Kreativ Operaröst och överhuvudtaget operagenren är ingen likgiltig inför. Antingen älskar man den eller så driver man med den eller t.o.m. uttalar sin avsky inför fenomenet! Vi som tillhör den förstnämnda gruppen tycker aldrig att vi får nog och hittar hela tiden nya infallsvinklar. Just när det gäller operarösten tycker jag att det finns så mycket att förundras över och det ger mersmak. Det här kompendiet är ett exempel på detta och främst tänkt som fördjupning i min operacirkel på ABF med temat opera. Det är också en fortsättning på mitt kompendium Operakonsten genom tiderna. Kanske kan det komma till nytta även för andra operaintresserade. Innehållet bygger nästan helt på nätbaserade uppgifter och måste därför uppdateras med jämna mellanrum. Stockholm 2015, anpassat till Operalogg.com av Mogens H Andersson
Kreativ operaröst – internetbaserat kompendium 2015
Inledning – Den klassiska sångens historia
Om man med skolad röst menar den röst, som används när man sjunger konstmusik av olika slag – romanser, opera, operett, konsertmusik – så har den inte funnits mer än sedan slutet av 1500-talet. Då kom den musikform, som ställde nya krav på sången, nämligen operan. Visserligen var texten det viktigaste i cameratans första operor och det var den dramatiska framställningsförmågan som stod i centrum, men sättet att sjunga liksom sångpartiets betydelse var något nytt.
Den sång som klingade i 1600-talets första år och operor var dock mest deklamatorisk (någonting mellan sång och tal). Sedan kom den sångstil, som kommit att bli den förhärskande under långa tider, och som ända fram i våra dagar kan sägas utgöra idealet i många länder och sammanhang. Det var bel canto–stilen (bel canto = skön sång) som utformades i Italien under 1600-talet. Den ville främst skapa en perfekt tonbildning och – i motsats till monodin under den första operatiden – genom en rörlig teknik så småningom uppnå ren virtuositet i stämman.
Kastratsångarna
Det var kastratsångarna som svarade för bel canto-sångens utveckling, men också dess överdrifter. Kastratsångarna härstammade från den katolska kyrkan, och det var också de som kom att totalt dominera operascenerna. Med sina stora, bäriga röster, med en ofta fantastisk volym i stämmorna och förmåga att virtuost med drillar, vibrato och allehanda utsmyckningar “försköna” en melodi, förtrollade de publiken. Men det var kastraternas sångkonst och alla andra onaturligheter i operorna som ledde till ett behov av förändring.
Den operareformen kom vid 1700-talets mitt. Men bel canto-stilen fortsatte dock in på 1800-talet, fast med de kvinnliga sopranerna som de nya stjärnorna. Efter hand fordrade de romantiska tonsättarna mer än bara “skönsång” av artisterna och deras röster – man ville ha tillgång till en dynamisk, rörlig stämma, som kunde tolka texten, som kunde ge färg och karaktär åt en roll.
Nya krav på rösten
I takt med att man fordrade mer av instrumenten i fråga om tonstyrka gjorde man detsamma när det gällde rösten. Orkestrarna växte ju också i storlek. Hos först Wagner och sedan Richard Strauss blev de så stora, att endast en handfull sångare på jorden är kapabla att genom en orkester på ibland upp till 100 musiker göra sig hörda hos publiken längst bak i operasalongen.
Med 1900-talet kom ytterligare krav. Tolvtonstekniken och den nya musiken ställde oerhört stora krav på rösterna, på sångarens tonträffningsförmåga, på gehöret och på den vokala fantasin. Sångrösten hade blivit som ett instrument vilket som helst för tonsättarna, och till förmågan att sjunga på “vanligt” sätt kom kravet på talsång, på ljudhärmning, att kunna improvisera och kanske använda rösten på grundval av ton- och klangideal i andra kulturer.
Några grundläggande begrepp
Operarösten: Operasångare kan göra sig hörda utan förstärkning över en orkester. En starkt bidragande faktor till att detta är möjligt är den s.k. sångformanten – en särskilt stark topp av akustisk energi i spektrum som uppstår när formanterna* tre, fyra och fem (F3, F4 och F5) i ansatsröret närmar varandra, i området kring 3000 Hz. *= En resonans i människans ansatsrör. Ansatsröret är håligheterna i svalg, mun och näsa. Ett ansatsrör har flera resonanser på olika frekvenser, alltså flera formanter.
Övertoner: En delton är en enkel sinuston som tillsammans med andra deltoner bildar en sammansatt ton. Deltonernas olika styrka och frekvens ger den sammansatta tonen sin klangfärg=timbre. Den delton som har lägst frekvens kallas ibland grundton och alla andra kan då kallas övertoner.
Röstfack: Sångare av opera rollindelas efter röstfack och baseras på sångrösternas klangfärg, ljudstyrka och tonala omfång.
