Satyagraha – sanningens väg på Folkoperan

John Kinell
Satyagraha på Folkoperan
Satyagraha på Folkoperan

Satyagraha – sanningens väg på Folkoperan

ett  kompendium av  Viveca Carleson anpassad av  Mogens H Andersson

SANNINGENS VÄG

I operan Satyagraha låter Folkoperan och Cirkus Cirkör opera och cirkus mötas i Philip Glass opera om den unge Mahatma Gandhis tid i Sydafrika. Det var den tid då han upptäckte Satyagraha, sanningens väg, det som skulle bli början på det vi kallar civilt motstånd. Gandhi kom att bli en av världens mest kända personer inom icke- våldsrörelsen.

I vår tid är det lätt att bli kallad naiv när man tror på  fredliga och medmänskliga vägar. Gandhis livsgärning är ett bevis på att det kan gå, säger Tilde Björfors.

För första gången i Sverige får vi uppleva Satyagraha i en version som liksom Glass musik upphäver tid och rum. Regissören Tilde Björfors har hjälp av cirkusartister, operasångare, kör och orkester. Satyagraha på Folkoperan blir hennes första operaproduktion. Som scenograf återvänder Dan Potra, som senast låg bakom succén Hoffmanns äventyr på Folkoperan.

Satyagraha av kompositören Philip Glass skrevs 1979 och har aldrig tidigare spelats på en svensk operascen. Philip Glass är sedan sjuttiotalet en av USAs mest framstående tonsättare. Hans musik får ibland etiketten minimalism, men är mäktig och suggestiv, ofta med en närmast hypnotisk kraft. Genom sin rika filmmusikproduktion, världsturnéer med sin egen ensemble och samarbeten med artister som David Bowie och Laurie Anderson har han en stor  beundrarskara  världen runt.

 

Folkoperan arbetar för att nå positionen som en vågad, intim och oväntad banbrytare. Cirkus Cirkörs vision att förändra världen med samtida cirkus stämmer väl överens med våra mål. Det är roligt att få arbeta tillsammans. Vi har pratat under några år om att samarbeta  och nu blir det verklighet, säger Pia Kronqvist VD Folkoperan.

 

Handlingen

AKT I TOLSTOY

Scen 1 Kuru – Rättvisans fält

Ett stort slag förestår mellan de två kungliga familjerna, Kuruva och Pandava. Furst Arunja samtalar innan striden med guden Krishna, som ber honom titta närmare på de män han ska strida med. Vid närmare beskådan visar sig arméerna bestå av indier mot européer.

 

Scen 2 Tolstoj-farmen – Sydafrika (1910)

Gandhi har organiserat det första samlade motståndet mot Sydafrikas rasistiska förtryck av de indiska invånarna. På Tolstoj-farmen upprättas en kooperativ gemenskap. En övning i att leva ett nytt enkelt liv i harmoni med varandra. Allt från matlagning till husbygge görs för hand. Här eftersträvas satyagraha – att hålla sig till sanningens väg.

 

Scen 3 Svärandet av eden (1906)

Storbritanniens regering har föreslagit att samtliga indier i Sydafrika ska omregistrera sig och lämna fingeravtryck. De måste alltid bära med sig sina uppehållstillstånd och polisen kan när som helst genomsöka deras bostäder. Bryter någon mot dessa förhållningsorder resulterar det i böter, fängelse eller utvisning. Under ett massmöte med över tretusen indier beslutas att man ska göra motstånd mot lagförslaget – intill döden. Ett löfte inför Gud binder varje individ att följa beslutet, om så man är ensam kvar.

AKT II TAGORE

Scen 1 Konfrontation och räddning (1896)

Gandhi har varit sex månader i Indien och rapporterat om de indiska immigranternas situation i Sydafrika. Tusentals européer i Sydafrika har läst hans tal, och känslorna kokar när Gandhi återvänder. En uppretad folkmassa som blir alltmer våldsam förföljer Gandhi på vandringen genom Durban. Polischefens fru ingriper och öppnar sitt paraply som skydd. Hon sluter upp vid Gandhis sida och för honom i säkerhet.

 

Scen 2 Indian Opinion (1906)

Rörelsens har en egen tidning – Indian Opinion. Här skildras allt i ljuset av kampen och den beskriver hur satyagraha-principerna når allt större spridning. Annonser är förbjudna för att undvika all utomstående påverkan. Öppet beskrivs rörelsen svagheter för att kunna åtgärda dem.

Indian Opinion får också internationell spridning och blir ett viktigt vapen i kampen.

 

Scen 3 Protest (1908)

Flera av rörelsens ledare döms till fängelse för att ha vägrat att låta sig utvisas från Sydafrika. Medlemmarna beslutar att fylla fängelserna genom att provocera fram arresteringar. Efter en vecka sitter 150 satyagrahis inspärrade. Regeringen föreslår då att dra tillbaka lagförslaget, om indierna frivilligt låter registrera sig. De kommer överens om detta, men när den indiska befolkningen fullföljt sin del av avtalet, driver regeringen ändå igenom lagen. Då ställer indierna ett eget ultimatum: om inte lagen dras tillbaka, kommer de att samla in alla indiska pass och bränna dem. Regeringen vägrar, och Gandhi håller ett bönemöte innan samtliga pass läggs på bålet. Satyagraha hade nu fått sitt elddop.

AKT III – KING

Newcastle-marschen (1913)
Med sina nya öppet rasistiska lagar styr nu regeringen strömmen av nya indiska immigranter och håller den tidigare arbetarklassen i ett järngrepp. Regeringen lovar återigen att dra tillbaka lagarna, men bryter även denna gång sitt löfte. Gandhi samlar gruvarbetarna vid gruvorna i Newcastle. De ska marschera de fyra milen till Transvaals gräns. Om de arresteras vid passkontrollen där, skulle denna femtusenhövdade armé översvämma fängelserna, med stora omkostnader och problem för regeringen som följd. Får de tillstånd att passera, kan de ta sig till Tolstoj-farmen där de kan förlänga strejken och kanske lyckas dra in samtliga 60 000 arbetare som berörs av lagarna i kampen. Hur utgången än blir, uppstår ett stort tryck på regeringen att dra tillbaka lagarna – allt inom de regler som föreskrivs av satyagraha. 

 

 

Medverkande

 

Gandhi –  LEIF ARUHN-SOLÉN

Leif Aruhn-Solén
Leif Aruhn-Solén

Födelseort: Stockholm

Bostadsort: Malmö

Utbildning: Klassisk Sång – Musikerprogrammet – Kungliga Musikhögskolan – Stockholm

Fem roller/projekt i urval: Rinaldo – Armida – Haydn – Pinchgut Opera, Sydney – 2016 Decio – Ottone in villa – Vivaldi – Copenhagen Opera Festival – 2014 Dido – Dido & Aeneas – Purcell – Utomjordiska/Göteborg Baroque – 2014 Don Ramiro – Askungen – Rossini – Kungliga Operan – 2009 Atis – Les Paladins – Rameau – Théâtre du Châtelet – 2006

Drömroll/projekt:

Efter mer än 20 år i branschen är det viktigaste för mig att musiken berör, de konstnärliga idéerna är spännande och att man arbetar med trevliga kollegor. Satyagraha på Folkoperan uppfyller allt detta och är därför ett drömjobb.

Philip Glass musik för mig: Har älskat minimalismen sedan studietiden på Kungliga Musikhögskolan. Det är något i det repetitiva med gradvisa förändringar som talar till mig.

Då testar jag mina gränser: Varje gång jag står inför en publik. Det svåra måste verka enkelt, det inövade måste kännas spontant.

Så får vi fred på jorden: Även om det för närvarande går mörka, obehagliga strömningar genom världen, lever vi i en fredligare, mindre våldsam värld än någonsin förr. Vi måste fortsätta att stödja kvinnors rätt till utbildning i hela världen. Jag tror att nyckeln till fred ligger i att den kvinnliga halvan av jordens befolkning får mer att säga till om.

Detta hantverk är jag bäst på: När jag spelar min IMBA Rogue i World of Warcraft är jag väldigt bra på Engineering.

Mitt förhållande till publiken: Utan publiken fanns ingen anledning att stå på scen. Jag är oerhört tacksam att folk vill betala för att se och höra mig uppträda. Därför ger jag alltid mitt yttersta och hoppas förmedla en upplevelse för var och en att bära med sig – även efter föreställningens slut.

Det bästa med mitt yrke: Att få låta musikens kraft strömma genom kroppen och ge den vidare till publiken.

Här hämtar jag inspiration: Från livets alla aspekter. Det kan vara så skilda saker som möten med andra människor, en film eller TV-serie, en teater- eller operaföreställning, eller ett spännande taktiksnack inför en svår boss i World of Warcraft.

Du kan läsa mer om mig här eller på Facebook

 

Gandhi –  THOMAS VOLLE

Thomas Volle
Thomas Volle

Födelseort: Nürtingen, Tyskland

Bostadsort: Calw, Tyskland

Utbildning: Hochschule für Musik Hanns Eisler, Berlin, Tyskland Hochschule für Musik und Theater Felix Mendelssohn Bartholdy, Leipzig, Tyskland

Fem roller/projekt i urval: Don Ottavio, ”Don Giovanni”, W.A. Mozart, Landestheater Coburg, Tyskland Nureddin, ”Der Barbier von Bagdad”, P. Cornelius, Landestheater Coburg, Tyskland Guido, ”Enrico di Borgogna”, G. Donizetti, Vadstena Akademien, 2012 ”Passio”, P. Dusapin, Théatre des Champs-Elysées Paris/La Monnaie Bruxelles/Opera de Lille Tamino, ”Trollflöjten”, W.A. Mozart, Festival Schärdinger Sommeroper, Österrike.

Drömroll/projekt:

Lohengrin, ”Lohengrin”, R. Wagner, Alfredo, ”La Traviata” G.Verdi, ”La Bohème”, G. Puccini, Orfeo, ”L’Orfeo”, C. Monteverdi

Philip Glass musik för mig: Utmanande! Enkelhet och stor intensitet samtidigt. Trance!

Då testar jag mina gränser: På scenen, genom att utveckla en roll. Men också inom idrott.

Så får vi fred på jorden: För stor fråga att svara på kort… Tolerans och acceptans.

Mitt förhållande till publiken: Så öppet som möjligt!

Det bästa med mitt yrke: Att få möjligheten att uttrycka mig själv genom musik och sång är otroligt givande. Jag lär mig så mycket om mig själv.

Här hämtar jag inspiration: Genom att lyssna på, betrakta och observera människor omkring mig.

Du kan  läsa mer om mig här  

 

Miss Schlesen- LISA CARLIOTH

Lisa Carlioth
Lisa Carlioth

Födelseort: Stockholm

Bostadsort: Bromma

Utbildning: Masters of Music Opera course, Royal Academy of Music and Drama; Glasgow

Fem roller/projekt i urval: ”Anne Trulove”, Rucklarens väg, Stravinsky, RSAMD, Mimi, ”La Boheme”, Puccini, Scottish Opera, Micaela, ”Carmen”, Bizet, Sottish Opera, Amelia, ”Maskeradbalen”, Verdi, Folkoperan, Alice, Falstaff, Verdi, Läckö Slott

Drömroll/projekt: Melisande (Pelleas et Melisande)

Philip Glass musik för mig: Mystisk… Magisk… oerhört svår på flera plan.

Då testar jag mina gränser: Hela tiden i livet.

Så får vi fred på jorden: Alla behöver välja kärlek! Först till sig själv… så enkelt… och så svårt…

Detta hantverk är jag bäst på: Sticka och virka.

Mitt förhållande till publiken: I bästa fall ett kärleksmöte!

Det bästa med mitt yrke: Att man får känna sig levande på jobbet.

Här hämtar jag inspiration: I naturen – i meditation – i att lyssna på visa människor.

Du kan läsa mer om mig här

 

Miss Schlesen – SIBYLLE GLOSTED

 

Sibylle Glosted
Sibylle Glosted

Födelseort: Aarhus, Danmark

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Examen i opera med inriktning sång, Operahögskolan i Stockholm

Fem roller/projekt i urval:

Zerbinetta, Ariadne från Naxos, Richard Strauss, scen och årtal): Ophélie, Hamlet, Ambroise Thomas Adele, Läderlappen, Johan Strauss Adina, Kärleksdrycken, Gaetano Donizetti Lulu, Lulu, Alban Berg.

Drömroll/projekt: Zerbinetta

Philip Glass musik för mig: Meditativt, nytt, spännande, utmanande.

Då testar jag mina gränser: När jag ska göra saker på scen som jag inte känner att jag behärskar.

Så får vi fred på jorden: Mera kärlek och accepterande av olikheter.

Detta hantverk är jag bäst på: Att rita/måla.

Mitt förhållande till publiken: Jag älskar publiken. Om inte de fanns, skulle inte jag heller finnas.

Det bästa med mitt yrke: Att den ena dagen aldrig liknar den andra.

Här hämtar jag inspiration: Hos alla mina duktiga kollegor!

Du kan läsa mer om mig här  

 

 

Mrs Naidoo – HANNA FRITZSON

Hanna Fritzon
Hanna Fritzon

Födelseort: Stockholm

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Operahögskolan, Stockholm

Fem roller/projekt i urval: Comala, ”Kär och Galen”, Morandi, Vadstena Slott 2016, Die Frau, ”Erwartung”, Schönberg, Folkoperan 2014  Dottern, ”Hos oss”, Jennerfelt, lägenheter i Stockholm och Berlin 2012- 13 Journalisten, ”Brösten på Tirèsias”, Poulenc, Årsta Teater 2013 Pamina, ”Trollflöjten”, Mozart, Riksteatern 2013

Drömroll/projekt: Vier Letzte Lieder, Strauss

Philip Glass musik för mig: … är som ett maratonlopp under meditation.

Då testar jag mina gränser: På höga höjder.

Så får vi fred på jorden: Genom öppna sinnen och hjärtan.

Detta hantverk är jag bäst på: Mangla lakan (fast jag har ingen mangel)

Mitt förhållande till publiken: Okomplicerat

Det bästa med mitt yrke: Att dyka ner i nya noter och lära känna en ny värld.

Här hämtar jag inspiration: Det hårda arbetet hos en elitidrottare.

Du kan  läsa mer om mig här 

 

Mrs Naidoo – PAULINA PFEIFFER

Pauline Pfeiffer
Pauline Pfeiffer

 Födelseort: Stockholm

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Operahögskolan i Stockholm

Fem roller/projekt i urval:

Adalgisa, Norma, V. Bellini, Theatre du Chatelet, 2010 Amelia, Maskeradbalen, G. Verdi, Folkoperan, 2012

Judit, Riddar Blåskäggs borg, B. Bartòk, Kungliga Operan 2013 Kumudha, A Flowering tree, J. Adams, Theatre du Chatelet, 2014, Mimi, La Bohème, G. Puccini, Kungliga Operan, 2016

Drömroll/projekt: Ge mig en Tatjana i Eugen Onegin NU! Var som helst och när som helst! Jag drömmer om att få djupdyka in i denna underbara opera av Tjajkovskij.

Philip Glass musik för mig: En ny musikalisk värld har öppnats. En värld som gör mig tokig, frustrerad, lugn, i trans och som sätter memoreringscellerna i min hjärna på prov.

Då testar jag mina gränser: På scenen när jag gång på gång utsätter mig för nya sceniska utmaningar och när jag anmäler mig (läs blir anmäld) till alla möjliga lopp, 2017 blir mammas och mitt försök till Halvklassikern.

Så får vi fred på jorden: Genom att tro på att vi alla kan göra en skillnad och att vi inte är så olik den vi möter. Se en medmänniska, sträck ut en hand, ge ett leende till en okänd, tro på medmänsklighet, döm inte någon utifrån dina egna fördomar.

Detta hantverk är jag bäst på: Korsstygnsbroderi.

Mitt förhållande till publiken: Utan den – ingen magisk energi i rummet, när vi alla är del av någonting större.

Det bästa med mitt yrke: Att få utmana mig själv och få marineras i och uppleva all vacker musik.

Här hämtar jag inspiration: I naturen, i böcker, i möten med människor och i träningen.

Du kan läsa mer om mig här

 

 

Kasturbai/Mrs Alexander – ELS MONDELAERS

 

Els Mondelars
Els Mondelars

Födelseort: Diest, Belgium

Bostadsort: Scherpenheuvel-Zichem (BE), men även mycket i Weesp (NL) nära Amsterdam.

Utbildning: Musikteori och skrivande, Musicpedagogics @ Lemmensinstitute in Louvain, Belgium Master Classical Singing @ Royal Conservatory of Ghent, Belgium Soloist in Contemporary Music @ Royal Conservatory of Ghent, Belgium

Fem roller/projekt i urval: Jag medverkar ofta i nyskrivna musik- och teaterprojekt. Det är alltid en utmaning eftersom allt är nytt. Det sista projektet jag var med i kallades ”Dijkdrift” (Silbersee och Calefax) och baserades på musik av Monteverdi. Just nu jobbar jag tillsammans med Dyane Donck, en holländsk ljudkonstnär och kompositör på vårt projekt ”NYX”. Vi utvecklar vår egen sångbok tillsammans som en musikalisk duo. ”NYX” kommer att ha premiär på Rotterdams Operadag och Novembermusic i Nederländerna. Det kommer att regisseras av Annechien Koerselman.

