Trollflöjten som operabio

Trollflöjten som operabio
Foto: Hans Nilsson

Trollflöjten som operabio

Trollflöjten som operabio blev en rolig och lekfull föreställning

Trollflöjten som operabio blev en fullträff, som definitivt blev en mycket trevlig och lekfull upplevelse och som gjorde mig mycket glad till sinnet. Är det närheten till sångarna genom filmteknik som efterlämnade detta mycket goda avtryck? Alla var mycket bra, men frågan är om inte Carl Ackerfeldt slog de andra skönsjungande herrar och damer genom sin vackra röst och sceniska förmåga?

En vecka tidigare upplevde jag andra föreställningen direkt från salongen på Kungliga Operan och fick faktiskt inte allt samma positiva intryck som det blev på gårdagens föreställning.

Det har blivit en hel del funderingar på vad det är som kännetecknar de olika upplevelserna. Det är inte ovanligt att jag får olika upplevelser, men då beror det oftast på att det är olika sångarlag, men båda dessa föreställningar var besatta med samma sångare rakt över.

Är det vanan att se direktöverföringarna från Metropolitan Opera i New York som gör att min upplevelse av Trollflöjten från Kungliga Operan i Stockholm blev en så mycket bättre upplevelse än när jag upplevde föreställningen direkt i salongen ja den frågan kan jag nog inte ärligt besvara.

Kan det helt enkelt vara på det viset att sångarna sjöng så mycket bättre i kväll än när jag såg andra föreställningen? Ärligt talat kan jag ju inte påstå att sångarna sjöng dåligt då. Tvärtom!

Eller kan det vara så att intervjun med regissören Ole Anders Tandberg efter första akten löste upp de knutar som hans regigrepp orsakade mig när jag upplevde föreställningen i salongen.

Är det jag som har blivit gammaldags och måste ha föreställningarna som jag är van att uppleva dem? Visst, ibland ser jag ju föreställningar som jag tycker kännetecknas av att regissören till varje pris måste ändra på allt bara för att tillgodose sitt eget ego eller vad det nu kan handla om.Listan på dylika regissörer kan bli ganska lång, men Dmitri Tcherniakov och Peter Konwitschny är ett par av de senaste exemplen.

Det är några frågor som jag har reflekterat på sedan gårdagens föreställning men, ärligt talat det är frågor som jag inte är kapabel att svara på och egentligen har det ju ingen betydelse utan det är bara att konstatera att det var en mycket rolig föreställning.

Min operavän Björn Ekblom skriver så här i sin kommande recension i Nya Lidköpingstidningen (NLT):

Det är lika bra att erkänna det direkt. Jag gick till Folkan i fredags med mycket nerskruvade förväntningar. Förhandsbilderna visade, att uppsättningen av Mozarts Trollflöjten på Kungliga Operan i Stockholm, var en mycket annorlunda uppsättning och jag brukar vara ganska skeptisk till onödiga moderniseringar och tidsresor i operavärlden. Ibland är det underbart att ha så fel som jag hade. Denna trollflöjt var ett fyrverkeri av skön sång och galna upptåg.

Vad det gäller sånginsatserna skriver han följande:

Kvällens allra största överraskning och behållning blev den för mig okände barytonen Carl Ackerfeldt i rollen som fågelskådaren Papageno. En varm och fyllig och bärande röst parad med en stor portion komisk ådra gjorde hans gestaltning helt fullödig. Sångligt sett har jag inte mycket att anmärka på. Susanna Stern som Nattens Drottning svängde sig i de hissnande koloraturerna med briljans och säkerhet och Ida Falk Winlands varma och lyriska sopran gav oss en känslosam och vacker Ach Ich fühl´s. Daniel Johansson gjorde ett stabilt hantverk som Tamino. Frågan är bara, ifall inte den i övrigt skönsjungande Michael Schmidberger som Sarastro fått en roll som var något tonsteg för låg för honom. Han tappade klangen i rösten på de lägsta tonerna.

Björn och jag brukar vara ganska överens i våra bedömningar men på en punkt skiljer sig våra bedömningar, men i en bisats lämnar Björn samtidigt en plausibel förklaring och det handlar om dirigentens tempi, som jag anser klingade alldeles utmärkt. Dessutom tror jag också, precis som Björn, att detta var nödvändigt för att den talade dialogen från olika håll i salongen.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det var ytterligare en fin operaupplevelse och det enda negativa som jag kan påminna om är att det inte var möjligt att fylla salongen fullt upp på biograf Spegeln. Det borde ha varit fullsatt i samtliga tre biosalonger.

Här kan du läsa mina ursprungliga tankar om föreställningen

Related posts

Kommentera