”Indelningen i röstfack är högst subjektiv. Gränserna mellan olika röstfack är ofta högst ungefärliga, och bedömningen av vilka röster som passar för en viss roll har varierat avsevärt genom åren, och från land till land.” Barbro Marklund, professor och sångpedagog
Tessitura: Vilket tonspann som rollen eller sången huvudsakligen håller sig inom, alltså borträknat de allra högsta och lägsta tonerna.
Register: frekvensomfånget för en sångare. Beroende på individuella förutsättningar, skolning och träning kan en,strupsång sångare sägas ha ett eller flera röstlägen. Cecilia Bartolis register
Sångtekniker: Bel canto, Bröströst, Falsett, Screaming, Growl, Huvudröst, Joddling, Kulning, Strupsång och Wailing. Bröströsten är den röst som ligger nära talrösten. Huvudrösten är din “operaröst”. Du känner skillnaden, särskilt om du är kvinna. Mansrösten ligger närmare talrösten. Män kan sjunga fler toner i sitt röstomfång med den rösten än kvinnor kan med motsvarande röst.Kvinnor har en “skarv” i rösten i mitten av sitt tonomfång och måste lära sig bemästra ett muskelbyte där. Det behöver män inte göra förrän vid betydligt högre toner i röstens omfång.
Bel canto: En italiensk vokalteknik utvecklad på 1700- och 1800-talet, som betonar vacker klang och teknisk sångskicklighet.
Koloratur: (av lat. color färg) Virtuos utsmyckning av vokalmusik genom snabba löpningar, vågade språng, ornament och drillar
Recitativ: Recitativ betyder talsång, att rytmen i sången är mer lik den i vanligt tal. Man använder sig ofta av recitativ i opera som kontrast mot arior och för att föra handlingen framåt på ett effektivt sätt.
Da capo-aria: En aria på formen A-B-A, där A är det viktigaste avsnittet och B är ett avsnitt som på något sätt skapar kontrast.
När A-delen upprepas görs det vanligen med improviserade ornament som ger sångaren möjlighet att visa upp sin virtuositet.
”Typiska karaktärer inom röstfacken: Sopraner och tenorer: Unga, entusiastiska, lojala, förälskade
Mezzosopraner och barytoner: starkt passionerade, goda eller onda
Altar och basar: Gamla, passionerade, löjliga eller djävulska
Givetvis finns det undantag till ovanstående men de är få.” Silvia Luca
Kvinnoröster
Sopran
ital. sopra’no (= den övre, jfr sopra). Det högsta av röstlägena, hög kvinno-, goss- eller (förr) kastratröst. Sopranen har normalt .. omfånget [bild saknas här, men motsvarar c1 till a2]. Solopartier kan dock gå både lägre och högre (Nattens drottning till f3) och enstaka fenomenröster ända till c4 (Jenny Lind till g3). Inom operarepertoaren är sopranerna klassificerade i olika fack. Koloratursopranen med klar, instrumental ton, virtuost rörlig teknik och briljant höjd, 1700-talets speciella favorit, finner man i en lång rad ledande partier, t.ex. Nattens drottning i Trollflöjten, Lucia di Lammermoor, Lakmé och Zerbinetta i Ariadne från Naxos.
Andra ledande partier är anförtrodda åt den lyrisk-dramatiska sopranen, exempelvis titelrollerna i Aida och Madame Butterfly samt många andra Verdi– och Pucciniroller. Dit skulle även kunna räknas den “ungdomliga” sopranen (ty. “jugendlicher” Sopran) av typen Agathe i Friskytten och Elsa i Lohengrin. En annan speciell typ är den s.k. subrett-sopranen, som gör lustiga och koketta roller (bl.a. den oumbärliga kammarjungfrun, t.ex. Despina i Cosi fan tutte).
Slutligen finns ännu en kategori: den högdramatiska sopranen för de heroiska hjältinnerollerna, t.ex. Leonora i Fidelio och ett flertal Wagnerpartier (Isolde, Brünnhilde, Sieglinde). Den sistnämnda typen är ingen utpräglad sopran; en roll som Carmen, av kompositören betecknad sopran, kan sjungas t.o.m. av dramatisk alt (se vidare där om alt och mezzosopran).
Mezzosopran
(från ital. eg. = halvsopran) röstläge mellan sopran och alt, medelhög kvinno- eller gossröst. Mezzosopranen kan vara mer alt- eller mer sopranfärgad (en parallell till bas- och tenorbaryton); i första fallet sker inom operan en sammanblandning med den dramatiska alten, i det senare fallet med den högdramatiska sopranen; dessa sistnämnda rösttyper – som i allmänhet har stort tonomfång – är i sin tur inte strängt åtskilda, varför terminologin inom hela det kvinnliga dramatiska röstfacket är ganska obestämd (se närmare under alt).
