Rosenkavaljeren som fars avslutar Metropolitan Operabio-säsongen

Rosenkavaljeren som fars avslutar Metropolitan Operabio-säsongen
Reneé Fleming amerikansk sopran verksam London och New York
Rosenkavaljeren som fars avslutar Metropolitan Operabio-säsongen

Rosenkavaljeren som fars avslutar Metropolitan Operabio-säsongen

I går kväll avslutades säsongen på Metropolitan Opera med Richard Strauss Der Rosenkavalier. Det var en nyinstudering av Robert Carsen som ersatte den tidigare versionen från 1969.

Regissören hade valt att förlägga handlingen till 1911, samma år som Rosenkavaljeren hade sin urpremiär på Semper Oper i Dresden och med tillägget att tidsförskjutningen skulle förebåda 1:a världskrigets utbrott.

Om föreställningen

Det är ingen dålig uppsättning, men jag gillar inte regissörens koncept! Det är kanske inte något större fel med att förlägga operahandlingar i en annan tid än som kompositören/librettisten ursprungligen hade tänkt sig. Ibland blir det bra ibland blir det mindre bra. Att förlägga handlingen dvs förflytta handlingen från Wien på 1740-talet till Wien inför utbrottet av 1:a världskriget känns inte särskilt relevant och förtar lite grann av det speciella med just Rosenkavaljeren och kopplingen till Mozart och Wien.

Att det inte var den utlovade James Levine som ledde orkestern var ett klart minus. Därmed inte sagt att Sebastian Weigle var en dålig dirigent, men ersätta James Levine kunde han ju inte.

Vokalt och sceniskt dominerade Elina Garanca som Octavian, men Erin Morley räknar jag som en av de bästa Sophie som jag har upplevt och tenoren Matthew Polenzani svarade för en av sina bästa insatser någonsin som Sångaren.

Renée Fleming tillhör inte mina absoluta favoritsopraner, men nu har hon ju gjort sin sista operaföreställning på Metropolitan Opera. Hon levererade en klart godkänd insats, men jag har upplevt bättre insatser i partiet. Fleming kommer vi dock att kunna uppleva från konsertestraden, men gårdagens föreställning var hennes sista roll på ”The Met”.

Min förväntade makalösa operaupplevelse blev starkt förminskad genom regissörens inriktning att göra denna ljuvliga rokokokomedi till en fars. Det blev övertydligt och överdrivet. Här tänker jag först och främst på den österrikiske basen Günther Groissböcks sceniska gestaltning av baron von Ochs. Klart och tydligt överspel som leder mig in på tanken att regissören ser verket som en fars, vilket jag alltså inte gör. Vokalt gjorde Groissböck en utmärkt insats och här har jag inga som helst invändningar.

Det är förmodligen mitt sista inlägg från en föreställning på Spegeln, men jag kommer att fortsätta att skriva ”blänkare” om kommande föreställningar och lägga upp handling/synopsis här på Operalogg.

Läs mer

Metropolitan Operabiosäsongen 2017-18 här

 

 

Related posts

Kommentera