Torka aldrig tårar – sista dagen – SVTPlay

Torka aldrig tårar – sista dagen – SVTPlay
Jonas Gardell Foto: Anders Wiklund/Scanpix

Torka aldrig tårar – sista dagen – SVTPlay

Sista dagen att se Torka aldrig tårar utan handskar på SVTPlay

Nu är det snart slut på att titta på Jonas Gardells omtalade tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Sista dagen i dag den 20 november kan du ta del av denna i mitt tycke mest fantastiska tv-serie på år och dag.

Det var länge sedan jag såg en serie som så har lyckats engagera både mig på detta djupa och bestående sätt. Mycket av upplevelsen består ju i att underlaget Jonas Gardell´s manus är helt fantastiskt och filmatiseringen är mycket välgjord även om jag fortfarande inte riktigt kan förstå varför man har dessa återblickar. Det är alltså symboliken som jag inte förstår även om jag naturligtvis kan tänka mig till olika förklaringar, men jag hade önskat att mina tolkningar var helt korrekta.

I andra avsnittet får vi se ett inslag när Rasmus tillsammans med sina föräldrar gör en utflykt till havet och jag tänker: vad är det för ett hav som ligger på bilutflyktsavstånd från Koppom? Vänern?

Annars förstår jag ju att det kan vara nödvändigt att beskriva Benjamin och Rasmus barndom, även om jag inte precis upplever en större förståelse för dem på grund av dessa inslag. Genom serien får vi se Rasmus skriva sitt namn i speglar och glasrutor men hittills har jag inte lyckats klura ut meningen eller avsikten med detta.

Det skall inte förväxlas med en kritik av själva, om jag så får skriva, upplägget där man redan från början av första avsnittet får klart för sig hur det hela kommer att sluta.

Eftersom jag har sett inslagen vid ett flertal tillfällen kan jag också konstatera att jag upptäcker nya saker nästan varje gång jag ser inslagen. Ett exempel på detta är när Rasmus pappa läser Nya Vermlandstidningen där huvudnyheten är flygplansolyckan där sexton personer omkom. Längst ner på sidan ser jag ett inlägg med rubriken ”Hivpositiva trakasseras”, ett inslag som tyvärr inte sedan tas upp i serien. Ett annat exempel är när Benjamin sitter vid Rasmus sjukbädd och vi får se att han läser dikter av Karin Boye.

I första delen är där ett par scener som jag speciellt fäster mig vid och det är mötena mellan Benjamin och Paul. Det är vackert oerhört gripande och skildras så naturligt och avväpnande, men också scenen där Benjamin och Seppo tar avsked av Paul är en stark scen som etsar sig fast i minnet.

En annan scen som fäster sig starkt i mitt minne är när Rasmus möter Paul för första gången, men också när de möts på Klara Norra Kyrkogata. Fint och naturligt skildrat precis som återblicken från badscenen där Paul svarar på hans fråga; man får inte leva om sitt liv. Paul tillhör en av seriens mer framträdande inslag och det finns många fina inslag med honom i seriens tre delar.

Styrkan i serien är helt klart scenerna mellan Benjamin och Rasmus. Scenerna när de tillsammans lämnar julfirandet hos Paul och de andra, räknar jag som de finaste och vackraste scenerna som jag har sett på länge. Kärleksscenerna i andra delen kan knappast skildras mer vackert och med sådan ömhet och sensualism. Scener som sedan befästs med scener från deras vardag. Det är oerhört vackert filmat och det är ju lätt att ta till sig. För att vara heterosexuella så gör Benjamin och Rasmus en mycket stark insats som både känns äkta, naturlig och trovärdig. Den enda invändningen jag har är badscenerna där alla är nakna utom Benjamin. Visst förstår jag skälet till detta, men det ser dråpligt ut när han visar sig i kalsonger eller badbyxor när övriga är nakna.

Andra delen avslutas med att Bengt tar livet av sig direkt efter att han har fått beskedet att han är hivpositiv dvs att han har fått AIDS. Läkarens hantering av situationen lämnar mycket i övrigt att önska, men Bengt gör en mycket trovärd gestaltning av händelsen men det är fruktansvärt att behöva genomlida att en ung man tar livet av sig på detta sätt.

