Rosenkavaljeren på Kungliga Operan – synopsis

Rosenkavaljeren på Kungliga Operan - synopsis

Rosenkavaljeren på Kungliga Operan – synopsis

Kompositör och librettist

Musik: Richard Strauss|Text: Hugo von Hofmannsthal

Libretto

Här kan du hämta librettot till Rosenkavaljeren eller/or ESPANOL

Premiär

Uruppförande: Dresden, Hofoper 26 januari 1911. Svensk premiär: Stockholm, Operan 20 april 1920.

Sett föreställningen: 19.4.2008 Kungliga Operan Stockholm

Akt I

Fältmarskalkinnans sovgemak

Fältmarskalkinnan och hennes unge älskare, greve Octavian, med smeknamnet Quinquin, har haft en kärleksnatt och bereder sig att tillsammans njuta dagens första måltid. Plötsligt hörs ett våldsamt buller. Marsalkinnan tror att det är hennes gemål, fältmarskalk Werdenberg, som kommit hem ”för tidigt” från ett jaktparti i Kroatien. Octavian gömmer sig bakom sängförhänget och klär om sig till kammarjungfru. Fridstöraren är emellertid en avlägsen släktning till marskalkinnan, baron Ochs på Lerchenau. Den förklädde Octavian vill smyga ut men baronen får syn på den vackra ”kammarsnärtan” och försöker hålla henne kvar. Förgäves försöker marskalkinnan att få iväg ”flickan”, som själv har mycket roligt åt komedin.

Baronen en föga salongsfähig lantjunkare med vild aptit på flickor, har emellertid inte bara kommit på höflighetsvisit. För att hjälpa upp sina dåliga finanser har han friat till den unga Sophie, dotter till en nyadlad och nyrik uppkomling, herr von Faninal. Han ber ni sin ”kusin” marskalkinnan att rekommendera en ung kavaljer som, enligt tidens sed, kan överräcka en silverros till den blivande bruden. Men han drar sig inte för att söka arrangera ett rendez-vous med den vackra Mariandl, kammarjungfrun, samtidigt som han skrytsamt underhåller markisinnan med sina amorösa äventyr.

Som en liten hämnd för den penibla situation i vilken Octavian försatt henne, föreslår markisinnan honom till ”rosenkavaljer” och visar baronen en medaljong med Octavians porträtt. Baronen studsar ett ögonblick över likheten mellan porträttet och ”Mariandl” och antyder en illegitim släktskap. Med förtjusning mottar han dock anbudet.

De audienssökande släpps in och medan marskalkinnan gör sin omständliga lever förbereds dagens program. Till slut tröttnar marskalkinnan på den stökiga omgivningen och skickar iväg alla, även baronen. Lämnad ensam grips hon av ångest och oro inför den annalkande ålderdomen och kärlekens flyktighet.

Octavian kommer nu tillbaka, nu klädd i förmiddagsdräkt och ridstövlar.Marskalkinnan anar att deras brytning är nära. Hon förhåller sig ganska kylig gentemot den unge Octavians förnyade kärleksförklaringar och skickar bort honom. När han försvunnit ångrar hon sig ett ögonblick och vill kalla honom tillbaka. Men han har redan ridit därifrån. Marskalkinnan ger den lille morianen befallning att överlämna det av baron Ochs deponerade schatullet med silverrosen till greve Octavian och försjunker på nytt i melankoliskt drömmeri.

Akt II

En salong i herr von Faninals palats.

Den vackra Sophie väntar nervös och nyfiken på sin tillkommande tillsammans med sin duenna. Octavian gör entré för att överlämna silverrosen. Som bländade står de båda ungdomarna inför varandra, det första mötet har tänt kärlekens eld i de ungas hjärtan. Baron Ochs anl’änder dock med den förtjuste – och av det kommande partiet smickrade – Faninal i hälarna, och efter honom baronens egendomliga följe. Brud och brudgum presenteras för varandra; baronen gör genast plumpa närmanden, som med avsky tillbakavisas av Sophie. Octavian råkar i raseri, drar värjan och utmanar lantjunkaren på duell; denne blir lätt sårad i armen. Såväl baronens som husets tjänare försöker avväpna den ridderlige ”rosenkavaljeren”, och Faninal, som i andnom ser den fina förbindelsen omintetgjord, vill tvinga sin motspänstiga dotter till giftermålet. Baronen repar sig snart med en kanna vin och när Annina stuckit till honom en biljett från ”Mariandl” med förslag om ett rendez-vous återvinner han sitt goda humör.

Akt III

Ett rum i ett värdshus

De båda intrigörerna”, Valzacchi och Annina, har övergått till Octavians sida och förbereder en mängd störande upptåg för att Ochs skall göras omöjlig som Sophies brudgum. Octavian infinner sig klädd som ”Mariandl”. Baronen gör redan under supén ”Mariandl” närmanden men blir ständigt störd av fraämmande ansikten, som dyker upp överallt. Kulmen på upptågen ås när Annina infinner sig med några barn och utger baronen för att vara den förrymda maken och fadern. Ochs förstår nu att han är föremål för ett väl iscensatt narrspel och tillkallar en poliskommissarie. Han utger först ”Mariandl” för sin tillkommande, men då Spohie infinner sig i sällskap med sin aningslöse fader ger han spelt förlorat – helst som ”Mariandl” i nästa ögonblick avslöjar sin identitet. Nu har även marskalkinnan gjort entré och får bevittna ”kusinens” snöpliga flykt. Hon offrar ädelmodigt sin kärlek och förenar Octavian och Sophie. Hon går för att trösta den besvikne Faninal och förmå honom till samtycke. Octavian och Sophie kan äntligen förklara varandra sin kärlek.

Related posts

Kommentera