Drömroll/projekt: Jag älskar att arbeta i moderna musikteatrar. Jag drömmer om att få agera och sjunga i lika stor utsträckning. Det skulle vara en fantastisk konstnärlig utmaning för mig.

Philip Glass musik för mig: Jag är verkligen kär i albumet ”Glassworks” av Philip Glass 1982, Glass upprepning av musiken ger mig ett tillstånd av oändlighet i sinnet… Satyagraha skrevs ett par år innan detta album och när jag lyssnade på det första gången… Det påminde mig om hur jag upplevde ”Glassworks”. Så jag är jätteglad över att få vara en del av Satyagraha! Jag älskar modern musik i allmänhet och detta är första gången jag ska medverka i ett verk av Philip Glass. Det är en dröm som slagit in!

Då testar jag mina gränser: Jag älskar att vara utmana mig fysiskt under föreställningarna. Ett exempel från förra året är när jag utförde ”Three vioces” av Morton Feldman där du måste sjunga 60 minuter utan avbrott… I början är det verkligen en kamp med din inre panik. Men efter några repetitioner och konserter kände jag mig starkare och lugnare. Jag växte bortom mina begränsningar och det var en fantastisk känsla. Det kan också vara på ett fysiskt plan. Ett exempel är projektet Dijkdrift som vi utförde utomhus. Vi sprang med påsar fyllda med sand på en våt sandstrand. Vi sjöng samtidigt om att korsfästa en man! Och allt detta under tio dagar, två föreställningar om dagen… Det var riktigt tungt. Men i slutet kände vi oss otroligt starka.

Så får vi fred på jorden: Respektera alltid människorna du möter, även de som inte respekterar dig till en början. När du är ärlig och har tålamod med människor kan du förändra något i deras hjärtan, även om det bara är lite grann.

Detta hantverk är jag bäst på: Tyvärr är jag en katastrof vad gäller hantverk. Jag är besatt av musik…

Mitt förhållande till publiken: Jag ser mig lite som ett musikaliskt medium på scenen.

Det bästa med mitt yrke: Att vara i nuet, i musiken när jag uppträder. När jag slutar tänka och bara agerar instinktivt.

Här hämtar jag inspiration: Skådespelare! Jag älskar att se hur de agerar i filmer och på scener. De har ett naturligt sätt av att vara på scen vilket jag försöker lära mig av.

Du kan läsa mer om mig här  

 

 

Kasturbai/Mrs Alexander – KAROLINA BLIXT

 

Karolina Blixt
Karolina Blixt

Födelseort: Stockholm

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Operahögskolan, Stockholm

Fem roller/projekt i urval: Maddalena/Rigoletto/ Verdi/Göteborgsoperan 2015 Opera für alle! / en egen 1- timmes föreställning/Sverige turné med Riksteatern/ hösten 2015 Xerxes/Händel/Stockholmsoperan/ 2011 Ottone/L’Incoronazione di Poppea/Monteverdi/Aten/ 2011, Orfeo/Gluck /Ulriksdals Slottsteater/ 2008 och 2009

Drömroll/projekt: Octavian i Rosenkavaljeren av Richard Strauss

Philip Glass musik för mig: Ett tillstånd att falla in i.

Då testar jag mina gränser: I arbetet på scenen.

Så får vi fred på jorden: Kanske genom att ständigt öva acceptans och lära att släppa taget om självet?

Detta hantverk är jag bäst på: Docktillverkning

Mitt förhållande till publiken: De är hela förutsättningen för att artisten i mig ska komma till liv!

Det bästa med mitt yrke: Att få tillgång till mina innersta krafter och få ut/använda dem.

Här hämtar jag inspiration: Att jobba på scen eller gå på föreställningar, möta andra artister, uppleva nya verk.

Du kan läsa mer om mig här 

 

Mr Kallenbach/ Arjuna – ANTON ERIKSSON

erikssonantonko

Födelseort: Umeå

Bostadsort: Hägersten i Stockholm

Utbildning: Musikdramatiska utbildningen vid Operahögskolan i Stockholm Kammarmusikerutbildningen vid Mälardalens högskola i Västerås Kantorsutbildningen vid Oskarshamns folkhögskola

Fem roller/projekt i urval: Anckarström i Maskeradbalen av Verdi, Malmö Opera 2016 Schaunard i La Bohème av Puccini, Kungliga Operan 2011-2013 Enrico i Lucia di Lammermoor av Donizetti, Opera på Skäret 2012 Marcello i La Bohème av Puccini, Värmlandsoperan 2008 Greve Ceprano och Monterone i Rigoletto av Verdi, Folkoperan 2006

Drömroll/projekt: Rodrigo Posa i Verdis Don Carlos

Philip Glass musik för mig: Repetitiv, suggestiv och mäktig

Då testar jag mina gränser: Som förälder

Så får vi fred på jorden: Genom att acceptera varandras olikheter.

Detta hantverk är jag bäst på: Sång

Mitt förhållande till publiken: Kärleksfull, ju närmare desto bättre.

Det bästa med mitt yrke: Det är varierande och jag får träffa många människor med olika perspektiv på tillvaron.

Här hämtar jag inspiration: Familjen, vänner och musiken.

Du kan läsa mer om mig här 

 

 

Mr Kallenbach/ Arjuna – LARS JOHANSSON  BRISSMAN

 

Lars Johansson Brissman
Lars Johansson Brissman

Födelseort: Stockholm

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Operahögskolan i Stockholm

Fem roller/projekt i urval: Schaunard i Puccinis La Bohéme, Stockholms Operan 2004. Zeta i Lehárs Den Glada änkan, Folkoperan 2008. Caronte i Haydns Orlando Palladino, Drottningholms slottsteater 2012. Evangelist vid uruppförandet av Sven David Sandströms Matthäuspassion i Philharmonie i Berlin 2014. Solist i Beethovens 9:e symfoni i Sydneys Operahus januari 2016.

Drömroll/projekt: Det som jag jobbar med för stunden.

Philip Glass musik för mig: Utmaning i det enkla.

Då testar jag mina gränser: I luften(är höjdrädd)!

Så får vi fred på jorden: Genom att ge alla rätt till utbildning.

Detta hantverk är jag bäst på: Är en jäkel på att bredspackla!

Mitt förhållande till publiken: Respektfullt

Det bästa med mitt yrke: Att man får respons direkt på det man gör.

Här hämtar jag inspiration: På landet med min familj.

Du kan läsa mer om mig här 

 

Parsi Rustomji/ Krishna – JOHAN SCHINKLER

Johan Schinkler
Johan Schinkler

Johan Schinkler är utbildad vid Operahögskolan i Stockholm. På Folkoperan har han sjungit Leporello i Peter Stormares uppsättning av Don Giovanni, Figaro i Figaros bröllop, Don Alfonso i Cosí fan tutte, Raimondo i Lucia di Lammermoor, Kaspar i Friskytten och Mefistofeles i Faust (regi Mira Bartov). Han har även gestaltat Arthur i Peter Maxwell- Davies The Lighthouse (regi Mira Bartov). Våren 2007 gästade han

Wermland Opera för första gången då han sjöng Gurnemanz i Parsifal, följt av Colline i La Bohème (regi Peter Konwitschny), Sparafucile i Rigoletto samt Fafner och Hagen i Wagners Ringen. På GöteborgsOperan har Schinkler sjungit titelrollen i Bartóks Riddar Blåskäggs borg, Daland i Den flygande holländaren, Masetto i Don Giovanni, Jovellanos i Daniel Börtz opera Goya, Veit Pogner i Mästersångarna i Nürnberg, Mozarts Requiem och Colline i Bohème. Nyligen har Schinkler gästat Latvian National Opera i Riga där han gjort Hagen i Wagners Götterdämmerung.

 

Parsi Rustomji/ Krishna – LARS ARVIDSON

Lars Arvidson
Lars Arvidson

 

Födelseort: Vänersborg

Bostadsort: Ekerö

Utbildning: Musiklärare, sångpedagog samt solistutbildning från Musikhögskolan i Sthlm. Operahögskolan i Sthlm.

Fem roller/projekt i urval: Leporello i Don Giovanni av Mozart på Drottningholmsteatern, Klingsor i Parsifal av Wagner på Malmöoperan, Meraspe i Admeto av Händel på Leipzigoperan, Leone i Tamerlano på Amsterdamoperan

Drömroll/projekt: Wotan/ Vandraren i Ringen Hans Sachs i Mästersångarna

Philip Glass musik för mig: Philipsglasförmigphilipglassmusikförmigphilipglassförnig! (Menar just att det är repetitivt;)

Då testar jag mina gränser: Alltid, både i vardag som arbete. Gränstestning och gränssättning har ständigt följt mig som barn, ung, medelålders, pappa.

Så får vi fred på jorden: Den verkliga freden börjar alltid i mig själv.

Detta hantverk är jag bäst på: Jag har aldrig haft tålamod nog för handarbeten. Själsarbete är min grej.

Mitt förhållande till publiken: Får alltid igång mig. Snudd på beroende.

Det bästa med mitt yrke: Adrenalin i kombination med konst. Ego i möte med beröring.

Här hämtar jag inspiration: Familj, vänner

Du kan läsa mer om mig här eller här 

 

Kör – ARASH AZARBAD

Arash Azarbad
Arash Azarbad

Född och uppvuxen i Uppsala,

Utbildning 2008-2011 Tyresö gymnasium, naturvetenskapliga programmet 2011-2013 Birkagårdens folkhögskola, klassisk sång 2013-2014 Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, klassisk sång

Roller i urval Guglielmo, Così fan tutte Figaro, Barberaren i Sevilla, Papageno, Trollflöjten, Don Giovanni, Don Giovanni Dandini, Askungen

Engagemang 2012 Silvano i Maskeradbalen, Folkoperan 2013 Andre väktare i Trollflöjten, Folkoperan 2015 Guglielmo i Così fan tutte, Confidencen

Stipendier Svenska Frimurare Ordens Musikstipendium 2013

Övrigt Sångpedagog: Ulf Lundmark Masterclass: Håkan Hagegård, Wolfgang Holzmair, Bruno Taddia m.m.

 

Kör – CARL WALIN

Carl Walin
Carl Walin

Carl Walin är tenor i Göteborgsoperans kör

GöteborgsOperans Kör består av 46 sångare och är en av Sveriges tre professionella operakörer. Kören medverkar i opera, konserter, mindre ensembler och ibland även i musikaler. Ibland gör sångarna i kören även solistroller. GöteborgsOperans korister är dessutom kända för att inte bara vara goda sångare utan också goda skådespelare.

Många operor sjungs på originalspråk. Så förutom ingående musikaliska studier är även språklektioner en naturlig del av arbetet.

Alla medlemmar i GöteborgsOperans Kör har flerårig utbildning från Musik- eller Operahögskola.

 

Kör – ELIN SKORUP

Elin Skorup
Elin Skorup

 Elin Skorup, sopran, utbildades 2003-2008 vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm med sångstudier för Margaretha Elmerstad och Prof. Petteri Salomaa. Hon är en mångfacetterad sångerska med en repertoar och engagemang som sträcker sig från tidig barock till det senaste inom konstmusiken. Elin är en återkommande solist i de stora kyrkomusikaliska verken av Bach, Händel, Mozart och Haydn i Stockholm och runt om i landet. Internationellt har hon har bland annat deltagit i en kammarmusikfestival i Kursk med Russian chamber orchestra, samarbetat med Hannoversche Hofkapelle i Tyskland, medverkat på Kuhmo Kammarmusikfestival samt framträtt i Konserthuset i Valencia. I november 2011 släppte Elin sitt debutalbum Morgen på Daphne Records, med svenska romanser och tyska lieder tillsammans med pianisten Fabienne Romer. Skivan fick ett fint gensvar av kritikerna. Elin har gestaltat rollpartier som Pamina i Trollflöjten, Susanna i Figaros Bröllop, Maja Gräddnos i barnoperan Pelle Svanslös äventyr och även framfört Mysteries of the Macabre av Ligeti konsertant. Elin blev engagerad vid 2010 års utdelning av det prestigefyllda Polarpriset i Konserthuset i Stockholm. Där sjöng hon musik av pristagaren Ennio Morricone tillsammans med Kungl. Filharmonikerna och Joijje Wadenius band i direktsändning av TV4. Bland andra musiker och dirigenter Elin samarbetat med återfinns; Fredrik Malmberg, Tobias Ringborg, Daniel Harding, Fredrik Burstedt, Cecilia Rydinger- Alin, Robert Sund, Hans Ek, Olof Boman, Magnus Svensson och Matti Hirvonen m.fl. Elin har framträtt med flera framstående orkestrar och ensembler såsom Kungl. Filharmonikerna, Musica Vitae, Drottningholms Barockorkester, Re:Baroque, Sthlms Läns Blåsarsymfoniker, KammarensembleN och Kungl.Hovkapellet. Den stora förkärleken både till kammarmusicerande och körsång gör Elin till en ofta anlitad sopran i romans och lied-sammanhang samt i professionella vokalensembler och körer såsom Vokalharmonin och Eric Ericsons kammarkör. Elin har gjort flera framträdanden i olika radio och TV- program samt mottagit stipendier från Kungl. Musikaliska akademien, Anders Sandrews Stiftelse, Helge Ax-son Johnsons stiftelse, Hugo Alfvéns stiftelse och Lions Club. Intresset i att uttolka och utforska nyskriven musik har lett till nära samarbeten med tonsättare såsom Maurice Karkoff, Paula af Malmborg Ward, Ingvar Lidholm, Kent Olofsson och den unge romanstonsättaren David Unger (som tillägnat Elin flera sånger.)

 

Kör – JOHN KINELL

John Kinell
John Kinell

John Kinell, lyrisk baryton, sågs senast i lajvoperan Anfasia som spelades på övergivna platser i Halland sedan hösten 2011, innan dess som Mr. Darcy i Vadstena-Akademiens uppsättning av Stolthet och Fördom. Tidigare har han framträtt på flera operascener, bl.a. i Värmlandsoperans uppsättning av Rigoletto vintern 2010, och man har kunnat se honom i SVT:s produktion Hotell Opera.

Han etablerade sig tidigt som romanssångare med sin varma klang och musikaliska intelligens. Bland annat gjorde han en sverigeturné i Rikskonserters regi i början av 2006 och han har framträtt på t.ex. Båstad Kammarmusikfestival och Musik vid Siljan samt hos kammarmusikföreningar runt om i Sverige. Han har framträtt med orkestrar som t.ex. Sveriges Radios symfoniorkester, Göteborgs symfoniker och Dalasinfoniettan och dirigenter som Nicholas McGegan, Tobias Ringborg, David Björkman, B Tommy Andersson och Olof Boman. Dessutom är han ofta anlitad som solist i oratorier. Tillsammans med pianisten Jonas Olsson vann han år 2003 andrapris i Pentti Koskimies Lied Competition och deras samarbete har fortsatt sedan dess. 2004 vann han andrapris i Ljunggrenska tävlingen och samma år blev han Christina Nilsson-stipendiat och Ordet och Tonens Lanseringsstipendiat.

Läs mer om John Kinell här

 

Kör – MARGARETHA WESTERLIND

Margareta Westerlind
Margareta Westerlind

Jag gjorde min solistdebut som operasångerska vid Stadttheater Giessen i Tyskland och därefter har jag gästat många tyska, italienska och svenska scener. I Tyskland turnerade jag med huvudrollen ”Dido” i barockoperan Dido och Aeneas och gästade scener bla; som Münchener Residenz, Darmstädter Residenzfestspiele och Comoedienhaus Wilhelmsbad, rollen som ”Frau Reich” i Fruarna från Windsor vid Stadttheater Schleswig, ”Mercedes” i Carmen vid Meraner Sommerfestspiele och Pergine Operafestival (Italien) samt flera roller i vid Stadttheater Giessen.

Sedan 2008 har jag fortsatt att sjunga som solist huvudsakligen i Sverige.

