Trots att han har drag av Haydn så kallas han ofta för ”den svenska Mozart”, främst antagligen för att de båda hade liknande livsöden. De är båda födda samma år, bara det att Kraus blev ett år äldre. Han dog bara några månader efter att kungen sköts på maskeradbalen på operan. När kulturkungen av Sverige dog så dog även en av hans främsta gunstlingar i den kulturella anarkin och oro som uppstod. Kraus sista verk blev dock inte ett Requiem som Mozart utan en begravningskantat för kungen och en Sinfonia funèbre. En tonsättning av Requiem-texten var faktiskt en av Kraus första verk från studietiden i Mainz på 1770-talet. En kontrast till Mozartliknelsen!. http://www.youtube.com/watch?v=6rLzcBMYhUU

 

  1. Försvar för recitativen

Recitativet kan ses som operans fula ankunge. Statusen hos en del av de operainbitna, både utövare och publik, är och har länge varit låg. Och visst går det att förstå den styvmoderliga behandlingen att ”recitativet är ett nödvändigt ont, som kommer mellan de fantastiska ariorna och ensemblerna”.

Recitativ är svåra att göra rättvisa och får sällan den omsorg om utövandet som de har rätt till. De kan lätt förvandlas till oengagerade transportsträckor där all energi tillåts att tvärt falla, rutinen smyger in och publiken hinner somna innan de väcks upp av nästa stora orkesterinsats. Men recitativets natur är ju precis tvärtom! Det är i dem det finns plats för lek, spontanitet och intim kommunikation mellan sångare och dike. Utövarens egna möjligheter att påverka är oändliga och det är i recitativen som man har störst förutsättningar att skapa olika föreställningar varje kväll.

Här finns nyckeln till att undvika ett rutinmässigt reproducerande i en värld alltför ofta fylld av upprepningar. Därför har jag blivit en passionerad förespråkare av recitativet. Både som continuospelare och dirigent har jag haft förmånen att reagera på sångares infall och olika tempon, likväl som jag har kunnat upptäcka hur jag kan vara med och påverka vad som händer på scenen genom att ge olika impulser. Inte en kväll har varit som den förra och stimulansen i min kropp har varit hög. http://kmh.diva-portal.org/smash/get/diva2:420734/FULLTEXT01.pdf

 

 

  1. Ett exempel på Koloratur

http://www.youtube.com/watch?v=aMtfcP6f8eA

 

 

  1. Mozart – geniet

Det är från Don Giovanni-premiären det mest berömda exemplet på Mozarts enorma kreativitet stammar: Kvällen före urpremiären spelade han kägel – ett slags 1700-tals-bowling – med sina vänner, när någon plötsligt sa: ”Men ouvertyren då?  Vi har ju ingen ouvertyr till operan?”. ”Lugn”, sa Mozart och knackade sig på pannan: ”Jag har den här inne”. Och välte en kägla till. Vid midnatt började han komponera, Constanze höll honom vaken genom att hälla i honom vinbål (!) och berätta sagor(!!), och när kopisten kom klockan sju, var han färdig.

 

 

  1. Mozarts alla sjukdomar

Tio år efter Mozarts död grävdes området där han begravts upp, för att ge plats för nya gravar. Mozart begravdes i en massgrav med andra kroppar, vilket omöjliggjort ett fastställande av hans dödsorsak. Han led under sitt liv av ett stort antal sjukdomar, som till exempel svåra depressioner, olika streptokockinfektioner, gulsot och svår dental abscess. Han låg tidvis i koma, förlorade vikt, hade svår toxemi, tyfoidfeber, olika virusinfektioner, kraftiga kolikanfall med våldsamma kräkningar och reumatisk feber och ledinflammationer som följd av infektionen, kronisk glomerulonefrit och polyartrit (smärtsamma svullnader i fötter och händer) och förlamning i ena sidan av kroppen. Han led av vattusot på grund av kroniskt nedsatt njurfunktion. Den troligaste orsaken till Mozarts död är en svår influensaepidemi som drabbade Wien hösten 1791.