Som mezzosopran betecknas ofta dylika partier såväl i ungefärligt mellanläge (t.ex. Delila i Simson och Delila) som avgjort sopranbetonade (Ortrud, Brangäne) och altbetonade (Waltraute i Nibelungens ring), allt partier som lämpar sig antingen för dramatisk alt eller högdramatisk sopran eller bådadera. Naturligare är tydligen en inom nyare operapraktik förekommande tendens att som mezzosopran räkna endast icke-dramatiska röster i mellanläge alltså mjukare, mer lyriskt färgade röster, vanligen av mindre omfång. Till de mera sparsamma större operapartierna av denna karaktär hör Octavian i Rosenkavaljeren och Cherubin i Figaros bröllop.
Alt
ital. Och fra. alto, lat. altus, eg. ”hög” den lägre kvinnorösten (ibland även den motsvarande gossrösten) med omfånget g-g2; den lägsta kvinnorösten, som omfattar ytterligare några toner nedåt, kallas kontraalt Den näst högsta stämman i fyrstämmig sats; ursprungligen förkortning av 1400-talets contratenor altus, d.v.s. hög motstämma till den givna tenoren (se vidare contratenor).
Denna stämma sjöngs länge av män (till stor del med falsettröst) och gjorde alltså även ur röstlägets synpunkt skäl för namnet alt, hög – som sedan övergick till den låga kvinnorösten i ungefär samma register I England förekommer för övrigt manliga (vuxna) altsångare ännu i våra dagar; se countertenor.
Den lägsta typen av kvinno- eller gossröst (ital. Och eng. contra’lto). En utpräglat djup s.k. kontraalt (ej att förväxla med Contralto = vanlig alt) kan dock gå ned till e eller d, och i höjden överskrids den angivna gränsen ofta betydligt i s.k. dramatiska altpartier. Det förnämsta altfacket inom operan är detta “dramatiska”, som emellertid ej är klart avgränsat; det ligger ofta mycket nära det högdramatiska sopranfacket och kan även betyda ungefär detsamma som mezzosopran.
Omfångsrika röster kan uppträda i alla dessa skepnader, och många operapartier kan ej strängt rubriceras som det ena eller det andra. Om en röst i första hand skall betecknas som dramatisk alt eller högdramatisk sopran beror ofta snarast av den mörkare eller ljusare färgen och av om rösten har sin största expansion i djupet eller i höjden. Som alt- eller mezzosopranpartier betraktas och besätts oftast Ortrud i Lohengrin och Brangäne i Tristan och Isolde, ehuru båda av Wagner betecknas som sopranpartier.
Andra sådana partier, ifrågakommande för olika rösttyper, är Eboli i Don Carlos, Amneris i Aida (mer utpräglat altbetonat) och Delila i Simson och Delila (d:o), medan Azucena i Trubaduren och Ulrika i Maskeradbalen kan hänföras till verkliga dramatiska altpartier. Som kontraalt kan man betrakta Erda i Nibelungenringen. Ett storartat, verkligt altparti av en annan, mera lyrisk och högtidlig typ är Orfeus i Glucks Orfeus och Eurydike(ursprungligen skrivet för kastratröst).
Vidare finns en hel rad smärre “spelroller” för alt, vilka anses som ett särskilt fack (ty. “Spielaltistin” och komische Alte”), t.ex. Hans i Hans och Greta, Marcellina i Figaros bröllop och Magdalena i Mästersångarna. Viktiga konsertuppgifter för alt finns bl.a. i en lång rad körverk med fler eller färre solister (vanligast solokvartett), i Brahms’ “Altrapsodie” och i ett flertal symfoniska verk av Mahler, bl.a. Das Lied von der Erde.
- Koloratur
- Lyrisk/Leger
- Spinto/Dramatisk
- Högdramatisk (Falcon)
- Dugazon
- Lyrisk/Leger
- Dramatisk
- Duenna
Skillnaden mellan sopran och mezzosopran
- Lyrisk
- Dramatisk
Röstfack
Koloratursopran
Koloratursubrette
Soubrette =fr. kammarjungfru
Om koloraturer med Natalie Dessay
Definition
Bra mellanläge, bra höjd upp till c3, ljus timbre, lätt karaktär.
Inte särskilt hög tessitura = Vilket tonspann som rollen eller sången huvudsakligen håller sig inom, alltså borträknat de allra högsta och lägsta tonerna
Mycket fin rörlighet, mycket god höjd, bra och snabb
Typisk rollkaraktär
Flirtig flicka, kammartjänarinna, piga kokett och påhittig flicka eller kvinna. Ibland huvudroll men ofta som kammarjungfru till den klassiska komedins hjältinna.
