Alexandrs Antonenko tenor från Lettland

Alexandrs Antonenko tenor från Lettland

Utbildning: Jaseps Medins Musikkonservatorium (diplom 1998) och Rigas Musikakademi. Kommer från Lettland.

Debut: Oberto i Händels Alcina vid Lettlands Nationalopera i Riga 1998.

Tidigare roller vid Kungliga Operan: Des Grieux (Puccinis Manon Lescaut), Cavaradossi (Puccinis Tosca) och Hermann (Tjajkovskijs Spader dam).

Aleksandrs Antonenko har sjungit Otello vid Salzburger Festspiele under Riccardo Muti, en roll han även kommer att göra i Chicago och Valencia. Framtidsplaner även bl a Verdis Otello i Wien, Mascagnis Cavalleria Rusticana i Valencia under Lorin Maazel och Bellinis Pollione med bl a Edita Gruberova i Duisburg.

Utlands engagemang

Antonenko är engagerad vid scener som Covent Garden i London, La Scala i Milano och Metropolitanoperan i New York. På Met har han medverkat i Il tabarro och som Prinsen i Rusalka mot Renée Fleming. Andra engagemang: Solist vid Lettlands Nationalopera Gästspel i Polen, Estland, Ryssland och Hongkong. Säsongen 2004-05 engagerad vid Semperoperan i Dresden, Stadttheater Klagenfurt och Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf samt vid operafestspelen i St. Margarethen bl a i roller som Don José (Bizets Carmen), Don Ottavio (Mozarts Don Giovanni), Lenskij (Tjajkovskijs Eugen Onegin), Haghenbach (Catalanis La Wally).

Wienna Staatsoper about Alexandrs Antonenko

Intervju med Alexandrs Antonenko i OV-Revyn, medlemstidning för Operavännerna vid Kungliga Operan i Stockholm September 2009

Vi träffar en halvsjuk världstenor som ursäktar sig för sin engelska. “I never learnt to speak, but somehow I do.” Flera som vi träffar på väg till foajén, där vi sätter oss för att prata, frågar oroat om förkylningen, för detta är dagen innan Aleksandrs Antonenko ska sjunga Hermann i Spader dam för första gången i Stockholm. Själv verkar han inte bekymrad. – Den sitter långt ner i bröstet. Jag hostar lite. Så länge jag kan prata så kan jag sjunga. De annonserar att jag är indisponerad, sedan gör jag vad jag kan.

När Antonenko först sjöng på Operan i december 2005 (Des Grieux i Manon Lescaut) var han ganska okänd. Nu sjunger han på världsscenerna, och att vi får uppleva hans Hermann på Operan nu är nog bara en följd av att det bokades innan hans karriär tog fart på allvar.

Otello

Det han just nu är mest stolt över är att vara dirigentnestorn Riccardo Mutis Otello. Inför föreställningarna i Salzburg förra sommaren övade han in partiet med Muti vid pianot – 2-3 dagar var tredje månad under två år! Särskilt lycklig är han över att Muti inte har släppt honom. De har gjort den i Rom, och 2011 blir det ett konsertant framförande i Chicago och sceniskt i Valencia. Muti vill också göra Ernani tillsammans, men än så länge har han inte funnit någon Elvira som duger. Men är inte Otello en för tung roll för en ung tenor? Nej, Muti vill ha den mycket lyrisk. Efter öppningsscenens Esultate! finns få forten. Men Antonenko kan inte tänka sig att göra den på annat vis. Han ska sjunga avsnitt konsertant i Moskva, och dirigenten Fedosejev ville boka en genomgång av hur han ville ha det. Nej, sade Antonenko, det blir Mutis version eller inget.

Lettland

Antonenko är född i Lettland 1975. Hans modersmål är ukrainska, så han har nära till Hermanns ryska. – Men det är egentligen lättare att sjunga på språk jag inte förstår. Tyska och italienska, som jag också kan, gör mig mer självkritisk. Kanske borde jag sjunga mer på franska, för det språket får mig att sjunga med mer huvudklang, mer lyriskt. Hans operadebut var i Riga 1998 som pojken Oberto i Händels Alcina. Hans lätthet för falsett gav honom rollen. Två akter sjöng han som “sopranist”, i den tredje svingade Alcina sin trollstav och Obertos röst sjönk en oktav. Första hela tenorrollen var Don Ottavio i Mozarts Don Giovanni. – Ett misstag, den kräver instrumentell kontroll. Och när jag sedan sjöng Ferrando i Così fan tutte höll det på att gå illa. På väg till teatern fick jag för mig att segermonumentet i Riga hade börjat luta, och det visade sig att mitt blodtryck påverkats av för höga roller som jag klarade genom att pressa rösten.