Jag har bl.a. gjort ett flertal roller på Folkoperans scen: Suzuki i Madama Butterfly, den karaktärsfulla rollen ”Sekreteraren” i Konsuln, operaprojeketet ”Operahjälpen” med konstnären och regissören Joshua Sofaer och den komiska rollen ”Ciesca” i operan Gianni Schicchi. Under 2015-2016 kommer jag att sjunga i Ensemblen i La Traviata samt Satyagraha av Philip Glass. Det blir ett samarbete med Circus Cirkör. Folkoperans vänner tilldelade mig deras arbetsstipendium under våren 2015. Sedan 2012 leder jag och sopranen Pernilla Ingvarsdotter ”Ensemble Hans och Greta”. Det är en barnopera ensemble som gästar svenska scener och vi har gästspelat bl.a. på; Wermland Opera, Uppsala Konserthus, Boulevardteatern, Stora Teatern i Göteborg och Hallwylska Palatset i Stockholm. Andra konserter som jag har medverkat i är ”Wienerafton” i både Torrevieja, Spanien samt Göteborgs Operans Skövdescen. Jag har även tidigare producerat och sjungit i föreställningen ”Passion het som chili”, vilken har gästat bl.a.; Göteborgs Stadsteater och Regionteatern i Uddevalla.Mina sångstudier påbörjades i Florens för Maestra Maria Germani vid 19 års ålder och studerade därefter vid Teater och Operahögskolan i Göteborg. Här fick jag möjligheten att både studera sång och scenisk framställning i Stanislavskij´s anda. Efter dessa studier fick jag ett flertal stipendium, vilket möjliggjorde att jag kunde fortsätta med vidare sång- och rollinterpretation för pianisten Akemi Masuko vid Die Komische Oper i Berlin, rollinstudering för dirigent Thomas Uhlman vid Hochshule für Musik und Theater i München och sångprofessor Rudolf Knoll vid Mozarteum i Salzburg. Jag har sjungit med eminenta dirigenter som ; Anthony Hose, Gernot Oertel, Alexander Schwink, Richard Sigmund, Derek Barnes,Marit Strindlund, Jonas Dominique, Joakim Unander, Per-Otto Johansson, Bo Wannefors, Giuseppe Lanzetta, Juhani Raiskinen, Guy Montavon m.fl.

Läs mer om Margaretha Westerlind här

 

Kör – MARIA SANNER

Maria Sanner
Maria Sanner

Maria var redan väletablerad som konsertsångerska när hon för ett fåtal år sen bestämde sig för att även inkludera operascenen i sitt arbetsfält. Hon kompletterade då sin utbildning med en master i opera och fick redan innan hon avslutat utbildningen möjlighet att göra sin Stockholms-debut. Hon gjorde då titelrollen i Händels Julius Caesar på Folkoperan 2012. Direkt därefter följde ännu en titelroll i Il Giasone av Cavalli på Drottningholms Slottsteater. Under hösten 2012 var Maria med och uruppförde Carl Unander-Scharins opera The Elephant Man på Norrlandsoperan. Under våren 2013 fortsatte hon samarbetet med samme kompositör, i föreställningen ”Sing the body electric” som visades i R1 i Stockholm, samt i Sydafrika i samarbete med Cape Town Opera.

I denna föreställning användes interaktiva, elektroniska instrument som sångarna själva styrde genom sina koreograferade kroppsrörelser. (Se ett videoexempel från en tidigare, liknande, föreställning – Extended Opera – längre ner på sidan.) Med en gedigen erfarenhet som konsertsångerska och en omfattande repertoar som sträcker sig från barock till nutida musik har Maria framträtt på flertalet av Sveriges stora konsertscener och även internationellt. Hon har sjungit med dirigenter som Eric Ericson, Alan Gilbert, Roy Goodman, Josep Pons, Martin Gester, Alexis Kossenko, Olof Boman, Manfred Honeck och Paul Goodwin och med barockensembler som Arte dei Suonatori (Polen), Rebaroque, Drottningholms barockensemble, m.fl., samt med slagverksensemblen Kroumata. Inom operarepertoaren har Maria dessutom framträtt i rollen som Clizia i Ristoris opera Calandro vid Musikfestspiele Potsdam Sanssouci, som tredje dam i Mozarts Trollflöjten i Dalhalla, samt vid två tillfällen vid Vadstena-Akademien; i Carl Unander-Scharins Byrgitta 2003 samt i Staffan Lundén-Weldens Planeten Opus Opera 2004. Sin utbildning har Maria från Kungl. Musikhögskolan i Stockholm (grundutbildning -01 och solistdiplom -04) och Operahögskolan i Stockholm (master -12). Hennes sånglärare har varit bl.a Birgitta Sundqvist, Kerstin Wahlström-Ohlsson, Enid Hartle och nu hovsångerskan Anna Larsson. Bland de stipendier som Maria tilldelats för att möjliggöra hennes studier finns bl.a arbetsstipendium från Konstnärsnämnden för studier av barockmusik och från Frimurarnas Johannesloger Nordiska Första resp. St Erik för operastudier, flera stipendier från Kungl. Musikaliska Akademien, ett från Helge Ax:son Johnssons stiftelse samt Kungl. Musikhögskolans stora stipendium.

Läs mer om Maria Sanner här

Kör – MICHAEL AXELSSON

Michael Axelsson
Michael Axelsson

Michael Axelsson kommer från Värmdö i Stockholms skärgård och är utbildad vid Operahögskolan och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och på Musikvetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet. I sommar framträder Michael som Greve Almaviva i Smålandsoperans uppsättning av Barberaren i Sevilla på Huseby Bruk. Hösten 2015 gjorde han Narcissus i Piteå Kammaroperas uruppförande av operan Boris Christ och sommaren 2014 medverkade han som Tamino i Trollflöjten på Smålandsoperan. Året dessförinnan gjorde han samma roll i Halmstads kulturskolas uppsättning och medverkade även som Basilio och Don Curzio i Figaros Bröllop på Confidencen. Under åren 2010-2012 ingick Michael i den fasta ensemblen vid operahuset Landesbühnen Sachsen i Dresden. Där sjöng han bland annat Tamino i Trollflöjten, Fenton i Nicolais Muntra fruarna från Windsor, Kolomán Zsupán i Grevinnan Mariza och Armand Brissard i Greven av Luxemburg. Tidigare har Michael bl.a. sjungit Tamino vid Opera på Skäret och Norrlandsoperan, Ecclitico i Haydns Il Mondo della Luna på Drottningholms Slottsteater (i samarbete med Operahögskolan) präst och ceremonimästare i Trollflöjten vid Norrlands-operan och Dalhalla, och Doktor Cajus i Verdis Falstaff vid Kammeroper Schloß Rheinsberg i Tyskland. Redan som gossopran fick han möjlighet att framträda på Kungliga Operan i Stockholm exempelvis som Miles i Brittens En sällsam historia, Erster Knabe i Trollflöjten, och som Erster Edelknabe i Lohengrin. Michael framträder ofta i oratorier, såsom Händels Messias, Mozarts Requiem, Mendelssohns Lobgesang och Brittens S:t Nicolas. Bachs musik intresserar honom särskilt och han har ofta medverkat i dennes passioner, kantater och mässor. Han har arbetat med orkestrar som Kungliga Hovkapellet, Kungliga Filharmonikerna, Stockholms Bachsällskap, Drottningholms barockensemble och Stockholms Symfoniorkester. Som medlem i Nya Prinskvartetten, en manskvartett som är knuten till Kungahuset, framträder Michael vid högtidliga tillfällen på Slottet och i Slottskyrkan. Han har också ofta framfört ny musik och var med och uruppförde Sven-David Sandströms Ordet (2005) med Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen i Stockholm och med Danska Radions kör och orkester i Köpenhamn. På kammarmusikens område har Michael arbetat mycket med Benjamin Brittens musik och bland annat framfört Serenade för tenorsolist, valthorn och stråkorkester och Canticle II för tenor, alt och piano. Många tyska Lieder står också på repertoaren, såsom Schuberts Die Schöne Müllerin, Schumanns Dichterliebe och Beethovens Adelaide. Vad som också ligger Michael varmt om hjärtat är den svenska romanstraditionen och våren 2010 släpptes hans första egna skiva, Hjärtats sommar, med tonvikt på svenska sånger. Han har också samarbetat med tonsättaren och pianisten Daniel Stagno, med två sångcykler till texter av Gustaf Fröding. Michael har studerat för bland andra Piotr Bednarski, Mattias Danielsson, prof. Erik Saedén och Kerstin Wahlström-Olsson samt deltagit i Master Classes med lärare som Peter Berne, Olle Persson, Dan Marek och prof. Oren Brown. Han har erhållit stipendier från bl.a. Lasse Lönndahl, Anders Sandrews Stiftelse, Kungliga Musikaliska Akademien och Frimurarorden.

 

Kör – SOFIA NIKLASSON

Sofia Niklasson
Sofia Niklasson

Sofia Niklasson är verksam som solist, framför allt inom barock- och den nutida musikgenren. Hon har framträtt med orkestrar som Rebaroque, Musica Vitae, Sveriges Radios Symfoniorkester och Drottningholms barockensemble. Återkommande på repertoaren är Bachs Juloratorium och passioner, Mozarts och Faurés Requiem, Händels Messias m.fl. verk, men Sofia har också medverkat vid ett flertal uruppföranden. Senast i februari 2014 då Sven-David Sandströms Matteuspassion uruppfördes i Berlinerfilharmonin med Sofia som del av evangelistkvartetten. Med Kroumata har hon ett antal gånger framfört Steve Reichs Drumming, bl a i Reykjavik, Paris och Rom. Under våren 2012 var Sofia gästartist på Olas Salos konserter med Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen och Gävle Symfoniorkester i Gävle Konserthus. I februari 2015

uruppfördes verket ”Nu” skrivet för Sofia, Uppsala Kammarsolister och Uppsala Akademiska Kammarkör av Alexander Öberg. Sofia kommer även att vara sopransolist vid inspelningen av Fredrik Sixtens Johannespassion i februari 2016.

 

Cirkusartist – AINO IHANAINEN

 

Aino Ihahainen
Aino Ihahainen

Födelseort: Lappeenranta, en liten stad i Finland nära ryska gränsen

Bostadsort: Stockholm

Fem roller/projekt i urval: På sistone har jag börjat kombinera hantverk och cirkus. Föst gjorde jag ”Solo knit”” och sen Cirkus Cirkörs ”Knitted piece” och sedan ”Knitting Peace”. Jag har också fått äran att prova kostymdesign för den vackra showen ”Red fever tree” av norska Cirkus Xanti.

Drömroll/projekt: Det är alltid härligt att göra något nytt och annorlunda. Jag älskar att bygga saker så nästa gång skulle jag vilja utmana mig själv genom scendesign och installationer.

Philip Glass musik för mig: Jag har mest hört hans musik i filmer som ”Koyaanisqatsi”, men operamusik är en ny värld för mig. Jag gillar verkligen musiken, den tar en till nya platser, ibland kommer jag nästan in i en trance!

Så får vi fred på jorden: Det är en bra fråga i dessa tider. Jag tror att vi alla kan göra en skillnad genom att förändra små saker i våra liv och öppna våra hjärtan mer.

Detta hantverk är jag bäst på: Sticka och virka

Mitt förhållande till publiken: Jag är väldigt bekväm när jag har alla ögon på mig. Jag försöker förmedla berättelsen till publiken via materialen jag jobbar med.

Det bästa med mitt yrke: Att jag kan göra det jag gör och att få möta publiken via berättelser, bilder och känslor.

Här hämtar jag inspiration: Naturen, böcker, filmer, bilder och genom att observera människor.

Du kan läsa mer om mig här 

 

Cirkusartist OSCAR KARLSSON

Oskar Karlsson
Oskar Karlsson

 

Födelseort: Umeå

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Dans och Cirkushögskolan, Stockholm

Fem roller/projekt i urval: CIRCUMSTÁNCIES av Ricardo Gallardo 2010, Spanien. CYCLOPE av Philipp Boë, Baserat på Jean Tinguelys verk. 2012. Biel, SchweizSCALADA av Cirque Du Soleil, 2013, Andorra CIRQUE DE DEMAIN, Guld medalj, 2011, ParisMONTE CARLO CIRCUS FESTIVAL,2015, Monaco

Drömroll/projekt: Livin the dream!

Philip Glass musik för mig: Nytt

Då testar jag mina gränser: När jag ger mig ut på, för mig, outforskad mark.

Så får vi fred på jorden: Då vi börjar acceptera varandras egenheter och slutar kategorisera människor.

Detta hantverk är jag bäst på: Snickeri

Mitt förhållande till publiken: Att förmedla en wow-känsla

Det bästa med mitt yrke: Att jag kan kombinera mina två yrken cirkusartist och tränare.

Här hämtar jag inspiration: I möten med människor.

Du kan läsa mer om mig här eller här  

 

Cirkusartist  –  ALEXANDER WEIBEL WEIBEL

Alexander Weibel Weibel
Alexander Weibel Weibel

Födelseland: Spanien

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Carampa Cirkus skolan (Madrid) 2005-2006 Moskva Cirkus Skolan (Ryssland) 2006-2007

”BA” på Dans och cirkushögskolan (Stockholm) 2007-2010

”MA” ”Nya Performativa Praktiker i cirkus” på Dans och cirkushögskolan 2013-2015

Fem roller/projekt i urval: Jag har varit med i ”Cirque de Demain”, Sol y Circo” ”Newcomers show” och jobbat med företag som ”7 doigts de la main” och ”Cirkus Cirkör” (med shower som ”Knitted Piece”, ”Knitting

Peace”, ”Borders” och nu ”Satyagraha”). Jag har också min egen show som heter ”Breaking Point” som jag börjar turnera med nu.

Drömroll/projekt: Jag vill göra allt och jobba överallt! Jag vill vara på scen, regissera, skriva musik till shower, jobba med social cirkus, undervisa, etc. Så jag har inte bara en drömroll eller ett drömprojekt, utan drömmen är att kunna göra massa olika projekt.

Philip Glass musik för mig: Jag tycker att Philip Glass musik är väldigt spännande för att den är så enkel, fast så komplicerad samtidigt. Det är någonting som jag älskar att höra när jag går på teater eller konsert. Jag är inte så intresserad av shower som har en massa komplicerade grejer som mest handlar om att man har en stor budget och vill visa det. Jag tycker om grejer som är genomtänkta och bygger på det enkla, för det blir komplicerat. Precis som Philips Glass musik.

Då testar jag mina gränser: I det här projektet testar jag mina gränser genom att jobba med opera för första gången och att anpassa mig till en helt ny rytm. Allt tar sådan tid! Jag

har också som utmaning att gå på en hög spänd lina som är inte är någonting jag brukar göra. Så det blir spännande!

Så får vi fred på jorden: Att inte enbart utgå från sig själv utan att försöka se ”the bigger picture”.

Detta hantverk är jag bäst på: Balans och multitasking.

Mitt förhållande till publiken: För mig så är publiken extremt viktig, särskilt att få kontakt med dem. Det blir en ny utmaning i det här sammanhanget, för det kommer att vara en spännande mix mellan opera och cirkus-publik. Två olika världar möts!

Det bästa med mitt yrke: Att känna att jag lever. Att resa, träffa nya människor, ha nya utmaningar och kunna jobba med det som jag älskar.

Här hämtar jag inspiration: Föreställningar, internet, böcker… Livet.

Du kan läsa mer om mig här  eller här  

 

Cirkusartist – MAGNUS BJÖRU

Magnus Björu
Magnus Björu

Födelseort: Jøa, Norge

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Fjordane folkehøgskule sirkus i Norge, Cirkuspiloterna i Stockholm och Artistlinjen av Clowner utan gränser i Stockholm.

Fem roller/projekt i urval: Jobbade duo i det egna nycirkus kompaniet Magmanus senaste åren. Vi gjorde två föreställningar: Magmanus show 2009-2016 och Attached 2013-2016. Vi spelade på många intressanta ställen under dessa år, Kina, Japan, USA, Canada, Zimbabwe och totalt blev det 26 länder runt om i värden!

Drömroll/projekt: Att fortsätta utveckla cirkusmusikalen Havet i vårt eget kompani Fjård, som jag driver tillsammans med Amanda Roynesdotter.

Philip Glass musik för mig: Suggestiv och kräver fokus från lyssnaren.

Då testar jag mina gränser: Som cirkusartist.

Så får vi fred på jorden: Genom att aldrig glömma helhetsbilden, tänka själv och att alla måste reagera på orättvisor.

Detta hantverk är jag bäst på: Att bygga språngbrädor!

Mitt förhållande till publiken: Jag vill se deras reaktioner och ge de en upplevelse som inte kan fås på skärm.

Det bästa med mitt yrke: Träningen, mötet med publiken och att förverkliga idéer.

Här hämtar jag inspiration: Naturen.

Du kan läs mer om mig här 

 

Cirkusartist – SARAH LETT

Sara Lett
Sara Lett

Födelseort: Montréal, Canada

Bostadsort: None

Utbildning: Quebec City circus school, 2005to 2008

Då testar jag mina gränser: När jag utövar cirkuskonster

Så får vi fred på jorden: Genom att hjälpa människor var man än går.

Detta hantverk är jag bäst på: Jag gör ganska bra sockor!

Mitt förhållande till publiken: Det är annorlunda varje gång. Jag gillar att variera olika typer av publik i olika länder för att känna av likheterna och skillnaderna.

Det bästa med mitt yrke: Alla människor jag får möta!

Här hämtar jag inspiration: Åka tåg, se föreställningar och att vara kreativ med andra människor.