 

  1. Verdis omtanke om sångarna -Återgå till A 432 Hz!

Under JS Bach tid och fram till 1800-talet skapades musiken med ett standard A mellan 424-432 Hz. Denna tonskala passar nämligen den mänskliga rösten bäst och är skonsammare för rösten. Dagens höga stämning på 440 Hz och ännu högre är mycket ansträngande för sångare och sångerskor. Stämbanden är känsliga instrument och med höga tonhöjder riskerar sångarna att få ärrbildningar och förhårdnader på stämbanden. Därför har det sedan Giuseppe Verdis och Johannes Brahms tid framförts önskemål om att åter sänka tonskalan till 432 Hz. När Verdi var parlamentsledamot motionerade han om att lagstifta om en sänkning till 432 Hz. Till den italienska regeringens musikaliska kommission begärde Verdi en formaliserad användning av LA-432Hz stämgaffel eftersom Frankrike 1859 beslutat införa ett nationellt A på 435 hertz:

 “Since France has adopted a standard pitch, I advised that the example should also be followed by us; and I formally requested that the orchestras of various cities of Italy, among them that of the Scala [Milan], to lower the tuning fork to conform to the standard French one. If the musical commission instituted by our government believes, for mathematical exigencies, that we should reduce the 435 vibrations of French tuning fork to 432, the difference is so small, almost imperceptible to the ear, that I associate myself most willingly with this.”

Verdi vägrade ett operahus spela hans opera för att orkestern var för högt stämd. Under de senaste årtiondena har återigen musiker, som Placido Domingo, Luciano Pavarotti och Birgit Nilsson, krävt en sänkning från 440 Hz till 432 Hz. I april 2008 bildade en holländsk journalist Richard Huisken ”back to 432 Hz committee” med hänvisning till hur bland annat äldre Stradivarius fioler stämdes under sin upphovsmans tid. Enligt Huisken är musik stämd i 432 Hz mjukare, klarare och lättare att lyssna på.

 

  1. Ledmotiv eller inte?

I Wagners ”Ringen” – och i synnerhet i dess andra del ”Valkyrian” – intar Wotans hustru Fricka en mycket egenartad särställning. Hon tycks inte fatta mycket av den komplicerade händelseutvecklingen runt omkring henne, och inte ett ledmotiv tycks fara genom hennes skalle, utan mest ställs hon att rabbla långa recitativ i nästan italiensk stil, men när sedan helheten står klar visar Wagner här, att man även kan vända ut och in på en människa genom avsaknad på ledmotiv.

  1. Skandalen kring Carmen

Carmens tillkomst är naturligtvis en berättelse för sig. Redan idén att på Opéra-Comique göra opera av Mérimées novell höll på att vålla kommersiell blodstörtning hos teaterledningen: Knivmord, tjuvar, zigenare och en minst sagt utmanande mezzo-erotoman! På en familjeteater!! Där folk brukade träffas i logerna för att göra upp om förlovningar och giftermål!! Men den lät sig övertalas (den ene av direktörerna var förresten son till f d greven Adolf Ludvig Ribbing, landsförvisad från Sverige som medsammansvuren i Maskeradbalsmordet på Gustaf III, den andre skulle dyka upp som textförfattare till Verdis ”Don Carlos”), och arbetet kunde börja.   Det skedde inte utan komplikationer.  Den första var att hitta en Carmen. Kandidat nummer ett var en känd kabarésångerska – Zulma Bouffar – som dock fann det under sin värdighet att bli mördad på slutet. Kandidat nummer två var en känd operettsångerska – Marie Roze – som dock fann det under sin värdighet att över huvud taget dra på sig en zigenarklänning. Kandidat nummer tre – vars uppfattning om sin värdighet uppenbarligen var mer töjbar, för hon tackade ja – var Madame Célestine Galli-Marié, känd operaprimadonna; möjligen var det sistnämnda faktum som fick de inblandade att sist, när ingen annan fanns kvar, gå med budet till henne. För hon var van att lägga sig i. Och först lade hon sig i sin entréaria. Och ibland ska nog operahistorien vara tacksam för sina operadivor: utan madame Galli-Marié hade vi inte haft någon Habanera. Det var efter att ha fått tolv förslag till entréaria förkastade av divan, som Bizet desperat rusade in i operans notbibliotek, slet ner en volym med spanska folkmelodier från hyllan, skrev av en av melodierna, och skrev ”Habanera” över. Då blev hon nöjd. Lika stora problem hade han med kören, som aldrig tidigare varit med om att någon krävt att de skulle röra sig samtidigt som de sjöng. Premiärannonsen i Paris tidningar var försedd med en varningsruta av socialstyrelsetyp: ”‘Carmen’ presenterar synnerligen äventyrliga figurer, och till den grad farliga situationer, att stycket måhända lätt kan tas illa upp”. Själva urpremiären 3 mars 1875 tycks dock ha förlöpt utan några värre intermezzon, om man undantar att pukslagaren såg fel i noterna och i en av de ömmare kärleksscenerna brast ut i ett mycket opåkallat puksolo, och att Galli-Marié tappade sina kastanjetter och i stället slängde en tallrik i scengolvet, för att åstadkomma i alla fall någon sorts ljudeffekt.

