Aniara – en revy om människan i tid och rum

Aniara av Karl - Birger Blomdahl på Malmö Opera - synopsis
Aniara av Karl - Birger Blomdahl på Malmö Opera - synopsis
Aniara av Karl – Birger Blomdahl på Malmö Opera

Aniara – en revy om människan i tid och rum

Aniara – ett kompendium av Viveca Carleson anpassat till Operalogg.com av redaktören

En daggdroppe i universum. Jorden är ödelagd av miljöförstöring och kärnvapenkrig, människorna har tvingats fly. På väg mot Mars kommer rymdskeppet Aniara ur kurs och mänskligheten döms att dö ut i rymden. Innan stordatorn Mima dör av sorg låter hon emigranterna åse hur jorden sprängs.

Harry Martinsons versepos Aniara, är en metaforisk betraktelse över mänsklighetens öde, operans undertitel är En revy om människan i tid och rum. Det är en höglitterär och nobelprisbelönad text som Erik Lindegren bearbetade till libretto, med Martinsons ord gjorde han »en buljongtärning av en oxe«. Miljöförstöringen har förvärrats sedan verket skrevs och Aniaras migranter i universum liknar de som idag vandrar över Europa och de som sitter på våra gator. Malmö Operas chefdramaturg Stefan Johansson tar, efter Kvartett, Lear och Parsifal, sig an regin för Aniara. Tonsättaren Karl-Birger Blomdahl, vars 100- årsjubileum firas hösten 2016, är den främsta modernisten i svensk musikhistoria. Operans musik är en blandning av jazz, psalm- och cabaretsång, tolvton och den första med elektronisk musik.

Uppsättningens musikaliskt ansvarige dirigent är framgångsrike Tobias Ringborg. Medverkar gör bland andra Alexandra Büchel, Daniel Hällström, Lars Arvidson och Rickard Söderberg.

Praktisk information

Opera i två akter
Premiär 6 maj 2017 på stora scenen Spelas till och med 7 juni 2017 Språk Svenska

Handling i korthet

Med de sista människorna ombord lämnar rymdskeppet Aniara jorden, som är ödelagd av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Man sätter kurs mot Mars med hopp om att skapa en ny tillvaro där. Men mitt under festligheterna en midsommarafton kastas Aniara ur kurs och resenärerna inser att mänskligheten är dömd att dö ut på en evig resa genom den oändliga rymden.

Efter att ha visat emigranterna hur jorden sprängs sönder, dör deras allvetande dator Mima av sorg. Passagerarna är skräckslagna och tillvaron på rymdskeppet börjar sakta men säkert att urarta. Olika sekter ägnar sig åt domedagsprofetior, nyuppfunna religioner och orgier medan deras diktator försöker hitta en syndabock till Mimas död och skapa ordning.

Handling/synopsis på Malmö Opera

Handlingen utspelas ombord på rymdfarkosten Aniara år 2038.

8000 emigranter har lämnat den av miljöförstöring och kärnvapenkrig förstörda jorden och är på väg mot Mars. Ombord finns den allvetande datorn Mima.

AKT 1

Galaktisk rymd I förspelet hörs en soloviolin signalera A-N-I-A-R-A med morsealfabet.

Emigranterna sjunger om sin längtan till Jorden.

Mimaskötaren Mimaroben berättar om rymdtrafiken och mänsklighetens grymhet

I Stora samlingssalen firas midsommarfest ledd av Daisy Doody. Högkomikern Sandon framför sitt nummer om Blärran.

Rymdskeppet kastas plötsligt ur kurs (S-O-S) och panik utbryter. Aniaras diktator Chefone och tre chefstekniker meddelar att skeppet är dömt till en evig resa intill livets slut – men att passagerarna är priviligierade för att de har överlevt.

Efter viss tvekan fortsätter midsommardansen.

Mellanspel Chefstekniker 1 beskriver att Aniara endast kommer att kunna göra en extremt liten förflyttning i en enorm rymd. Som “en liten blåsa i Guds andes glas”.

Mimahallen: Mimaroben berättar om sitt arbete med Miman och besjunger den kvinnliga piloten Isagel.

6 år har gått sedan Aniara lämnade jorden. Passagerarna kommer för att se och lyssna på Miman – Mimaband 1.

Miman visar hur jorden sprängs sönder, åskådarna blir skräckslagna. När Sandon parodierar ”att passagerarna är priviligierade” dyker två spöken upp: Den Stenstumt döve och Den Blinde. De skildrar staden Dorisburgs undergång

Miman förmedlar en sista hälsning från den Söndersprängde – Mimaband 2.

AKT 2

Mimahallen:  Mimaband 3. Miman förmedlar att hon efter jordens förstörelse inte orkar leva längre och dör av sorg. Chefone lägger skulden för Mimas död på Mimaroben och Isagel.

I Spegelsalen uppträder efter hand olika sekter: En kvinnlig Libidella-kult med La Garçonne, en manlig botgörarsekt ledd av de tre chefsteknikerna och Den blinda poetissans ljuskult.

I Ljusårssalen firas på ledningens order 20-årsminnet av avresan från jorden. Under hedersbetygelser skjuts en avliden ingenjör ut i rymden. Plötsligt förklarar Den blinda poetissan att hon ser ett under och får folket med sig i extas. Chefone återkallar till ordningen. Den blinda poetissan förs bort.

Mimahallen Isagel dansar sin sista dans medan Den blinda poetissan sjunger en sång om dödens befrielse. Mimaroben berättar om livets slut på Aniara. Den blinda poetissan tystnar. Mänskligheten betraktar sin framtid.

Galaktisk rymd: På väg mot Lyrans stjärnbild sänds morsesignalerna A-N-I-A-R-A

Medverkande

Den blinda poetissan: Alexandra Büchel

Sopranen Alexandra Büchel fick sin utbildning vid Operastudio ’67, Bel Canto Institute i Florens och Operahögskolan i Stockholm. Hon har sjungit produktioner och konserter i Skandinavien, Tyskland, Ungern, Italien och USA. Bland sopranpartier hon sjungit kan nämnas Lucy i Telefonen, titelrollen i Näktergalen på Operan, Nattens Drottning i Trollflöjten, samt i Mozarts Kröningsmässa. Hon har tilldelats Doppelfeld Stiftung Förderpreis 2009 och fått flera stipendier, bl.a. från Kungl. Musikaliska Akademien. 2008 var Alexandra nominerad till Svenska Solistpriset och vann samma år Bel Canto Institute’s Orchestral Performance Award och blev då inbjuden till Vermont i USA för kritikerrosade konserter. Sommaren 2011 sjöng hon på kammarmusikfestivalen Musik vid Siljan och Kangasniemi Music Festival i Finland. Alexandra har tidigare varit sopransolist med KAK i Mahlers symfoni #2. I sommaren 2012 medverkade hon i Kreativa Kungligheter på Vadstena-Akademien. Gerda i Snödrottningen på NorrlandsOperan,2013 och Agnes i Svävande damen på Operaverkstan 2015. Medverkade i Ligetiland på Folkoperan 2016.

Daisi Doody / La Garçonne: Frida Engström

Studier vid Operastudion i Göteborg, Hjo Folkhögskola och med examen från Högskolan för scen och musik i Göteborg är nu Frida frilansande operasångerska med en mängd uppdrag.

Hon har tidigare bl a sjungit på Folkoperan och Confidencen i Stockholm, på den förstnämnda Susanna i Mira Bartovs bejublade uppsättning av Figaros Bröllop. Framför sig har hon bl a uppdrag i Trollflöjten på Folkoperan och Malmö Opera.

Roller i urval: l:a försäljerskan samt ensemble i Silversjön ; på Folkoperan (2010). Clorinda i Askungen av Rossini, Josepha i Värdshuset Vita Hästen av Ralph Benatzky samt Kim (som vuxen) i Teaterbåten av Jerome Kern och Oscar Hammerstein.

Frida är drivande i musiktrion Glöd som turnerar i landet med olika program.

Masterclasses

Bl a  för Christian Badea, Monica Groop och Barbara Bonney.

