Orfeus och Eurydike direkt från New York

Orfeus och Eurydike direkt från New York

Orfeus och Eurydike direkt från New York

Lördag kväll och det är åter dags för en direktutsändning från Metropolitan Opera i New York. Det är nu tredje gången jag ser en föreställning på detta sätt, varav andra gången denna månad.

Ikväll var det Glucks Orfeus och Eurydike och det kan man faktiskt precis som programbladet, kalla en av operans stora klassiker. Ikväll blev vi insläppta ganska tidigt och det upplever jag som bra. Det känns mycket bra att se på de alldeles utmärkta bildsvepen från operans olika balkonger och salong. Ikväll var det dessutom extra roligt att se bilder på flera barn, det lovar gott för en kommande generation operabesökare. Detta hjälper till att komma i stämning innan föreställningen börjar.

Innan föreställningen började presenterades föreställning av en kvinna vars namn jag inte hann uppfatta, men hon intervjuade både kvällens dirigent, James Levine, och regissören Mark Morris. Det var en mycket trevlig introduktion.

Handlingen i Orfeus och Eurydike är enkel på gränsen till banal. Orfeus stiger ner i underjorden för att hämta hem sin älskade hustru. På vägen upp till världen frestas han att se på henne varvid hon återförs till dödsriket. Gudarna har dock rörts av Orpheus stora kärlek och släpper Eurydike tillbaka till livet.

Själv är det tredje gången jag njuter av operan, förra tillfället var Kungliga Operans uppsättning av Orphée, med Anna Larsson som Orfeus och första gången såg jag den på Den Kongelige Opera i Köpenhamn. Egentligen tillhör det inte mina favoritoperor och därför hade jag egentligen inte tänkt att se den i kväll. Jag är osäker på vad det är som jag inte riktigt uppskattar, för musiken är det sannerligen inget fel på. Jag tror att det är de återkommande dansinslag som stör mig, men helt säker är jag inte.

Det är nog inte fel om jag påstår att det blev en verklig succé ikväll. Stephanie Blythe överträffar det mesta jag har hört och utmärkta var även Heidi Grant Murphy som kärleksguden Amor och Eurydike som sjöngs av Danielle de Niese. Vad som gör det extra trevligt är att det var första gången jag hörde denna trio. Det inbjuder definitivt till fler föreställningar.

Även på alla andra sätt var det en fin upplevelse och scenografin var mycket effektfull och en särskild eloge vill jag gärna ge till den eminenta kören. Orkestern var helt suverän, men det kanske beror på att den leddes av maestron himself, James Levine.
Dansarna var också helt fantastiska, även om jag kan tycka att det ibland blev för mycket av det goda särskilt den sista kvarten.

Helhetsupplevelsen blir en klar fyra av fem möjliga och skulle jag bara betygsätta Stephanie Blythe så blev det en klar femma.

Avslutningsvis skulle jag framföra till publiken på Spegeln att det är fullt tillåtet att applådera insatserna under föreställning, även om ensemblen inte kan höra oss. Till Folkets och Parker skulle jag vilja rikta en uppmaning: försök att utforma programbladet med en presentation av kvällens sångare. Det skulle i varje fall jag uppskatta.

Här följer ett lyssnarprov på Stephaie Blythes sångförmåga. Det är visserligen ur Händels Xerxes Ombra mai fu, men ger ett bra prov på hennes förmåga:

Related posts

Kommentera