  1. Baletten Våroffer har premiär

När baletten Våroffer uppfördes för första gången i Paris 1913 blev delar av publi­ken så rasande att slagsmål bröt ut i bänkarna Den uppklädda balettpubliken var chockad. Musiken liknade ingenting de någonsin hört förr och scenografin var också märklig. För att inte tala om koreografin. Dansarna hoppade och skakade. Det påminde i mångas ögon mer om spastiska anfall än om traditionell balett.

Efter en inledande häpen tystnad bröt en del av publiken ut i gapskratt, andra buade högljutt. En del gillade vad de hörde och försökte få tyst på oväsendet. Handgemäng bröt ut mellan åhörarna. Stämningen blev så tumultartad att man fick tillkalla polis och avbryta föreställningen.

Igor Stravinskijs Våroffer hade premiär i Paris 29 maj 1913. Verket är bland annat känt för att det på slutet byter taktart inte mindre än 150 gånger. När publik och kritiker väl hämtat sig från chocken kom upphovsmannen att hyllas som en av konstmusikens stora nyskapare. Musiken, som vid uruppförandet ansågs så provocerande, förändrade dock för alltid synen på rytmisk struktur. Många betraktar i dag Stravinskij som 1900-talets mest betydelsefulla tonsättare.

 

  1. När Bernstein blev stressad

Det är förmodligen med ”West Side Story” han kommer att gå till musikhistorien. Kompositionsarbetet skedde till stora delar parallellt med ”Candide”, och det är lätt att se sambandet: två försök att från varsitt håll ta spjärn mot, sparka ned muren ”seriöst”/”populärt”, Metropolitan/Broadway – det finns till och med exempel på musikmaterial, som från början skissats för ”Candide”, men till slut hamnade i ”West Side Story”.
Alla tecken tyder på att ”West Side Story” hamnat i kulturarvet nu. Det mest uppenbara är väl hur den för var gång den sätts upp allt mer börjat leva sitt eget liv, frikopplat från New Yorks West Side; hur den börjat behandlas som just – tidlös. Men i historien om Leonard Bernsteins musikliv var den bara en milsten.

 

  1. Musikalen Animalen blir till

Verket hade urpremiär på Stora Teatern i Göteborg den 19 maj 1979 och Hans Alfredson stod för scenografin. Stora Teaterns scen var så låg att Giraffen stod med kroppen på scengolvet och huvudet i tågvinden och där fanns även sångaren. När kostymavdelningen skulle sy kläderna åt Gustav Lejon ringde de upp Hasse Alfredson för att fråga hur de skulle få den tillräckligt lejonfärgad. Han svarade att de skulle ta gula badrumsmattor och sy hans päls. General Nelson hade ansikten åt båda håll för att kunna vända sig att flera håll samtidigt vilket gjorde att sångaren/skådespelaren Åke Harnesk fick öva upp förmågan att dansa både framlänges och baklänges. Masken var en avgjutning från Åke Harnesks riktiga ansikte. Stycket tillägnades Alva Myrdal och Inga Thorsson – ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”.

  1. Vad är en megamusikal?

A rough definition of a ”mega-musical” would typically describe a fully or an almost entirely sung-through musical drama, produced on a very large scale in which the staging, spectacle and specific special effects are equally important as (if not more so than) the plot, characters, book and score. Most mega-musicals have at least one singular effect that defines it to the public: Phantom (the chandelier), Cats (the tire that rises to kitty heaven), Les Miserables (the moving battlements), and Miss Saigon (the helicopter). They are also notable for their lack of humor and the fact that they aren’t reliant on specific ”star” casting for their success — no role in any mega-musical requires any special star quality for the show to work, which is why they were all able to run for a decade or more with unknown actors interchangeably going in and out of the shows. Most were based on classic works of literature (novels, T.S. Elliot). While there are other shows from Disney and other American producers that have been produced on a large scale in recent years (the tradition of spectacle on stage after all goes back to the Ziegfeld Follies in the early part of the 20th century), the term ”mega-musical” specifically applies only really to those shows of European origin (Webber and Boubil-Schonberg were the main creators) from the 80s and early 90s.