Du kan läsa mer om mig här 

 

Orkester  –  Folkoperans orkester

VIOLIN I

Jonas Lindgård, konsertmästare Anna Ivanova Sundin, alternerande konsertmästare

Paul Slawik

VIOLIN II

Anders Åkered Frieda Mossop Filip Gloria VIOLA

Joel Sundin

Sophie Bretschneider

CELLO

Mattias Rodrick Christina Wirdegren Alin

KONTRABAS

Bård Ericson Per Björkling

FLÖJT

Henrik Lundberg

FLÖJT/PICCOLA

Hanna Gustafsson

OBOE

Charlotta Nässén

OBOE/ENGELSKT HORN

Maria Nyquist

KLARINETT

Jan-Erik Alm

KLARINETT/ESSKLARINETT

Elin Willert

BASKLARINETT

Filip Alffram

FAGOTT

Martin Krafft

ORGEL

Magnus Sköld

Produktion

Musik – PHILIP GLASS – se nedan!

Sångtext (anpassad från ”Bhagavad Gita”) CONSTANCE DE JONG

Constance de Jong
Constance de Jong

 Constance DeJong (born 1950) is an American artist writer and playwright. She is probably best known as the writer on the libretto of Philip Glass’s opera Satyagraha. She is also well known for her numerous collaborations with Tony Oursler on projects such as Fantastic Prayers. DeJong has exhibited internationally with projects produced by organizations such as the Dia Foundation for the Arts and Minetta Brook. She is currently a professor of art and time based media at Hunter College. Most recently, in April, 2008, Satyagraha was put into a new production at the Metropolitan Opera in New York. In 2006 she wrote the text for SuperVision, a collaboration with The Builder’s Association which premiered at the Walker Art Center in Minneapolis and at the Brooklyn Academy of Music (BAM) in New York.

DeJong’s writing is closely tied to performative practice. Her first book, Modern Love, was published in 1977 by Standard Editions. In 1978, this text was adapted into a 60- minute radio program accompanied by the ”Modern Love Waltz” a piano composition by Philip Glass. A subsequent work published in 1978, The Lucy Amarillo Stories, was a collection of poetry also read aloud by the artist in a 1977 performance at The Kitchen. Mr. Glass wrote a duet for flute and harmonica, titled ‘Lucy’s Music’, for the Kitchen performances. The music was performed by Richard Landry and Ken Deifik.

Libretto – CONSTANCE DE JONG – Se ovan !

PHILIP GLASS – Se nedan !

Orkesterarrangemang ANDERS HÖGSTEDT

Anders Högstedt är tubaist från grunden, utbildad på Musikhögskolan här i Stockholm och även i Paris. Han har även varit tubaist på Kungliga Operan.

Han har arbetat en hel del som orkestermusiker, men har hela tiden skrivit musik och arbetat mycket med arrangemang. Det blev allt större efterfrågan och han blev mer och mer anlitad som arrangör i olika sammanhang. På senare år har han arbetat mycket med opera, för Folkoperan till exempel, och även med filmmusik.

Anders är även Blåsarsymfonikernas egen arrangör.

Regi – TILDE BJÖRFORS

Tilde Björfors - bild: Emilia Bergmark-Jiminez
Tilde Björfors – bild: Emilia Bergmark-Jiminez

Tilde Björfors är en gränsöverskridande forskare, cirkusdirektör och konstnär. Hon forskar i att överskrida gränser i gränsöverskridande verksamheter och forskningsprojekt. År 2005 fick Tilde en professur i nycirkus vid Danshögskolan i Stockholm. Den 30 mars 2012 slutredovisades hennes forskningsprojekt Nycirkus som gränsöverskridare i konst och samhälle med stöd från Vetenskapsrådet. Denna hemsida är en del av den slutredovisningen.

Tilde har regisserat ett flertal kritikerrosade nycirkusföreställningar som har turnerat både i Sverige och internationellt. Hon har, genom Cirkus Cirkör, utvecklat ett nationellt cirkuscentrum i Botkyrka söder om Stockholm. Idag är Cirkus Cirkör ett av världens ledande nycirkuskompanier.

Cirkus Cirkör  Youtube

 

OPERAPODDEN OM SATYAGRAHA MED TILDE BJÖRFORS OCH MAGNUS LINDMAN – Operapodden bjuder på ett

samtal om Satyagraha med regissören Tilde Björfors och dramaturgen Magnus Lindman. Hör dem berätta om verket, hur Gandhis liv vävs in, om tonsättaren Philip Glass och varför sammansmältningen mellan cirkus och opera är så fruktsam. Du får också veta på vilket sätt Tilde och Magnus tycker att Satyagraha är relevant för oss, människor av idag. Soundcloud

Musikalisk  ledning/dirigent 

Matthew Wood
Matthew Wood

MATTHEW WOOD

 

Födelseland: Australien

Bostadsland: Storbritannien/Australien

Utbildning: University of New South Wales / Sydney Conservatorium of Music / Royal Northern College of Music Manchester UK

Fem roller/projekt i urval: Philharmonia, London Philharmonic Orchestra, Bournemouth Symphony Orchestra, BBC Philharmonic, Royal Ballet Covent Garden

Drömroll/projekt: Mitt drömjobb är alltid det jag gör för tillfället, därför är mitt drömjobb att dirigera Satyagraha på Folkoperan. Mitt

förhållande till publiken: Jag har oftast ryggen vänd mot publiken, men det betyder inte att jag inte vill dela upplevelsen med dem. Min önskan är att kommunicera min passion till musiken till publiken. Jag känner mig extremt priviligierad att få vara musiker.

Det bästa med mitt yrke: Att möta underbara människor från världens alla hörn. Här hämtar jag inspiration: Musik och människor.

Du kan läsa mer om mig här

 

 

Dirigent – ALICE FARNHAM

Alice Farnham
Alice Farnham

 

Födelseort: Stratford-upon-Avon, England

Bostadsort: London

Utbildning: St. Petersburg State Conservatoire – Postgraduate Conducting – studerade med Ilya Musin

Fem roller/projekt i urval: Royal Opera House Covent Garden – Guest Conductor – 2015 – David Bruce ‘The Firework Maker’s Daughter’

Welsh National Youth Opera – Music Director 2013 Benjamin Britten ‘Paul Bunyan’   2016 Peter Maxwell-Davies – ‘Kommilitonen!’

Mariinsky Theatre St. Petersburg – Guest Conductor – 2013 and 2015 Benjamin Britten ‘The Rape of Lucretia’ Dalasinfoniettan New Year’s Concert – 2017 Royal Danish Ballet – Guest Conductor 2010 ‘Giselle’ Konstnärlig Ledare – Borås SynfoniOrkester – 2003-6

Drömroll/projekt: Conducting Tchaikovsky – Pique Dame OR Britten – Peter Grimes

Philip Glass musik för mig: Utomjordisk!

Då testar jag mina gränser: Varje gång jag dirigerar en opera för första gången.

Så får vi fred på jorden: När vi förstår att vi alla delar samma planet.

Detta hantverk är jag bäst på: Jag lärde mig aldrig att sticka, kanske borde jag börja.

Mitt förhållande till publiken: Så viktigt, ibland det viktigaste av allt. Vi kan inte behaga alla, men vore det inte för publiken skulle jag inte ha ett jobb så vi bör prata mer med dem.

Det bästa med mitt yrke: Den underbara variationen och att veta att om jag fortsätter det här jobbet hela livet kommer jag aldrig bli uttråkad.

Här hämtar jag inspiration: Genom att samarbeta med talangfulla kollegor.

Du kan läsa mer om mig här  eller här   Twitter: batonalice

 

Dirigent – MARIT STRINDLUND

Marit Strindlund
Marit Strindlund

Födelseort: Frösön

Bostadsort: Göteborg och Stockholm

Utbildning: Dirigentutbildningen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, och diplomutbildning i operadirigering (Postgraduate diploma och Master examen) vid Royal Nothern College of Music, Manchester.

Drömroll/projekt: Alltid det som jag för tillfället jobbar med. Men på sikt: Wagners ring.

Philip Glass musik för mig: Fördjupning i ögonblicket och introspektion

Då testar jag mina gränser: När jag memorerar Philip Glass’ musik…

Så får vi fred på jorden: Genom att vi alla försöker vara lite snällare, både i den lilla och i den stora världen.

Detta hantverk är jag bäst på: Att dirigera

Mitt förhållande till publiken: Passionerat

Det bästa med mitt yrke: Att få arbeta med och uppleva musik och dramatik, tillsammans med andra.

Här hämtar jag inspiration: Genom att möta andra människor, och att se och höra musik/konst/teater

Du kan läsa mer om mig här 

 

 

Scenografi/kostym

Dan Potra
Dan Potra

DAN POTRA

 Dan is a designer across the full spectrum of the arts, designing sets, costumes, concepts and animation for opera, theatre, large scale events, dance and film. Dan has received five Helpmann Award nominations for his design work in opera and theatre in Australia of which he has won three, including Best Scenic Design in 2008 for Dead Man Walking at the State Theatre in Sydney.

International opera and theatre productions include The Portrait for Opera North and Opera de Lorraine, Idomeneo directed by Graeme Vicks at Coruna Festival in Spain, Cyrano de Bergerac for the National Theatre of Greece, Sweeney Todd at Southbank London, The Barber of Saville for Houston Grand

Opera, A Streetcar Named Desire and Norma for St Gallen Opera in Switzerland, La Bohème

at Staatsoper in Berlin and Idomeneo with Pinchgut Opera. Dan has designed many large scale sporting and cultural events, include designing the now famous Deep Sea Dreaming and Tin Symphony segments in the Sydney 2000 Olympic Games Opening Ceremony for which he won the 2001 Helpmann Award for Best Costume Design. He also designed the opening and closing ceremonies for both the 2006 Melbourne Commonwealth Games and the 2010 Delhi Commonwealth Games, production design for the opening of the 2010 FIFA World Cup, and the 2008 opening and closing ceremonies of the Liverpool European Capital of Culture directed by Nigel Jamieson. Dan designed the costumes and projections for the Global Creatures /

DreamWorks US stage adaptation of How To Train Your Dragon, designed a new opera by Phillip Glass:

The Perfect American for English National Opera/Teatro Real de Madrid and has designed the Theatre Republic precinct as part of the 2014 Brisbane Festival.

 

Videoscenografi – VISUAL RELIEF

Visual Relief’s main focus is to create artistic experiences with projected light. As far as projection mapping goes, whether it is for stage design, installations or event, their ambition is to stay the best in Sweden. Visual Relief is based in Stockholm and was initiated by the two video artists Per Rydnert and Johannes Ferm Winkler. Per had previously worked as an animator and editor in the television industry and Johannes had worked as a VJ-artist and light designer within the Swedish film industry. In 2015 the duo was reinforced

with video magician Tom Waldton. Since they began in 2012 they have worked with everything from the Eurovision Song Contest and Nobel banquet to Mando Diao and Circus Cirkör.

 

Stickscenografi – AINO IHANAINEN

 

Födelseort: Lappeenranta, en liten stad i Finland nära ryska gränsen

Bostadsort: Stockholm

Fem roller/projekt i urval: På sistone har jag börjat kombinera hantverk och cirkus. Föst gjorde jag ”Solo knit”” och sen Cirkus Cirkörs ”Knitted piece” och sedan ”Knitting Peace”. Jag har också fått äran att prova kostymdesign för den vackra showen ”Red fever tree” av norska Cirkus Xanti.

Drömroll/projekt: Det är alltid härligt att göra något nytt och annorlunda.

Jag älskar att bygga saker så nästa gång skulle jag vilja utmana mig själv genom scendesign och installationer.

Philip Glass musik för mig: Jag har mest hört hans musik i filmer som ”Koyaanisqatsi”, men operamusik är en ny värld för mig. Jag gillar verkligen musiken, den tar en till nya platser, ibland kommer jag nästan in i en trance!

Så får vi fred på jorden: Det är en bra fråga i dessa tider. Jag tror att vi alla kan göra en skillnad genom att förändra små saker i våra liv och öppna våra hjärtan mer.

Detta hantverk är jag bäst på: Sticka och virka

Mitt förhållande till publiken: Jag är väldigt bekväm när jag har alla ögon på mig. Jag försöker förmedla berättelsen till publiken via materialen jag jobbar med.

Det bästa med mitt yrke: Att jag kan göra det jag gör och att få möta publiken via berättelser, bilder och känslor.

Här hämtar jag inspiration: Naturen, böcker, filmer, bilder och genom att observera människor.

Du kan läsa mer om mig här 

 

Biträdande  scenografi/kostym  –  FRIDJON RAFNSSON

Fridjon Rafnsson är utbildad scenograf vid Dramatiska institutet. Han har gjort scenografi och kostym i föreställningar som Cirkus Cirkör och Stockholm Stadsteaters Momo – eller kampen om tiden, Lukas Moodyssons Vad gör jag här på Backa teater, Hela vägen hem på Backa teater, Svennebygränd på Gottsunda dans och teater, Babiandamen på Orionteatern, Under bältet på Teater Giljotin och många fler. Fridjon har dessutom gjord ljusdesign i produktioner som Pojke med resväska på Gottsunda dans och teater, Cirkuspiloternas Brott och I huvudet på Red O’Brian på Teater Brunnsgatan Fyra.

Ljusdesign – PATRIK  BOGÅRDH

Patrik Bogårdh arbeitet für Theater, Tanz und Oper weltweit. Am Stockholm City Theater arbeitete er an fast fünfzig Produktionen mit. 2012 entwickelte er Bühnenbild und Lichtdesign für Ruslan Stepanows Choreografie von »Carmen« am Vanemunie Theater in Estland. Er war für mehrere Arbeiten von Pontus Lidberg tätig, unter anderem »Nordic Light« und »The Little Match Girl Passion« an der Königlich Schwedischen Oper (2012), »Warriors« an NorrlandsOperan (2011), »Shakespeare in Motion« am Königlichen Theater in Kopenhagen (2010) und »Afternoon of Petrushka« am Vanemunie Theater in Estland (2010). Außerdem war er verantwortlich für das Licht in Birgitta Egerbladhs Aufführung »Come Take My Hand« am Folkteatern in Schweden und »Byrgitta Opera« von Karl Duner an der Vadstena Akademie (2003).

Koreografi – CECILIA ROOS

Födelseort: Rosersberg

Bostadsort: Stockholm

Utbildning: Danshögskolan, Stockholm

Fem roller/projekt i urval: Professor i dans på Stockholms konstnärliga högskola, dansare med bl.a. koreograferna Per Jonsson, Margaretha Åsberg, Bogdan Szyber och Carina Reich.

Drömroll/projekt: Pianist

Philip Glass musik för mig: Oändlig förskjutning

Då testar jag mina gränser: Skrivande

Så får vi fred på jorden: Det här utrymmet räcker egentligen inte till för att beskriva det. Ska jag välja ett ord så blir det öppenhet.

Detta hantverk är jag bäst på: Stickning

Mitt förhållande till publiken: Delaktighet

Det bästa med mitt yrke: Etiskt och konstnärligt utmanande

Här hämtar jag inspiration: Stillheten

Du kan läsa mer om mig här 

 

 Mask & Peruk – THERÉSIA FRISK

Therésia har varit verksam maskör sedan 1988 inom opera, teater och musikal både i Sverige och utomlands. Hon har gesäll-och mästarbrev som perukmakare. Idag är Therésia anställd på Folkoperan i Stockholm där hon skapat mask och peruk till bl a La Bohéme, Rhenguldet, Lucia di Lammermoor, La Traviata, Rigoletto, Romeo och Julia, Jeppe av Sandström/Fellbom, Zarah av Nilsson/Fellbom samt Don Giovanni som gavs på Confidencen. Hon har även arbetat med Little Shop of Horrors av Menken/Ashman på Östgötateatern, Tre systrar på Göteborgs Stadsteater, Skönheten och odjuret av Ashman/Rice på Göta Lejon samt Ronja Rövardotter i Iggesunds Järnverk.

 

Dramaturgi – MAGNUS  LINDMAN

Lars Magnus Lindman, född 21 mars 1960 i Oscars församling i Stockholm,[1] är en svensk dramaturg och översättare. Sedan andra halvan av 1990-talet är han dramaturg på Radioteatern. Han översätter dramatik från framförallt tyska, men även engelska. Han översätter åt såväl Radioteatern som scenteatrar och opera, framförallt Folkoperan. Han har översatt flera dramer av Elfriede Jelinek och därutöver bland andra Ödön von Horvath, Thomas Bernhard, Peter Handke, Bertolt Brecht, Friedrich Schiller, Franz Xaver Kroetz och Georg Büchner. Magnus Lindman har gjort flera dramatiseringar åt Teater Tribunalen, däribland Allas krig mot alla And Fuck You Too, Mr Hobbes 2010, efter Thomas Hobbes filosofiska verk Leviathan, i regi av Frida Röhl. 2009 skrev han librettot Näsflöjten åt Vadstena-Akademien, regi Stina Ancker och kompositör Fredrik Österling. 2013 gjorde han en dramatisering av Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden åt Kungliga Dramatiska Teatern. Föreställningen som regisserades av Örjan Andersson spelades på Elverket. 2015 är han aktuell med en översättning av Maria Stuart av Friedrich Schiller för Dramaten.

Indolog & sanskritcoach – MATS LINDBERG

 Mats Lindberg arbetar inom institutionens centrala administration med huvudsakligen kurs-, student- och studierelaterade ärenden. Han förestår även Studentexpeditionen och är alumnansvarig. Han kom till institutionen 1986 och har fram till 2013 huvudsakligen varit verksam inom ämnet Indologi och Sydasienstudier där jag tjänstgjort som amanuens och lärare, främst inom ämnet klassisk sanskrit.