Stipendier

Anders Sandrews Stiftelse 2012

Läs mer

Folkoperan om Frida Engström

Wermland Opera om Frida Engström

Frida Engströms hemsida

TruLinked about Frida Engström

Trio GLÖD

Anders Sandrews stipendiat 2012

Artist Management för Frida Engström

Sammanställt av Mogens H Andersson

Mimaroben: Daniel Hällström


Daniel Hällström har fått sin utbildning vid Kungliga Musikkonservatoriet samt Operaakademien i Köpenhamn där han utexaminerades 2004. Under sin utbildning har han studerat roller som Tonio i I Pagliacci, Malatesta i Don Pasquale, Belcore i L’Elisir d’amore, titelrollen i Alban Bergs Wozzeck, Ford i Falstaff, titelrollen i Eugen Onegin, Wolfram i Tannhäuser samt alla de stora barytonrollerna i Mozartrepertoaren. Bland Daniels tidiga roller på operascenen kan man nämna Dandini i La Cenerentola, Fadern i Hans och Greta, Schaunard i La Bohème, Taddeo i L’Italiana in Algeri på Tivoli i Köpenhamn under ledning av Giancarlo Andretta, Bottom i Midsummer Night’s Dream på Det Kongelige i Köpenhamn, Sheringham och Walsingham i B Tommy Anderssons William för Vadstenaakademien samt Gaston i Skönheten och Odjuret på Det Ny Teater i Köpenhamn. Som konsertsångare har Daniel samarbetat med dirigenter som Giordano Bellincampi, Nicholas Braithwaite, Tobias Ringborg, Andrew Greenwood, Jan Wagner, Staffan Larson, Giancarlo Andretta och Ion Marin.

Säsongen 2007/08 tillhörde Daniel den fasta ensemblen vid Oper Leipzig som förstebaryton i huset, där han gjorde roller som Belcore, Marcello, Papageno och Figaro i Barberaren i Sevilla. Sedan säsongen 2008/09 var Daniel knuten till Den Jyske Opera där han debuterade som Belcore i Kärleksdrycken. Vintern 2009/10 sjöng Daniel Father Truelove i Stravinskys Rucklarens väg på Malmö Opera varpå han återvände till Den Jyske Opera för bl.a. Fritz i Die Tote Stadt, Lescaut i Puccinis Manon Lescaut samt titelrollen i Rossinis Barberaren i Sevilla som hade premiär våren 2011. Säsongen 2011/12 var Daniel anställd på Malmö Opera där han sjöng roller som Vidar i Tirfing, Pappan i Karlsson på taket, Morales i Carmen och Publius i Mozarts La Clemenza di Tito.

2012/13 gjorde Daniel Greven i Figaros bröllop på Den Jyske Opera samt Hertigen av Albany i Reimanns Lear på Malmö Opera. Daniel har säsongen 2013/14 återvänt till Malmö Opera för rollen som Greve des Grieux i Massenets Manon, där han under våren även kommer att göra Schaunard i La Boheme. Sedan följer engagemang sommaren 2014 på Stiftelsen Läckö Slott som Mr Ford i Falstaff. Därefter, hösten 2014, gör han rollen som Figaro i Figaros bröllop på GöteborgsOperan.

Läs mer

Den Jyske Opera

GöteborgsOperan

Artistförmedling – Artist Management för Daniel Hällström

Sammanställt av Mogens H Andersson

 

Chefone: Lars Arvidson

Lars Arvidson
Lars Arvidson

Lars Arvidson är utbildad vid Kungliga Musikhögsskolan och Operahögsskolan i Stockholm. Efter sin examen 1996 har Lars Arvidson varit en av våra mest eftersökta sångare, både som opera och konsertsångare. Lars har etablerat sig som en av Sveriges mest anlitade konsertsångare och har framträtt med alla de stora symfoniorkestrarna i landet.På Kungliga Operan i Stockholm har han framträtt i Prokofjevs Brinnande ängeln, i Gefors Christina, i titelrollen i Le Nozze di Figaro, uruppförandet av Jennefelts Sport & Fritid och i Ravels Lénfant et les sortilèges, Ariodate i XerxesUnder 2000 medverkade Lars i den kritikerrosade Tamerlano av Händel på Drottningholms slottsteater under ledning av Cristophe Rousset. På Folkoperan har han bland annat sjungit Wotan i Rhenguldet, Don Alfonso i Cosi fan tutte, Raimondo i Lucia di Lammermoor, Colline i La Bohéme samt medverkat i uruppförandet av Sven-David Sandstöms Jeppe.Övriga engagemang innefattar bland andra Wotan i Dalhalla, Leporello i Don Giovanni på Norrlandsoperan, Bartolo i Le Nozze di Figaro samt Urbain i Offenbachs Pariserliv vid Malmö Opera, Zopir och La Vengeance i Rameaus Zoroastre på Drottningholm, i Amsterdam och i Paris, Leone i Tamerlano i Amsterdam samt Seneca i L’íncronazione di Poppea på Drottningholms Slottsteater.På sin repertoar har Lars baspartierna i stort sett samtliga stora sakrala verk av kompositörer som Bach, Händel, Mozart och  Haydn.

Bland de dirigenter som Lars har arbetat med kan nämnas namn som Ivor Bolton, Alan Gilbert, Esa-Pecka Salonen, Manfred Honeck, Christophe Hogwood, Christophe Rousset, Andrew Manze och Tönu Kaljuste.

Bland Lars Arvidsons engagemang kan nämnas Meraspe i Händels Admeto i Leipzig 2010 och 2011, Leone i Tamerlano på Handelfest i Göttingen, Leporello i Don Giovanni på Drottningholms Slottsteater,  Doktorn i Wozzeck på Norrlandsoperan och rollen som Klingsor i Parsifal på Malmö Opera våren 2012.

Säsongen 2013-14 innehöll Don Basilio i Barberaren i Sevilla på Kungliga Operan i Stockholm samt rollerna Wurm i Luisa Miller och Duke of Gloucester i Reimanns opera Lear på Malmö Opera. Under sommaren 2013 sjöng Lars Dulcamara i Kärleksdrycken i Stein Vinges regi i Oskarsborg.Senare i höst medverkade Lars i Norrlandsoperans Snödrottningen som Herr Rabe och Renen och Anden i Malmö operas Tusen och en natt.Under sommaren gjorde Lars titelrollen i Falstaff på Läckö opera och blev hyllad i pressen. Nu under hösten medverkade Lars i Greve Ory av Rossini på Malmö opera.

Läs mer

Bach -Cantatas

Naxos

Artist Management

Chefstekniker 1 / Den blinde: Ole Aleksander Bang

Ole Aleksander Bang är uppvuxen på Hammarö utanför Karlstad. Efter gymnasiet sökte han sig till Balettakademien i Göteborgs musikallinje. Efter examen har han medverkat i diverse olika konserter runt om i Sverige, framför allt som sångare i bandet The Ryot, som spelat på flera olika festivalscener i Sverige, däribland Sweden Rock Festival, Emmabodafestivalen och Arvikafestivalen. Tidigare föreställningar Ole medverkat i på Wermland Opera är Spring Awakening där han spelade rollen som Moritz samt West Side Story där han spelade Baby John.

Hösten 2011 medverkade han i Crazy for You och under 2012 har han spelat sonen Gabriel i musikalen Next to Normal. Under november-december 2012 turnerade han hela Värmland runt med Wermland Operas julturné. Vintern 2013 sjöng han rollen Zangara i Stephen Sondheims Assassins på Södra Teatern och därefter ägnade han resten av året till att spela Pinocchio i Shrek the Musical. Under hösten sjöng han också rollen Hannes, en av huvudkaraktärerna i Ola Salos radiosända rockopera KULT! Nu sadlar Ole Aleksander om till lyrisk tenor och tar examen från Operahögskolan i Stockholm våren 2017. Han har nyligen gjort konsertframträdanden med Blåsarsymfonikerna och Stavanger Symfoniorkester. Till våren väntar rollen Chefstekniker 1 i Aniara på Malmö Opera. Ole Aleksander mottog nyss Wettergrens stiftelsens stipendium.

Chefstekniker 2: Rickard Söderberg

Rickard Söderberg är en av de mest omtalade och framgångsrika operasångarna i Sverige idag. Han utbildade sig först till pianist, men sadlade om och studerade sång vid OperaAkademiet i Köpenhamn. Redan under studietiden framträdde han i roller som Don Ottavio i Don Giovanni och Egeo i Cavallis Giasone.

Hans lärare under studietiden vid OperaAkademiet i Köpenhamn var bland annat Kirsten Buhl Möller, Tonny Landy, Anthony Rolfe Johnsson och Fiona McSherry. Han har även deltagit i master classes för bland andra Birgit Nilsson.

Rickard Söderberg har gjort en rad roller i barock- och Mozartoperor under ledning av bland andra Christophe Rousset och Olof Boman. Han har sjungit Oronte i Alcina, Lurcanio i Ariodante, titelrollerna i Monteverdis L’Orfeo, J. C. Bachs Temistocle och Idomeneo, Ritornello i Grassman’s L´Opera Seria, Tamino i Trollflöjten vid operahus i Leipzig, Toulouse, Köpenhamn och Drottningsholms Slottsteater.