Kända exempel
Susanna – Figaros bröllop
Grevinnan – Figaros bröllop
Pamina -Trollflöjten
Donna Anna – Don Giovanni
Elisabeth Meyer på Youtube
Despina – Cosi fan tutte
Nanetta – Falstaff
Musetta – La Bohème
Blondchen – Enleveringen ur Seraljen
Gilda – Rigoletto
Zerbinetta – Ariadne på Naxos Britt-Marie Aruhn sjunger* 8:30
Manon – Titelrollen (Massenet)
Sophie – Rosenkavaljeren
Olympia – Hoffmanns äventyr
Nathalie Dessay sjunger en aria från Hoffmanns äventyr
Malena Ernman sjunger en aria från Hoffmanns äventyr
Titelrollen – Mignon
Titelrollen – Lulu sjöngs av Laura Aikin
Kända sångare
Joan Sutherland (1926-2010)
Hjördis Schymberg (1909-2008)
Victoria de los Ángeles (1923-2005)
Röstfack
Lyrisk sopran
(leger sopran)
Leger= fr. lätt
Definition
Mjuk, slank, böjlig röst med stort omfång,ädel ljus timbre, förmåga att hålla långa linjer. Större röst än lyrisk koloratur.
Typisk rollkaraktär
Mjukare, mer sympatisk personlighet.
Kända exempel
Zerlina – Don Giovanni
Pamina -Trollflöjten
Michaëla – Carmen
Antonia – Hoffmans äventyr
Diana Damrau sjunger Antonias aria från Hoffmanns äventyr
Mimi – La Bohéme
Titelrollen – Madame Butterfly
Angela Gheorghiu sjunger Un bel di vedremo
Tatiana – Eugene Onegin
Elvira – Don Giovanni
Margareta – Faust
Titelrollen – Norma
Violetta – La Traviata
Kända sångare
Joan Sutherland (1926-2010)
Elisabeth Söderström (1927-2009
Elisabeth Schwarzkopf (1915-2006)
Maria Callas (1923-1977)
Röstfack
Dramatisk koloratursopran
Definition
Mycket bra rörlighet, mycket god höjd, sirar ut, garnerar, virtuos koloraturteknik i större omfång samt mer volym och focus än lyrisk koloratur.
Typisk rollkaraktär
Noblare och mera kraftfulla figurer.
Kända exempel
Titelrollen – Lucia di Lammermoor
Fiordiligi – Cosi fan tutte
Nattens drottning – Trollflöjten
Nattens drottning aria från Trollflöjten
Kända sångare
Röstfack
Spinto sopran
Lyrisk/dramatisk sopran
Spinto, av ital. “knuffad”, är en beteckning på en lyrisk röst, vanligen i sopran eller tenorfacket, som har förmågan att låta kraftfull och accentuerad på dramatiska höjdpunkter. Begreppet används även om roller där denna typ av röst är passande eller fordras.
Definition
Voluminös, kraftfull stämma med större emotionellt register och förmåga att sjunga långa linjer i tyngre ensembler utan att tröttna.
Typisk rollkaraktär
Vacker, central, sympatisk och ungdomlig figur
Kända exempel
Desdemona – Otello
The Willow song Desdemonas aria
Mimi – La Bohéme
Agathe – Friskytten
Elisabeth -Tannhäuser
Titelrollen – Tosca
Titelrollen – Aida
Elsa – Lohengrin
Leonora – Fidelio
Marskalkinnan – Rosenkavaljeren
Sieglinde – Valkyrian
Lady Macbeth – Macbeth
Kända sångare
Elisabeth Söderström (1927-2009)
Maria Callas (1923-1977)
Den unga Birgit Nilsson (1918-2005)
Röstfack
Dramatisk sopran
Definition
Större kraft och volym än jugentlich-dramatischer med stor förmåga att hålla ut i det dramatiska sångsätt som krävs i Verdi.
Typisk rollkaraktär
En kvinna med stora emotionella djup.
Kända exempel
Isolde – Tristan och Isolde
Nina Stemme sjunger Liebestod från Tristan och Isolde
Valentina – Hugenotterna
Santuzza – På Sicilien
Lady Macbeth – Macbeth
Kända sångare
Birgit Nilsson (1918-2005)
Maria Callas (1923-1977)
Kirsten Flagstad (1895-1962)
Renata Tebaldi (1922-2004)
Röstfack
Högdramatisk sopran
Falcon= en sopran som inte har ett trestruket C, naturligt i röstomfånget.
Definition
Större omfång än dramatisk sopran, stor tyngd,välutvecklat djup och mellanläge, kraftigt fokus, förmåga att hålla ut långa och mycket kraftfulla linjer över stor Wagnerorkester.