Wikipedia om Satyagraha

 

 

Praktisk information

 

Premiär 14 september
Spelas t.o.m 30 oktober 2016
Föreställningens längd: ca 2 tim 10 min inkl. paus.

 

©1980 DUNVAGEN MUSIC PUBLISHERS INC. ANVÄNDS MED TILLSTÅND. EN SAMPRODUKTION MED CIRKUS CIRKÖR

 
Läs mer på Folkoperans hemsida här

Den historiska bakgrunden

Gandhi
Gandhi

Mahatma Gandhi

Från Wikipedia

Mahatma Gandhi (Mohandas Karamchand Gandhi; gujarati મોહનદાસ કરમચંદ ગાંધી), född 2 oktober 1869 i Porbandar i Gujarat, död (mördad) 30 januari 1948 i New Delhi i Indien, var en indisk advokat, politiker och andlig ledare. Han var en förgrundsfigur i Indiens självständighetssträvanden från Brittiska imperiet.

Gandhi kom från en välbärgad köpmannafamilj och utbildade sig till advokat i Storbritannien. Han levde en tid i Sydafrika innan han återvände till Indien år 1914. Hans förespråkande av icke-våldsprincipen satyagraha kunde inte helt hindra att de av honom initierade protesterna stundtals blev väldigt våldsamma. Gandhi mördades kort efter Indiens självständighet av den hinduiska fanatikern Nathuram Godse, som inte kunde acceptera hans försök till samförstånd med landets muslimska minoritet. I det moderna Indien hyllas Gandhi, även om hans ekonomiska idéer övergetts efter att landet inlett en marknadsorienterad utvecklingsstrategi.

Gandhi var grundaren för satyagraha – en tanke som till stor del handlar om sanning och ”motstånd mot det onda genom aktivt icke-våldsmotstånd” – vilket förde Indien till självständighet och inspirerade rörelser för medborgerliga rättigheter och frihet runtom i världen. Gandhi är allmänt känd i Indien och världen i övrigt som Mahatma (sanskrit: महात्मा mahātmā – ”stor ande” – ett epitet som gavs av Tagore) och som Bapu (gujarati: બાપુ bāpu – ”Fader”). I Indien ges han officiellt hederstiteln Landsfader. Den 2 oktober, hans födelsedag, högtidlighålls varje år som Gandhi Jayanti, en nationell högtidsdag. Den 15 juni 2007, antog FN: s generalförsamling enhälligt en resolution om att 2 oktober ska vara Internationella icke-våldsdagen.[1][2]

Gandhi tillämpade första gången fredlig civil olydnad i den indiska folkgruppens kamp för medborgerliga rättigheter i Sydafrika. När han återvände till Indien från Afrika organiserade han fattiga bönder och arbetare för att protestera mot tunga skatter och utbredd diskriminering. Gandhi tog ledningen för Indian National Congress och ledde kampanjer över hela landet för fattigdomsbekämpning, kvinnans frigörelse, broderskap mellan skilda religiösa och etniska grupper, ett slut på kastbaserad diskriminering och för nationens ekonomiska självtillräcklighet, men framför allt för Swaraj – Indiens självständighet från utländsk dominans. Gandhi blev känd för att leda sin nation i olydnad mot den brittiska saltskatten som infördes i Indien med saltmarschen på 400 kilometer 1930, och i en öppen uppmaning till britterna att lämna Indien (Quit India) 1942. Han var fängslad vid många tillfällen och i många år, både i Sydafrika och i Indien.

Gandhi utövade och förespråkade icke-våld och sanning i alla situationer. Han levde enkelt och organiserade en ashram, Sabarmati Ashram, som var självförsörjande för sina behov. Han tillverkade sina egna kläder – den traditionella indiska dhoti och sjal, vävd med handspunnet garn som han spann på en charkha. Han levde på enkel vegetarisk och, senare, frukteriansk kost. Han genomgick långa (stundtals över en månad) fastor, för både självrening och protest.

 

Uppväxt

Mohandas Karamchand Gandhi[3] föddes i den hinduiska familjen Modh i Porbandar den 2 oktober 1869. Han var son till Karamchand Gandhi, diwan (premiärminister) av Porbandar, och Putlibai, Karamchands fjärde fru, en hindu av vaishnavaorden Pranami. Karamchands första tre fruar, som vardera födde honom en dotter, dog av okända anledningar (enligt ryktet i barnsäng). Gandhi bodde med en from mor och omgavs av det jainistiska inflytandet i Gujarat och lärde sig från tidig ålder lärosatserna om ahimsa, att inte skada levande varelser, vegetarianism, fasta för självrening, samt ömsesidig tolerans mellan medlemmar av olika trosuppfattningar och samfund. Han föddes in i vaishya-kasten (företagarnas kast). Gandhis familj var köpmän till yrket; hans far var jurist och han fick en förhållandevis ortodox uppväxt. I maj 1883, vid 13 års ålder, gifte Gandhis föräldrar bort honom med Kasturba Makhanji (även stavat Kasturbai eller känd som ”Ba”). De fick fem barn, av vilka det första dog. De övriga är Harilal Gandhi, född 1888; Manilal Gandhi, född 1892; Ramdas Gandhi, född 1897; och Devdas Gandhi, född 1900. Gandhi var en medelmåttig student i sin ungdom i Porbandar och senare Rajkot. Han klarade knappt sin examen från Samaldas College i Bhavnagar, Gujarat. Han trivdes inte heller i skolan, eftersom hans familj ville att han skulle bli barrister (advokat).

 

 

Gandhi och hans fru
Gandhi och hans fru

Snart skickades Gandhi till London för att studera juridik och upptäckte där sitt stora samhällsintresse. Vid 18 års ålder den 4 september 1888 reste han till University College London för att studera juridik och praktisera som barrister. Hans tid i London, Brittiska imperiets huvudstad, influerades av en ed han hade svurit till sin mor i närvaro av den jainistiske munken Becharji när han skulle lämna Indien, att upprätthålla de hinduiska reglerna att avstå från kött, alkohol och promiskuitet. Fastän Gandhi experimenterade med att anta ”engelska” seder, till exempel att ta danslektioner, kunde han inte stå ut med sin hyresvärdinnas ”får och kål”. Hon tipsade honom om en av Londons få vegetariska restauranger. Istället för att helt enkelt följa sin mors önskemål lärde han om, och tog till sig vegetarianismen intellektuellt. Han gick med i Vegetarian Society, valdes som medlem till dess verkställande utskott, och grundade en lokalavdelning. Han tillskrev senare detta att ha gett honom värdefulla erfarenheter av att organisera institutioner. En del av de vegetarianer som han träffade var medlemmar av Teosofiska Samfundet, som hade grundats 1875 för att främja allmän förbrödring och som var inriktat på att studera buddhistisk och hinduisk litteratur. De uppmuntrade Gandhi att läsa Bhagavad Gita. Gandhi, som inte hade visat något särskilt intresse för religion tidigare, läste verk om hinduism, kristendom, buddhism, islam och andra religioner.

År 1891 återvände Gandhi till Indien för att fortsätta studera lag och rätt, men var för blyg och osäker för att lyckas bra där.

Han återvände till Indien efter att ha blivit godkänd som barrister av Inner Temple, men hade begränsad framgång med att upprätta en advokatbyrå i Bombay. Senare, efter att ha ansökt om ett deltidsarbete som high school-lärare och fått avslag, återvände han till Rajkot för att föra en enkel livsföring genom att skriva petitioner för tvistande parter, men tvingades stänga den verksamheten också när han kom i bråk med en brittisk officer.

I sin självbiografi beskriver Gandhi denna incident som en sorts misslyckat lobbyingförsök för hans äldre brors räkning. Det var i detta klimat som han 1893 accepterade ett årslångt kontrakt från ett indiskt företag till en post i Natal i Sydafrika, som då var en del av Brittiska imperiet. Efter att ha varit tillbaka ungefär ett år i Indien tackade han ja när han blev erbjuden att komma till Sydafrika och arbeta för Dada Abdullah som tolk och juridiskt biträde.

Gandhi återvände till London 1895, då han råkade träffa kolonialministern Joseph Chamberlain, en tidigare radikal politiker som hade blivit tory och vars son Neville blev premiärminister på 1930-talet och medverkade till att undertrycka Gandhi. Chamberlain senior höll med om att behandlingen av indierna var barbarisk men verkade ovillig att driva igenom någon lagstiftning rörande detta.

 

Medborgarrättsrörelsen i Sydafrika (1893–1914)

 

Gandhi
Gandhi i Sydafrika (1895)

I Sydafrika mötte Gandhi diskriminering riktad mot indier. Till att börja med blev han avkastad från ett tåg i Pietermaritzburg, efter att han vägrat flytta från första klass till en tredjeklassvagn när han hade en förstaklassbiljett. När han reste vidare med diligens blev han slagen av en chaufför för att han vägrade resa på fotplankan för att lämna plats åt en europeisk passagerare. Han undergick andra svårigheter på resan också, däribland att bli utestängd från flera hotell. I en annan av många liknande händelser, beordrade en magistrat i en domstol honom att ta av sig sin turban, vilket Gandhi vägrade. Dessa incidenter har beskrivits som en vändpunkt i hans liv, vilket ledde till ett uppvaknande inför samtida sociala orättvisor och delvis förklarar hans påföljande samhällsaktivism. Det var genom att direkt bevittna rasismen, fördomarna och orättvisorna mot indier i Sydafrika som Gandhi började ifrågasätta sitt folks ställning inom Brittiska imperiet, och sin egen ställning i samhället. Gandhi utökade sin ursprungliga vistelseperiod i Sydafrika för att hjälpa indierna mot ett lagförslag om att förvägra dem rösträtt. Fastän han inte förmådde hindra lagförslaget från att gå igenom hade hans kampanj framgång i att dra uppmärksamhet till indiernas situation i Sydafrika. Han grundade Natal Indian Congress 1894, och genom denna organisation formerade han den indiska befolkningen i Sydafrika till en homogen politisk kraft. I januari 1897, då Gandhi återvände från en kort resa till Indien, attackerades han av en vit mobb som försökte lyncha honom. En tidig indikation om de personliga värderingar som kom att forma hans senare kampanjer var att avstå från att väcka åtal mot någon medlem av mobben, med motiveringen att det var en av hans principer att inte söka upprättelse för en personlig oförrätt i domstol.

 

Gandhi
Gandhi i Sydafrika 1905

År 1906 kungjorde Transvaals regering en ny lag som tvingade kolonins indiska befolkning att registrera sig. Vid ett massprotestmöte som hölls i Johannesburg den 11 september det året antog Gandhi för första gången sin metodologi om satyagraha (att hålla fast vid sanningen), en metodologi som fortfarande var under utveckling, och uppmanade sina landsmän att gå emot den nya lagen och utstå bestraffningarna för att göra det, istället för att göra motstånd med våldsmetoder. Denna plan antogs, vilket ledde till en sjuårig kamp där tusentals indier fängslades, däribland Gandhi, piskades eller till och med sköts för att ha strejkat, vägrat registrera sig, bränt sina registreringskort, eller ägnat sig åt andra former av civil olydnad. Regeringen lyckades med framgång undertrycka de indiska demonstranterna, men det allmänna ramaskri som väcktes av de stränga metoder som den sydafrikanska regeringen använde mot fredliga indiska demonstranter tvingade slutligen den sydafrikanske generalen Jan Christiaan Smuts att framförhandla fram en kompromiss med Gandhi.

Gandhis idéer tog form och begreppet satyagraha mognade under denna kamp.

Gandhi kom att stanna i Sydafrika i över 20 år, eftersom indierna där hade svårt att hitta adekvat rättslig hjälp bland de engelskutbildade advokaterna. Gandhi upptäckte där också den utbredda europeiska rasismen mot såväl svarta afrikaner som mot indier. I början av 1909 dömdes han till tre månaders fängelse.

 

Roll i zulukriget

År 1906, efter att britterna hade infört en ny kapitationsskatt, dödade zuluer i Sydafrika två brittiska officerare. Britterna förklarade krig mot zuluerna som vedergällning. Gandhi uppmuntrade aktivt britterna att rekrytera indier. Han hävdade att indier borde stödja kriget för att legitimera sina anspråk på fullt medborgarskap. Britterna vägrade dock erbjuda indierna ställningar av rang i sin militärmakt. De godtog dock Gandhis erbjudande att låta ett detachement indier göra frivillig tjänst som bårbärare för att behandla sårade brittiska soldater. Den 21 juli 1906 skrev Gandhi i Indian Opinion -”Kåren hade bildats på anmodan av Natals regering som ett experiment, i förbindelse med operationerna mot infödingarna består av tjugotre indier.”[4] Gandhi uppmanade den indiska befolkningen i Sydafrika att gå med i kriget genom sina kolumner i Indian Opinion -”Om regeringen bara insåg vilken reservstyrka som slösas bort skulle de göra användning av den och ge indier möjligheten av en grundlig träning för verklig krigföring.”[5]

Enligt Gandhis uppfattning förde utkastet till förordning från 1906 indiernas status under de inföddas nivå. Han uppmanade därför indierna att göra motstånd enligt satyagraha, genom att följa kaffrernas exempel. Enligt Gandhi hade ”till och med halvkasterna och kaffrerna, som är mindre framåtskridna än vi, har gjort motstånd mot regeringen. Passlagen omfattar dem också, men de hämtar inte ut pass.”[6]  År 1909 återvände Gandhi till Indien. Detta kom att bli en mycket kort vistelse i hemlandet, då han redan nästa år återvände tillbaka till Sydafrika där han tillbringat så mycket tid. I juli 1914 återvände han till Indien för att aldrig lämna landet igen, bortsett från ett kort besök i Europa 1931. En reporter: – Vad anser ni om den europeiska civilisationen, Mr Gandhi? Gandhi: – Jag anser att det skulle vara en bra idé.

 

Kampen för Indiens självständighet (1916–1945)

Se även: Indiens självständighetsrörelse

År 1914 återvände Gandhi från Sydafrika för att bo i Indien. Han talade vid Kongresspartiets kongresser, men introducerades till indiska frågor, politik och det indiska folket främst av Gopal Krishna Gokhale, en respekterad ledare för Kongresspartiet vid denna tid.

Champaran och Kheda

 

Gandhi kring Champaran och Keda
Gandhi kring Champaran och Kheda 1918

Gandhis första större framgångar skedde 1918 med satyagraha-kampanjerna i Champaran och Kheda. I Champaran odlades indigo och andra handelsgrödor istället för de matgrödor som var nödvändiga för invånarnas överlevnad. Undertryckta av miliserna och jordägarna (mestadels britter), gavs de mycket begränsad kompensation, vilket gjorde att de levde i yttersta fattigdom. Byarna hölls ytterst smutsiga och ohygieniska, och alkoholism, oberörbarhet och purdah var spridda. I efterdyningarna efter en förödande svältkatastrof tog britterna ut en tung skatt som de insisterade på att höja.

Situationen var desperat. I Kheda i Gujarat, var problemet det samma.

Gandhi etablerade en ashram där, organiserade många av sina gamla anhängare och nya frivilliga från området. Han lät göra en detaljerad studie och besiktning av byarna, som redogjorde för grymheterna och det fruktansvärda lidandet, inklusive det allmänna urartade levnadstillståndet. Han utgick från bybornas förtroende och började leda uppstädning av byar, byggande av skolor och sjukhus och uppmuntra byledningen att motverka och fördöma många sociala missförhållanden. Men hans största effekt kom när han arresterades av polis på anklagelse om uppvigling och beordrades lämna provinsen. Hundratusentals människor protesterade och samlades utanför fängelset, polisstationer och domstolar och krävde att han skulle friges, vilket domstolen motvilligt gick med på. Gandhi ledde organiserade protester och strejker mot jordägarna, som med ledning från brittiska regeringen undertecknade ett avtal som gav de fattiga bönderna i området mer kompensation och kontroll över jordbruket, och upphävande av avgiftshöjningar och avgiftsindrivning tills svälten tog slut. Det var under denna politiska verksamhet som Gandhi tilltalades av folket som Bapu (Fader) och Mahatma (Stor själ). I Kheda företrädde Sardar Patel bönderna i förhandlingar med britterna, som upphävde avgiftsinsamlingar och släppte alla fångar.

Som en följd av detta spreds Gandhis berömdhet över hela landet.