År 2006 belönades Rickard Söderberg med Svenska Wagnersällskapets stipendium som ett resultat att han framgångsrikt lagt tyngre roller till sin repertoar, såsom Steuerman och Erik i Den flygande Holländaren, samt Balthasar Horn Mästersångarna i Nürnberg.

Han har framträtt som Don José in Carmen, Lenskij i Eugene Onegin och Eisenstein i Läderlappen. Under 2008 sjöng han Siegfried i Guldringen på Kungliga Operan i Stockholm.

Säsongen 2009/2010 innefattade Sellem i Rucklarens väg samt Chevalier de la Force i Karmelitsystrarna på Malmö Opera. Även under säsongen 2010/2011 var Rickard Söderberg knuten till Malmö Opera där han sjöng Goro i Madama Butterfly och medverkade i Hoffmans äventyr.

Han gjorde även sin rolldebut som Loge i Rhenguldet i Wermland Operas hyllade produktion av Nibelungens Ring under 2011.

Säsongen 2011/2012 har bland annat sjungit Dancaire i Carmen och förste riddaren i Parsifal på Malmö Opera, men också innefattat titelrollen i Mozarts Idomeneo på konsertturné med Malmö Opera tillsammans med Malena Ernman.

Under sommaren 2012 sjöng han titelrollen i Haydn´s Orlando paladino på Drottningholms Slottsteater.

Säsongen 2012-13 medverkade Rickard Söderberg i Trollflöjten och Lear på Malmö Opera och säsongen 2013-14 sjöng han i Richard Strauss Rosenkavaljeren.

Konsertsångare

Rickard Söderberg en uppskattad konsertsolist och framträder i verk som Händels Messias och C – mollmässa, Haydns Skapelsen liksom i Puccinis Messa di Gloria, Saint-Saëns Requiem och Gounods Mors et vita.

CD-inspelningar

Under 2008 utkom Rickard Söderberg med CD:n The Perfekt Man och året efter med Castrato arias.

Regissörsuppdrag

Rickard Söderberg debuterade som regissör i G F Händela Alcina sommaren 2013 med Kammaropera Syd. Hösten 2014 regisserade han Giacomo Puccini´s  Syster Angelica, som ingår i Triptyken eller Il Trittico.

Läs mer

Rickard Söderbergs officiella hemsida

Wikipedia om Rickard Söderberg

Wermland Opera om Rickard Söderberg

Artist Management för Rickard Söderberg

Artistförmedling för Rickard Söderberg

Chefstekniker 3: Bengt Krantz


Bengt Krantz är basbaryton och har gjort en lång rad opera-, musikal- och operettroller på en mängd teatrar som Kungliga Operan. Värmlandsoperan, NorrlandsOperan och Folkoperan.  På NorrlandsOperan har han bl a sjungit Scarpia i Tosca och titelrollen i Rigoletto.

På Malmö Opera, där han är fast knuten sedan december 2006 har han bl a sjungit titelrollen i Falstaff, Tonio i Pajazzo, Sulpice i Regementets dotter, Ping i Turandot, Amonasro i Aida, Thenardiér i Les Miserables, Scarpia i Tosca, Jag i Schnittkes Livet med en idiot, Anstaltschefen i Spindelvinnans kyss, titelrollen i Macbeth, Jack Rance i La Fanciulla del West, Mefistofeles i Faust och turnerat med Jag känner mig hågad att sjunga ett slag.

Han har kreerat Medon i Prinsessan av Cypern, Germont i La Traviata, Warden i Dead Man Walking, The Old Doctor i Vanessa, Ambassadören i Pariserliv och Kajafas i Jesus Christ Superstar och den för honom specialskrivna rollen som Swedenborg i Hemligheter.

Han har mottagit Svenska Dagbladets Operapris och tidskriften Operas Birgitstipendium. Bengt Krantz är sedan 2005 ordförande för Jussi Björling – sällskapet.

Läs mer

Wikipedia

Jussi Björling – sällskapet

Web – site

Sammanställt av Mogens H Andersson

Högkomikern Sandon Conny Thimander


Conny Thimander, tenor, är utbildad vid Operahögskolan i Stockholm och anställd vid Kungliga Operan under säsongen 2013/2014 där han kommer att göra Tamino i Trollflöjten och Pong i Turandot. På Kungliga Operan har han tidigare gjort rollen som Harry i den mycket uppmärksammade föreställningen Flickan från Västern. Han hoppade sedan in med några få dagars varsel som Italienske tenoren i Richard Strauss opera Capriccio. Under hösten 2012 kunde man höra honom som Remendado i Carmen och lite senare samma säsong gjorde han sin första huvudroll på Kungliga Operan, Lillebror i Karlsson på taket.

Bland de roller han gjort vid andra teatrar märks Tamino i Trollflöjten på Piccolo Regio vid Turinoperan, Pastore i L’Orfeo på Drottningholms Slottsteater, Simon i Trollguld vid Malmö Opera och Hoichi i Den öronlöse sångaren vid Wermland Opera, Monostatos i Trollflöjten på Confidencen, Pritschitsch i Glada änkan och Den tjocke polismannen i Silversjön på Folkoperan samt den stammande puckelryggen Demo i Jason och Medea på Drottningholms Slottsteater.

Med ett specialintresse för den moderna musiken har Thimander också framträtt i ett flertal nyskrivna operor, som lägenhetsoperan Hos oss (Thomas Jennefelt), i Radioteaterns inspelning av Rhesus (Magnus Bunnskog), i Träskoprinsessan (Jonas Forssell) vid Malmö Opera och i Turinoperans beställningsverk Il Dragone in Gabbia (Giulio Castagnoli). Utöver detta har det blivit konserter i oratoriesammanhang och evangelistpartierna i Bachs passioner som kommit att bli hans specialitet.

Stipendier och Priser

Stipendier och priser: bl a Kungliga Musikaliska Akademiens stipendium, Anders Walls resestipendium, Östgöta Gilles kulturstipendium, Frimurarordens stipendium och Svenska Wagnersällskapet Bayreuth-stipendium 2013 samt tilldelats 2:a pris i tävlingen Gösta Winbergh Award (2006).

Läs mer

Conny Thimanders hemsida-web-site

Intervju med Conny Thimander i P2

Naxos about Conny Thimander

Artistförmedling-Artist Management Ascolta Artists

Sammanställt av Mogens H Andersson.

 

Isagel: Tina Højlund

Tina Højlund har en imponerende karriere bag sig som solist ved Den Kongelige Ballet. Hun er uddannet ved Det Kongelige Teaters Balletskole og blev solist i kompagniet i 1998. Hun er en danser med stærkt nærvær i det klassiske repertoire i Bournonvilles balletter som f.eks. Teresina i ”Napoli” (1998), Effy i ”Sylfiden” (1999) og Birthe i ”Et Folkesagn” (2002). Derudover i hovedpartier som Kitri i ”Don Quixote” og Julie i ”Romeo og Julie”. Tina Højlund har en stor spændevidde mellem det moderne og det klassiske repertoire og er sidenhen blevet danmarkskendt som danser i det moderne repertoire som i Tim Rushtons ”Sweet Complaint” (1998), ”Napoli- den ny” (2003) og Alexander Kølpins nye version af ”Sylfiden” (2001). Tina Højlund var for en årrække været fast danser i Danmarks største moderne kompagni ”Nyt Dansk Danseteater”.

 

Den stenstumt döve: Torbjörn Lillieqvist

Han verkar både som sångare och regissör. Som operasångare har han de senaste åren främst varit knuten till Göteborgsoperan och Kungliga Operan i Stockholm samt ett antal säsonger vid Drottningholms slottsteater.
Han har regisserat uppsättningar vid bl a Norrlandsoperan och Vadstena- Akademien, där han också varit konstnärlig ledare. Han har gästat Malmö Opera och Musikteater vid flera tillfällen och där gjort Bardolfus i Falstaff, Puck i En midsommarnattsdröm, Menelaus i Sköna Helena, Rabbinen i Spelman på Taket, Jordemor i Kronbruden, Kejsar Altoum i Turandot, rollerna Advokat Blind och Prins Orlofsky i Läderlappen, Dormont i Silkesstegen, Dansläraren och Scaramuccio i Ariadne på Naxos och Benoit i La Bohème. Säsongen 03/04 var han engagerad på Kungliga Operan i Stockholm där han a medverkade i bl Smetanas Brudköpet och Hans Gefors ”nationalopera” Christina och han har också medverkat i den nyskrivna operan Sport och fritid.

 

Malmö Operakör

Malmö opera har en egen operakör bestående av 36 personer. Kören leddes av kormästare Sofia Söderberg Eberhard och nu från år 2010 av Elisabeth Boström, som efterträddes av André Kellinghaus.
Arbetsuppgifterna är mycket varierande och omfattar opera, musikal och konserter av olika slag. Medlemmar ur både dam– och manskören utför ofta solistroller i teaterns uppsättningar.

