Aida: Under många år har vi fått nöja oss att uppleva Giuseppe Verdis Aida i kolossalformat till exempel från Metropolitan Opera i New York eller på senare år från Arena di Verona, signerad den spanska gruppen, La fura dels Bais, men också Franco Zeffirellis version som ges både i New York och Verona.
Aida i modernt kammarformat på OperaVision 2018
Kärlek makt svartsjuka
Aida som i grunden handlar om kärlek makt och svartsjuka är ju egentligen ett verk som skall upplevas i kammarformat för att bäst komma till sin rätt. Visst har kören en viktig funktion att fylla här, men i grunden är det fyra, fem personer som står i centrum för ramhandlingen.
Första gången jag upplevde Aida var en utomhusföreställning i Caracallas termer i Rom. Det var i början av 1980-talet och i samband med en resa till semesterorten Terracina strax söder om Rom.
Det blev en mycket speciell upplevelse mest på grund av att föreställningen drog ut på tiden. Efteråt berättades det att två av de kvinnliga sångarna hade råkat i luven på varandra och den ene av solisterna hävdade att den andre hade gjort allt för att överrösta den andre. Tyvärr kan jag inte garantera för sanningshalten, men att föreställningen drog ut långt på tiden är sant.
Elefanter
Under årens lopp har jag sett ett stort antal uppsättningar alla dock utan elefanter! I samband med premiären på Staffan Valdemar Holms introduktion inför hans premiär av Aida på Malmö Opera undrade jag om han skulle ha med elefanter. På den frågan svarade han nej, men med tillägget att han inte hade haft något emot om han hade fått ekonomiska ramar inkluderande elefanter på scenen.
Den nu aktuella uppsättningen av Aida hade premiär den 24 februari och jag lyssnade på föreställningen direkt i P 2 Opera. Det var en utmärkt operaupplevelse, men jag hade från början planerat att se föreställningen på en biograf ansluten till Folkets Hus och Parkers digitala biografkedja. Av olika anledningar såg jag istället föreställningen via OperaVision.
Musikaliskt och vokalt
Musikaliskt och vokalt bekräftades i stort sett mitt intryck från premiärföreställningen, men med det tillägget att det nu blev helt uppenbart att det unga kärleksparet helt lämnades i sticket av regissören. Här fanns inte en tillstymmelse till personinstruktion utan det kändes som kärleksparet helt hade lämnats utan stöd från regissören. Det kan givetvis också vara så att Cavanagh ville att de skulle agera på detta sätt, som unga och vilsna bland all teknik?
Radames
Det kändes inte heller bekvämt att dra in det moderna krigets fasor i en handling som utspelar sig för tusentals år sedan. Det är möjligt att det fanns ett syfte, som jag dock inte kan ta till mig särskilt som jag var helt oförberedd på detta. I en i övrigt tidlös föreställning, låter man Radamés lida alla kval inför krigets fasor särskilt för honom personligen. Det kändes som regissören ville förlägga verket i vår tid samtidigt som det hävdas att uppsättningen är tidlös.
Det kan ju givetvis finnas andra rationella skäl till regissörens val, men för min del kändes det varken relevant eller rätt.
Hovkapellet
Musikaliskt visade Hovkapellet under ledning av den dynamiske och lyhörde italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi att de känner sin Verdi väl. Kungliga Operans kör hade en fin Verdiklang och agerade sceniskt helt utmärkt,
Sceniskt var det avskalat och operans maskineri kom till full användning för här gick scengolvet eller olika delar upp och ner. Kostymmässigt var det ett blandat intryck med kläder från olika tidsepoker, men med en klar övervikt för nutid.
Vokalt var det mycket njutbart och här samsade sopranerna om kvällens bästa insatser. Katarina Dalayman, med rutin från tidigare sändningar hade inga som helst problem att uttrycka sig varken vokalt eller sceniskt.
Christina Nilsson gjorde en närmast sensationell vokal debut, men hon borde ha haft större stöd inför sändningen med sitt sceniska uttryck.
Ivan Defabiani en ung italiensk tenor på väg upp kan det säkert bli något av i framtiden, men hans orutin och säkert bristande personregi ger honom vokalt väl godkänt och jag hoppas att han kommer att utveckla sin sceniska förmåga framöver.
Andra utmärkta insatser levererades av Johan Edholm som Amonasro, Aidas far, men också Lennart Forsén och Alessio Caccamani gjorde bra ifrån sig.
Musikaliskt blev det en utmärkt operaupplevelse, men den avskalade scenografin och flitigt användande av operans tekniska apparatur och avsaknaden av personregi drar tyvärr ner helhetsintrycket.
Aida kan upplevas via din dator och OperaVision t o m 16.9.2018.
Om föreställningen
Upphovspersoner
Musik: Giuseppe Verdi|Libretto: Antonio Ghislanzoni|
Team
Dirigent: Pier Giorgio Morandi
Regissör: Michael Cavanagh
Scenografi & kostymer: Magdalena Åberg
Ljusdesign: Linus Fellbom
Dramaturgi: Katarina Aronsson
Medverkande
Lennart Forsén, Katarina Dalayman, Christina Nilsson, Ivan Defabiani, Alessio Caccamani, Johan Edholm, Jihan Shin, Jessica Forsell, Kungliga Hovkapellet, Kungliga Operans kör
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