 

Icke-samarbete

Karikatyr av Mahatma Gandhi (Józef Gosławski, 1932
Karikatyr av Mahatma Gandhi (Józef Gosławski, 1932)

Icke-samarbete och fredligt motstånd var Gandhis ”vapen” i kampen mot orättvisan. I Punjab orsakade Amritsarmassakern på civila av brittiska trupper ett djupt trauma för nationen, vilket ledde till ökad ilska hos folket och våldsdåd. Gandhi kritiserade både den brittiska kolonialmaktens gärningar och indiernas vedergällningar. Han skrev ett uttalande som erbjöd kondoleanser åt brittiska civila offer och fördömde upploppen, vilket efter inledande motstånd i partiet antogs efter Gandhis

känslomättade tal där han förespråkade sin princip om att allt våld var ont och inte kunde rättfärdigas.[7] Men det var efter massakern och det påföljande våldet som Gandhi inriktade sig på att uppnå fullständig självständighet och kontroll över alla indiska statliga institutioner, vilket snart mognade till Swaraj eller fullständig individuell, andlig och politisk självständighet. I december 1921 tilldelades Gandhi verkställande makt å Kongresspartiets vägnar. Under hans ledarskap omorganiserades Kongresspartiet med ett nytt partiprogram, med målet Swaraj. Medlemskap i partiet gjordes tillgängligt för vem som helst som kunde betala en symbolisk avgift. En hierarki av kommittéer upprättades för att förbättra disciplinen och omvandlade partiet från en elitorganisation till en massrörelse. Gandhi utvidgade sin icke-våldsplattform till att även omfatta swadeshi – bojkott av utländsktillverkade varor, särskilt brittiska varor. I samband med detta förespråkade han att khadi (hemspunnet tyg) skulle bäras av alla indier istället för brittisktillverkade textilier. Gandhi uppmanade indiska män och kvinnor, rika och fattiga, att lägga tid varje dag på att spinna khadi till stöd för självständighetsrörelsen.[8] Detta var en strategi för att lära ut disciplin och hängivenhet för att sålla bort de ovilliga och de ärelystna, och att inkludera kvinnor i rörelsen vid en tid då många tyckte att sådana aktiviteter inte var lämpliga för kvinnor. Förutom att bojkotta brittiska produkter uppmanade Gandhi folket att bojkotta brittiska utbildningsinstitutioner och domstolar, att säga upp sig från statliga anställningar och att avsäga sig brittiska titlar. ”Icke-samarbete” åtnjöt utbrett stöd och framgångar, ökade spänningen och deltagande från alla nivåer i det indiska samhället. Men precis när rörelsen nådde sin höjdpunkt fick den ett abrupt slut som en följd av en våldsam sammandrabbning i staden Chauri Chaura i Uttar Pradesh i februari 1922. Gandhi fruktade att rörelsen höll på att röra sig mot våld och var övertygad att detta skulle omintetgöra allt han åstadkommit och beordrade därför ett slut på den massiva olydnadskampanjen.[9] Gandhi arresterades den 10 mars 1922, åtalades för uppvigling och dömdes till sex års fängelse. Med början den 18 mars 1922 avtjänade han endast omkring två år av straffet. Han släpptes i februari 1924 efter en operation för blindtarmsinflammation. Utan Gandhis enande personlighet började Kongresspartiet splittras under hans år i fängelse. Partiet delades i två falanger, en som leddes av Chitta Ranjan Das och Motilal Nehru som förespråkade deltagande i lagstiftande församlingar, och en annan under ledning av Chakravarti Rajagopalachari och Sardar Vallabhbhai Patel, som motsatte sig detta steg. Dessutom försämrades samarbetet mellan hinduer och muslimer, som hade varit starkt under ickevåldskampanjens höjdpunkt. Gandhi försökte överbrygga dessa skiljaktigheter på många sätt, däribland en tre veckor lång fasta på hösten 1924, men med begränsad framgång.[10]

 

Kampanjer för civil olydnad under 1920-talet

Gandhi höll sig utanför rampljuset under större delen av 1920-talet. Han föredrog att lösa tvisten mellan Swaraj Party och Kongresspartiet, och utökade initiativ mot oberörbarhet, alkoholism, okunskap och fattigdom. Han återvände till förgrunden år 1928. Året innan hade den brittiska regeringen tillsatt en ny kommission för författningsreform under sir John Simon, med inte en enda indier bland ledamöterna. Följden blev att de indiska politiska partierna bojkottade kommissionen. Gandhi drev igenom en resolution vid kongressen i Calcutta i december 1928 där man uppmanade den brittiska regeringen att ge Indien ställning som dominion eller möta en ny ickevåldskampanj med fullständig självständighet som mål. Gandhi hade inte bara modererat ståndpunkterna från yngre män som Subhas Chandra Bose och Jawaharlal Nehru, som sökte ett krav på omedelbar självständighet, utan också justerat sitt eget krav till en väntetid på ett år, istället för två.[11] Britterna svarade inte. Den 31 december 1929 rullades Indiens flagga ut i Lahore. Den 26 januari 1930 firades av Kongresspartiet, som möttes i Lahore, som Indiens självständighetsdag. Denna dag högtidlighölls av nästan alla andra indiska organisationer.

 

Saltkampanjen

 

Gandhi bryter mot saltlagen
Gandhi bryter mot saltlagen

Gandhi höll sitt ord och lanserade en ny satyagraha mot skatten på salt i mars 1930. Denna kampanjs höjdpunkt var den kända saltmarschen till Dandi från 12 mars till 6 april, då Gandhi vandrade 40 mil från Ahmedabad till Dandi i Gujarat för att framställa salt själv. Tusentals indier anslöt sig till honom på marschen mot havet.

I Indien finns bra områden för utvinning av havssalt i Gujarat på västkusten och Orissa på ostkusten. Britterna hade på 1800-talet infört ett saltmonopol för att gynna den brittiska saltindustrin. För att alla skulle betala saltskatten var det även förbjudet att för eget bruk utvinna salt ur de naturliga dammarna längs kusten. Det var en viktig inkomstkälla för vicekungadömet, men drabbade de fattiga hårt. Flera

protester hade förekommit under åren innan Gandhi 1930 bestämde sig för att nästa satyagraha skulle riktas mot saltskatten.

Den 12 mars 1930 skrev Gandhi till vicekungen lord Irwin: ”Om ni inte kan finna ett sätt att undanröja dessa onda företeelser och mitt brev inte vädjar till ert hjärta, kommer jag att den tolfte dagen i denna månad trotsa saltlagens bestämmelser tillsammans med de medarbetare i min ashram som jag kan få med mig. Jag betraktar denna skatt som den mest orättvisa av alla från den fattiges ståndpunkt. Eftersom självständighetsrörelsen väsentligen berör de fattigaste i landet kommer början att göras här. Det förunderliga är att vi så länge har underkastat oss detta brutala monopol.”[12]

Då ingen ändring i lagen utlovats till den utsatta dagen påbörjade Gandhi och hans anhängare i Ahmadabad en 40 mil lång marsch, saltmarschen, till Dandi i Gujarat där stränderna är naturligt salta. Varje dag anslöt sig fler och fler personer. När de kom fram den 6 april var de flera tusen. I gryningen gick Gandhi ut och bröt loss en näve salt och bröt därmed mot saltlagen. Effekten blev stor. Snart skrapade man salt överallt längs Indiens kuster. Denna kampanj var en av hans mest framgångsrika i att rubba det brittiska styret. Storbritannien svarade med att sätta över 60 000 personer i fängelse.

Fängelserna var snart överfyllda. Gandhi greps den 4 maj.

 

 

Pakten Gandhi-Irwin

Regeringen, företrädd av Lord Edward Irwin, beslöt att förhandla med Gandhi. Pakten Gandhi–Irwin undertecknades i mars 1931. Den brittiska regeringen gick med på att släppa alla politiska fångar i utbyte mot att den civila olydnadsrörelsen upphävdes. Dessutom inbjöds Gandhi att deltaga vid rundabordskonferensen i London som ensam företrädare för Kongresspartiet. Konferensen blev en besvikelse för Gandhi och nationalisterna, då den fokuserade på de indiska furstarna och indiska minoriteter snarare än överföringen av makten. Dessutom inledde Lord Irwins efterträdare, Lord Willingdon, en ny våg av förtryck mot nationalisterna. Gandhi arresterades igen och regeringen försökte förstöra hans inflytande genom att fullständigt isolera honom från hans anhängare. Denna taktik var inte framgångsrik. År 1932, efter dalitledaren B. R. Ambedkars kampanj, erbjöd regeringen separata valkretsar åt kastlösa i den nya författningen. I protest genomförde Gandhi en sex dagar lång fasta i september 1932, och tvingade framgångsrikt regeringen att anta ett mer rättvist arrangemang via förhandlingar under medling av den dalitiske cricketspelaren och politikern Palwankar Baloo. Detta var början på en ny kampanj av Gandhi för att förbättra livet för de kastlösa, som han kallade Harijans, Guds barn. Den 8 maj 1933 inledde Gandhi en 21-dagars självreningsfasta för att hjälpa harijanrörelsen.[13]Under sommaren 1934 utfördes tre misslyckade mordförsök mot Gandhi. När Kongresspartiet beslöt att ställa upp i val och anta maktpositioner enligt Federationsmodellen beslöt Gandhi att utträda ur partiet. Han motsatte sig inte att partiet tog detta steg, men kände att om han avgick skulle hans popularitet hos indierna sluta att förkväva partiets medlemmar, som varierade från kommunister, socialister, fackföreningsfolk, studenter, religiöst konservativa till personer med företagarsympatier. Gandhi ville heller inte bli en måltavla för propaganda från det brittiska styret genom att leda ett parti som temporärt hade accepterat en politisk uppgörelse med britterna.[14] Gandhi återvände till ledningen 1936, då Nehru var ordförande och Kongresspartiet höll session i Lucknow. Fastän Gandhi önskade en total fokusering på uppgiften att uppnå självständighet och inte spekulation om Indiens framtid hindrade han inte partiet från att anta socialism som sin målsättning. Gandhi hade en konflikt med Subhas Bose, som hade blivit vald till ordförande 1938. Gandhis främsta tvistepunkter med Bose var hans bristande engagemang för demokrati och hans bristande tro på icke-våld. Bose blev vald till en andra period trots Gandhis kritik, men lämnade Kongresspartiet när ledarna avgick en masse i protest mot att han övergav de principer som Gandhi infört.[15]

 

Andra världskriget och ”Quit India”

Mahadev Desai (vänster) läser upp ett brev till Gandhi från vicekungen vid Birla House, Bombay, 7 april 1939
Mahadev Desai (vänster) läser upp ett brev till Gandhi från vicekungen vid Birla House, Bombay, 7 april 1939

Vid andra världskrigets utbrott förordade Gandhi först ”moraliskt icke-våldsstöd” till britterna. Kongresspartiets ledning reagerade emellertid på det faktum att Indien drogs in i kriget på brittisk sida utan att det själv hade konsulterats, vilket ledde till massiva avhopp från politiska församlingar runt om i landet.[16] Efter långt övervägande formulerade då Gandhi linjen att Indien inte kunde vara en del i ett krig för demokrati och frihet om dessa storheter förnekades dem själva, vilket sedan ledde till en proklamation om ”Quit India Now”, det vill säga att man fordrade att britterna omedelbart skulle lämna Indien. Detta var Gandhis och Kongresspartiets mest definitiva revolt riktad mot att säkra

britternas utträde från Indien.[17] Gandhi kritiserades av vissa medlemmar av Kongresspartiet och andra indiska politiska grupper, både probrittiska och antibrittiska. Vissa ansåg att det var omoraliskt att gå emot Storbritannien i dess kamp på liv och död, medan andra tyckte att Gandhi inte gjorde tillräckligt mycket. Quit India blev den kraftfullaste rörelsen i kampens historia, med massarresteringar och våld på en tidigare inte sedd skala.[18] Tusentals frihetskämpar dödades eller skadades av polisens eld och hundratusentals arresterades. Gandhi och hans anhängare gjorde klart att de inte skulle stödja krigsinsatsen om inte Indien erbjöds omedelbar självständighet. Han klargjorde till och med att rörelsen denna gång inte skulle stoppas om enskilda våldsdåd begicks, med orden att den ordnade anarkin omkring honom var värre än verklig anarki. Han uppmanade alla kongressmedlemmar och indier att upprätthålla disciplin genom ahimsa, och Karo Ya Maro (”Do or Die”) för den slutgiltiga frihetens sak. Gandhi och hela Kongresspartiets arbetsutskott arresterades i Bombay av britterna den 9 augusti 1942. Gandhi hölls i två år i Aga Khans palats i Pune. Det var där Gandhi utstod två svåra slag i sitt privatliv. Hans 50 år gamla sekreterare Mahadev Desai dog av en hjärtattack sex dagar efter att de hade hamnat i fängelse, och hans fru Kasturba dog efter 18 månader i fängelse den 22 februari 1944. Sex veckor senare drabbades Gandhi en svårartad malariaattack. Han släpptes före krigsslutet den 6 maj 1944 på grund av sin svaga hälsa och nödvändigheten av operation. Kolonialmakten ville inte att Gandhi skulle dö i fängelset och väcka nationens vrede. Fastän Quit India-rörelsen hade måttlig framgång i sin målsättning ledde det hänsynslösa undertryckandet av rörelsen till ordning i Indien vid slutet av 1943. Vid krigets slut gav britterna klara indikationer på att makten skulle överföras i indiska händer. Vid denna tidpunkt avblåste Gandhi kampen, och omkring 100 000 politiska fångar frigavs, däribland Kongresspartiets ledning.

Indiens självständighet och delning

Gandhi rådde Kongresspartiet att avvisa de förslag som en brittisk regeringskommission erbjöd 1946, då han var djupt misstänksam mot den gruppering som föreslogs för delstater med muslimsk befolkningsmajoritet. Gandhi såg detta som en förelöpare till delning. Detta blev dock ett av de få tillfällen då Kongresspartiet inte följde Gandhis råd, då Nehru och Patel visste att om Kongresspartiet inte godkände planen skulle regeringsmakten övergå till Muslim League. Mellan 1946 och 1948 dödades över 5 000 personer i våldsamheter. Gandhi var kraftigt emot varje plan som delade Indien i två separata stater. En överväldigande majoritet av muslimer i Indien var för en delning. Dessutom hade Muhammad Ali Jinnah, ledaren för Muslim League, utbrett stöd i West Punjab, Sindh, NWFP och Östbengalen. Delningsplanen godkändes av Kongresspartiets ledning som det enda sättet att förhindra ett storskaligt inbördeskrig mellan hinduer och muslimer. Kongresspartiets ledare visste att Gandhi skulle motsätta sig delningen känslomässigt, och det var omöjligt för partiet att gå vidare utan hans medgivande, för Gandhis stöd i partiet och runtom i Indien var starkt. Gandhis närmaste kollegor hade accepterat delning som den bästa utvägen, och Sardar Patel bemödade sig att övertyga Gandhi om att det var enda sättet att undvika inbördeskrig. En förkrossad Gandhi gav sitt samtycke. Han genomförde utförlig dialog med muslimska och hinduiska ledare och arbetade för att lugna ner känslorna i norra Indien samt i Bengalen. Trots det indo-pakistanska kriget 1947 blev han bekymrad när regeringen beslöt att förvägra Pakistan de 55 crore rupier som den var skyldig enligt de överenskommelser som gjorts av delningsrådet. Ledare som Sardar Patel fruktade att Pakistan skulle använda pengarna för att finansiera kriget mot Indien. Gandhi blev också förkrossad när krav restes på att alla muslimer skulle deporteras till Pakistan, och när muslimska och hinduiska ledare uttryckte frustration och en oförmåga att komma överens.[19] Han inledde sin sista hungerstrejk i Delhi, med kraven att allt våld mellan folkgrupper skulle sluta en gång för alltid, och betalningen av 55 crore rupier skulle göras till Pakistan. Gandhi fruktade att instabilitet och osäkerhet i Pakistan skulle öka dess ilska mot Indien, och våldet skulle spridas över gränserna. Han fruktade vidare att hinduer och muslimer skulle förnya sin fientlighet och störta ner i ett öppet inbördeskrig. Efter känslomässiga debatter med sina livslånga kollegor vägrade Gandhi böja sig, och regeringen återkallade sin politik och utförde betalningen till Pakistan. Hinduiska, muslimska och sikhiska ledare, däribland Rashtriya Swayamsevak Sangh och Hindu Mahasabha försäkrade honom att de skulle avstå från våld och uppmana till fred. Gandhi bröt därmed sin fasta genom att läppja på apelsinjuice.[20]

Mordet

Raj Ghat: Gandhis aska vid Aga Khans palats i Pune
Raj Ghat: Gandhis aska vid Aga Khans palats i Pune

På väg till ett bönemöte i Birla House i New Delhi den 30 januari 1948 sköts Gandhi till döds när han tog sin nattliga offentliga promenad på markerna vid Birla Bhavan (Birla House) i New Delhi. Mördaren Nathuram Godse var en hindunationalist med förbindelser till det extremistiska Hindu Mahasabha, som höll Gandhi ansvarig för att ha försvagat Indien genom att insistera på betalningen till Pakistan.[21] Efter mordet arresterades inte mindre än 17 000 aktivister inom organisationen Rashtriya Swayamsevak Sangh, och myndigheterna kom fram till att mordet planerats av sammansvurna hindunationalister.[källa behövs] Godse själv och hans medbrottsling Narayan Apte dömdes till döden och avrättades 15 november 1949 genom hängning, medan Mandanlal Pahwe, Vishnu Karkare och Godses bror Gopal Godse dömdes till livstids fängelse. Vinayak Damodar Savarkar frikändes dock av domstolen. Askan efter de avrättade bevaras idag av hindunationalisterna som en relik på en plats i Bombay. Gandhis minnesmärke (eller Samādhi) vid Rāj Ghāt i New Delhi bär inskriften ”Hē Ram”, (devanagari: हे ! राम), som kan översättas som ”Oh Gud”. Dessa brukar anses vara Gandhis sista ord efter att han sköts, men riktigheten i detta har ifrågasatts.[22] Jawaharlal Nehru höll ett radiosänt tal till nationen efter mordet. Gandhis aska hälldes i urnor som skickades runt Indien för minnesgudstjänster. De flesta jordfästes vid Sangam i Allahabad den 12 februari 1948 men några gömdes undan.[23]

 

Gandhis principer

Sanning

Gandhi ägnade sitt liv åt det större syftet att upptäcka sanningen, eller Satya. Han försökte åstadkomma detta genom att lära sig av sina egna misstag och utföra experiment på sig själv. Han kallade sin självbiografi Historien om mina experiment med sanningen.

