Rigoletto Mussolinis Italy Kungliga Operan 2010

Rigoletto i Mussolinis Italien Kungliga Operan 2010 Rigoletto på Kungliga Operan Stockholm - synopsis
81 / 100

Rigoletto är en opera som jag nog har sett ett tjugotal gånger och det var för övrigt med just den operan som mitt operaintresse började en gång för ett fyrtiotal år sedan. Under en period under 1960-talet var jag till sjöss och bl a gick jag på en rutt med Leningrad i norr och så längs östersjökusten ner till Kiel. På den resan hamnade jag ofta i gamla staden Wismar som då låg i det som då kallades DDR.

Rigoletto Mussolinis Italy Kungliga Operan 2010

 

I alla de här olika sjöstäderna blev vi sjömän omhändertagna av någon sorts statlig myndighet som anordnade aktiviteter och i Leningrad, numera S:t Petersburg fick vi oftast gå på en sorts varitéunderhållning, men i Wismar blev jag erbjuden att gå på stadens operahus som då gav Giuseppe Verdi´s ”Rigoletto”. Föreställningen var ju närmast att betrakta som en klassisk föreställning, även om jag naturligtvis vid den tiden helt saknade begrepp om vad det var för någonting.

Men jag gillade det jag såg och hörde så varje gång jag kom tillbaka till Wismar så blev jag körd till operahuset. Under den tremånadersperioden, som jag gick på den ”traden” såg nog föreställningen ett tiotal gånger. Jag var lika fascinerad av föreställningen varje gång och sedan dess har jag alltså sett ”Rigoletto” ett tiotal gånger till, men jag har också hoppat över ett antal tillfällen, men nu var det alltså dags att se Rigoletto igen.

I det här sammanhanget vill jag också berätta att jag såg ”Rigoletto från Mantua” på TV för några veckor sedan. Den där ”Rigoletto” sjöngs av Plácido Domingo, som ju egentligen är tenor, och det upplevde jag som en förfärlig föreställning åtminstone bitvis. Min uppfattning är glasklar, ”Rigoletto” är en baryton-roll och skall alltså sjungas av en baryton och ingen annan.

Gårdagens föreställning var nummer femtio i ordningen sedan premiären 2001. Uppsättningen är regisserad av Hilda Hellwig och för scenografi svarade Jan Lundberg. Operan spelas vanligtvis i tre akter, men här har regissören valt att dela in verket i fyra bilder och dessutom förlagt handlingen till åren strax före andra världskrigets utbrott i det av Mussolini dominerade Italien.

Vanligtvis brukar jag inte gilla att man flyttar händelserna i handlingen från den tiden som kompositören har tänkt sig, men i detta fall hade det absolut ingen betydelse och ombyte förnöjer, sägs det. Det fungerade alldeles utmärkt även om jag har synpunkter på utformningen av fjärde bilden, men de är inte så allvarliga att jag här behöver utveckla dessa synpunkter. I det här sammanhanget anser jag att det är värt att notera att hertigen, som sjöngs av Klas Hedlund var ganska lik Mussolini. Hade han varit lite mer korpulent hade han förmodligen varit en alldeles utmärkt kopia.

För kvällens absoluta toppinsats svarade utan tvekan Jesper Taube för, tätt följd av Klas Hedlund, men alldeles utmärkta var också Lennart Forsén, Jan-Erik Eleby och Anton Eriksson. Det var absolut inget fel på övriga ej nämnda herrar men deras roller är ju ganska små och därför anser jag att det inte är rättvist att skriva mer än att konstatera att det fungerade bra.

Mitt i allvaret var det ganska roligt att se hertigens kalfaktor, Kristian Flor, att försöka parera påklädningen av hertigen och detta är en scen som jag inte kan minnas att jag har sett tidigare.

På damsidan svarade naturligtvis Kerstin Avemo för en fin insats, men här tätt följd av den fantastiska Karolina Blixt och tänk så lång hon hade blivit.

I övrigt så gillade jag starkt Herrkören, men det brukar jag ju göra och det var alltså inget undantag den här gången heller.

Kungliga Hovkapellet var ännu en gång i sitt esse och till denna upplevelse bidrog ju i allra högsta grad kvällens dynamiske dirigent Tobias Ringborg.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera att det var en mycket helgjuten föreställning som är väl värd ett besök för alla som har möjlighet och för den som kanske tror att det saknas möjlighet är det bara att ge sig på uppdraget. Det gav mig personligen en mycket större operaupplevelse än att se Plácido Domingo som ”Rigoletto” i föreställningen från Mantua, men det är så klart, det blir ju alltid en större upplevelse att uppleva en operaföreställning i ett riktigt operahus, än i ”dumburken”.

Passa på och se en bra operaföreställning, gå på operan , sista föreställning ges den 8 november.

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave

Konstnärligt team

Medverkande

Mer att läsa