Den starkaste upplevelsen som jag tidigare noterade svarar dock utan tvekan Benjamin för och hans möten med Paul lämnar inte mitt minne i första taget. Särskilt gäller det det andra mötet där Benjamin säger:

”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig”

. Det är inte bara en nyckelmening utan tillhör det bästa och vackraste i serien och sätter pricken över i:et.

Bibelcitatet från Uppenbarelseboken 21:4:

”Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”

. Detta citat återkommer likt ett wagnerskt ledmotiv och är lika vackert och berörande varje gång.

Det är dessa scener plus några till som gör detta till en av de mest engagerande tv-serier som jag har upplevt. Det känns som jag sitter i en teater- eller operasalong, men med väl fotograferade närbilder i ren hd-kvalitet, som förhöjer intrycket högst väsentligt. Skådespelarnas sätt att använda ordet och ansikts- och kroppsuttryck, som utrycksmedel imponerar storligen på mig och kanske ligger förklaringen till seriens attraktionskraft just i detta faktum.

Ett annat mycket starkt inslag i serien är det när föräldrarna förskjuter Benjamin och särskilt hans mors insats griper tag i mig, men även detta är en scen som behöver illustreras. En annan scen som griper tag i och ruskar om mig är i tredje delen när Rasmus pappa förklarar eller försöker förklara för Benjamin varför han inte får komma till sin älskades begravning. Dessa två scener får mig att reagera och fundera på människors grymhet eller kanske oförmåga att förstå sina egna barns rätt till sitt liv och bortse från vad andra skall tänka och tro.

Björn Kjellman fungerar som genomgående berättare i serien, men i sista delen spelar han den äldre Benjamin och här gör han ett oerhört gripande och vackert rollporträtt tillsammans med Holger på bänk framför Rasmus familjegrav och där vi får reda på något som inte visades i serien nämligen hur Rasmus och Benjamin hade det innan Rasmus dog. Oerhört starkt och gripande. Här vill jag sluta med att citera några av Benjamins sista ord i serien:

”Så jag lever vidare, jag har ett ganska bra liv, ett mycket bra liv på det hela taget, sprickor finns ju där förstås, emellanåt hotar hela bygget att rasa när jag tänker på Rasmus och alla vännerna, dom som levde och försvann, jag är på något sätt halv utan dem”

.

Musiken av Andreas Mattsson gör tv-serien till en helhetsupplevelse inte minst musikaliskt och fullbordar succén åtminstone enligt min uppfattning

Det här är något av de synpunkterna som jag har önskat ge uttryck för, men det finns oändligt mycket mer att skriva om denna fantastiska tv-upplevelse och nu när jag dessutom vet att tv-serien är en sak och boktrilogin är en sak så har flera av de frågetecknen som jag redovisade i mitt första inlägg blivit besvarade.

Nu återstår det en dag att uppleva serien på SVTPlay, och mitt råd till dig som läsare av dessa rader blir att ta chansen att se serien igen och då helst alla tre avsnitten i följd. Det är förhoppningsvis inte sista chansen att få uppleva serien, för den kommer troligtvis att ges ut på dvd eller kanske kommer det rentav en spelfilm vad det lider. Men först väntar jag på del 2 – Sjukdomen – i trilogin och den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves.

Du kan följa Torka aldrig tårar utan handskar på Youtube

Del 1

Del II

Del III

Mer att läsa

Läs mitt första inlägg om tv-serien

Läs också mitt inlägg om Andreas Lundstedts bok

Jonas Gardell i DN

I rollerna:

Rasmus – Adam Pålsson

Benjamin – Adam Lundgren

Paul – Simon J Berger

Harald – Stefan Sauk

Britta – Marie Richardson

Ingmar – Gerhard Hoberstorfer

Sara – Annika Olsson

Holger – Ulf Friberg

Christina – Lena B Eriksson

Bengt – Christoffer Svensson

Seppo – Emil Almén

Reine – Kristoffer Berglund

Lars- Åke – Michael Jonsson

m.fl

Produktionsteam:

Manus – Jonas Gardell

Regi – Simon Kaijser

Rollsättare – Maria Kiisk

Fotograf – Stefan Kullänger

Scenograf – Jan Olof Ågren

Kostym – Ewa Mark

Mask – Janne Kindahl/Susanne Unnerstad

Klippare – Agneta Scherman

Projektledare – Maria Nordenberg

Related posts

Kommentera