 

 

 

Malmö Operaorkester

1991 bildades Malmö operaorkester.

Idag består orkestern av cirka 60 musiker. Orkestern spelar allt från kammarmusik, opera för barn, konserter, musikaler till stora operor. Orkestern har gjort flera skivinspelningar. I juni 2016 invigdes en ny tillbyggnad med stor orkestersal, övningsrum etc för orkesterns verksamhet och även musikinspelningar.[1]

Produktionsteam

Scenografi: Jan Lundberg

Han utbildades vid Konstfackskolan 1970–1974. Under år 1974 till 1985 verksam som frilansande scenograf. Han anställdes 1985 som konstruktör på Kungliga Dramatiska Teatern mellan 1986 och 1989 som ateljéchef.
1990 övergick anställningen till produktionschef och sedermera som teknisk chef under åren 1999 till 2006. Lundberg är sedan 2007 fast anställd som scenograf vid Kungliga Dramatiska Teatern. Han har gjort över 80 scenografier till olika teatrar. Lundberg har under åren 1974 till 2006 parallellt arbetat som scenograf vid Kungliga Dramatiska Teatern, Kungliga Operan, Den Nationale Scene i Bergen, Nationaltheatret i Oslo samt med ett stort antal uppsättningar på fria teatergrupper i Sverige. Har även arbetat med utländska teatergrupper såsom The Living Theatre tillsammans med Julian Beck och Judith Malina, Comuna Baires från Argentina och Teater 77 från Łódź i Polen.

Kostym: Bea Szenfeld

Hon är känd för sina konstnärliga, experimentella kreationer i ovanliga material och sammanhang, på gränsen mellan kläder och modern konst. Szenfeld är född i Polen men flyttade som barn till Göteborg 1983 tillsammans med sin mor och bor numera i Stockholm.[1][2] 2002 examinerades hon från Beckmansdesignhögskola. Hennes slutprojekt vann H&M:s designstipendium.[3] Hon har gjort scenkläder med mera åt artister som Loreen och OlaSalo.[6] Vid prisutdelningen av Polarpriset i Stockholm 2010 bar musikern Björk Guðmundsdóttir en av Szenfelds kreationer.

Ljus: Torben Lendorph

Torben Lendorph, ljusdesigner född och utbildad i Köpenhamn. Han har sedan 1980 varit ljusdesigner för en mängd teater- och operauppsättningar i Danmark på bl a Nörrebro Teater, Gladsaxe Teater, Betty Nansen Teatret, Husets Teater, Den anden opera. Det Kongelige Teater. Mammut Teater, Opera Hedeland och Ålborg Teater. I Sverige har Torben Lendorph arbetat på Malmö Opera, Helsingborgs Stadsteater, Dansens Hus, Folkoperan och Dramaten. På Kungliga Operan har han ljussatt Tannhäuser, Nibelungens ring och senast Elektra. Lendorph har mottagit Ebbe Langbergs hederslegat.

Koreografi: Patrik Sörling

Patrik Sörling är verksam som regissör och koreograf såväl i Sverige som utomlands. Han har som koreograf arbetat för landets samtliga stora scener. Som regissör har Patrik iscensatt ett flertal kritikerrosade föreställningar, bl a Figaros bröllop och Reine Jönssons Cecilia och Apkungen på Drottningholms Slottsteater, Strändernas vall av samme tonsättare på Vadstena-Akademien, Romeo och Julia på Folkoperan. Carmen för Riksteatern och Turandot på NorrlandsOperan. Sommaren 2012 satte han upp Benjamin Britten´s The Turn of the Screw på Läckö Slott. Under 2014–15 bedriver P.S. konstnärlig forskning vid Stockholms Konstnärliga Högskola: Kroppens öppna sinne – ett rörelsespråk för opera. Projektet vill genomföra en jämförande forskning mellan sångarens vokala närvaro och dansarens närvaro i rörelsen.

Regi: Stefan Johansson

Aniara regisseras av vår chefdramaturg Stefan Johansson, som poängterar operans aktualitet. Miljöförstöringen har förvärrats sedan verket skrevs och Aniaras migranter i universum liknar de som idag vandrar över Europa sitter på våra gator.

Karl Stefan Joakim Johansson, född 28 april 1947, är en svensk regissör, tidigare teaterchef, dramaturg och kulturkritiker.

Johansson har en fil. kand. i litteratur-, teater- och filmvetenskap och har studerat musik i Sverige och utomlands. Han började sin teaterverksamhet vid Stockholms studentteater, innan han tillsammans med några kollegor startade den fria, experimentella Teater 9 i Stockholm 1969. Där var han verksam som konstnärlig ledare, regissör, aktör med mera fram till 1991 och gjorde teatern känd för en smal, exklusiv internationell repertoar i en rad uppsättningar, med specialisering på tyskspråkiga dramatiker som Heiner Müller och Thomas Bernhard. 1988-95 var han chef för Radioteatern, där han också regisserat ett antal produktioner genom åren. Från 1997 har han mestadels arbetat med opera, som dramaturg vid Kungliga Operan och parallellt chefdramaturg och regissör vid Malmö Opera sedan 2010.

1997 regisserade han Richard Wagners omfattande Nibelungens ring i Dalhalla och Parsifal vid Malmö Opera 2012. För regin av Norden-premiären på Aribert Reimanns expressionistiska opera Lear våren 2013 på Malmö Opera tilldelades han Kvällspostens Thaliapris 2013. Han har skrivit ett antal kulturartiklar och är ledamot i den internationella teaterbranschorganisationen ITI:s organ för ny musikteater, ”Music theatre now”.

Stefan Johansson, chefdramaturg och förste regissör på Malmö Opera. Han regisserade  Richard Wagners Parsifal (2012) och våren 2013 regisserade han nordiska premiären på Reimann´s Lear också på Malmö Opera.

Stefan Johansson mottog  Expressen/KvP:s s Thaliapris för 2013 för uppsättningen av Lear. Våren 2015 regisserar han Kvartett med musik och libretto av Luca Francesconi och med Malena Ernman i en av rollerna.

Tidigare har han bl a regisserat kompakt-versionen av Nibelungens ring i Dalhalla 1997, året han tillträdde vid Stockholmsoperan som chefsdramaturg.

1969 var han en av grundarna av Teater 9 i Stockholm. Det blev fram till 1991 över 50 uppsättningar, utlandsturnéer och de första svenska teaterfestivalerna. 1988-1995 var han chef för Radioteatern, där han också regisserade ett stort antal föreställningar.

Läs mer

Wikipedia

Malmö Opera

KvällsPostens Thalia-pris
Artikel i SvD av Stefan Johansson här
Sammanställt av Mogens H Andersson

Dirigent: Tobias Ringborg

Tobias Ringborg
Tobias Ringborg

Tobias Ringborg är lika framgångsrik i operahus som på konsertestraderna – som dirigent, solist och kammarmusiker.År 2000 inledde Tobias Ringborg en karriär som dirigent, då han vann han en dirigenttävling i Helsingborg, och har sedan dess framträtt med samtliga svenska och många skandinaviska orkestrar, ofta i den dubbla rollen som solist och dirigent. Han hyser en livslång passion för opera och debuterade 2001 som operadirigent på Folkoperan med Verdis La traviata. 2002 knöts han till Malmö Opera, där han bl. a. ledde Mozarts Don Giovanni, Strauss’ Ariadne auf Naxos samt Verdis Otello. På Kungliga Operan i Stockholm debuterade han 2001 med Puccinis La Bohème. Sedan dess har han varit tätt knuten dit och har lett före- ställningar av bl. a. Bizets Carmen, Donizettis Kärleksdrycken, Puccinis Manon Lescaut, Tosca och Turandot, Tjajkovskijs Eugen Onegin, Mozarts Don Giovanni och Trollflöjten och Verdis Don Carlos och Rigoletto. 2015 avslutade han ett treårigt förordnande som chefdirigent för Dalasinfoniettan, och under säsongen 15/16 ledde han bl a Turandot i Dalhalla, Tosca vid New Zealand Opera, Kärleksdrycken vid Opera North, La Bohème vid Kungliga Operan samt Idomeneo vid Garsington Opera. Framöver väntar bl a Bellinis I Puritani vid Den Jyske Opera, Figaros bröllop vid Scottish Opera, Giordanos Fedora vid Kungliga Operan, Blomdahls Aniara vid Malmö Opera samt ett konsertant framförande av Helena Munktells I Firenze med Sveriges Radios symfoniorkester.

