Orlando Paladino operapremiär på Drottningholm

Orlando Paladino operapremiär på Drottningholm

Orlando Paladino operapremiär på Drottningholm

Operapremiär på Drottningholm – Orlando Paladino blev en absolut succé

Det har varit en hektisk operahelg kantad med många besvärligheter och svårigheter, men tack vare insatser från goda vänner ordnade det mesta upp sig längs vägen. Du som vet att du har hjälpt till får mitt tack på detta sätt.

Jag var fullt medveten om att denna operaresa skulle innebära problem och svårigheter och in i det längsta funderade jag på att skippa resan till Kopparberg, men nu så här i efterhand och med lite distans så hade jag nog ångrat mig om jag hade avstått från att resa.

Det är dock inte särskilt roligt eller uppmuntrade att bege sig till Kopparberg med allmänna kommunikationer så till nästa år får jag fundera ut om det ändå inte är bäst att avstå från premiärföreställningen och i stället satsa på att åka med ångtåg till Sveriges enda operascen med egen järnvägsstation – Opera på Skäret.

Priset avskräcker dock, särskilt som jag som sann LCHF:are inte kan äta varken lunchen på ditresan eller operamenyn på hemresan. Dessutom måste jag ju ha en t o r biljett till Stockholm och en övernattning där. Allt till en beräknad kostnad av 5 000 kr. Det är tveksamt om en operaupplevelse är värt priset. Det är i alla fall inga som helst rimliga proportioner i ett dylikt evenemang. Eller hur?

Svårigheterna var därmed inte slut genom att jag nådde fram till Stockholm dels lyckades ju inte SJ att utföra sitt uppdrag dels behövde jag förvara mitt bagage i en förvaringsbox vid ankomsten till centralstationen och tillgången på lediga boxar var inte särskild god om man så säger. Trots allt lyckades det till slut och sista etappen ut till Drottningholm kunde påbörjas, men då kom nästa hinder i form av problem med tunnelbanan. Problem är ju till för att övervinnas, men numera är jag övertygad om att detta uttryck bara gäller för personer som saknar problem.

Efter ett perrongbyte längs linjen löste det sig och vi anlände till Drottningholm en kvart innan föreställningen skulle börja.

Orlando Paladino är en opera av Joseph Haydn som hade premiär 1782. Operan gavs på Drottnigholm för ett tjugotal år sedan. Själv kom jag i kontakt med denna underbara opera från en live-upptagning från Concertgebouw i Amsterdan för ett par år sedan, men detta var alltså första gången jag upplevde verket sceniskt och vilken upplevelse.

Regissören Sigrid T´Hooft ar tillsammans med scenografen och kostymmakaren Stephan Dietrich lyckats skapa en fantastisk rolig och inspirerande föreställning i alla avseenden enligt vad som förkortas HIP – historiskt framförandepraxis. Tänk att publiken kunde ha så roligt i slutet av 1700-talet, men det är kanske bara dagens publik som uppfattar del roliga för att inte skriva dråpliga i denna barockopera?

Roligt var det under alla omständigheter och det är åtminstone inte jag van vid mina operabesök åtminstrone inte om det inte handlar om en ovanligt komisk opera, men något direkt exempel kan jag inte komma på så är i hastigheten. Jo, förresten Mozart´s ”Figaros bröllop” kan ju vara ett exempel och Donizetti´s ”Don Pasquale”, ett annat, men i dråplighet vinner ju ”Orlando Paladino” med hästlängder.

Att föreställningen får detta enorma gensvar bygger dels på regissörens koncept, men framförallt på sångarnas sceniska insatser. De är alla helt enastående i sin gestik, som det kanske kallas för i barocksammanhang, men helt outstanding är ju absolut Daniel Ralphsson, särskilt i väpnardansen i andra akten.

