Trubaduren på Folkets Hus/Parker från The Met

Trubaduren på Folkets Hus/Parker från The Met
Dmitri Hvorostovsky

Trubaduren på Folkets Hus/Parker från The Met

Min gode vän, Björn Ekblom i Lidköping inleder sin recension med att konstatera:

Librettot i denna opera är ett lappverk. Den ursprunglige librettisten Salvadore Cammarano dog innan verket var färdigt och Leone Bardare slutförde verket med stöd av vissa kvarlämnade anteckningar. Dessutom styrde Verdi själv upp arbetet en hel del, då han hade vissa musiknummer som han absolut ville ha med. Det ledde fram till en intrig, som nog är det osannolikaste man ser på operans scener. Däremot anser många att det är en av Verdis allra bästa operor, ur musikalisk synvinkel.

Gårdag kvällens direktöverföring från Metropolitan Opera blev totalt sett en ganska fin operaupplevelse, men jag gillade inte Leonoras framförande, som sjöngs av Sondra Radvanovsky. Hon skall ju vara dödligt kär i Manrico och inte kunna leva utan honom, men det var åtminstone ingenting som jag uppfattade att hon lyckades förmedla.

Däremot lyckades hon ju att påvisa att hon var en tekniskt skicklig sångerska som gärna tog ut svängarna lite mer än som var nödvändigt. Publiken i New York tycktes dock älska hennes bravurnummer, men jag är dock lite mer svårflirtad. Jag saknade lidelsen i hennes röst och blev ärligt talat inte det minsta berörd av hennes framförande. Till saken hör att jag förmodligen är överallergisk, särskilt mot sopraner, som känner att de måste briljera och på så sätt glömmer sin egentliga uppgift nämligen att förmedla stämningar och känslor. Uttryckt på ett annat sätt lagom är bäst.

Detta kompenserades ju av att Dmitri Hvorostovsky som greve Luna verkligen gav allt och gjorde en av kvällens mest fantastiska prestationer och detta lyckades han med vid flera tillfällen. Här blev jag verkligen berörd och han lyckades verkligen förmedla alla de känslor och utbrott som gör den här rollen full rättvisa.

Men frågan är om inte bästa prestation erövrades av Azucena, som sjöngs av Dolora Zajick. Vilken röst och vilken scenutstrålning och hon blir faktiskt bara bättre och bättre. Jag har sett henne tidigare, på en dvd, i samma roll där Luciano Pavarotti sjöng Manrico´s parti.

Manrico sjöngs av Marcelo Alvarez, inte helt oävet, men knappast en tenor i min smak. Han var dock helt OK hans stora aria ”Di quella pira, även om hans storlek gör honom mindre trovärdig i rollen. Det är tydligen brist på unga smala och vackra tenorer, som hade varit mest trovärdiga i denna roll. Pavarotti, var ju inte en särskilt liten tenor, men å andra sidan hade han en helt utmärkt röst för partiet.

I presentationen, som för övrigt sköttes av Renée Fleming fick vi veta att just denna opera kräver fyra toppröster för att det skall bli en verkligt givande föreställning och det är säkert rätt, men jag förstår inte varför hon inte säger att det krävs fem goda röster. Enligt min bestämda uppfattning är det nämligen detta som denna opera kräver.

Stefan Kocán, som sjöng Ferrandos parti var ju egentligen den som startade föreställningen efter den typiska Verdi-ouverturen och det gjorde han med den äran. Kvällens överraskning skulle jag vilja påstå och en verkligen positiv sådan.

Men utan den fantastiska körens insatser, hade det nog inte hjälpt med alla goda solistinsatser. Enligt min mening så har kören en avgörande betydelse för upplevelsen av verket och tillsammans med den alltid skicklige dirigenten Marco Amiliato och Metropolitans opera orkester, så blev det trots allt ytterligare en minnesrik operakväll på en biograf nära dig.

Related posts

Kommentera