Aniara uppsättningar och inspelningar på LP och CD

Aniara hade urpremiär på Kungliga Operan 31 maj 1959. Verket skapades av tonsättaren Karl – Birger Blomdahl, librettisten Erik Lindegren och koreografen Birgit Åkesson till scenografi och kostym av Sven X-et Erixon i Göran Genteles regi och med Sixten Ehrling som dirigent.

Originaluppsättningen gästspelade på Edinburgh International Festival i september 1959.Året därpå, under september 1960, gästades Royal Opera Covent Garden i London, Malmö Opera (dåvarande Malmö Stadsteater), Det Kongelige Teater i Köpenhamn och Göteborgs Stadsteater samt Oslo i november 1960. I oktober 1964 gästspel på Kansallis Oopera i Helsingfors. I maj 1967 gästades Världsutställningen i Montreal, Kanada och i november 1969 Bayerische Staatsoper i München.

Operan fanns regelbundet på Kungliga Operans repertoar under drygt tio år och spelades sammanlagt 109 föreställningar samt ytterligare tio föreställningar när den rekonstruerades i iscensättning av Arne Tyrén på Operan 1985, med koreografi av Margareta Åsberg.

Andra uppsättningar

I Sveriges Television sändes 23 oktober 1960 en version av operan i tv-regi av Arne Arnbom med Kungliga Operans ensembler och dirigent Sixten Ehrling. Repriserades för första och hittills enda gången 25 oktober 2014.

Premiärer av egna uppsättningar har gjorts på Staatsoper i Hamburg 19 mars 1960, och på Théatre Royal de la Monnaie i Bryssel, 5 december 1960 och Landestheater Darmstadt 22 december 1963.

På dåvarande Malmö Stadsteater sattes Aniara upp med premiär 9 april 1977 i regi av Leif Söderström, koreografi av Donya Feurer i Göran Arfs scenografi. Stephen Portman dirigerade Malmö Symfoniorkester. I denna uppsättning läste man även upp delar av Martissons dikter.

Vid invigningen av GöteborgsOperan 1994 framfördes Aniara som första verk, premiär 15 oktober. Dirigen Leif Segerstam, regi Marie Feldtmann, koreografi Virpi Pahkinen, scenografi Lars Östbergh och kostym Annsofie Nyberg.

Inspelningar

Ur premiären i maj 1959 direktsändes av Sveriges Radio. Inspelningen finns i SR Arkiv men har aldrig utgivits.

1960 inspelad i Wien med solister från Kungliga Teatern i Stockholm med kör och orkester från Volksoper Wien. Dirigent Werner Janssen. Utgiven på LP på Columbia Masterworks 1960 (Philips i Sverige): Aniara An Epic of Space Spaceflights In 2038 AD

1985 konsertversion inspelad på Berwaldhallen i Stockholm, solister med Sveriges Radios symfoniorkester och Radiokören. Dirigent Stig Westerberg. Utgiven på LP 1985 och på CD 2002 på märket Caprice Records.

Youtube

Den blinda poetissans aria Youtube   Arian Vi börjar långsamt ana på Youtube  

Utdrag ur operan utan bild  

Press

Operalogg. com  

Skånska Dagbladet 

Svenska Dagbladet

Blekinge Läns Tidning Inkl. drygt 30 repetitions -/ och scenbilder!

 

Bilder från föreställningen på Malmö Opera

Högkomikern Sandon: Conny Thimander

 

 

Chefstekniker 3: Bengt Krantz

Chefstekniker 2: Rickard Söderberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mimaroben: Daniel Hällström

 

 

 

 

 

 

 

 

Isagel: Tina Højlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Daisi Doody / La Garçonne: Frida Engström

 

 

 


 

 

 

Den blinda poetissan: Alexandra Büchel

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilder från Kungliga Teatern i Stockholm

 

 Aniara Stockholmsoperan 1959/SVT 1960 – De tre chefsteknikerna

 

 

 

 

Aniara Stockholmsoperan 1959/SVT 1960 – Kören

 

 

 

 

Aniara – Erik Saedén
Foto: SVT Bild

Aniara Stockholmsoperan 1959/SVT 1960 – Erik Saedén

 

 

 

 

 

Aniara Stockholmsoperan 1959/SVT 1960 – Kjerstin Dellert

 

DETTA ÄR MALMÖ OPERA

HUSET OCH SCENERNA

Malmö Operas stora scen invigdes 1944, mitt under brinnande världskrig.

Planeringsfasen var långdragen. Redan 1903 började man diskutera frågan om en ny teater i Malmö. Men inte förrän föreningen Malmö Stadsteater bildades 1931 tog planeringen fart på allvar. Det gjordes en ekonomisk kalkyl som presenterades för stadsfullmäktige. Debatten om var, när och hur en ny teater skulle byggas fortsatte, bland annat med två arkitekttävlingar. I båda tävlingarna kom Sigurd Lewerentz på första plats och Erik Lallerstedt tillsammans med David Helldén på andra. De tre arkitekterna gick med på att samarbeta och 1937 fattade Stadsfullmäktige beslut i teaterfrågan.

De tre arkitekterna var tvungna att kompromissa sinsemellan och ta hänsyn till många synpunkter från sina uppdragsgivare. Man tog hjälp av den legendariske regissören Max Reinhardt, och på hans rekommendation skapades en stor vridscen och en salong med plats för ca 1 500 åskådare. För att få ett så stort antal likvärdiga platser som möjligt gavs salongen amfiteaterns omslutande form i stället för den vanligare radteatern med loger. Man ville skapa en “folkteater” som var till för alla och den tanken lever kvar än idag.

BYGGANDET

Det tog två år för arkitekterna att färdigställa ritningarna, men på grund av krigsutbrottet sköts byggplanerna på framtiden. Ytterligare två år senare var lågkonjunkturen ett faktum. Trots det valde man att sätta igång bygget, bland annat för att skapa arbetstillfällen. I mars 1941 togs det första spadtaget.

Det var inte helt lätt att bygga under kriget. Golvrampen till stora scenen skulle byggas i Tyskland, men efter att ha blivit sönderbombad två gånger valde man att tillverka en ny i Sverige. Cementbrist fördröjde bygget något men de stora kristallglasrutorna överlevde ett stort bombanfall i Stettin.

Den 23 september 1944 invigdes teatern med stor pompa och ståt. Sigurd Lewerentz, Erik Lallerstedt och David Helldén hade skapat ett av den funktionalistiska arkitekturens mästerverk. Foajén anses vara särskilt vacker, utsmyckad med konstverk av bland andra Carl Milles och Isaac Grünewald. Sedan 1994 är teatern byggnadsminnesmärkt.

 

STORA SCENEN


Stora scenen är byggd med den antika amfiteatern som förebild. Den är en av Europas större scener med en scenyta på 600 kvadratmeter och som mest 1511 platser i salongen. Salongens storlek kan varieras med hjälp av väggar som skjuts in via skenor i taket. Den minsta salongen har 407 platser. 

Förscenen är höj- och sänkbar och kan användas för att förlänga scenen, som orkesterdike eller som del av salongen. Scenen är 25 m djup och 25 m hög. Scenytan är 600 kvadratmeter. Scenöppningens höjd är 7 meter och bredden kan varieras mellan 15 och 21 meter.

Vridscenen är 20 meter i diameter.

Genom åren har teatern förändrats i takt med den moderna teknikens landvinningar. Exempelvis har ljud- och akustik- och belysningsanläggningarna bytts ut och det har tillkommit en textmaskin.

 

VERKSTAN

Verkstan är en så kallad black box-scen, det vill säga ett rektangulärt, odekorerat rum med svarta väggar och plant golv. Man kan variera scenen genom att exempelvis ställa in gradänger där publiken sitter eller möblera som ett café med småbord och stolar. Golvytan är 230 kvadratmeter och som mest går det in 200 personer. Här spelas föreställningar som inte kräver så stort utrymme, ofta för barn- och unga. Verkstan är också en utmärkt lokal för publikträffar, föreläsningar och liknande arrangemang.

