Ariadne på Naxos (tyska: Ariadne auf Naxos), op. 60, är en komisk enaktsopera av Richard Strauss, med libretto av Hugo von Hofmannsthal, där tal blandas med sång. Librettot bygger delvis på den gamla antika myten om Ariadne.
Ariadne på Naxos synopsis 2022
Prolog
Wien på 1700-talet.
I ett palats förbereder man premiären för en ny opera, Ariadne på Naxos, som husets förmögne herre har beställt för att underhålla sina gäster. I sista minuten meddelar hovmästaren regissören att en italiensk komedi ska uppföras direkt efter operan, varefter ett fyrverkeri ska avsluta föreställningen.
Regissören invänder att den unge kompositören, som är hans elev, aldrig kommer att gå med på det, men hovmästaren struntar i honom och går. När kompositören anländer för att leda en sista repetition får han veta att musikerna fortfarande är upptagna med att underhålla gästerna.
Ett bråk uppstår mellan operasällskapets primadonna och den nyanlända gycklartruppens stjärna Zerbinetta. Till råga på allt kommer hovmästaren tillbaka och meddelar att husets herre har ändrat sig igen: för att fyrverkeriet ska kunna börja i tid måste operan och komedin framföras på samma gång.
Nu är goda råd dyra! Gycklarnas dansmästare föreslår att operan ska förkortas, och regissören lyckas övertala den djupt sårade kompositören att gå med på det. De två ledande sångarna försöker var för sig övertala honom att skära ner motpartens sångpartier. Under tiden förklarar Zerbinetta operans handling för de andra gycklarna. Den går ut på att Ariadne, som har övergivits av sin älskare Theseus på ön Naxos, nu inväntar döden.
Den klartänkta Zerbinetta hävdar att det Ariadne egentligen behöver är en ny karl. Kompositören håller på att krevera, men Zerbinetta charmar honom skickligt och får honom med på noterna.
Han fylls med nytt hopp och en glödande entusiasm för sitt verk. Först när han får se komedianterna på väg att inta scenen inser han vad han har gått med på och grips av fasa. Han skyller den konstnärliga katastrofen på regissören och störtar ut.
Operan
Enligt myten seglade den atenske prinsen Theseus till Kreta för att döda Minotauros, ett monster som var till hälften människa och till hälften tjur. Monstret gömde sig i en väldig labyrint. Prinsessan Ariadne blev förälskad i Theseus och gav honom ett garnnystan som han använde för att märka ut sin väg genom labyrinten. På så vis kunde han hitta ut igen efter sitt hjältedåd.
När Theseus lämnade Kreta förde han med sig Ariadne som sin brud. Under hemfärden gjorde de ett uppehåll på ön Naxos. Medan Ariadne sov smet Theseus iväg och seglade hem till Aten utan henne. Här börjar själva operans handling.
Ariadne sitter ensam utanför sin grotta. Najader och andra naturväsen, som spelas av komedianterna, beklagar hennes öde och försöker hitta på ett sätt att trösta henne. Ariadne sörjer över sin förlorade kärlek och känner sig beredd att möta döden. Harlekin försöker muntra upp henne med sång, men Ariadne ignorerar honom. Liksom i trans inväntar hon Hermes, dödens budbärare, som ska föra henne till en annan och bättre värld.
Till sist träder Zerbinetta fram och talar till henne som en kvinna till en annan. Hon talar klarspråk om livets och kärlekens villkor, och menar att enligt hennes erfarenhet kan kärleken må bra av lite omväxling. Men Ariadne blir förolämpad och går. Zerbinetta övergår till att nojsa med de andra gycklarna, bland vilka hon fastnar för Harlekin. De lämnar scenen.
Nu anländer ett skepp med den unge vinguden Bacchus ombord. När Ariadne hör hans röst på avstånd tror hon att det är Hermes som äntligen kommer för att hämta henne till dödsriket, men Bacchus framträder i sin fulla glans som den gud han är. Förtrollad av hennes skönhet säger han att han hellre skulle se stjärnorna falla från himlen än att avstå från henne. Ariadne låter sig bevekas och de uppstiger tillsammans till de älskandes himmel. Zerbinetta får sista ordet:
”När en ursnygg gud dyker upp vore det ju synd att klaga.”
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