Operaordlista

Tenor
Högsta mansrösten.

Baryton
Medelhög mansröst.

Bas
Lägsta mansrösten.

Sopran
Högsta kvinnorösten.

Mezzosopran
Medelhög kvinnoröst.

Alt
Lägsta kvinnorösten

Kastratsångare
Sångare som kastrerats i sin ungdom så att de aldrig kom i målbrottet utan behöll sin ljusa röst resten av livet. Seden med att kastrera unga pojkar påbörjades under 1400-talet för att få tillgång till ljusa röster inom kyrkomusiken där kvinnoröster var förbjudna. Seden brukades till 1870 då kastrering tills slut förbjöds.

Aria
Solosång, ackompanjerat av ett eller flera instrument, med melodin i centrum.

Koloratursång
En rikt utsmyckad sångstil med drillar och snabba skalor.

Duett
Två personer sjunger tillsammans.

Trio
Tre som sjunger tillsammans.

Kvartett
Fyra sångare sjunger tillsammans.

Melismer
Flera toner sjungna på en och samma stavelse.

Klaverutdrag
Musikstycke för flera instrument, kör eller liknande som bearbetats så att det går att spela på ett piano. Används t ex när sångarna repeterar utan orkester.

Ledmotiv
Musikparti som återkommer för att gestalta en person eller händelse.

Libretto
Manuset till en opera.

Recitativ
Ett slags musikaliskt deklamerande/berättande som har till huvuduppgift att föra handlingen vidare.

  1. Operaterminologi från Wikipedia

Förspel eller uvertyr, de flesta operorna inleds av ett orkesteravsnitt innan ridån går upp. Avsikten är att försätta publiken i rätt stämning innan operans handling går igång. Formen för uvertyren/förspelet varierar med epoken – allt mellan större symfoniskt verk som till exempel förspelet till Wagners Mästersångarna i Nürnberg, eller presentation av någon slående aria i operan som till exempel Verdis La Traviata. Undantag finns också: Verdi i Otello satte upp ett dramatiskt körstycke som en uvertyr, och Richard Strauss uteslutit förspelet i Elektra och Salome, liksom Verdi i Falstaff.

akt, de flesta operorna är uppdelade i akter och däremellan brukar pauser förläggas. Vid fransk opera är akterna ofta korta och då är det inte ovanligt att ett par akter i en enhet slås ihop.

Scen, en akt brukar uppdelas i scener, som kan vara förlagda till olika ställen och kräver olika dekor, eller så skillnader i handlingen motiverar uppdelning i olika scener. En del operor saknar uppdelning i akter, och då består operan direkt av ett antal scener.

Mellanspel eller intermezzo är ett orkesteravsnitt som kan fogas in i en akt eller scen för att låta åskådarna smälta handlingen, få en återhämtning efter en explosiv scen, eller helt enkelt för att ge scenarbetarna chans att byta dekoren. En del intermezzi har blivit älskade konsertstycken som även spelas fristående, till exempel mellanspelet från Pietro Mascagnis Cavalleria Rusticana/På Sicilien eller från Massenets Thaïs

Aria är en sångbar del av en scen, i de flesta fall är det en monolog där sångaren ska uttrycka sina känslor, fatta ett beslut, bli vansinnig eller dö. I operavärlden brukar tiden stanna till under en aria, och fortsätter när den är slut. En del arior kan vara ensemblenummer som duett, trio, osv.

Recitativ är ett parlando eller talat avsnitt som fungerar som samtal eller monolog och ska föra handlingen framåt. Brukar ha visst ackompanjemang.

I modernare tider (från 1800-talet) har skillnaden mellan traditionell aria och recitativ suddats ut.

Ensemblesång: duett, terzett, kvartett, kvintett, sextett, septett, oktett, nonett – oftast en aria med 2–9 deltagare. Några berömda ensembler kan hittas i Lucia di Lammermoor, Barberaren i Sevilla och Mästersångarna i Nürnberg.