Typisk rollkaraktär
en stark kvinna, kapabel att ta för sig. Hon beskrivs ibland som förövare och hon klarar sig undan med detta.Gudinnor
Kända exempel
Isolde – Tristan och Isolde
Brünnhilde – Valkyrian,
Siegfried
Ragnarök
Drottningen – Hugenotterna
Lady Pamela – Fra Diavolo
Titelrollen – Elektra
Katarina Dalayman sjunger från Elektra
Eva – Maria Westbroek och Iréne Theorin sjunger ur Elektra
Titelrollen – Turandot
Kända sångare
Birgit Nilsson (1918-2005)
Röstfack
Lyrisk mezzosopran
Leger Dugazon
Dugazon= efter fr. Louise-Rosalie Dugazon som var mycket populär i sånglustspel på 1800-talet
Definition
Stort omfång, god höjd och flexibel koloratur.Stor smidighet och välutvecklat mellanläge.
Typisk rollkaraktär
Ung flicka eller pojke.”Byxroll”
Kända exempel
Octavian – Rosenkavaljeren
Cherubin – Figaros bröllop
Sextus – Titus mildhet
Rosina – Barberaren i Sevilla
Siebel – Faust
Niklaus – Hoffmanns äventyr
Kate Lindsey sjunger Niklausses aria från Hoffmanns äventyr
Kända sångare
Rollfack
Dramatisk mezzosopran
Definition
Större volym och fokus än lyrisk mezzo.Stor kraft på höjden. Ska forcera större orkestrar.
Typisk rolkaraktär
Slående skönhet och utdragen och dramatisk auktoritet på scenen.
Kända exempel
Leonora di Gusman – La Favorita
Titelrollen – Carmen
The Gypsy song från tredje akten
Delila – Simson och Delila
Eboli – Don Carlos
Lola – På Sicilien
Polina – Spader Dam
Olga – Eugene Onegin
Kända sångare
Röstfack
Duenna mezzo
Definition
Tillåter sig att leka med rösten för att uttryck komik eller dominans
Typisk rollkaraktär
Komiska operor
Gamla elaka kvinnor sällskapsdam, förkläde
Kända exempel
Martha – Faust
Berta – Barberaren i Sevilla
Grevinnan – Spader Dam
Grevinnans sång från Spader Dam
Marcellina – Figaros bröllop
Giovanna – Rigoletto
Kända sångare
Röstfack
Dramatisk alt
Contralto
Definition
Mörk, metallisk genomslagskraftig höjd och fylligt djup. Mogen röst med lägre omfång och större tyngd.
Typisk rollkaraktär
Samma som dramatisk mezzo
Kända exempel
Orpheus – Orpheus och Eurydike
Azucena – Trubaduren
Amneris – Aida
Erda – Rhenguldet
Erdas varning med Anna Larsson
Nancy- Martha
La Cieca – La Gioconda
Delila – Simson och Delila
Fricka -Valkyrian
Mamma Lucia – På Sicilien
Mrs Quickley – Falstaff
Lola – På Sicilien
Kända sångare
Kathleen Ferrier (1912-1953)
Mansröster
Tenor
det högsta läget för mansrösten (bortsett från den sällsynta manliga altrösten i falsettläge) – benämnd så därför att i senmedeltidens polyfona musik denna röst hade att hålla (lat. tenere) den gregorianska eller annan given melodi, som de övriga stämmorna kontrapunkterade mot[teno´r], senare namnet på motsvarande stämläge, den höga mansrösten. Normalomfång: dock i solopartier ofta betydligt högre. Tenor noterades förr i tenorklav, numera oftast i diskantklav en oktav högre än klangen.
I operan är tenoren ofta anförtrodd bärande hjälte- och älskarroller. Man skiljer på flera typer: a) den “lyriska”, italienskt skönsjungande tenoren med briljant höjd (till c2, t.o.m. d2); bland dess representanter finner man de stora stjärnorna som Caruso, Gigli, Jussi Björling etc. roller bl.a. Faust, hertigen i Rigoletto, Rodolphe i Bohème; b) hjältetenoren med ej så hög men energisk, kraftfull stämma – det speciella Wagnerfacket med partier som Siegfried och Tristan; c) buffatenor, rörlig, med humoristisk karakteriseringsförmåga; exempel: Pedrillo i Mozarts Enleveringen ur seraljen.
Baryton
Ital. bari’tono, äldre fra. concordant (= “överensstämmande”, nämligen med både tenor och bas). Baryton är mansröstens mellanläge, mellan tenor och bas. Alltefter läge och klang skiljer man mellan den djupare och fylligare basbaryton, som närmar sig bas, och den högre och ljusare tenorbaryton, som närmar sig tenor. Vissa röster av den senare typen kan lätt utbildas ytterligare i höjden och övergå till hjältetenorfacket – många berömda hjältetenorer har gått denna väg, bl.a. Lauritz Melchior och Set Svanholm. Barytonröster är betydligt vanligare än ytterlighetslägena tenor och bas och påstås bli alltmer dominerande.