Dirigenten Gintaras Rinkevicius avrådde från mer Mozart och lät Antonenko i stället prova Verdi: Ismaele i Nabucco. En otacksam roll utan aria och långa sträckor där han måste konkurrera med kören. Men det gick bättre, och snart sjöng Antonenko Alfredo i La traviata i Tallinn.

Vi är framme vid 2003, och i Tallinn blev det för första gången Spader dam – då liksom nu med Inessa Galante som Lisa. Vi pratar en stund om skillnaderna mellan novellen och operan, och de olika möjligheter de ger regissören. Antonenko gillar Operans uppsättning. Med honom och Galante i huvudrollerna har regissören Dmitri Bertman delvis ändrat den sedan i våras. – Det blir så tydligt att man måste vara galen för att umgås med Tomskij och de andra. Hermann är inte galen, men måste bli det med hjälp av rödvin.

Manon Lescaut

Sedan Des Grieux här 2005/6 har alltså det mesta hänt i Antonenkos karriär. Inte bara förkylningen verkar han ta med ro, utan också ett hårt program. Eller vad sägs om 80 föreställningar per år, plus repetitioner och instudering av nya roller. Mellan hans nio Hermann på Operan gör han en konsert i hemlandet och två Hermann på Wien-operan. De sista föreställningarna i serien tar Stefan Dahlberg hand om, för då måste Antonenko till Metropolitan. Han debuterade där förra säsongen som Prinsen i Dvorsáks Rusalka. Nu väntar Puccinis Manteln. “Han är min tonsättare framför andra!” Nästa år blir det Don José och Dmitri i Boris Godunov (mot René Pape i titelrollen och med Valerij Gergiev som dirigent), 2011 mera Boris Godunov och Tosca med Karita Mattila. – Men gladast blev jag när jag var med i Mets 125-årsgala i mars i år och maestro Levine kom fram efteråt och engagerade mig för tenorpartiet i Mendelssohns Elias, både i Boston och New Yorks Carnegie Hall.

Wagnerparti

Andra teatrar och roller väntar förstås också. Hans enda Wagnerparti hittills är Erik i Den flygande holländaren, som han har sjungit men ska göra igen på La Scala med Antonio Pappano som dirigent, och även i Wiesbaden. I Stockholm i juni blir det Giordanos Andrea Chénier konsertant, en ny roll liksom titelrollen i Simson och Delila som väntar 2012 i Zürich. Bokningar finns fram till 2014, och bland roller som nog ska komma finns Manrico i Trubaduren och Faust i Mefistofeles. På Operans hemsida läser vi om Turiddu i Cavalleria rusticana i Valencia och Pollione i Norma i Duisburg. Han hinner inte längre lära sig roller som inte är inbokade. Annars lockar på sikt både titelrollen i Lohengrin och Walther i Mästersångarna.

Hur det blir med Stockholm är mer tveksamt. Det finns ett kontrakt för Maskeradbalen spelåret 2011/12, men Antonenkos agent försöker omförhandla det eftersom han inte tycker att scenen hos Ulrica med dess skämt och lustighet (för att citera den svenska översättningen) längre passar hans röst. “Och själ”, tillägger han.

Vi frågar om hans kontakt med Lettland. Han bor fortfarande i Riga, men är inte hemma så mycket. Han har inte familj – “Hur skulle det fungera?” Men det blir några konserter där per år, och i januari ett par föreställningar av Spader dam. – Den ekonomiska krisen har slagit hårt. Under september är alla på operan i Riga permitterade utan lön.

Lettiska sångare

Antonenko räknar upp flera lettiska sångare med internationell karriär, och risken är stor att ännu fler väljer utlandet. Förutom Elena Garana, som väl är den mest kända, nämner han Inga Kalna, Kristina Opolais och Egils Silins. De sista två har samma lärare som Antonenko, Margarita Gruzdeva. Hon arbetar även med rollinstudering på Rigaoperan, och Antonenko tar fortfarande lektioner. Eftersom han inte kommer hem så ofta köper han flygbiljetter åt henne så att hon kan höra honom ute i världen.

Efter Mets 125-årsgala gladdes en recensent särskilt åt att där medverkat två tenorer som kunde svara för återväxten, en med ljus och en med mörkare röst: Joseph Calleja och Aleksandrs Antonenko. Båda har vi kunnat uppleva på Operan i början av deras karriärer. Lita inte på att vi får chansen att höra mer av Antonenko efter Andrea Chénier i juni, utan passa på och upplev honom nu! Ur OV-Revyn (2009) – Operavännerna vid Kungliga Operan © Artikelförfattarna Nils-Göran Olve och Leif Nilsson och OperaVännerna vid Kungliga Operan

Om du efter att läst denna intressanta artikel önskar bli medlem hos Operavännerna vid Kungliga operan i Stockholm har du här en direktlänk till föreningens hemsida

Compiled/Sammanställt av Mogens H Andersson

Related posts

Kommentera