Kör, är en en- eller mångstämmig sångkör som agerar allt mellan statister som till exempel sjungande bönder som skördar, klassisk grekisk dramakör som kommenterar händelser, eller bara musikalisk inramning.

Balett brukar användas i opera som en illustration, framför allt i fransk opera.

Final är en slutscen eller del av en slutscen för hela operan eller för en akt. Ofta stegras spänningen till maximum eller förs handlingen till en naturlig slutpunkt.

Ledmotiv är en teknik som infördes av Richard Wagner som ett sätt att med en musikfras referera till personer, händelser, föremål eller stämningar. När lyssnaren, genom pavlovsk upprepning associerar frasen med till exempel Wotans spjut, så blir det logiskt att tänka på Wotans spjut när åskådaren hör frasen.

Röstlägen – de grundläggande röstlägena är: sopran, mezzosopran/alt, tenor, baryton och bas. Rösterna, framförallt sopraner och tenorer, differentieras efter styrka och rörlighet – en lyrisk sopran eller koloratursopran lämpar sig inte för tunga Wagnerroller, vilket kräver en dramatisk sopran med hög volym och uthållighet, och en dramatisk sopran saknar den rörlighet som koloratursång kräver. På samma sätt tunga wagnerska hjältetenorer och rörliga tungvrickande Rossini-tenorer är mycket olika.

  1. Citat om operakonsten

*Enligt Karl Gerhard handlar det om opera ”när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod”.

*Parsifal – the kind of opera that starts at six o’clock and after it has been going three hours, you look at your watch and it says 6:20

*An opera begins long before the curtain goes up and ends long after it has come down. It starts in my imagination, it becomes my life, and it stays part of my life long after I’ve left the opera house.

*Critics complained it wasn’t opera, it wasn’t a musical. You give someone something delicious to eat and they complain because they have no name for it.

*The opera is like a husband with a foreign title – expensive to support, hard to understand and therefore a supreme social challenge.

*Många är kallade, men få utvalda

Källa: Bibeln, Matteus 22:14

 *Ars longa, vita brevis
Konsten är lång, livet kort. (Hippokrates)

*Birgit Nilsson har sjungit mycket, men inte alt.

*Hur mycket måste en baryton jobba för att få ihop till ett basbelopp?

*Vad har företräde i opera – musiken eller texten? Brokiga infallsvinklar om konstformen i ny bok:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article17440216.ab

*En bloggdiskussion kring fenomenet opera:

http://kaffekopp.wordpress.com/2010/01/14/ensam-om-att-fora-samman-opera-och-popularkultur-pyttsan/

*Intervju med Paul Potts:

http://www.unt.se/kultur/operafenomenet-potts-till-uppsala-128332.aspx

*en operahistoria berättad av Kjerstin Dellert:
Jag skulle första gången göra Octavian, som alltså är en s.k. byxroll, en tonårspojke som sjungs av en kvinna (mezzo). Birgit Nilsson var Fältmarskalkinnan. Där låg vi, i sängen, och lyssnade på förspelet; Jag nervöst skakande. Ridån gick upp, jag började sjunga, nervöst passionerad: ”Du… Du… DUUUU!!!”  ”Jaja”, viskar Birgit Nilsson – ”gör mig inte med barn, bara.

*Jean Baptiste Lully Stötte mitt i sitt Te Deum sin två meter långa dirigentstav i foten, fick kallbrand och dog. 1687.

*Tjajkovskij – Ett gyttjebad av slavisk smärta, härligast i Sjätte symfonin (Pathétiquen). Efter den tog han livet av sig. Vilket hörs.

*Camille Saint-Saëns stannade kvar i Paris hela den kvalmiga sommaren 1902 bara för att få såga urpremiären på Debussys Pelléas et Mélisande.

*Yrkesskada. I december 1989 var Birgitta Svendén svårt lomhörd på höger öra i flera veckor sedan Luciano Pavarotti råkat sjunga henne rätt i örat från 25 centimeter när han förfört henne i sista akten av Rigoletto på Metropolitanoperan.

*När Wolfgang Amadeus Mozart första gången hörde Beethoven spela, sa han att ”den pojken kommer att gå långt”.