I operan har också barytonpartierna, som från början var mycket undanskymda, med tiden kommit starkt i förgrunden; alltifrån Mozart förekommer stora huvudroller för baryton (Don Juan, Almaviva i Figaros bröllop), och hos Verdi är barytonen ofta en starkt dramatisk karaktärsroll, handlingens primus motor (Rigoletto, Simone Boccanegra, Jago i Othello, Falstaff). Gentemot den kraftfulla, energiska rösttyp (“hjältebaryton”), som gör sig gällande i dessa och liknande roller (även Wotan i Ringen, Hans Sachs i Mästersångarna, Arnljot) står vekare barytontyper: lyrisk baryton (Germont d.ä. i La Traviata, Wolfram i Tannhäuser) och rörligare s.k. “Spielbaryton” (Guglielmo i Così fan tutte).
Bas
franska basse, av italienska basso, av medel-tidslatin baʹssus’ låg
Basstämman är ett röstläge i solosång och fler-stämmig körsats, den lägsta stämman för en mansröst. Basen ska sträcka från ungefär stora f (F) till ettstrukna c (c1), men kan sträcka sig ned till Stora c (C) och uppåt en bra bit, dock sällan över ettstrukna e (e1). Bassolostycken utnyttjar sällan basarnas lägre register, utan pressar upp även dessa röster, precis som de andra stämmorna. Detta för att basarna har en annan klangfärg i de tonerna än en tenor eller alt skulle ha. I övrigt urskiljer sig basröster ibland illa från instrumentalt komp i solostycken, vilket gör det obekvämt att sjunga lägre stycken, speciellt förr då mikrofoner och högtalare inte användes, men det finns en hel del undantag.
- Tenorino
- Lyrisk
- Spinto
- Leger
- Spel-/Karaktärst.
- Dramatisk
- Heroisk/Italiensk
Dramatisk Spinto/Heldentenor
- Martin
- Verdian
- Wagnerian (dramatisk)
Countertenor
- Buffa
- Cantabile/Karaktärsb.
Serioso/Profondo
Röstfack
Countertenor/ Kontratenor
Jfr bruket av kastratsångare
Definition
En manlig sångare som passerat målbrottet och som sjunger med sin falsettröst. Sångaren uppnår då ett omfång som motsvarar en kvinnlig alt eller mezzosopran. Vanligtvis har en countertenor ett omfång motsvarande bas eller baryton i sin vanliga röst (talrösten).
Typisk rollkaraktär
Egentligen inga speciella roller – det är upp till dem som sätter upp ett verk om man väljer en countertenor, en mezzosopran eller en alt. Vanligt i många Händel-operor.
Kända exempel
Titelrollen i Tancredi
T.ex. titelrollen i Xerxes
Ombra mai fu med Andreas Scholl
Kända sångare
Alfred Deller (1912-1979)
Röstfack
Tenorino/Altino
Wikipedia In English about tenorino/altino
Definition
Mycket hög tenor, gränsande till countertenor
Typisk rollkaraktär
Förste älskare som sjunger serenader. Skicklig duellant mot en rival (baryton)
Kända exempel
Ottavio – Don Giovanni
Nemorino – Kärleksdrycken
Almaviva – Barberaren i Sevilla
Kända sångare
Röstfack
Lyrisk tenor
Definition
Ljus, böjlig, flexibel röst med lätthet för höga höjder, elegant sångstil, ”Mozart-tenor”
Typisk rollkaraktär
Trevlig, sympatisk, ungdomlig figur, älskartyp
Kända exempel
Tamino – Trollflöjten
Rodolfo – Bohème
Don Ottavio – Don Giovanni
Titelrollen – Albert Herring
Pinkerton – Madame Butterfly
Addio fiorito asil med Luciano Pavarotti
Turrido – På Sicilien
Eduardo – Lucia di Lammermoor
Alfredo – La Traviata
Hertigen – Rigoletto
Lenskij – Eugene Onegin
Titelrollen – Werther
Kända sångare
Gösta Winbergh (1943-2002)
Jussi Björling (1911-1960)
Luciano Pavarotti (1935-2007)
Röstfack
Spinto tenor
Spinto, av ital. “knuffad”, är en beteckning på en lyrisk röst, vanligen i sopran eller tenor-facket, som har förmågan att låta kraftfull och accentuerad på dramatiska höjdpunkter. Begreppet används även om roller där denna typ av röst är passande eller fordras.
