Agrippina: Barockopera, när den är som bäst

Agrippina 1709 synopsis på Metropolitan Opera

I lördags visades Georg Friedrich Händels genombrottsopera Agrippina i en direktsändning från Metropolitan i New York. Ett stycke som handlar om ränker och förtal i maktsfären kring den romerska kejserliga tronen. Det blev en uppvisning i konsten att få liv och rörelse i ett ganska stillastående stycke barockopera där de långa sångnumren fungerade som rejäla show stoppers. David McVicar och hans besättning lyckades dock med konststycket, att göra helgjutna insatser på alla nivåer och därmed få stycket riktigt njutbart.

Agrippina: Barockopera, när den är som bäst

Då operan hade sin urpremiär, så valde Händel, att låta sångarna sjunga i det tidiga 1700-talets kläder, snarare än romerska togor. Avsikten var, att visa publiken, att den typen av politiskt rävspel fortfarande användes och därför skulle operan tjäna som en satirisk skrattspegel av sin egen samtid. Av förmodligen samma skäl förlade David McVicar handlingen i modern tid. Och med tanke på hur t.ex vissa presidenter lyckas nå sin maktposition med hjälp av lögner och fake news, så fyller den sin funktion än i dag.

Regin var helt enkelt genial. McVicar hade verkligen tagit vara på den komiska ton som finns i operan. Han hade också gjort en 100%ig besättning av rollerna med lämpliga sångare och därtill komiska skådespelare. Att Joyce DiDonato i titelrollen skulle vara perfekt, förstod jag redan innan. Hon har både säkerheten i koloraturen och en mycket god timing i komiken. Detta kan man också säga om Brenda Rae som Poppea.

Men den som imponerade allra mest på mig var Kate Lindsey i byxrollen som den unge Nero. Hennes kroppsspråk var en underbar karikatyr på en tonårsynglings valpighet och kättja. Till detta en sångröst som höll, trots att rollen var mycket fysisk, med gymnastiska övningar. Normalt är jag inte så trakterad av countertenorer, men jag måste ändå lyfta på hatten för Iestyn Davies i kastratrollen som officeren Ottone.

Scenografin var mycket välgjord med flytande scenbyten utan longörer. En lång trappa utan skydd vid sidorna och med en tron högst upp hade en central plats och får ses som den långa och farliga vägen upp mot maktens toppar.

Trots att Agrippina handlar mycket om sex, så balanserade man detta på ett sätt, så att det aldrig blev plumpt utan bara en liten roande fräckis

Dirigenten Harry Bicket dirigerade utan taktpinne och fick ibland en helt riktig modern klang i barockmusiken. Den musikaliskt underbaraste scenen var den cembalo som på scenen fick fungera som barpiano och där bargästerna dansade rock-n-roll till barockens klanger. Det var musikkomik på hög nivå.

Som sagt! Agrippina blir aldrig min favoritopera, men duktigt folk kan verkligen göra god underhållning av ett i grunden ganska segt stycke opera.

BJÖRN EKBLOM