Gandhi framförde att den viktigaste striden att utkämpa var att besegra sina egna demoner, rädslor och osäkerheter. Gandhi summerade sina trosuppfattningar först när han sade ”Gud är Sanning”.

Han skulle senare ändra detta uttalande till ”Sanningen är Gud”. Därmed är Satya (Sanningen) i Gandhis filosofi ”Gud”.

Icke-våld

Mahatama Gandhi var på intet sätt upphovsman till principen om icke-våld, men han var den förste som tillämpade den i det politiska livet på en mycket stor skala.[24] Begreppet icke-våld (ahimsa) och icke-motstånd har en lång historia i indisk religiös tanketradition och har fått många återupplivanden i hinduiska, buddhistiska, jainistiska, judiska och kristna sammanhang. Gandhi förklarar sin filosofi och livsstil i sin självbiografi Historien om mina experiment med sanningen. När han tillämpade dessa principer ryggade han inte tillbaka från att ta dem till deras yttersta logiska konsekvenser och föreställde sig en värld där till och med regeringar, polis och arméer tillämpar icke-våld. ”Ahimsa” innebar att man inte ens fick tänka en ond tanke mot någon. Allt man gör ska ske till den andres bästa. Inspiration gällande icke-våld fick Gandhi från bland andra Lev Tolstoj.

Vegetarianism

 Som barn experimenterade Gandhi med köttätande. Detta berodde delvis på hans inneboende nyfikenhet samt på hans ganska övertygande vän Sheikh Mehtab. Idén om vegetarianism är djupt ingrodd i hinduiska och jainistiska traditioner i Indien och i Gandhis hemtrakt Gujarat var de flesta hinduer vegetarianer, liksom alla jainister. Gandhis familj var inget undantag. Innan han avreste för att studera i London avlade Gandhi ett löfte till sin mor Putlibai och sin morbror Becharji Swami att han skulle avstå från att äta kött, förtära alkohol och leva promiskuöst. Han höll fast vid sitt löfte och fick mer än en kosthållning: han fick en grundval för sina livslånga filosofier. Då Gandhi blev vuxen blev han en strikt vegetarian. Han skrev boken The Moral Basis of Vegetarianism och flera artiklar om ämnet, av vilka några publicerades i London Vegetarian Societys publikation, The Vegetarian.[25] Gandhi själv blev inspirerad av många stora sinnen under denna period och blev vän med ordföranden för London Vegetarian Society, Dr. Josiah Oldfield. Den unge Gandhi läste och beundrade vegetarianpropagandisten Henry Stephens Salt och mötte och brevväxlade med honom. Gandhi ägnade mycket tid åt att förespråka vegetarianism under och efter sin tid i London. Som Gandhi såg det skulle en vegetarisk kosthållning inte bara tillfredsställa kroppens behov utan också tjäna ett ekonomiskt syfte eftersom kött vanligen var, och fortfarande är, dyrare än säd, grönsaker och frukt. Många indier vid denna tid hade låga inkomster och vegetarianism sågs därför inte bara som en andlig vana utan också en praktisk. Han avstod från föda under långa perioder, och använde fasta som en form av politisk protest. Han vägrade äta tills hans krav blev uppfyllda. Det nämndes i hans självbiografi att vegetarianismen var början på hans djupa engagemang för Brahmacharya; utan total kontroll över gommen skulle hans framgång i Bramacharya troligen vackla. Gandhi hade varit fruktarian,[26] men började dricka getmjölk på inrådan av sin doktor. Han förtärde aldrig mejeriprodukter från kor, till stor del på grund av sina filosofiska åsikter, delvis på grund av avsky inför phooka,[förtydliga][27] och i synnerhet på grund av ett löfte till sin mor.

Brahmacharya

När Gandhi var 16 blev hans far mycket sjuk. Gandhi var mycket tillgiven sina föräldrar och vakade ständigt över sin far under hans sjukdom. En natt kom dock Gandhis farbror för att avlösa honom en stund. Gandhi drog sig tillbaka till sitt sovrum där köttsliga lustar bemäktigade sig honom och han hade samlag med sin fru. Kort därefter kom en tjänare för att berätta att Gandhis far just hade dött. Gandhi kände oerhörd skuld och kunde aldrig förlåta sig själv. Han kom att tala om denna händelse som ”dubbel skam”. Händelsen hade betydelsefullt inflytande på att Gandhi vid 36 års ålder valde att leva i celibat, medan han fortfarande var gift.[28] Detta beslut var djupt influerat av filosofin om brahmacharya–andlig och praktisk renhet–som till stor del förknippas med celibat och asketism.

Gandhi såg brahmacharya som ett sätt att bli nära Gud och som en primär grund för självförverkligande. I sin självbiografi berättar han om sin kamp mot sexuella begär och anfall av svartsjuka med sin barndomsbrud, Kasturba. Han kände det som sin personliga plikt att leva i celibat så att han kunde lära sig att älska istället för att åtrå. För Gandhi betydde brahmacharya ”kontroll över sinnena i tanke, ord och handling.”[29]

Enkelhet

Gandhi ansåg uppriktigt att en person som var involverad i samhällslivet skulle leva ett enkelt liv som han tänkte kunde leda till brahmacharya. Hans enkelhet började genom att han tog avstånd från den västerländska livsstil han levde i Sydafrika. Han kallade det ”att reducera sig själv till noll”, vilket medförde att ge upp onödiga utgifter, att anamma en enkel livsstil och tvätta sina egna kläder.[30] Vid ett tillfälle återlämnade han de gåvor som skänkts till honom från natalierna för hans flitiga tjänster för samhället.[31]

Gandhi tillbringade en dag varje vecka i tystnad. Han trodde att avstå från att tala gav honom inre frid. Detta var hämtat från de hinduiska principerna mauna (sanskrit:मौनं – tystnad) och shanti (sanskrit:शांति – frid). Sådana dagar kommunicerade han med andra genom att skriva på papper. Under tre och ett halvt år, från 37 års ålder, vägrade Gandhi läsa tidningar, då han hävdade att det oroliga tillståndet i världen orsakade honom mer förvirring än hans egna inre oro. Efter att ha läst John Ruskin’s Unto This Last bestämde han sig för att ändra sin livsstil och skapa ett kollektiv med namnet Phoenix Settlement. Efter att han återvände till Indien från Sydafrika där han hade haft en framgångsrik advokatkarriär slutade han bära kläder i västerländsk stil, som han förknippade med välstånd och framgång. Han klädde sig för att bli accepterad av den fattigaste personen i Indien, och förespråkade användning av hemspunnet tyg (khadi). Gandhi och hans anhängare lade sig till med vanan att väva sina egna kläder av tråd som de själva hade spunnit, och uppmuntrade andra att göra det samma. Medan indiska arbetare ofta var sysslosösa på grund av arbetslöshet, hade de ofta köpt sina kläder från industriella tillverkare som ägdes av brittiska intressen. Det var Gandhis åsikt att om indierna gjorde sina egna kläder skulle det utdela ett ekonomiskt slag mot det brittiska etablissemanget i Indien. Följaktligen införlivades senare en spinnrock i Kongresspartiets flagga. Han bar därefter en dhoti under resten av sitt liv för att uttrycka enkelheten i sitt liv.

Tro

 Gandhi föddes som hindu och utövade hinduism under hela livet. Han hämtade de flesta av sina principer från hinduismen. Som vanlig hindu ansåg han att alla religioner är jämlika, och avfärdade alla försök att omvända honom till en annan tro. Han var en ivrig teolog och läste mycket om alla större religioner. Gandhi skrev en kommentar till Bhagavad Gita på gujarati. Gujaratimanuskriptet översattes till engelska av Mahadev Desai, som tillförde en ytterligare inledning och kommentar. Den publicerades med förord av Gandhi 1946.[32]  Gandhi ansåg att i varje religions kärna fanns sanning och kärlek (medkänsla, icke-våld och gyllene regeln). Han ifrågasatte också hyckleri, felgärningar och dogmer i alla religioner och var en tröttlös samhällsreformator. När han tillfrågades om huruvida han var hindu svarade han: ”Ja, det är jag. Jag är också kristen, muslim, buddhist och jude.” Trots deras djupa vördnad inför varandra var Gandhi och Rabindranath Tagore inblandade i långa debatter mer än en gång. Dessa debatter ger exempel på de filosofiska skillnaderna mellan de två mest kända indierna vid denna tiden. Den 15 januari 1934 drabbade en jordbävning Bihar och orsakade omfattande förödelse och många dödsoffer. Gandhi hävdade att detta var på grund av den synd som begicks av de högre kasterna bland hinduerna genom att de inte lät kastlösa inträda i deras tempel. Tagore motsatte sig Gandhis ståndpunkt kraftigt och hävdade att en jordbävning bara kan orsakas av naturkrafter, inte av moraliska anledningar, hur motbjudande än kastlösheten må vara.[33]

 

Skrifter

Gandhi var en flitig författare. I årtionden redigerade han flera tidningar, däribland Harijan på gujarati, hindi och engelska, Indian Opinion, när han bodde i Sydafrika, och Young India på engelska och Navajivan, en månatlig tidskrift på gujarati, när han återvänt till Indien. Senare utgavs Navajivan även på hindi.[34] Dessutom skrev han brev nästan varje dag till individer och tidningar. Gandhi skrev också några böcker, som självbiografin Historien om mina experiment med sanningen, Satyagraha in South Africa om sin kamp i Sydafrika, Hind Swaraj or Indian Home Rule, en politisk pamflett, och en parafras på gujarati av John Ruskins Unto This Last.[35] Den senare kan anses som hans ekonomiska program. Han skrev också i stor utsträckning om vegetarianism, mathållning och hälsa, religion, samhällsreformer, etc. Gandhi skrev vanligen på gujarati, men bearbetade också översättningarna till hindi och engelska. Gandhis samlade verk utgavs av indiska staten under namnet The Collected Works of Mahatma Gandhi på 1960-talet. Skrifterna omfattar omkring 50 000 sidor publicerade i omkring hundra band. År 2000 orsakade en omarbetad upplaga av de samlade verken en kontrovers, då Gandhianhängare anklagade regeringen för att infoga ändringar för politiska syften.[36]

Böcker om Gandhi

Flera biografer har tagit på sig uppgiften att beskriva Gandhis liv. Bland dessa är två verk framträdande: D. G. Tendulkar med sin Mahatma. Life of Mohandas Karamchand Gandhi i åtta band, och Pyarelal och Sushila Nayar med Mahatma Gandhi i 10 band. Överste G. B. Singh från US Army sägs ha ägnat 20 år[37]  åt att samla Gandhis ursprungliga tal och skrifter för sin bok Gandhi: Behind the Mask of Divinity. På svenska utkom 2008 Zac O’Yeah med den omfattande ”Mahatma!” på Ordfront förlag.

 

Efterföljare och inflytande

Gandhi influerade viktiga ledare och politiska rörelser. Ledare för medborgarrättsrörelsen i USA, däribland Martin Luther King och James Lawson, hämtade stoff från Gandhis skrifter när de utvecklade sina egna teorier om icke-våld.[38] Anti-apartheidaktivisten och före detta presidenten i Sydafrika, Nelson Mandela, var inspirerad av Gandhi.[39] Andra som inspirerats av Gandhi är Khan Abdul Ghaffar Khan,[40] Steve Biko och Aung San Suu Kyi.[41]

Gandhis liv och läror inspirerade många som specifikt refererade till Gandhi som sin mentor eller som ägnade sina liv åt att sprida Gandhis idéer. I Europa var Romain Rolland den förste som tog upp Gandhi i sin bok från 1924 Mahatma Gandhi, och den brasilianska anarkisten och feministen Maria Lacerda de Moura skrev om Gandhi i sitt arbete om pacifism. År 1931 brevväxlade den kände europeiske fysikern Albert Einstein med Gandhi, och kallade honom ”en förebild för de kommande generationerna” i ett senare verk om honom.[42] Lanza del Vasto åkte till Indien 1936 med syftet att leva med Gandhi. Han återvände senare till Europa för att sprida Gandhis filosofi och grundade Community of the Ark 1948 (efter modell från Gandhis ashrams). Madeleine Slade (känd som ”Mirabehn”) var en dotter till en brittisk amiral som ägnade en stor del av sitt vuxna liv i Indien som anhängare till Gandhi. Dessutom hänvisade den brittiske musikern John Lennon till Gandhi när han talade om sina åsikter om icke-våld.[43]  Vid Cannes Lions International Advertising Festival 2007 talade den amerikanske före detta vice presidenten och miljöaktivisten Al Gore om Gandhis inflytande på honom.[44]

Arv

Gandhis födelsedag, 2 oktober, är en nationaldag i Indien, Gandhi Jayanti. Den 15 juni 2007 tillkännagavs att FN:s generalförsamling enhälligt hade antagit en resolution som förklarar 2 oktober som internationella dagen för icke-våld.[1] Ordet Mahatma, som ofta misstas i Västerlandet för att vara Gandhis förnamn, är hämtat från sanskritorden maha som betyder stor och atma som betyder själ. De flesta källor, som Dutta och Robinsons Rabindranath Tagore: An Anthology, hävdar att Rabindranath Tagore först gav Gandhi titeln Mahatma.[45]  Andra källor säger att Nautamlal Bhagavanji Mehta gav honom denna titel den 21 januari 1915.[46] I sin självbiografi förklarar Gandhi dock att han aldrig kände sig värdig denna ära.[47] Time Magazine utsåg Gandhi till Årets man 1930. Gandhi kom också på andra plats för att bli Århundradets person i slutet av 1999. Time Magazine nämnde Dalai Lama, Lech Wałęsa, Martin Luther King, Caesar Chavez, Aung San Suu Kyi, Benigno Aquino, Jr., Desmond Tutu och Nelson Mandela som Gandhis barn och hans andliga arvtagare till icke-våld.[48] Indiens regering utdelar årligen Mahatma Gandhis fredspris till framstående samhällsarbetare, världsledare och medborgare. Nelson Mandela var en framstående icke-indisk mottagare. År 1996 införde Indien en serie sedlar med Mahatma Gandhi, och idag har alla sedlar som används i Indien ett porträtt av Mahatma Gandhi. År 1969 gav Storbritannien ut en serie frimärken som högtidlighöll hundraårsminnet av Mahatma Gandhis födelse.

 

Martyrkolonnen vid Gandhi Smriti i New Delhi markerar platsen där han blev mördad
Martyrkolonnen vid Gandhi Smriti i New Delhi markerar platsen där han blev mördad

I Storbritannien finns flera framträdande statyer av Gandhi, mest nämnvärt på Tavistock Square, London nära University College London där han studerade juridik. Den 30 januari firas i Storbritannien som ”National Gandhi Remembrance Day”. I USA finns statyer av Gandhi utanför Union Square Park i New York, och

Martin Luther King, Jr. National Historic Site i Atlanta, och på Massachusetts Avenue i Washington, D.

C., nära Indiens ambassad. Staden Pietermaritzburg i South Africa—där Gandhi kastades av från ett första klass-tåg år 1893—har nu en minnesstaty. Det finns vaxdockor av Gandhi i Madame Tussauds vaxkabinett i London, New York och andra städer runtom i världen.

Rajghat i New Delhi, Indien markerar platsen där Gandhi kremerades 1948.
Rajghat i New Delhi, Indien markerar platsen där Gandhi kremerades 1948.

Gandhi mottog aldrig Nobels fredspris, fastän han nominerades fem gånger mellan 1937 och 1948.[49] Flera årtionden senare uttalade Nobelkommittén offentligt sitt beklagande över utelämnandet, och erkände att djupt delad nationalistisk opinion hade nekat priset. Mahatma Gandhi skulle motta priset 1948, men mordet på honom förhindrade detta.