 

 

Sedan 1944 har generationer upplevt magiska ögonblick i operahuset och vi fortsätter att leverera år efter år. Malmö Opera är ingen vanlig arbetsplats, här arbetar många stjärnor även bakom kulisserna. Under säsongen 16/17 kommer vi att presentera några av dem.  Malmö Opera är ingen vanlig arbetsplats. Här finns ca 90 olika yrkeskategorier representerade. Skickliga specialister inom olika områden bidrar till att varje föreställning får möta sin publik. Här finns perukmakare, sångare, ekonomer, patinerare, specialeffekttekniker, informatörer, skräddare, musikbibliotekarier, biljettsäljare, musiker, inspicienter och många, många fler. Här finns också väldigt många nationaliteter representerade, både i den egna personalen och hos gästande solister och produktionsteam. Se film här

Se filmen om:

Programredaktören Catarina

Rekvisitören Ulla-Britt

Tonsättaren och notbibliotekarien Benjamin

Skräddaren Mary-Anne

Producenten Jonas Georgsson

Teaterchefen Bengt Hall

 


Läs också om:

Mezzosopranen Emma Lyrén

 

 

 

 

 

 

Tenoren Nils Olsson

 

 

 

 

 

 

 

Cellisten Lyssa Davidsson

 

 

 

 

 

 

Inspicienten Carina Utzon

 

 

 

 

 

 

Patineraren Susanne Nilsson Dahlberg

 

 

 

 

 

 

Teknikmästaren Magnus Hultman

 

 

 

 

 

 

Teatervärden Nada Kovacevic

 

 

 

 

 

 

Hovmästaren & bryggaren Jennie Ullner

 

 

 

 

 

Om verket

Aniara – Opera
Från Wikipedia
Premiäruppsättningen på Kungliga Operan 1959. Dekor av Sven Erixson.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   Kjerstin Dellert och Olle Sivall i urpremiärföreställningen på Kungliga Operan 1959.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Malmö opera

 


Wikipedia om Malmö Opera

Aniara

Aniara, med undertiteln En revy om människan i tid och rum, är en svensk opera i två akter (sju tablåer) med musik av Karl-Birger Blomdahl och libretto av Erik Lindegren efter Harry Martinsons versepos Aniara [1].

Historia

Aniara är en opera byggd på tolvtonsmusik men inte i konsekvent genomförd seriell teknik. Musiken innehåller även många folkliga inslag, till exempel av frälsningssång. Aniara är även den första opera där elektronisk musik kommit till användning, så som sker i Mimascenerna. Operan var den första science fiction-operan med en rymdfärd som tema.[2] Den tillkom åren 1957-1958 och hade urpremiär på Kungliga Operan i Stockholm den 31 maj 1959.[3] Den 23 oktober 1960 sändes Aniara i tv-teaterversion.[4] Den sattes upp på Göteborgsoperan vid dess invigning den 15 oktober 1994 i regi av Marie Feldtmann.[5]

Personer

  •  Den blinda poetissan (sopran)
  • Daisi Doody/La Garçonne (sopran)
  • Mimaroben (basbaryton)
  • Chefone (bas)
  • Chefstekniker 1 och 2 (tenorer)
  • Chefstekniker 3 (baryton)
  • Den blinde (tenor)
  • Högkomikern Sandon (tenor)
  • Isagel, pilot (dansös)
  • Den stenstumt döve (stum roll, mimiker)
  • Kör av rymdkadetter, emigranter med flera.

Handling/synopsis enligt Wikipedia
Handlingen utspelas ombord på rymdfarkosten Aniara i en avlägsen framtid, och kallas rymdopera. Den handlar om emigranter som lämnat den av miljöförstöring och kärnvapenkrig förstörda jorden och är på väg till Mars och Venus då skeppet hamnar ur kurs.
Akt 1: I förspelet hörs en soloviolin signalera ANIARA och SOS med morsealfabetet. Emigranterna sjunger längtansfullt om den förstörda jorden. Mimaskötaren Mimaroben berättar om rymdtrafiken efter människans grymhet och förstörelse. Senare hålls en midsommarfest ledd av Daisy Doody och där Sandon framför sitt komiska nummer om Blärran. Rymdskeppet kastas plötsligt ur kurs och panik utbryter. Aniaras diktator Chefone meddelar att skeppet är dömt till en evig resa till livets slut. Midsommarfesten fortsätter med tvekan och tilltagande desperation. I ett mellanspel beskriver Chefstekniker 1 Aniaras färd som “en liten blåsa i Guds andes glas“. I Mimahallen presenterar Mimaroben sitt arbete med att sköta Mima och besjunger den kvinnliga piloten Isagel. Mima visar hur jorden sprängs sönder och passagerarna blir skräckslagna. Den stenstumt döve skildrar den stora staden Dorisburgs sprängning och Mima förmedlar en sista hälsning från den söndersprängda jorden.
Akt 2: Mima förklarar för Mimaroben att hon inte orkar leva längre efter jordens förstörelse och dör av sorg. Chefone lägger skulden på Mimas död på Mimaroben och Isagel som förvisas. I spegelsalen uppträder efterhand olika sekter med orgier och domedagsprofetior. Den blinda Poetissan är ledare för ljuskulten som har ersatt den döda Mima. I ljusårssalen firas på ledningens order 20-årsminnet av avresan från jorden. En begravningsceremoni för den avlidne Chefstekniker 1 anordnas och han begravs under hedersbetygelser i rymden. När folket sjunger förklarar Den blinda Poetissan att hon sett ett under och himlens stad och får folket med sig i extatiskt rus. Chefone återkallar till ordningen och Den blinda Poetissan förs bort. I slutscenen är det sista natten i Mimas sal och livet slocknar långsamt ut i rymdskeppet. Isagel som blivit frigiven dansar sin sista dans medan Den blinda Poetissan på avstånd hörs sjunga en sång om döden. Även Mimaroben har blivit frisläppt och kommenterar de sista händelserna ombord på Aniara. Den blinda Poetissans sång tystnar och ett främmande ljus kastas över de döda i rymdskeppet. I orkestern hörs samma morsesignaler som i förspelet.

Aniara – Versepos

Från Wikipedia
Aniara. En revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).

Andromedagalaxen

Verk och bakgrund

Aniara publicerades 1956.[1] Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning. En annan utlösande och omskakande faktor ska ha varit när Martinson med sin kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen och fick in den vidunderliga Andromedagalaxen. I ett tillstånd av dröm och vaka, likt en schamanistisk trans, tillkom de första 29 sångerna som först publicerades i Cikada under titeln Sången om Doris och Mima.[2] Aniara kan sägas vara färgad av författarens starka intresse för naturvetenskap, men är främst att fatta som en metaforisk, existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Något som tydligt framgår är att Martinson vill ställa frågan varför vi har en tendens att använda vår samlade kunskap och intelligens till att göra sådant som skadar vår miljö och oss själva. Denna destruktivitet symboliseras i Aniara av Spjutet som ilar genom rymden, alltid i en snabbare takt än rymdskeppet. Aniara är således det logiska svaret på människans ovilja att se konsekvenserna av sitt handlande. Enligt Martinson är Aniara en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer som kommer att läsas om och om igen. Aniara är också en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis. Boken är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009).[3]Namnet “Aniara” torde Harry Martinson ha hämtat från det grekiska adjektivet ἀνιαρός, med betydelsen “bedrövad, sorgsen, sörjande”.

Handling

Historien utspelar sig ombord på goldondern Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från jorden till Mars och Venus, eftersom jorden (Doris) är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet och in i det okända. Resten av berättelsen beskriver hur besättning och passagerare reagerar när det ofattbara går upp för dem – att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är en tillvaro ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden tar slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet är jämförelsen av rymdskeppet med “en liten blåsa i Guds andes glas”.

“O, kunde vi nå åter till vår bas, nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är: en liten blåsa i Guds andes glas.” — Ur Aniara, sång 13[4]

Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid. Det blir uppenbart hur liten och bortkommen människan framstår utanför sitt jordiska ramverk.

I Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex, filosofi och till en början hos Mima, en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som har lagrat hela människans historia, vilka kan återges som filmer som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. Efter hand betraktas Miman alltmer som en gudinna vid vars altare passagerarna knäböjer, men Miman orkar till slut inte bära alla fruktansvärda insikter om människans dåd. Bilderna blir alltmer fragmenterade, hon bryts ner och dör av sorg. Miman är inte den enda som skänker tröst. Även Daisi Doody, en ung kvinna, håller cynismen och tomheten borta med sin aningslöshet och sensuella dans. Hon vrider sig i den framtida trenddansen “yurg” och hon jollrar slangen ifrån Dorisburg, Martinsons namn för Jorden i Aniara. Även maktmissbruk framträder på Aniara.

Chefone, rymdskeppets despotiske befälhavare, som fängslar sina motståndsmän, försöker dölja hur illa ställt det egentligen är, men genomskådas snart av mimans skötare, mimaroben, och med tiden av allt fler av de ombordvarande. Att ge sig hän åt drömmar och avancerad tankeflykt i ett eskapistiskt frosseri är vad som återstår för att hålla själens eldar brinnande på den irrfärd som för dem allt längre bort från Doris dalar och ut i den tomma okända rymden.

