Aida i kolossalformat – ingen upplevelse!

Aida från Metropolitan Opera

Aida i kolossalformat

I går eftermiddag var jag och såg reprissändningen av Giuseppe Verdis Aida på Spegeln här i Malmö och för första gången som jag har sett dessa utsändningar från Metropolitan Opera i New York, blev jag rejält besviken.

Visst var det imponerande med alla dessa människor på scen, men för mig var det mer en demonstration över vilka imponerande resurser operan har till sitt förfogande, men kanske precis av det skälet så klingade det falskt i mina öron när Renée Fleming uppmanade oss att skänka pengar till Metropolitan Opera, eftersom biljettintäkterna endast motsvarade halva kostnaderna för säsongens produktioner.

Det kostar på att alltid vara i framkant, men operan får naturligtvis som alla oss andra rätta mun efter matsäck. Eller hur?

Den produktionen som jag såg i går hör till operans äldsta uppsättningen med nästan tjugofem år på nacken och normalt brukar jag tycka att det är alldeles utmärkt att vi får se och höra de äldre produktionerna för det är som regel ganska tråkigt att se alla dessa nyinstuderingar som tycks ta fäste på någon liten detalj som egentligen helt saknar betydelse för verkets framförande.

Av dessa har jag bara tidigare hört Dolora Zajick och möjligtvis Carlo Guelfi, övriga var för mig helt okända röster. Jag vill gärna konstatera att det finns inga anmärkningar från min sida på deras förmåga och kunnighet. Tvärtom. Men jag går på opera för att bli berörd och det kan jag inte påstå att jag blev på något sätt i går eftermiddag. Daniele Gatti dirigerade föreställningen, men han tillhör nog inte mina favoriter och senast hörde jag honom i Don Carlos från La Scala, men det minns jag knappt.

Visst sjöng man alldeles utmärkt i flera scener, men kanske sjöng man för bra. Jag saknade både värme och känsla, men kanske är det själva upplägget av föreställningen som drar ner på helhetsintrycket, Föreställningen varade 3 timmar och fyrtio minuter, vilket i mina opera-sammanhang, är ganska normalt, eftersom jag ofta ser Wagner-föreställningar, och där är ju en föreställningslängd på fem timmar inte ovanligt.

Nej, jag tror att det som irriterar mig var de två ganska långa pauserna. Det är precis som man tappar tempot i den musikaliska upplevelsen. Till trevnaden bidrog inte heller Renée Flemings olika intervjuer med sångare och andra medverkande. Normalt tycker jag att det är en trevlig upplevelse och det hör till helhetsupplevelsen, men i går verkade det som hon var helt ointresserad av sina intervjupersoner. För all del, Dolora Zajick såg inte särskilt road av situationen heller. Jag funderar fortfarande på vem hon tittade på för inte var det Renée Fleming.

Aida är ju en opera som kännetecknas av både det stora och lilla formatet på samma gång, men igår blev det bara pampigt och ståtligt men inte någon höjdarupplevelse på operan. Nåväl det kan jag ju inte påstå att jag är van vid varje kväll, men när det händer så känns det riktigt bra. Kontrasten mellan Tosca och Aida var utomordentligt slående. Tänk att det kan vara en sådan stor skillnad av en upplevelse, men i Tosca bidrog den kalla norden och den varma södern till en helt perfekt operaupplevelse och från gårdagens föreställning minns jag nästan bara körens och dansarnas insatser. Så kan det bli.

I rollerna hördes:
Aida: Violeta Urmana
Amneris: Dolora Zajick
Radamès: Johan Botha
Amonasro: Carlo Guelfi
Ramfis: Roberto Scandiuzzi
Farao: Stefan Kocán