Ragnarök – Gudaskymning på biograf Spegeln

Ragnarök – Gudaskymning på biograf Spegeln
Deborah Voigt som Brünnhilde.Foto: Brigitte Lacombe, Metropolitan Opera

 

Ragnarök – Gudaskymning på biograf Spegeln

Det har varit en hektisk vecka eller egentligen de senaste tio dagarna åtminstone vad det avser mina operabesök.

Det började redan förra fredagen med nypremiären på Richard Strauss ”Die Frau ohne Schatten” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn och fortsatte med premiären på ”Lady Macbeth från Mzensk” dagen efter på GöteborgsOperan.

På måndagen såg jag andra föreställningen av Mathias Claesons uppsättning av ”Blåskäggs borg/Trouble in Tahiti” på Kungliga Operan som följdes av premiären på Georg Friedrich Händels ”Julius Caesar” på Folkoperan och dessemellan hann jag med en föreläsning i Operavännerna på Kungliga operans regi, men jag missade lunchkonserten i onsdags på Gustav III Kafé, eftersom konserten sedan länge var utsålt.

På torsdagskvällen var jag på Spaghettioperan Regina och avnjöt en trerätters menu tillsammans med några sångare och ett tjugotal sånger och arior och en nästan fullsatt salong förstås.

Efter en sömnlös natt på SJ:s natttåg var det dags för nypremiären på Giuseppe Verdis ”La traviata” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn och lördagen bjöd på premiären på Hilda Hellwigs moderna uppsättning av Georges Bizet ”Carmen”, på Malmö Opera.

Tiodagarsperioden, som förvisso inte tillhör den vanliga rutinen och tur kanske det är, avslutades så med den mest fantastiska operaupplevelsen på länge, Richard Wagners ”Ragnarök” på biograf Spegeln här i Malmö.

Ja, det har blivit många operabesök och visst har jag känt mig lite sliten av och till, men detta mest beroende på de alltmer tröttande resorna, med inställda eller försenade avgångar och inte minst sovvagnsnatten med SJ, som började i full kalabalik på Stockholms C, på grund av felskyltade vagnar, men värst var det ju att elströmmen bröts mitt i natten utan förvarning eller någon närmare förklaring.

Tiodagarsperioden, som förvisso inte tillhör den vanliga rutinen och tur kanske det är, avslutades så med den mest fantastiska operaupplevelsen på länge, Richard Wagners ”Ragnarök” på biograf Spegeln här i Malmö. Ja, det har blivit många operabesök och visst har jag känt mig lite sliten av och till, men detta mest beroende på de alltmer tröttande resorna, med inställda eller försenade avgångar och inte minst sovvagnsnatten med SJ, som började i full kalabalik på Stockholms C, på grund av felskyltade vagnar, men värst var det ju att elströmmen bröts mitt i natten utan förvarning eller någon närmare förklaring.

Ragnarök, fjärde delen av ”Nibelungens ring!

Musik och text: Richard Wagner

Operabio på biograf Spegeln i Malmö

Metropolitan Opera i New York

Die Götterdämmerung eller Ragnarök sista delen i Richard Wagners tetralogi  ”Nibelungens ring” blev en verkligt stor operaupplevelse, trots den effektiva speltiden på 4 timmar och fyrtio minuter eller kanske just därför?

Det var en rent magisk upplevelse. Tänk att bara kunna luta sig tillbaka i den bekväma biofåtöljen och bara ha att suga in eller kanske heter det att anamma musiken och inte behöva tänka på eller reflektera på en scenografisk lösning som jag inte har möjlighet att ta till mig än mindre att förstå.

Det var bara att åk som en känd idrottslegendar så fint uttryckte det i början av sin karriär. Ja det var bara att åk att inta en bekväm sittställning och när musiken var som allra bäst sluta ögonen och njuta.

Det är möjligt att herr Wagner hade en massa konstiga idéer för sig, men en sak kunde han och det till fulländning; komponera musik som tar sig direkt till hjärtat.