Personer

  •  Mimaroben, berättare
  • Mima, en tänkande maskin som bär på mänsklighetens
  • Daisi Doody, dansare
  • Chefone, befälhavare
  • Isagel, pilot
  • Den blinda poetissan från Rind
  • Libidel, kultledare på Aniara

Berättarteknik

Aniaras berättare är mimaroben. De flesta av eposets 103 sånger återger sinnesstämningar och skeenden ombord på skeppet, men många återger också Aniaras passagerares enskilda berättelser: minnen, kärlekshistorier, naturskildringar och händelser. Texten är skriven på vers, men blandar traditionella versmått med fri vers. I vissa delar av texten återges skeendena kort och koncist, utan rim som i ett telegram. Det finns även ett par nonsensverser på Dorisburgerslang, en slang som framställts av Martinson själv. Martinson använder sig av suggestiva språkliga nybildningar som knyter an till vetenskap och teknik samtidigt som de bär en säregen poetisk lyskraft.

Andra konstformer och samband

Genom åren efter verkets utgivning i bokform har andra konstnärer utifrån detta skapat versioner i andra konstformer och andra verksamheter och begrepp har uppkommit:

Om kompositören

Karl-Birger Blomdahl
Från Wikipedia
Karl-Birger Blomdahl, född 19 oktober 1916 i Växjö, död 14 juni 1968 i Kungsängen, var en svensk tonsättare, professor i komposition och chef för Sveriges Radios musikavdelning.

Biografi

Blomdahl var elev till Hilding Rosenberg och var informell ledare för Måndagsgruppen. I slutet av 1940-talet kom Blomdahl att anamma tolvtonstekniken. Han är en av de främsta modernisterna i svensk musikhistoria. Ett par av hans mest kända verk är operan Aniara (1958) och symfoni nr 3, Facetter (1950). För Aniara skapade Blomdahl tre elektroniska musikstycken, Mima Music, som skapades och spelades in på magnetband i Sveriges Radios studio. På grund av den stora uppmärksamhet som Aniara fick så blev Mima Music de första elektroniska musikstyckena som spreds till en bredare publik i Sverige.[1] Blomdahls verk för opera och balett kom till i samarbete med koreografen Birgit Åkesson och många av hans verk bygger på texter av Erik Lindegren.

Förutom sin gärning som tonsättare var Blomdahl mycket aktiv inom det svenska musiklivet genom en rad uppdrag. Han var professor i komposition vid Musikaliska Akademienskonservatorium 1960–64. Blomdahl var från 1965 till sin död chef för Sveriges Radios musikavdelning. Han använde den under uppbyggnad varande Elektronmusikstudion (EMS) för ljud-bild-kompositionen Altisonans (1966) med ljud från fåglar, tidiga satelliter, kosmiska ljud med mera för ett uppförande hos Fylkingen. Vid radion infördes under Blomdahls tid en profilering av P2 till en musikkanal och radions orkestrar samlades 1965 till Sveriges Radios symfoniorkester.[2] Som chef på Sveriges Radio inbjöd han i april 1967 kompositören Terry Riley, som artist inresidence, till Stockholm.[3]

Priser och utmärkelser

Verk

Premiäruppsättningen av Aniara KungligaOperan 1959. Dekor av Sven Erixson.

Orkesterverk

  • Symfoniska danser (1939)
  • Konsertuvertyr (1940)
  • Symfoni nr 1 (1943)
  • Concerto grosso (1944)
  • Symfoni nr 2 (1947)
  • Pastoralsvit (1948)
  • Symfoni nr 3, Facetter (1950)
  • Fioriture (1960)
  • Forma ferritonans för invigningen av Oxelösunds järnverk (1961)

Solokonserter

  • Konsert för viola och orkester (1941)
  • Konsert för violin och stråkorkester (1946)
  • Kammarkonsert för piano, blåsorkester och slagverk (1953)

Körverk

  • I speglarnas sal efter dikter av Erik Lindegren (1951–52)
  • Anabase för recitatör, baryton, blandad kör och orkester till text av Saint-John Perse (1956)
  • Vi kom från Jorden (ur Aniara) för blandad kör a cappella till text av Erik Lindegren (1957)

Operor

Baletter

  • Sisyfos (1954)
  • Minotaurus (1957)
  • Spel för åtta (1962)
  • Öga: sömn i dröm, musik till dans av Birgit Åkesson till text av Erik Lindgren (1953)

Teater- och hörspelsmusik

  • Teatermusik nr 1 Vaknatten (1945)
  • Agamemnon till ett hörspel av Rabbe Enckell (1949)

Filmmusik

Kammarmusik

  • Trio för träblåsare (1938)
  • Stråkkvartett nr 1 (1939)
  • Svit för cello och piano (1944)
  • Trio för violin, viola och cello (1945)
  • Liten svit för fagott och piano (1945)
  • Tre polyfona stycken för piano (1945)
  • Tre småstycken för piano (1945)
  • Stråkkvartett nr 2 (1948)
  • Danssvit nr 1 för flöjt, stråktrio och slagverk (1948)
  • Litet tema med variationer för piano (1948)
  • Ostinato pro Olle, dedikationssvit för stråkkvintett (1949)
  • Preludio e allegro för stråkkvartett eller stråkorkester (1949)
  • Liten stråkkvartett (1950)
  • Danssvit nr 2 för klarinett, cello och slagverk (1951)
  • Danssvit nr 3 för klarinett, cello och slagverk (1953)
  • Trio för klarinett, cello och piano (1955)

Sånger

  • Fyra sånger ur En döddansares visor för damröster och piano till text av Nils Ferlin (1942)
  1. ”Ett träd”
  2. ”Leken går”
  3. ”Stjärnorna kvittar det lika”
  4. ”Stackars”
  • Lugete o Veneres Cupidinesque för röst och gitarr till text av Catullus (1949)
  • Morgondyning, sakta dyning (ur Dithyramb) för röst och piano till text av Gunnar Ekelöf (1949)
  • Cinque canzone för röst och piano (1954)
  1. ”Ognuno sta solo” till text av Salvatore Quasimodo
  2. ”Prendo una foglia caduta” till text av G. Archangioli
  3. ”Tra vetro e cielo” till text av G Archangioli
  4. ”Il cielo umanamente” till text av G Archangioli
  5. ”Oh quando un giorno” till text av G Archangioli
  • …resan i denna natt för sopran och stråkorkester till text av Erik Lindegren (1966)

Elektroniska verk

  • Altisonans (1966)

Sveriges Television gjorde 1960 en tv-version av den ursprungliga uppsättningen, Aniara.

Om författaren

Harry Martinsson

Från Wikipedia

Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshögs socken (Nyteboda) nära Olofström i Blekinge, död 11 februari 1978 i Stockholm, var en svensk författare. Han mottog Frödingstipendiet 1947 och Nobelpriset i litteratur 1974, tillsammans med Eyvind Johnson – den hittills (2016) senaste gången som ett nobelpris i litteratur har delats mellan två personer. Martinson var ledamot av Svenska Akademien (stol nr15) från 1949.

Biografi

Bild ur antologin Ansikten 1932.

Martinson miste sina föräldrar i sina tidiga år: Han var endast sex år gammal när hans far, Martin Olofsson, avled i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Oregon i USA. Modern bosatte sig i Portland, och den kvarlämnade Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn – ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling,Joseph Conrad och Lev Tolstoj tillhörde

Martinsons litterära förebilder. Han genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge.[1] Till minne av hans år där utdelar Harry Martinson-sällskapet Alltidhultstipendiet [2]. Martinson var en kort tid på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Han arbetade sedan en tid vid Jonsereds Fabriker på bruksorten Jonsered[3]. Vid sjutton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott år 1927. Både under sjömansåren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap. Hans idé om “Världsnomaden” som presenterades i en essä i början av 1930-talet präglade mycket av hans diktning. Martinson debuterade den 27 augusti 1927 med dikten “Sanningssökare” i tidningen Arbetaren[4]. Han medverkade i antologin Fem unga 1929 och samma år kom bokdebuten med diktsamlingen Spökskepp. Han fick sitt genombrott med diktsamlingen Nomad 1931. Med reseskildringarna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl! (1933) fick han sitt stora genombrott även som prosaförfattare. Han lovordades för sitt pregnanta och djärvt associationsrika språk. Anders Österling utnämnde Martinson till “en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur”.[5]  Den expressionistiskt anstrukna diktsamlingen Natur (1934) fick emellertid ett kyligt mottagande vilket gjorde att Martinson under elva år övergick till att enbart publicera prosaböcker.