Definition
Mellan lyrisk och dramatisk tenor kan åstadkomma musikalisk klimax men inte för ofta. Inga barytonala drag
Typisk rollkaraktär
Hjälte, älskare som ofta förlorar sin älskade
Kända exempel
Don José – Carmen
Cavaradossi – Tosca
E lucevan le stelle med Plácido Domingo
Manrico – Trubaduren
Riccardo – Maskeradbalen
Rodolfo – La Bohème
Luciano Pavarotti och Plácido Domingo sjunger aria från La Bohème
Hertigen – Rigoletto
Alfredo – La Traviata
Radames – Aida
Titelrollen – Lohengrin
Kända sångare
Jussi Björling (1911-1960)
Luciano Pavarotti (1935-2007)
Röstfack
Tenore di grazia, också kallad tenore leggiero=Leger=lätt
Definition
Den högsta tonen i delar av denna repertoar är ofta F5, varför mycket få tenorer klarar av det.
Typisk rollkaraktär
Inte alltid trovärdig hjälte
Ibland åt det galna hållet
Kända exempel
Lindoro – Italienskan i Alger
Almaviva – Barberaren i Sevilla
Arturo – Puritanerna
Nemorino – Kärleksdrycken
Galningen – Boris Godunov
Fenton – Falstaff
Hertigen – Rigoletto
Juan Diego Florez sjunger en aria från Rigoletto
Kända sångare
Röstfack
Speltenor
Karaktärstenor
Buffatenor
Fr. Buffaopera=komisk opera
Definition
Slank, flexibel röst med god diktion.
Typisk rollkaraktär
Humoristisk aktör, karaktärsskådespelare.Har förmågan att lyckas i ”secondary roles”
Kända exempel
Pedrillo – Enleveringen ur
Seraljen
Monostatos – Trollflöjten
En aria från Trollflöjten
Beppe – Pajazzo
Basilio – Figaros bröllop
Kända sångare
Röstfack
Dramatisk tenor
Definition
Barytonal timbre, tung, voluminös stämma,
kraftigt mellanläge, kapabel att med kraft bära över stor orkester. lite lägre, och de brukar inte vara färdiga förrän i 35-årsåldern.Med stor kraft
Typisk rollkaraktär
Hjältetyp, i handlingens centrum.Värme och känslor
Kända exempel
Titelrollen – Otello
Titelrollen – Siegfried
Titelrollen i Tannhäuser
Canio – Pajazzo
Raoul – Hugenotterna
Herman – Spader Dam
Calaf – Turandot
Jussi Björling sjunger Nessum dorma
Florestan – Fidelio
Sigmund – Valkyrian
Kända sångare
Jussi Björling (1911-1960)
Mario Del Monaco (1915-1982)
Gösta Winbergh (1943-2002)
Röstfack
Italiensk tenor
Definition
Mer robust stämma än lyrisk tenor, med ett mycket bra c2.
Typisk rollkaraktär
Stark och romantisk karaktär.
Kända exempel
Edgardo – Lucia di
Lammermoor
Rodolpho – La Bohéme
Roberto Alagna sjunger Che gelida manina
Pavarotti/Domingo sjunger från La Bohème
Jesper Taube och Karl-Magnus Fredriksson sjunger ur La Boheme
Titelrollen – Hoffmanns äventyr
Hertigen – Rigoletto
En sångare – Rosenkavaljeren
Kända sångare
Jussi Björling (1911-1960)
Luciano Pavarotti (1935-2007)
,
Beniamino Gigli (1890-1957)
Enrico Caruso (1873-1921)
Franco Corelli (1921-2003)
Giuseppe Di Stefano (1921-2008)
Röstfack
Dramatisk Spinto
Spinto, av ital. “knuffad”, är en beteckning på en lyrisk röst, vanligen i sopran eller tenorfacket, som har förmågan att låta kraftfull och accentuerad på dramatiska höjdpunkter. Begreppet används även om roller där denna typ av röst är passande eller fordras.
Definition
Metallisk, ädel tenoral timbre med god genomslagskraft, bra höjd och uthållighet. Barytonal timbre, tung, voluminös stämma,
kraftigt mellanläge, kapabel att med kraft bära över stor orkester.
Typisk rollkaraktär
Bestämt och befallande ung man. Hjältetyp, i handlingens centrum.