Under årens lopp har jag hunnit med att se flera ”Ringen” uppsättningar och inte bara det jag har dessutom haft möjlighet att uppleva varje ”ringsatsning” två gånger, men frågan är om jag får möjlighet att se Metropolitans uppsättning ännu en gång? Lösningen på detta skulle vara om Folkets Hus/Parker tog beslutet att sända alla fyra delarna säg under en veckas tid. Hoppas kan man ju alltid.

Ett annat alternativ är så klart att bege sig direkt till New York senare i vår och alltså på detta sätt få möjligheten att uppleva denna fantastiska ”ring” ännu en gång. Ja, det tål verkligen att tänka på saken, men det är förmodligen dessutom brådskande att fatta beslut i ärendet.

För min personliga del är det numera så att ”Nibelungens ring” numera tillhör mitt absoluta favoritverk och detta gäller speciellt ”Ragnarök” och det är främst för den helt underbart fantastiska och vackra musiken och där opera orkestern på Metropolitan Opera verkligen får ett stort utrymme, under sin dirigent Fabio Luisi, som gör ett bra hantverk. Faktiskt har jag också lyckats helt bortse från att James Levine inte står på pulten.

Musiken är självklart alltid en viktig och väsentlig del av en opera, men detta omdöme gäller speciellt ”Ragnarök” med sina breda inslag av rent symfonisk musik typ Siegfrieds begravningsmarsch.

Men självfallet betyder ju sångarnas insatser också oerhört mycket och på dessa kan man verkligen inte klaga, men det är mycket svårt att rangordna deras insatser, vilket ju egentligen inte heller är nödvändigt. Tre av sångarna är ju väl kända och numera berömda för sina insatser och då tänker jag i första hand på Deborah Voigt, Hans-Peter König och Eric Owens, men en särskild eloge är på sin plats för Siegfried dvs  Jay Hunter Morris, som direkt halkade in i denna uppsättning på grund av sjukdom Han var mycket bra i ”Siegfried”, men här gjorde han en strålande insats.

De sångarna som gjorde störst intryck på mig, ja hit räknar jag paret som sjöng syskonparet Gutrune och Gunther och speciellt imponerades jag av Iain Paterson´s både sångliga och sceniska insats och Wendy Bryn Harmer låg inte långt efter.

Utöver de här nämnda måste jag naturligtvis också ge en stor eloge till Metropolitan Opera Chorus eller som det lär stå i partituret till ”Ragnarök”: ”Mennen und Frauen”  dvs det talas inte direkt om någon operakör, men det har jag kanske missförstått? Hursomhelst svarade framförallt manskören för en utomordentlig fin insats både ensamma och tillsammans med framförallt Hans-Peter König.

Avslutningsvis räknar jag denna utsändning från Metropolitan Opera som en av mina allra största opera- och musikupplevelser och detta innebär inte att jag på något sätt förringar andra sedda föreställningar av samma verk varken på Den Kongelige Opera i Köpenhamn, Kungliga  Hovkapellet, i Stockholm eller Wermland Opera´s sagouppsättning i Karlstad förra året. Musikaliskt kan åtminstone Det Kongelige Kapel och Kungliga Hovkapeller väl hävda sig i konkurrensen med vad som ibland hävdas vara världens bästa operaorkester – Metropolitan Opera Orchestra.

Produktionsteam

Conductor: Fabio Luisi
Production: Robert Lepage
Associate Director: Neilson Vignola
Set designer: Carl Fillion
Costume designer: François St-Aubin
Lighting designer: Etienne Boucher
Video Image Artist: Lionel Arnould [Debut]

In collaboration with Ex Machina

Stage Horn solo: Erik Ralske

Roller och sångare

Brünnhilde: Deborah Voigt
Siegfried: Jay Hunter Morris
Gunther: Iain Paterson
Gutrune: Wendy Bryn Harmer
Hagen: Hans-Peter König
Waltraute: Waltraud Meier
Alberich: Eric Owens
First Norn: Maria Radner [Debut]
Second Norn: Elizabeth Bishop
Third Norn: Heidi Melton
Woglinde: Erin Morley
Wellgunde: Jennifer Johnson Cano
Flosshilde: Tamara Mumford

Related posts

Kommentera