Rickard Söderberg debuterar som operaregissör

 Rickard Söderberg debuterar som operaregissör
soderbergrickardbeyondliving
Rickard Söderberg debuterar som operaregissör

Rickard Söderberg debuterar som operaregissör

Med kammaropera Syd G F Händels Alcina

Under de senaste decenniet har han stått på många av Europas största scener. Det senaste året dessutom på barrikaderna mot sexismen som sprider sej över operavärlden. Nu tar han tillfälligt steget ner från scen för att visa vad opera kan vara. Vad framtidens opera måste vara. Nytänkande. Angelägen. Och på riktigt.

 Barockopera spelas över hela världen. Men i Sverige är det fortfarande få produktioner, vid sidan av de på Drottningholm. Det vill jag vara med och ändra på, för det finns inte mycket konstmusik som rockar lika hårt som just barockopera.

 Jag känner såklart en viss press efter att ha stuckit ut hakan gentemot andras läsningar genom åren; särskilt de senaste årets hetsiga genusdebatt. Men jag längtar efter att få skapa riktigt starka kvinnoporträtt. Jag är man och jag har en blick, men jag lovar att det inte kommer finnas någon ”manlig blick” i min läsning.

 Jag är van att stå längst fram på scen o sjunga själv. Men jag har under många år sneglat ner på registolen och längtat till den dag jag själv får sitta där. Och nu är den här. Äntligen. Dessutom i samma opera som jag gjorde min debut med på Drottningholm för 10 år sedan. Det var tillsammans med världsstjärnor som Ann-Sofie von Otter, Patricia Bardon och Christine Schäffer och jag var nykläckt från operaskolan. Idag har jag ett helt annat självförtroende, och en annan inställning till verket, så jag längtar att få sätta tänderna i det.

 Första gången jag hörde Alcinas aria ‘Ah, mio cor’ från andra akten golvades jag av dess kraft, mitt i den skenbara enkelheten. Jag spelade senare in en Vivaldiaria (Gelido in ogni vena) som har en snarlik feeling och under tiden kunde jag inte släppa Alcinas aria. Den förföljde mej.

 För mej är också detta operans höjdpunkt. Det är då Alcina förstår vad hon gjort – och vartåt det barkar. Allt Raseri efter denna aria är egentligen riktat mot henne själv – ett inlärt självförakt och en mer eller mindre omedveten destruktivitet som så många delar. Kanske vi alla. Alcina försöker upprätthålla en tillvaro som är ohållbar. Och det vet hon att den är. Men den är ju så skön och behaglig. För stunden.

Detta blev utgångspunkten när jag började arbeta med Alcina. Hur vi vill så mycket – men det slutar bara med att vi skadar oss själva för att vi igentligen inte har förstått vad det är som gagnar oss. Gagnar oss på riktigt.

 När Ruggigaro sen tar farväl av Alcinas magiska värld i ‘Verdi Prati’ möter operans evighet dagens ögonblick. Den rand vid vilken mänskligheten just nu står…

 Så ja. När jag fick frågan om att regissera Alcina tvekade jag inte en sekund. Varje annat verk hade fått mej att i alla fall fundera en stund på saken. Och till många hade jag tackat nej. Men Alcina har en sådan oerhörd kraft i sin musik att jag inte kunde tänka mej en bättre vår, än att få lov att tillbringa den mitt i denna magiska värld – och denna magiska musik…

Related posts

Kommentera