Adriana Lecouvreur – synopsis

Adrienne Lecouvreur (1692–1730) var en av sin tids mest berömda och framstående franska skådespelerskor och var engagerad vid Comédie-Française. Hon var älskarinna till Moritz, greve av Sachsen (illegitim son till August den starke och Aurora Königsmarck) som levde i Paris som marskalk för den franska armén. Kärleksförhållandet mellan de båda tog slut redan före skådespelerskans död. Efter hennes alltför tidiga bortgång, spreds ett rykte om att hon fallit offer för en intrig. Det var kring det här ryktet som Scribe och Ernest Legouvé byggde upp handlingen till teaterpjäsen Adrienne Lecouvreur.

Akt I

På Comédie-Francaise står man i begrepp att uppföra Racines Bajazet med de båda berömda aktriserna mlle Duclos och Adriana Lecouvreur. Adriana anförtror sin vän, regissören Michonnet som alltid varit förälskad i henne.  Hon har förlorat sitt hjärta till en ung man i greve Maurizios av Sachsen svit. Denne kommer in på scenen strax därpå, och hon lovar spela endast för honom. Innan han går ger hon honom en bukett violer att sätta i knapphålet. Bland de övriga gästerna bakom scenen befinner sig furst de Boullion och Abate di Chazeuil. De har uppsnabbat ett brev där furstens hustru avtalet ett kärleksmöte samma kväll klockan 11. I den villa som fursten ställt till sin älskarinna, mlle Duclos, förfogande. Fursten tror därför att det är hon som har avtalat mötet och beslutar att överraska de älskande.

Akt II

Då Maurizio kommer till mötet med furstinnan lägger hon genast märke till violerna. Han skyndar sig att säga att han har köpt dem åt henne. Plötsligt hör de ljudet av en vagn, och då furstinnan får klart för sig att det är hennes man gömmer hon sig i all hast. Maurizio utmanar genast fursten på en duell men denne förstår inte varför.  Han tror att mötet var med mlle Duclos, som han själv har tröttnat på. Då Adriana förs in förstår Maurizio sammanhanget, men hon blir bestört då hon upptäcker att hennes tillbedjare är självaste greven av Sachsen och inte bara en följeslagare till honom. Michonnet kommer för att göra upp några detaljer angående morgondagens föreställning med mlle Duclos. Abate di Chazeuil påstår att hon befinner sig i huset men det förnekas av Maurizio, som försöker spärra vägen till det rum där furstinnan har gömt sig.

Michonnet tvingar sig in men erkänner att hon inte är den skådespelerska han sökte, och Maurizio bedyrar för Adriana att det inte var fråga om ett kärleksmöte utan att han har kommit för att diskutera politik. Därför lovar Adriana att hjälpa den kvinna som håller sig gömd i rummet bredvid och går in för att erbjuda henne den nyckel till huset som fursten har gett henne. Furstinnan lyckas undkomma i tid, men dessförinnan lockar hon ur Adriana att greven av Sachsen älskar henne och hon honom.

Akt III

Vid en mottagning hos furst de Boullon hoppas hans hustru komma underfund med vem det var som hjälpte henne den kvällen, och då hon hör Adrianas röst tycker hon sig känna igen henne. Hon berättar därför att Maurizio har sårats i en duell, och då Adriana inte förmår dölja sina känslor blir furstinnan säker på sin sak. Adriana förstår att det var furstinnan hon hjälpte då Maurizio strax därpå kommer in oskadd. Nu börjar en kamp mellan de två kvinnorna, som båda älskar greven av Sachsen, och då Adriana visar upp ett armband som furstinnan tappat under flykten förstår furst de Boullon att det var hans hustru som hade avtalat ett kärleksmöte i villan. Han tvingar Adriana att recitera för gästerna, och hon väljer Fedras monolog ur Racines skådespel.

Akt IV

På sin födelsedag får Adriana en korg som innehåller de violer hon gett Maurizio. De är nu vissna. Hon tror att det har en symboliks innebörd, men då han själv kommer bedyrar han sin oskuld och erbjuder sig att gifta sig med henne, nu när hans krav på den polska tronen äntligen har vunnit erkännande. Då de lyckliga kastar sig i varandras armar blir Adriana sjuk och tror att det beror på de vissna violer som Maurizio sänt henne. Han nekar till att ha skickat blommorna, och då Adriana dör i hans famn inser de att de förgiftade violerna var furstinnans hämnd.

Upphovspersoner

Musik: Francesco Cilea|Text: Arturo Colautti efter en pjäs av Eugéne Scribe och Ernest Legouvé.