Det krig som bröt ut mellan de nyskapade staterna Indien och Pakistan kan ha varit en ytterligare komplicerande faktor det året.[50] Priset delades inte ut 1948, året då Gandhi dog, med motiveringen att ”det inte fanns någon lämplig kandidat i livet” det året, och när Dalai Lama mottog priset 1989 sade kommitténs ordförande att detta var ”delvis ett hedrande av minnet av Mahatma Gandhi”.[51] I New Delhi införskaffades Birla Bhavan (eller Birla House), där Gandhi blev mördad, av Indiens regering 1971 och öppnades för allmänheten 1973 som Gandhi Smriti eller Gandhi Hågkomst. Det bevarar rummet där Mahatma Gandhi bodde de sista fyra månaderna av sitt liv och den tomt där han sköts när han gick sin nattliga promenad. En martyrkolonn märker nu ut platsen där Gandhi mördades. Den 30 januari varje år, på årsdagen för Mahatma Gandhis död, högtidlighålls i skolor i många länder skoldagen för icke-våld och fred (DENIP), som grundades i Spanien 1964. I länder med södra halvklotets skolkalender kan den hållas den 30 mars eller däromkring.

 

Ideal och kritik

Gandhis rigida ahimsa innebär pacifism, och är därmed en källa till kritik från hela den politiska skalan. Ahimsa (sanskrit för ”icke-våld” eller snarare ”undvikande av våld”) är en moralisk princip inom hinduism, buddhism och jainism som innebär att man inte bör skada eller döda andra levande varelser.

 

Idén om delning

 

I regel var Gandhi motståndare till idén om Indiens delning då den gick emot hans vision om religiös enighet.[52] Homer Jack anmärker dock om Gandhis långvariga brevväxling med Jinnah i ämnet Pakistan: ”Fastän Gandhi personligen var motståndare till delningen av Indien, föreslog han en överenskommelse … som innebar att Kongresspartiet och Moslem League skulle samarbeta för att uppnå självständighet under en provisorisk regering, varefter frågan om delning skulle beslutas av en folkomröstning i de distrikt som hade muslimsk majoritet.[53]

Dessa dubbla positioner i frågan om delningen av Indien gjorde Gandhi öppen för kritik från både hinduer och muslimer. Muhammad Ali Jinnah och samtida pakistanier fördömde Gandhi för att han undergrävde muslimers politiska rättigheter. Vinayak Damodar Savarkar och hans allierade fördömde Gandhi, och anklagade honom för att göra politiska eftergifter mot muslimer och samtidigt blunda för deras grymheter mot hinduer, och för att tillåta Pakistan att skapas (trots att han offentligt hade sagt att ”innan Indien delas måste man skära min kropp i två delar”).[54] Detta är fortfarande politiskt omstritt. Vissa, som den pakistansk-amerikanske historikern Ayesha Jalal hävdar att Gandhis och Kongresspartiets ovilja att dela makten med Muslim League påskyndade delningen, medan andra, som den hindunationalistiske politikern Pravin Togadia också har kritiserat Gandhis ledarskap och handlingar i denna fråga, men antytt att överdriven svaghet från hans sida ledde till delningen av Indien. Gandhi uttryckte också sitt ogillande av delningar av länder under slutet av 1930-talet i fråga om förslaget att dela Palestina för att bilda staten Israel.[55][56]

 

Förkastande av våldsamt motstånd

Gandhi utsattes också för viss politisk eld för sin kritik mot dem som försökte uppnå självständighet med mer våldsamma medel. Hans vägran att protestera mot hängningen av Bhagat Singh, Sukhdev, Udham Singh och Rajguru ledde till fördömanden från vissa håll.[57][58]

Han fortsatte att argumentera på detta sätt i ett antal artiklar som har omtryckts i Homer Jacks The Gandhi Reader: A Sourcebook of His Life and Writings. I den första, ”Zionism and Anti-Semitism”, skriven 1938, kommenterade Gandhi förföljelsen av judar i Nazityskland under 1930-talet inom kontexten satyagraha. Han erbjöd icke-våld som en metod att bekämpa de svårigheter som judarna mötte i Tyskland.[59]Gandhi blev mycket kritiserad för detta och svarade på kritiken i senare artiklar.[60][61][62]Gandhis uttalanden rörande judarna inför den överhängande Förintelsen har ådragit sig kritik från ett antal kommentatorer.[63] Martin Buber, som själv var motståndare till en judisk stat, skrev ett skarpt kritiskt öppet brev till Gandhi den 24 februari 1939. Buber hävdade att jämförelsen mellan britternas behandling av indiska undersåtar och nazisternas behandling av judar var olämpligt. Dessutom anmärkte han att när indier var offer för förföljelser hade Gandhi vid tillfälle stött användning av våld.[64]

 

Tidiga sydafrikanska artiklar

Vissa av Gandhis tidiga sydafrikanska artiklar är kontroversiella. Gandhi skrev i Indian Opinion år 1908 om sin tid i ett sydafrikanskt fängelse: ”Many of the native prisoners are only one degree removed from the animal and often created rows and fought among themselves.” Som också ompublicerats i The Collected Works of Mahatma Gandhi (Vol. 2, s. 74) höll Gandhi ett tal den 26 september 1896 där han nämnde” raw kaffir, whose occupation is hunting and whose sole ambition is to collect a certain number of cattle to buy a wife with, and then pass his life in indolence and nakedness”. Termen Kaffir anses nedvärderande idag (men under Gandhis tid hade termen andra konnotationer än de nuvarande). Uttalanden som dessa har lett till anklagelser om rasism.[65]  Två professorer i historia som är specialiserade på Sydafrika, Surendra Bhana och Goolam Vahed, undersökte denna kontrovers i sin text, The Making of a Political Reformer: Gandhi in South Africa, 1893–1914. (New Delhi: Manohar, 2005).[66] De fokuserar i kapitel 1, ”Gandhi, Africans and Indians in Colonial Natal” på förhållandet mellan de afrikanska och indiska folkgrupperna under ”vitt styre” och politiska åtgärder som tvingade fram segregation (och, hävdar de, oundvikliga konflikter mellan dessa folkgrupper). Om detta förhållande hävdar de att ”den unge Gandhi var influerad av segregationistiska föreställningar som var förhärskande på 1890-talet”.[67]  Samtidigt, hävdar de, ”tycktes Gandhis erfarenheter i fängelse göra honom mer känslig för deras belägenhet … den senare Gandhi mjuknade; han tycktes mycket mindre kategorisk i sina uttryck för fördomar mot afrikaner, och mycket mer öppen för att se områden där det fanns gemensamma intressen. Hans negativa synpunkter i fängelset i Johannesburg var reserverade för härdade afrikanska fångar snarare än afrikaner i allmänhet.”[68]

Sydafrikas förre president Nelson Mandela är anhängare till Gandhi,[39]  trots ansträngningarna år 2003 från Gandhis kritiker att förhindra uppförandet av en staty av Gandhi i Johannesburg.[65] Bhana och Vahed noterar i avsnittet ”Gandhi’s Legacy to South Africa” att ”Gandhi inspirerade efterföljande generationer sydafrikanska aktivister som försökte få ett slut på det vita styret. Detta arv förbinder honom med Nelson Mandela … i en mening fullbordade Mandela vad Gandhi hade inlett.”[69]

Om verket

Satyagraha (Sanskrit सत्याग्रह, satyāgraha ”fasthållande vid sanningen”) är en opera i tre akter för orkester, kör och solister från 1980 av Philip Glass, med libretto av Glass och Constance de Jong. Operan är löst baserad på Mahatma Gandhis liv, och har fått sitt namn från Gandhis icke-våldsfilosofi satyagraha. Verket är den andra av tre så kallade porträttoperor som Glass skrev på 1970- och 1980- talen. De andra två är Einstein on the Beach (1976) och Akhnaten (1983). Operan hade premiär 5 september 1980 på Stadsschouwburg i Rotterdam.

 

Gandhi klädd som en satyagrahi, en ickevålds-aktivist.

 

Historia

Glass intresse för Gandhis liv och lära sammanföll med att han i mitten av 1960-talet vände sig till den indiske musiken. Övertygad om aktualiteten av Gandhis lära lät han sin Einsteinopera följas av ett Gandhiporträtt. Tolstoj, Rabindranath Tagore och Martin Luther King, som representerar varsin akt, är historiska representanter för denna princip, andliga förebilder från skilda tider, kulturer och religioner med olika mål för sina handlingar. Endast

bevekelsegrunderna förenar dem: medkänsla och kärlek. Inte bara operans första scen, som är baserad på Bhagavad-Gita, en av de centrala scenerna ur Mahabharata, utan även andra sanskrittexter baserade på hinduismens religiösa traditioner, så att rollgestalterna utformas till att bli såväl representanter för historiska gestalter som förmedlare av heliga texter. Glass inriktar sig här, liksom i alla sina verk, på att smälta samman uråldrig visdom med dagsaktualiteter. Musik och ämnesval står i en sällsam överensstämmelse. Upprepandet av samma klangmönster leder till i sig lugnande och vibrerande klangfält och följer därmed Satyagrahas riktning: att bli till ett med den kosmiska energin. Glass använder sig här av en stråkensemble och en stor kör, vilket i jämförelse med Einstein on the Beach ger en mjukare klang. Till grund för varje scen, ibland rent av för ett solo- eller ensembleavsnitt, ligger ett oföränderligt melodi- eller harmonimönster, där den harmoniska upp- eller nedtoningen skapar omväxling och spänning. Verket gjorde starkt intryck på människorna som var mottagliga för idéerna om motstånd genom icke-våld: anhängare av fredsrörelsen, kärnkraftsmotståndare, religiöst motiverade sökare efter en väg bortom konsumtionsterrorn.

Uppsättningen från uruppförandet i Rotterdam 1908 gästspelade i Utrecht, Scheveningen och Amsterdam och kom 1981 till New York. Satyagraha är en ovanlig opera, inte så mycket på grund av de ovanliga tekniker som används, utan framförallt genom dess etiska och religiösa dimensioner.

 

Personer

Mohandas Karamchand Gandhi (tenor)

Miss Schlesen, hans sekreterare (sopran)

Mrs Naidoo, en indisk medarbeterska (sopran)

Kasturbai, Gandhis hustru (mezzosopran eller alt)

Mr Kallenbach, en europeisk medarbetare (basstämma)

Parsi Rustomji, en indisk medarbetare (basstämma)

Mrs Alexander, en vänskaplig europeiska (alt)

Arjuna (tenor)

Krishna (basstämma)

Duryodhana (stum roll)

Leo Tolstoj (stum roll)

Rabindranath Tagore (stum roll)

Martin Luther King (stum roll)

 

Om  kompositören

PHILIP GLASS

Philip Glass
Philip Glass

Det finns en numera klassisk bild på Philip Glass. Han sitter med sin stökiga frisyr bredvid den något mer städade teatermannen Robert Wilson. Året är 1976 och de båda har tillsammans med koreografen Lucinda Childs vänt uppochner på operagenren med det epokgörande verket Einstein on the Beach. Ett musikteaterverk där text, musik och scenisk gestaltning helt hade lämnat berättandet därhän. I stället byggdes dramaturgin på associativa kopplingar mellan de olika elementen. och en extremt repetitiv musik som manipulerade tidsuppfattningen. Det var inte en slump att Einstein fanns med i titeln.

Pionjärerna

Bilden är karaktäristisk. Den är svartvit och tagen av ingen mindre än Robert Mapplethorpe. Den är stillsamt revolutionär och gestaltar kulmen på en konstnärlig omvälvning som inletts i slutet av 50-talet. Tonsättaren John Cage var en hävstång och New York den självklara fabriken. Här löstes gränserna mellan konst, musik, scenkonst och litteratur upp. Likaså gränserna mellan så kallad klassisk musik, populärmusik och musik från Afrika och Asien, och tonsättarna fraterniserade med artister som Lou Reed, Laurie Anderson etc. Den amerikanska konstmusiken delades upp i en mer akademisk del, influerad av den europeiska seriella skolan, och det som kom att kallas minimalism, med namn som Terry Riley, Steve Reich och Philip Glass i pionjärgenerationen.

 

Mademoiselle och Ravi Shankar

Men Glass utbildning är akademisk. Och den kröns av studier i Paris i mitten på sextiotalet för den legendariska kompositionspedagogen Nadia Boulanger. Redan vid första mötet inser Glass att mademoiselle Boulanger var en av de märkvärdigaste människor han träffat. Hon skummade under tystnad igenom ett antal partitur han hade medfört från studieåren på Juilliard. Till sist fastnade hon för en takt, pekade på den och utbrast ”Åh, det här är skrivet av en riktig tonsättare!”. Lakoniskt kommenterar Philip Glass i sina memoarer: ”Det var den sista komplimang jag fick av henne under de följande två åren.” Mademoiselles undervisning var mycket krävande, den västerländska musikens grunder gicks igenom och kravet på hantverksskicklighet var mycket stort. Glass hade börjat studera yoga i slutet av femtiotalet, och kanske hjälpte det honom att underkasta sig den stenhårda disciplinen. Men i Paris träffar han också den kände sitarspelaren Ravi Shankar, som hade en avgörande betydelse för populariserandet och spridandet av den indiska musiktraditionen – inte minst genom sitt samarbete med Beatles. Genom Ravi Shankar får Glass inblick i det komplexa system av rytmiska grupperingar som kännetecknar den indiska klassiska musiken. Något som skulle komma att prägla Glass framtida verk.

+1=

Det här är vad Glass har i bagaget när han återvänder till New York och nu hittar han sin specifika stil.

En central egenskap är just en rytmisk princip han hämtade från den indiska musiken. Den är additiv, en matematisk formel som kan uttryckas med +1. Ta ett rytmiskt mönster och lägg till ett slag: 2+2 blir 2+3 som blir 3+3 som blir 3+4 o s v, och låt varje modul upprepas ett antal gånger. Detta mönster utgör basen i synnerhet för Satyagraha. Resultatet blir subtila förskjutningar som skapar en musik som står stilla samtidigt som den befinner sig i oavbruten förändring.

New York 1970

Legendariska var de spelningar han gjorde med sin ensemble runt 1970 i typiska New York-loft. Flera timmar långa sessioner för en publik som mestadels satt på golvet. Det repetitiva och transliknande uttrycket låg naturligtvis i tiden. Trots att detta är femtio år sedan, har Glass förblivit trogen sin stil. Vi känner igen de kompositoriska verktygen, och upphovsmannens fingeravtryck är tydligt. På det sättet kan han liknas vid Vivaldi. Något förenklat har det sagts att ”Vivaldi har skrivit samma konsert 400 gånger”. Vi skulle kunna påstå samma sak om Philip Glass. Men parallellen med Vivaldi skulle kunna dras längre: precis som sin barockföregångare använder sig Glass återkommande av kontrasten mellan motoriskt-rytmiska och lyriskt-melodiska partier.

Radikal tradition

Einstein on the Beach kom att blir den första i en trilogi ”porträttoperor”, där Glass ville skildra män som förändrat världen. 1979 skrevs Satyagraha och några år därpå följde Akhnaten om farao Akhenaton. Efter framgången med Einstein ville inte Glass upprepa sig. Han sökte sig till en annan klangvärld. ”Jag ville hitta ett sätt att radikalisera musiken igen, och ibland innebär det att göra något som folk redan känner till”, har Glass förklarat. Där ekar en av verserna ur Bhagavad Gita som finns i librettot till Satyagraha. Där talas det om att sträva efter att likställa ”njutning och plåga, vinst och förlust, seger och nederlag”. Kanske Philip Glass har lyckats likställa förnyelse och tradition.

Magnus Lindman, dramaturg

Länktips

Wikipedia om Philip Glass

Philip Glass om Satyagraha

 

YouTube

Philip Glass Satyagraha – World Premiere; Stadsschouwburg, Rotterdam, The Netherlands; Hela verket

Act 1 ”Tolstoy”, Scene 1 ”The Kuru Field of Justice” (beginning) Staatsoper Stuttgart

Från as workshop i maj 2016. Intervjuad är Karolina Blixt.

Press

Pressmeddelande Folkoperan här

 

Recension av The Met:s version 2011 här

 

 

Bilder från föreställningen

 

Leif Aruhn-Solén

SATYAGRAHA: Leif Aruhn-Solén (Gandhi) Fotograf: Markus Gårder

 

 

Satyagraha

SATYAGRAHA Fotograf: Markus Gårder

 

 

 

Satyagraha med Karolina Blixt

SATYAGRAHA: Alexander Weibel Weibel (cirkusartist), Karolina Blixt (Kasturbai/Mrs Alexander) Fotograf: Markus Gårder

 

 

Satyagraha - Folkoperans kör

SATYAGRAHA: Folkoperans kör Fotograf: Markus Gårder

 

 

Satyagraha

SATYAGRAHA: Sarah Lett, Alexander Weibel Weibel och Magnus Björu (cirkusartister) Fotograf: Markus Gårder

 

 

 

Satyagraha med Gandhi

SATYAGRAHA: Anton Eriksson (Mr Kallenbach/Arjuna), Leif Aruhn-Solén (Gandhi), Karolina Blixt (Kasturbai/Mrs Alexander)

Fotograf/copyright:

Markus Gårder

 

 

Sammanställt och redigerat av Viveca Carleson i september 2016

Viveca.carleson@tele2.se anpassat för WordPress av Mogens H Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Related posts

Kommentera