*Samtidigt som Wilhelm Peterson-Berger skrev så mycket ljuv och sommarfager musik (”Vid Frösö kyrka”, ”Intåg i sommarhagen”, m m), var han en av de elakaste musikrecensenter som någonsin funnits, t o m i Dagens Nyheter. Om Hilding Rosenbergs utmärkta Första stråkkvartett (1920) skrev han till exempel att det var ”ett verk av och för Konradsbergare” (Konradsberg var ett på sin tid mycket känt mentalsjukhus i Stockholm, nuvarande Rålambshov). När P-B 1930 flyttade in i sin timrade forntidsborg Sommarhagen på Frösön skaffade han sig ett 15-tal katter, som han alla kallade Kurre.

*Det var den store ryske kompositören Nikolaj Rimskij-Korsakovs (”Shéhérazade”, m m) farfars far som kom på att kalla släkten just Rimskij-Korsakov. Från början hette släkten ”bara” Korsakov, men komponistens gammelfarfar tyckte det var genant att dela namn med en massa andra ryska familjer. För att dessutom framhäva att han faktiskt varit runt en hel del i världen, inte minst Rom, lade han till ett ”rimskij”, som ju på ryska betyder ”Romare” eller ”romersk”. Hade ”Rom-Korsakov” istället besökt Paris, hade släkten följaktligen hetat ”Parizjkij-Korsakov”; hade han med sin flotta lagt till i Göteborg, hade det förstås varit Nikolaj Göteborgskij-Korsakov som komponerat den virtuosa ”Humlans flykt”. Kompositören var egentligen själv också sjöofficer och seglade runt jorden i tre år. Förhållandet att han var amatörmusiker delade han med de flesta av kamraterna i den s.k. Ungryska skolan. Borodin (operan ”Furst Igor”, den berömda stråkkvartetten i D-dur med sin ännu mer berömda nocturne-sats, t ex) var ju kemiprofessor, och rörelsens viktige chefsideolog Tsezar Antonovitj Cui var general och expert på landminor. Balakirev var biljettförsäljare vid järnvägen. Nikolaj Rimskij-Korsakov var född 1844, för övrigt samma år som Sveriges kung Karl XV slutade röka.

*Att rymma låg mycket för familjen Liszt. Franz Liszt rymde en gång med den spanska dansösen Lola Montez, älskarinna åt den bayerske kungen Ludvig I. Hans dotter Cosima gifte sig med den legendariske dirigenten Hans von Bülow (senare Berlinfilharmonikernas förste chef), men rymde med Richard Wagner. Det gjorde de dessutom medan von Bülow var strängt upptagen med repetitionerna för urpremiären på Wagners opera ”Tristan och Isolde”, som Bülow skulle dirigera. Cosima Liszt gifte sig sedermera med Wagner, och som änka var det hon som fick Gustav Mahler att konvertera från judendomen till katolicismen, på det att han skulle få bli operachef i Wien.

*Musikalitet och danskänsla hänger inte alltid ihop. Ludwig van Beethoven dansade gärna, åtminstone i sin ungdom, men var allmänt ökänd för att alltid dansa i otakt. En som över huvud taget aldrig dansar när han går ut, är Benny Andersson.

*Fransmannen Darius Milhauds ”La déliverance de Thésée” är världens kortaste opera. Vid urpremiären 1928 tog den 7 minuter och 27 sekunder att uppföra. Milhaud arbetade en tid på den franska ambassaden i Rio de Janeiro, och var av ganska tystlåten natur.

Från Henrik Kyhles hemsida: http://www.algonet.se/~hk-kyhle/

Om Sixten Erling:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/ehrling.html 

Om Richard Wagner:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/wagner1.html

Om Mozart:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/mozart.html

Om Beethoven:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/beethoven.html

Om Berlioz:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/berlioz.html

Om Rossini:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/rossini.html

Om operan i Sverige:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/opera.html

Om Tjajkovskij:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/pjotr.html

Om Berwald:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/berwald.html 

Om Callas:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/callas.html

Om Pavarotti:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/pavan.html

Om Bizet:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/bizet.html

Om Bernstein:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/lennie.html

Om sex i konstmusiken:

http://www.algonet.se/~hk-kyhle/stories/sex.html

Register till Operakonsten genom tiderna

   Senromantik (ca 1850 – 1910)

 

 

 

 

Related posts

Kommentera