Sven-David Sandström är upphovsman till operan Batseba, som har premiär på Kungliga Operan den 13 december 2008. Operans handling bygger på boken med samma namn av Torgny Lindgren, vilken utkom 1984.
Sven-David Sandström kompositör 1942-2019
För denna roman tilldelades han 1986 det internationellt högt värderade franska litteraturpriset Prix Femina. 1991 invaldes Torgny Lindgren i Svenska Akademien.
Intervju med Sven-David Sandström i OV-Revyn medlemstidningen för Operavännerna vid Kungliga Operan i Stockholm Februari 2009
I samband med att Sven-David Sandströms opera Batseba hade världspremiär på Kungliga Operan i december 2008 arrangerade OperaVännerna tillsammans med Balettklubben ett möte med tonsättaren. OV:s ordförande Nils-Göran Olve och Balettklubbens ordförande Anders Jörlén ledde mötet.
Sven-David Sandström är född i Motala och studerade komposition vid dåtidens Stockholms Musikhögskola. Hans lärare var bl.a. Ingvar Lidholm, György Ligeti, Per Nørgård och Brian Ferneyhough. Så småningom blev Sandström själv professor i komposition vid Musikhögskolan och 1999 vid Indiana University i Bloomington, USA.
I fjol flyttade han hem igen, bl.a. för att få vara med när Batseba sattes upp. Med uppenbar glädje berättade han om att han varit med på varenda repetition. Sitt internationella genombrott fick Sandström 1972 med orkesterverket Through and through som framfördes av Concertgebouworkestern i Amsterdam. Sedan dess har han komponerat ett mycket stort antal verk som också inkluderar åtta operor.
Tillsammans med Hans Gefors är han den mest framförde av nu levande svenska operatonsättare. Bland verken märks Kejsar Jones, Slottet det vita, Jeppe och Staden. Den sistnämnda framfördes i samband med operahusets i Stockholm 100-årsjubileum 1998. Sandströms första opera var Kejsar Jones, som gavs på Rotundan 1984, där för övrigt vår träff ägde rum.
Numera har Operan inte tillgång till någon kammarscen, vilket är tråkigt. Hans kompositionselever älskar att komponera opera, men de bör börja i det lilla formatet. För övrigt är det knappast troligt att någon teater vågar ge uppdrag på en stor opera till någon som inte har skrivit en sådan.
Hur kom det sig då att han började arbeta med Batseba? Torgny Lindgrens roman, som ligger till grund för operan, kom ut 1984 och den blev Sven-David Sandström genast fängslad av. På 1960- och 70-talet var det inte populärt att använda religiösa texter men nu är det annorlunda. Sandström har på senare år tonsatt många sådana och har bl.a. en serie kantater för hela kyrkoåret på gång.
En förutsättning för allt han gör är att texten väcker hans inspiration. Från början skulle Kristina Lugn skriva librettot, men hon backade ur och i stället gick uppdraget till Leif Janzon. Att texten blev på engelska var Sandströms idé. Det bör underlätta att få operan framförd även utanför Sverige och gav också ett slags nystart i projektet när man bytte librettist: en frihet i förhållande till Lindgrens ord och delvis andra valörer eftersom engelsk sång ger andra associationer.
Texten i en opera är naturligtvis väldigt viktig. Det är svårt att översätta en bra roman till ett operaverk. Scenversionen måste bli en ny och egen upplevelse för åskådaren. Sandström vill få texten att väcka tankar och leva vidare hos publiken. Det finns en erotisk laddning i texten som är mycket intressant och sedan blir det en religiös upplevelse. Gamla testamentet ligger till grund för romanen.
Janzon och Sandström avviker ganska mycket från den, men problematiken kärlek-grymhet finns kvar. Sandström känner visserligen Torgny Lindgren, men de har inte haft några kontakter om verket under hela processen med att överföra Batseba till opera. Inte heller efter genrepet och premiären har han egentligen sagt något. Men alla författare älskar att bli tonsatta, så Lindgren är säkert nöjd. Sandström skulle inte kunna tänka sig att skriva sina egna libretton. Till det fordras den erfarenhet av sceniskt tänkande och dramaturgi som Leif Janzon besitter.
Ett problem med kompositionsarbetet är tajmingen. Det får inte bli för långt och heller inte för kort. Två timmars speltid var hans egen målsättning med Batseba – och det blev det, exakt. Med Operan hade han kommit överens om högst tre timmar inklusive paus. Därför mäter han mycket noga under komponerandet hur långa avsnitten av kör, arior och ensembler blir.
Han komponerar för hand – “jag är nog den siste som gör det” – men fortlöpande lades resultatet in i en dator. Han håller reda på hur många sekunder han skrivit under en dag och blir orolig när han t.ex. bara hunnit halvvägs och ändå använt mer än halva den tänkta speltiden.