Den självbiografiska romanen Nässlorna blomma (1935) blev en ny stor framgång och följdes av Vägen ut (1936). Under de följande åren gav han ut en rad böcker av det mindre formatet som pendlar mellan finstämd naturiakttagelse och häftig tidskritik; Svärmare och harkrank (1937), Midsommardalen (1938) och Det enkla och det svåra (1939). Tidskritiken dominerar i boken Verklighet till döds (1940), som skildrar författarens erfarenheter som frivillig i finskavinterkriget. Ett par höjdpunkter i författarskapet blev diktsamlingen Passad (1945) och romanen Vägen till Klockrike (1948) och 1949 invaldes Martinson som den förste proletärförfattaren i Svenska Akademien. Efter att ha gjort succé med rymdeposet Aniara (1956) vände framgångarna och Martinson blev hårt angripen för den samtids- och teknikkritiska diktsamlingen Vagnen (1960).[6]

Från denna tid förändrades hans position. Det starka behovet av uppskattning och ökande krav på politiskt engagemang gjorde att den tidigare uppburne Martinson nu ansåg sig “skriva i katakomberna”. Resultatet, De tusen dikternas bok, ämnade han inte publicera under sin livstid. Några verk nådde ändå offentligheten. 1964 uruppfördes teaterpjäsen Tre knivar frånWei Dramaten i regi av Ingmar Bergman och han utgav även ett par prosaböcker med naturimpressioner. I början av 1970-talet övergav Martinson sina betänkligheter mot att utge fler diktsamlingar och utkom med Dikter om ljus och mörker (1971). Den följdes av en samling naturdikter Tuvor (1973).

Harry Martinson tilldelades 1974 Nobelpriset i litteratur med motiveringen “för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Han delade priset med EyvindJohnson. Vid prisutdelningen framhävde Karl Ragnar Gierow i sitt tal att Johnson och Martinson var “representativa för det uppbåd av proletärförfattare eller arbetardiktare, som på bred front bröt in i vår litteratur inte för att härja och plundra utan för att berika den med sina förmögenheter“. Prisutnämningen kritiserades hårt från flera håll. Främst för att SvenskaAkademien hade utsett två av sina egna ledamöter till pristagare.[7]

Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, bland annat för att han själv satt i Svenska Akademien då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen tog sitt liv 1978 genom att skära upp magen med en sax på Karolinskasjukhuset i Solna. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer, där självmordet beskrivs som harakiri.[8]

Martinson var gift med författaren Moa Martinson åren 1929–1941 och med Ingrid Lindcrantz från 1942. Harry Martinson är begravd på Silverdals griftegård i Sollentunaförsamling. Harry Martinson har givit namn åt Harry Martinsons gata på Kungsholmen.

Livsåskådning

Martinson sade i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): ”Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moralisktfilosofiskt.” Hans tankevärlds rötter i buddhismen och taoismen gick över huvudet på den samtida kritiken. Hans buddhistiska livssyn har därför inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter (De blomster som i marken bor) i Svenskakyrkans psalmbok.

Bibliografi

Harry Martinson (till vänster) och Ivar Lo-Johansson. Foto: Gunnar Lundh.

 

 

 

 

 

Harry Martinson skriver dedikationer 1948.

Foto: K

W Gullers.

 

 

 

 

 

 

Premiäruppsättningen av operan Aniara KungligaOperan 1959. Dekor av Sven Erixson.

 

 

 

 

 

 

Martinsons grav i Silverdal, Sollentuna.

 

 

 

 

 

 

 

Harry Martinsson – sällskapet

Dikter/Prosa

Radiopjäser
Scenpjäs
Psalm
Filmmanus

Priser och utmärkelser

Se även

  • Fem unga
  • Nilsson, Seth, Blekinge – Sveriges Trädgård, Blekinge, 2008 – fotobok med dikter av Harry Martinson

Om librettisten

Erik Lindegren

Från Wikipedia

Johan Erik Lindegren, född 5 augusti 1910 i Luleå, död 31 maj 1968 i Hedvig Eleonoraförsamling i Stockholm[1], var en svensk författare, översättare och ledamot av SvenskaAkademien 1962-1968, stol 17. Erik Lindegren var litteraturrecensent i BLM, Stockholms-Tidningen och Dagens Nyheter. 1948-50 var han redaktör för tidskriften Prisma. Han var sonson till kompositören Johan Lindegren (1842-1908), gift 1950 i sitt andra äktenskap med museichefen Karin Lindegren, och far till professorn i historia vid Uppsala universitet Jan Lindegren (född 1949).

Biografi

Erik Lindegrens diktning

I Erik Lindegrens diktning kan urskiljas fyra stadier. Den första kännetecknas av debutsamlingens ungdomliga esteticism. Det andra av det starka modernistiska anslaget i mannen utan väg, där ambitionen var att ge röst åt tidsandan. Det tredje stadiet med Sviter är en slags romantisk klassicism där strävan var att ge uttryck för en komplicerad livskänsla. Det fjärde stadiet är den symbolistiska och metapoetiska slutfasen där intresset inte i första hand gäller känslan själv, utan mera möjligheterna att ge den poetiskt uttryck.

Hans första samling, Posthum ungdom, innehåller formsäkra men tämligen traditionella dikter som pendlar mellan ungdomlig livsberusning och livströtthet och i stort sett var opåverkade av 1930-talsmodernismen. Under de följande åren publicerade Lindegren endast ett fåtal dikter och omorienterade sig i modernistisk riktning. Påverkad av modernistisk poesi, surrealism och utbrottet av andra världskriget påbörjade han de dikter som skulle komma att ingå i mannen utan väg (utgiven på eget förlag 1942, ny upplaga 1945). Samlingen kännetecknas av en förening av en stark symmetri, var och en av de fyrtio dikterna består av sju strofer med två rader i varje, och ett disharmoniskt, surrealistiskt färgat bildspråk. Genom denna kontrast ville Lindegren skapa ett adekvat uttryck åt den samtida livskänslan. Han kallade denna förening av symmetri och disharmoni för “sprängda sonetter”, det vill säga sonetter utan rim men med bevarandet av det traditionella radantalet.

I Sviter (1947) ersattes spänningen mellan formviljan och det kaotiska innehållet i mannen utan väg av en slags romantisk klassicism. Samlingen, som redan av samtiden betraktades som 1940-talets lyriska höjdpunkt, var också mer varierad med både dikter från krigsåren och nyskrivna dikter som visade upp en ny sida av Lindegrens diktning, inte minst i en svit kärleksdikter med bland andra Arioso. Det genomgående temat i Vinteroffer (1954), som kom att bli Lindegrens sista diktsamling, är konstens offerkaraktär och en strävan efter poesins absoluta uttryck på gränsen till det outsägliga, vilket samtidigt innebär verklighetsförlust och tystnad. Efter Vinteroffer upphörde också Lindegren i stort sett med att skriva poesi.

 

Andra konstarter

Lindegrens allomfattande kulturintresse resulterade i samarbeten med bland andra konstnärerna i Halmstadgruppen, vars målningar han tolkade i dikter (Deviser, 1947), kompositören Karl-Birger Blomdahl (som tonsatte hans dikter Pastoralsvit 1948 och oratoriet I speglarnas sal 1953, efter dikter i mannen utan väg) och koreografen Birgit Åkesson (libretton till baletterna Sisyfos 1954, Minotaurus 1958 och Riter 1961).

Premiäruppsättningen av Aniara Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren.

Lindegren hade ett stort intresse för musik och var under 1950- och 1960-talen framför allt verksam som operalibrettist. Bland annat bearbetade han Harry Martinsons versepos Aniara som libretto för Karl-Birger Blomdahls opera med samma namn 1958-1959. Ännu ett samarbete med Blomdahl var librettot till operan Herr vonHancken efter Hjalmar Bergmans roman 1963. En annan insats på detta område var den ofta spelade svenska versionen av operan Maskeradbalen. Lindegren förlade handlingen till Gustav III:s hov, så som tonsättaren Giuseppe Verdi på sin tid ursprungligen planerat. Lindegren fångade tidsandan bland annat genom att använda citat ur svensk 1700-talslyrik, till exempel av Johan Henrik Kellgren. Han gjorde också en nyöversättning av Mozarts opera Don Juan 1961.

Familj och eftermäle

Åren 1941–1949 var han gift med Laila Lindegren (ogift Bill, 1911–1987) och från 1950 med Karin Lindegren (ogift Bergqvist, 1924–2012), dotter till ingenjören Carl Gustav Bergqvist och Marie Iffland.[5] Erik Lindegren anses vara en av den svenska modernismens främsta författare. Flera avhandlingar har skrivits om hans diktning, bland annat av Anders Cullhed och Roland Lysell. Till Erik Lindegrens hundraårsdag 2010 publicerades Erik Lindegrens Samlade dikter av Themis förlag. Den innehåller även dikter som tidigare inte är publicerade i bokform.[4]Erik Lindegren-priset utdelas vartannat år sedan 1992.

Sammanställt och redigerat av Viveca Carleson  e-post  maj 2017 anpassat till Operalogg.com av redaktören

Related posts