Kända exempel
Titelrollen – Lohengrin
Jonas Kaufmann sjunger In fernem Land
Max – Friskytten
Don José – Carmen
Calaf -Turandot
Titelrollen – Peter Grimes
Florestan – Fidelio
Titelrollen – Othello
Sigmund – Valkyrian
Titelrollen – Tannhäuser
Kända sångare
Peter Pears (1910-1986)
Gösta Winbergh (1943-2002)
Röstfack
Bariton – Martin
Lyrisk baryton
Definition
En hög baryton som gränsar till tenor. Speciellt uppskattad i Frankrike och döpt efter Jean Blaise Martin (1769-1837) Flexibel och lätt röst med bra höjd upp till G. Förmåga att sjunga Mozart
Typisk rollkaraktär
Mogen älskare eller högmodig idealist som förmår sig att avstå från kärlek. God skådespelare. Mozart var en av de första tonsättare som använde sig av det röstläget till ledande mansroller i ett operaverk
Kända exempel
Pelléas – Pelléas och Mélisande
Titelrollen – Macbeth
Papageno – Trollflöjten
Figaro – Barberaren i Sevilla
Peter Mattei sjunger Largo al factotum
Malatesta – Don Pasquale
Belcore – Kärleksdrycken
Greven – Figaros bröllop
Titelrollen – Don Giovanni
Kända sångare
Röstfack
Baryton Verdian
Kavalierbaryton
Definition
Tyngre röst än lyrisk baryton. Behöver fortfarande god rörlighet i stämman.Varm behaglig sammetsfärg
Typisk rollkaraktär
Attraktiv man, central gestalt med stark scenisk närvaro
Kända exempel
Titelrollen – Rigoletto
Povero Rigoletto med Ingvar Wixell
Rodrigo – Don Carlos
Renato – Maskeradbalen
Lucia di Lammermoor
Greven – Figaros bröllop
Valentin – Faust
Germont – La Traviata
Titelrollen – Eugene Onegin
Greve Luna – Trubaduren
Kända sångare
Ingvar Wixell 1931-2011
Dietrich Fischer-Dieskau 1925-2012
Tito Gobbi (1913-1984)
Röstfack
Wagnerian baryton
Karaktärbaryton
Definition
Kraftfull maskulin stämma med välfokuserat höjdregister.Förmåga att sjunga Wagner, Verdi och Puccini.Stor, tung röst med fylligt mellanläge och djup samt strålande höjd, förmåga att låta grym, farlig och väldig.
Typisk rollkaraktär
Förmåga att vara en ledande gestalt på scenen, utdela order och få dem verkställda. Förmåga att visa makt samt ha kamp och seger i sinnet.
Kända exempel
Escamillo – Carmen
Titelrollen – Rigoletto
Renato – Maskeradbalen
Tonio – Pajazzo
Amonastro – Aida
Telramund – Lohengrin
Pizarro – Fidelio
Titelrollen – Macbeth
Amfortas – Parsifal
Wotan – Valkyrian
Iago – Otello
Titelrollen – Tannhäuser
Kända sångare
Ingvar Wixell 1931-2011
Röstfack
Buffabas
Spielbass
Definition
Flexibel röst, stort omfång, voluminös, med ett stort uttrycksregister, bra artikulation
Typisk rollkaraktär
Utmärkt skådespelare kapabel till snabba känslomässiga byten och många uttryck.Bedragna skrävlartyper, skrytiga och olyckliga.
Kända exempel
Dulcamara – Kärleksdrycken
Alcindoro – La Bohème
Leporello – Don Giovanni
Bartolo – Barberaren i Sevilla
Fr. Buffaopera=komisk opera
Basilio – Barberaren i Sevilla
Titelrollen – Don Pasquale
Bottom – En midsommarnattsdröm
Osmin – Enleveringen ur seraljen
Lindorf/Coppelius/Miracle – Hoffmanns äventyr
Bryn Terfel sjunger Erzählung från Hoffmanns äventyr
Johan Schinkler sjunger Hagen i Ragnarök
Kända sångare
Bengt Rundgren (1931-2008)
Fjodor Sjaljapin (1873-1938)
Erik Saedén (1924-2009)
Röstfack
Basbaryton
Characterbass, Basso cantabile
Definition
Mörkare och något mer dramatisk kvalitet i rösten än buffabasen.
Typisk rollkaraktär
Samma karaktärer som buffabasen.
Kända exempel
Filip II – Don Carlos
Basilio – Barberaren i Sevilla
Daland – Flygande holländaren
Titelrollen – Boris Gudonov
Escamillo – Carmen
Sparafucile – Rigoletto
Méphistophélès – Faust (Boito)
Mephisto – Faust (Gounod)
Kända sångare
Erik Saedén (1924-2009)
Bengt Rundgren (1931-2008)
Röstfack
Bass-serioso
Basso profondo =djup
Definition
Mäktig stämma med mörk färg och fylligt djup.Välfokuserad och rik röstkvalitet.
Typisk rollkaraktär
Imponerande figur med intelligens, klokhet och känslighet, vis man, förtroendeingivande man att söka råd hos furste, kung, präst etc.
Kända exempel
Osmin – Enleveringen ur seraljen
Baron von Ochs – Rosenkavaljeren
Sarastro -Trollflöjten
Filippo – Don Carlos
Fiesco – Simon Boccanegra
Gremin – Eugene Onegin
Stengästen – Don Giovanni
Kända sångare
Martti Talvela (1935-1989)
Kim Borg (1919-2000)
Nicolai Ghiaurov (1929-2004)
Ulrik Cold (1939-2010)
Operaröster