Rickard Söderberg´s entré,en timme in i föreställningen var också formidabelt och det kommer jag nog att kunna minnas länge. Även övriga medverkande visade att de hade uppfattat det här konceptet väl, men skall jag vara helt ärlig så var första akten lite tråkig och enformig, men fylld av utomordentliga sånginsatser från samtliga involverade. Ja, faktiskt var det så att den ena prestationen överglänste den andra.

Som vanligt är det damerna som imponerade mest och då med Kirsten Blaise, en amerikansk sopran i spetsen, som flankerades av dels den danska sopranen Ditte H Andersen som sjöng herdinnan Eurilla´s parti, dels den norska mezzosopranen Tuva Semmingsen, som hade fått häxan Alcina på sin lott. Det var dessutom speciellt roligt för mig att åter få uppleva dessa underbara röster och särskilt då Ditte H Andersen som jag inte har hört på flera år, men Tuva Semmingsen minns jag fortfarande från hennes insats som Xerxes i Den Ny Operas för ett par år sedan.

Historian i verket handlar väl i grunden om tre män, alla med krigisk bakgrund, som älskar och åtrår samma kvinna, drottningen av Kathay,(Kina), Angelica. Dessa är i tur och ordning, Rodomonte, kung av Barbarien, (Afrika),Medoro, en saracensk krigare och den franske korsriddaren Orlando. Efter alla förvecklingar och ingripanden från trollkvinnan Alcina så slutar operan lyckligt genom att som sig bör alla får varandra, Pasquale får sin älskade Eurilla, Medoro får sin Angelica, Rodomonte får Alcina och lyckligast av alla är Orlando som får fara vidare på sin resa, som korsriddare. Färjekarlen, Charon, får nog stanna kvar på sin post att forsla de döda vidare.

Bland de manliga sånginsatserna fäste jag mig särskilt vid Rickard Söderberg´s Orlando. Nu vet jag ju att Rickard bara älskar att sjunga barockverk och denna kväll imponerade han stort på alla sätt och vis. Ja, det är nog ingen tvekan om att jag aldrig har hört honom så i sett esse, som i går kväll. Det var en absolut fullträff såväl sångligt som sceniskt. Bravur är det ordet som ligger närmast om jag bara får använda ett enda ord.

En annan sångare som imponerade stort var den norske tenoren Magnus Staveland han innehar en pipa, som Birgit Nilsson skulle ha uttryckt det, som jag gärna vill lyssna mer på. Det kan ju inte vara ett dåligt betyg att få lyssna på tre tenorer samma kväll. Daniel Ralphsson´s sångliga insatser, lämnar inte mycket i övrigt att önska. Vad månne det bli av denne tenor? Säkert något stort.

Det var inget större fel på övriga medverkande, men jag har lite svårare att direkt ta till mig sångare, som jag hör för första gången. Detta gäller särskilt den italienske barytonen Pietro Spagnoli, men Lars Brissman Johansson´s korta parti som Charon lämnar inget övrigt att önska.

Drottningholms Slottsteater är ett självskrivet val varje sommar numera och det är ju en helt fantastisk fin miljö som bidrar till minst en stor operauplevelse varje sommar numera.

Drottningholms orkestern under ledning av den dynamiske dirigenten, Mark Tatlow, har ju också en mycket stor del i denna fantastiska operaupplevelse, men så brukar det ju vara,men kanske passar Hayd´s musik extra bra i detta barockens högborg.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Orlando Paladino tillhör denna operasommars stora operaupplevelse,så har du tid och möjlighet missa inte detta tillfälle att njuta av goda sånginsatser och möjligheten att skratta eller åtminstone dra på smilbanden.

Du kan också läsa om mina intryck från föreställningen på Kulturmagazinet Kulturbloggen.

Här kan du läsa mina tankar från föreställningen på Opera på Skäret

Recensioner

Teatermagasinet

Gunilla Brodrej i Expressen

Lars-Erik Larsson i Skånska Dagbladet

SvD

Kulturkompasset

Related posts

Kommentera