Musiken i Batseba är mycket vacker, trots den grymma handlingen. I Torgny Lindgrens roman finns flera kärleksfyllda scener som inte kommit med i operan. Det gäller att hitta skönheten i det onda. (Ovanligt många besökare har vittnat om att Sandström lyckats med det, och när vi pratade med medlemmar före och efter träffen planerade flera att se om verket.) Sandström är noga med vilka sångare han skriver för. De flesta var utsedda redan när verket skrevs. Sångstämmorna skräddarsys inför ett första framförande.
Sandström pratade muntert om de svårigheter det kan innebära om verket tas upp med andra medverkande. Då ses det som självklart att de ska klara roller som skrevs för andra röster, eftersom tonsättaren inte finns med. I det här fallet har särskilt David och den äldre Batseba höga och krävande roller. De flesta sångarna kände Sandström sedan länge.
Undantaget var den yngre Batseba som ju sjungs av Elin Rombo, som mest sjungit i Tyskland. Menno Feenstra rekommenderade henne och Sandström blev mycket nöjd. Nu är det partiet ett ganska normalt sopranparti, men hon har enligt Sandström utvecklats enormt sedan hon som helt ung var med i Makropoulos på Operan.
Michael Weinius gör kung Davids svåra roll. Han sjöng även i Sandströms Jeppe på Folkoperan för några år sedan, men då som baryton. Davids roll ligger extremt högt, men Michael har inte haft några problem med det. För övrigt var det Jeppes höga barytonroll som väckte tanken hos Michael Weinius att byta röstfack till tenor.
I romanen är nästan alla män utom Batseba själv. Det var Leif Janzons idé att göra om profeten till en kvinna, Naomi, åtföljd av fyra små profetissor. Deras koloratursopraner ger prov på halsbrytande sång och en tajming som verkar nästan omänsklig, och de innebär också ett närmast komiskt inslag.
Eftersom engelskan anses vara ett svårsjunget operaspråk, medan vi är vana vid att det används i mer populära sammanhang, så har Sandström bl.a. komponerat en aria med drag av musikal eller pop. Den framförs av en svensk/amerikansk popsångerska som kallar sig IVA.
Det var den förre opera-chefen Menno Feenstra som hittade henne. Här hade Sandström kunnat tänka sig mer tonvikt på dans – tanken är att hon ska vara en helt annorlunda kvinna, röra sig och sjunga annorlunda, och därför väcka intresset hos Davids båda söner. Hon får en viktig dramatisk funktion i förloppet i akt 2.
Att sätta upp en ny opera är svårt för regissören, här David Radok, eftersom det inte går att lyssna till musiken när man förbereder regiarbetet. Sandström hade förgäves önskat sig en dag där Hovkapellet hade kunnat spela in en grov version av hur det skulle låta. Ur det datoriserade partituret går det att spela upp en syntversion, men det ger inte rätt intryck.
Ännu när man börjar repetera till piano är det svårt att få en bild av hur det kommer att låta. Radok tonade ner våldet i storyn mer än Sandström tänkt sig från början. Verket har nästan fått en rituell karaktär. Sandström menade dock att han lärt sig att lämna över sina verk att tolkas av andra, så han var helt nöjd med detta.
Ändå verkade det nog som om han haft ett ganska annorlunda visuellt intryck i tankarna. När han komponerar ser han hela tiden scenen framför sig. Där rör sig huvudpersonerna, vilket t.ex. påverkar hur lång tid som behövs. I det här fallet hade han önskat sig att dansare skulle integreras med kören, som han tänkte sig ofta skulle vara i böljande rörelse.
Så blev det dock inte, även om en del balettelever medverkar. Bl.a. beror det på alla operahus problem med att få balettensemblen att samverka med operaensemblen. Radoks kör rör sig mer statiskt, men inte heller detta verkade störa tonsättaren. Kanske hoppas han på en annorlunda, framtida uppsättning någon annanstans.
Batseba kommer att spelas på Operan fram till i mars i år och sedan blir det fyra föreställningar i maj 2010. Det ser Sandström som ett glädjande förtroende från operaledningen. Så många nya operor spelas en gång (dvs en omgång föreställningar) och aldrig mera. Det är också svårt att få upp dem på andra hus, även om en framgångsrik premiär och möjlighet att ta del av inspelningar borde underlätta beslutet för andra operaledningar. Men de föredrar ofta en världspremiär på ett eget beställningsverk framför att ta upp något som visats på andra håll.
Sven-David Sandström ägnar sig inte åt att aktivt marknadsföra sitt verk till andra operahus utan litar på att ryktet sprids att Batseba är bra. Han hade dock hoppats att verket skulle ha fått en hårdare marknadsföring i Sverige före premiären och verkade kritisk till en del annonser. Men även här har han som princip att inte lägga sig i andras arbete, däremot komma med synpunkter om någon frågar. Närmast kommer Sven-David Sandström förutom kyrkomusik att komponera musik till en balett som ska framföras av Skånska danskompaniet. Han skulle gärna komponera också balettmusik för Operan. Vi får väl se vad det kan bli i framtiden.
Ur OV-Revyn (2009) – Operavännerna vid Kungliga Operan © Artikelförfattarna Nils-Göran Olve och Leif Nilsson och OperaVännerna vid Kungliga Operan
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
