Akhnaten – En opera i slow motion

Akhnaten – En opera i slow motion

Ibland går man ut från en operaföreställning och känner, att man fått något alldeles extra. Att musiken och agerandet liksom lyft in en i en annan dimension. I lördags var det en sådan afton, då vi såg Philip Glass´ minimalistiska skapelse Akhnaton. En opera om en faraon, som försökte införa en ny monoteistisk religion i den 18:e dynastin i det antika Egypten.

Akhnaten – En opera i slow motion

Detta är en opera, där musiken verkligen spelar huvudrollen. Mycket av sången är ordlös eller sjungs på obegripliga antika språk. Det är en musik som bygger kring små variationer kring ett enkelt tema. Detta ger musiken en suggestiv, ja nästan hypnotisk kraft. Dirigenten Karen Karasek förde pinnen med enkel och tydlig slagteknik och fick verkligen ut varje nyans ur den monotona musiken.

Regin var bländande vacker och sångarna rörde sig hela tiden i ett sömngångaraktigt slow motion. Detta underströk musikens enkelhet på ett makalöst sätt. De enda som rörde sig lite snabbare var de hela tiden närvarande jonglörerna, som med sina bollar underströk musikens rytm och frasering.

Att publiken var trollbunden märktes bäst på, att varje akt följdes av flera sekunders tystnad innan publiken vågade bryta förtrollningen med en applåd.

Den stora musikaliska höjdpunkten tyckte jag var kärleksduetten mellan Akhnaten och hans hustru Nefertiti i akt II. Akhnaten sjöngs av en countertenor Anthony Roth Costanzo och Nefertiti sjöngs av den låga mezzosopranen J´Nai Bridges. De sjöng i samma oktav och ibland låg hennes stämma under hans. Det blev ändå mer påtagligt i terzetterna med de båda och Änkedrottningen Tye, som sjöngs av den isländska sopranen Dísella Lárusdóttir.

Texten i operan är av underordnad betydelse och handlingen förs framåt genom att Akhnatens faders vålnad fungerar som en berättare. Han har en ren talroll, trots att Zachary James eg är sångare också.

Scenografin är stram, men bedövande vacker. Kostymeringen är egentligen rena fantasiskapelserna, men de har en dragning åt det antika Egypten.

Då jag nu läser, vad jag skrivit, så inser jag, att orden inte räcker till för att rätt beskriva min upplevelse. Detta var helt enkelt operakonst, som inte låter sig beskrivas. Den bara känns. Längst inne i hjärtat.

BJÖRN EKBLOM

Läs mer

Om Philip Glass (In English)