Luisa Miller Malmö Opera 2012

Luisa Miller Malmö Opera 2012 Luisa Miller - Verdiopera på Malmö Opera
79 / 100

Luisa Miller: Kvällens premiär på den mer sällan spelade Verdioperan blev en mycket stor framgång för Malmö Opera och de medverkande konstnärerna. Efter att ha upplevt denna opera undrar jag varför den spelas så sällan?

Luisa Miller Malmö Opera 2012

Luisa Miller – premiären visar att Malmö Opera är ett intressant operahus  Kvällens premiär på den mer sällan spelade Verdioperan blev en mycket stor framgång för Malmö Opera och de medverkande konstnärerna. Efter att ha upplevt denna opera undrar jag varför den spelas så sällan?

Sällsynt verk

Visst det finns inte så många arior, som man minns efteråt och kan gå och nynna på, som i Rigoletto, La Traviata och Aida och naturligtvis den mest kända av dem alla ”Fångarnas kör” ur ”Nebukadnessar” eller ”Nabucco , som den också kallas för. Rodolfos magnifika tenoraria ”Quando le Sere All Placido” i andra akten räcker kanske inte till för att göra Luisa Miller känd och populär, men mest beror det på, tror jag, att verket är så sällsynt i våra operahus.

Omöjlig eller oönskad kärlek

Handlingen utspelar sig som oftast i operans värld om omöjlig eller oönskad kärlek och kärleksparets död, men även en av bovarna slinker med. Av någon anledning så överlever den störste boven han som egentligen är orsak till alla problem. Handlingen i Verdis operor kretsar ofta mellan förhållandet mellan far och dotter, men här finns också en fader och son relation, men här är det sonen som till synes är den starkare parten, medan far och dotter relationen skildras mycket ömsint. Ett tema som ständigt återkommer i Verdis senare verk.

Öppningscenen

Det började dock inte särskilt bra och jag kom på mig själv att tänka hur skall detta sluta?Det är svårt att konkretisera vad det handlade om för själva öppningsscenen med operakören gjorde mig glad till sinnes, men förmodligen handlar det om den åtminstone långsamma inledningen som inte grep tag i mig varken sångligt men framförallt musikaliskt.

Sittpauser

”Sittpausen” gjorde inte mitt humör bättre och även om jag till fullo förstår bakgrunden till pausen så förrycker det intresset högst väsentligt. Tyvärr återkom det flera ”sittpauser” och det fortsatte att sätta myror i benen på flera i salongen. Visst handlar min upplevelse också om höga förväntningar som ju inte infriades i första aktens två scener.

Efter pausen

Efter pausen blev det som tur var ett annat ljud i skällan. Nu började allting att stämma, musiken och handlingen började gripa tag i mig och sångarna nådde nya musikaliska höjdpunkter ja, faktiskt den ena arian, duo och kvartetten avlöste varandra. I mitt tycke är operan full av dramatiska sånghöjdpunkter till exempel i början av andra akten, mellan Luisa och Wurm, men också mellan Rodolfo och Luisa och framförallt mellan Louisa och hennes far.

Njutbart

Musiken är njutbar och jag tycker att man klart hör att detta verk visar framåt mot ”Rigoletto”, ”La Traviata”, ”Aida” och ”Simon Boccanegra”. Malmö Operaorkester och Malmö Operakör gör ett mycket gott framförande inte minst när kören anförs av Emma Lyrén. Dirigenten Michael Güttler leder båda med stor fingertoppskänsla engagemang och entusiasm.

Kostymerna

Kostymerna var mycket eleganta och tidstrogna, men scenografin hade jag svårt att förstå mig på, men så brukar jag ha det, men framförallt upplevde jag att scenografi var störande för upplevelsen genom de återkommande ”sittpauserna” och varför kan inte orkestern fortsätta med musiken under dessa pauser? Det skulle framförallt bidra positivt till helhetsupplevelsen och dessutom skapa mindre rörlighet hos publiken. Om detta inte är möjligt så borde teatern på olika sätt informera publiken om ”sittpauserna”.

Vokala insatser

Det som framförallt gör föreställningen till en succé är naturligtvis de helt utmärkta sånginsatserna och de tidigare kända sångarna från Hoffmanns äventyr, Olesya Godovneva och Taras Shtonda gör en mycket stark prestation. Framförallt har båda utvecklats mycket bra, i rätt riktning och det gäller främst Taras Shtonda som sjöng sitt parti med stor kraft och pondus. Olesya Godovneva excellerade och koloraturerna satt precis där de skulle.

På damsidan imponerade Ivonne Fuchs på samma sätt som hon gjorde i Wermland Opera´s uppsättning av ”Nibelungens ring”.

På herrsidan så imponerades jag av Lars Arvidson som gjorde en fin insats som skurken Wurm och den kanadensiske tenoren Luc Robert som sjöng sin stora tenoraria alldeles utmärkt, men också skötte sig utmärkt i övrigt.

Kvällens stora sensation utser jag dock den vitryska barytonen Vladislav Sulimsky, som jag närmast vill betrakta, röstmässigt, som en sensation. Bäst var han tillsammans med sin dotter Luisa, men han var också i övrigt mycket bra .

Sammanfattning

Sammanfattningsvis var det en mycket fin operaupplevelse och Malmö Opera befäster sig som en ledande operascen med en tydlig och lyckad ambition att ge operaverk av kända kompositörer, men med mindre kända verk där nu Luisa Miller lägger sig tätt intill en annan succé nämligen Janacek´s ”Jenufa”. Det lovar mycket gott inför framtiden och du som inte hade möjlighet att uppleva föreställningen direkt på Malmö Opera eller via P2:s direktutsändning skynda dig till biljettkassan.

Olesya Golovneva tillsammans med Wurm, Lars Arvidson Bild: Malin Arneson

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik: Giuseppe Verdi

Libretto: Salvatore Cammarano

Produktionsteam

Scenografi: Cristian Taraborrelli
Kostymdesign: Anna Maria heinreich
Ljusdesign: Guido Petzold
Regi: Stefano Vizioli
Dirigent: Michael Güttler

Roller

Luisa Miller: Olesya Golovneva
Miller: Vladislav Sulimsky
Greve Walther: Taras Shtonda
Rodolfo: Luc Robert
Federica: Ivonne Fuchs
Wurm: Lars Arvidson
Laura: Emma Lyrén
En bonde: Eric Lavoipierre

Mer att läsa