Händels Ariodante på Drottningholmsteatern 2009

Händels Ariodante på Drottningholmsteatern 2009 Ariodante Händel på Drottningholmsteatern
78 / 100

I torsdags kväll var jag tillsammans med min gode operavän J och såAriodante Händel på Drottningholmsteatern 2009g G.F Händels Ariodante. I år är det ju, tror jag 250 årsjubileum av Händels död? I vilket fall som helst så börjar Drottningholms-teatern säsongen med just Händels Ariodante.

Händels Ariodante på Drottningholmsteatern 2009

Jag har varit på teatern tidigare då jag såg ett gästspel från Fävikens opera L´opera seria och det var en upplevelse som gav mersmak. Det är ju en helt fantastisk känsla att sitta i en så gammal teatersalon och uppleva opera. Visst att sitta på en tygklädd planka är kanske inte det man ser framemot, men vad gör man inte för konsten och särskilt operakonsten?

Transport

Den här gången hade vi vädergudarna på vår sida och vi möttes av ett soligt Drottningholm. Förra året anlände jag med m/f Prins Philip i hällande ösregn hela vägen från Stadshuskajen och även om avståndet från bryggan till teatern inte är alltför långt så hann jag bli rejält blöt innan jag kom i säkerhet i salongen. I förra veckan upplevde vi inga sådana problem och dessutom tog vi oss ut till Drottningholm med hjälp av tunnelbana och buss.

Barockopera

Nu några ord om själva föreställningen. Barockopera är enligt min uppfattning en alldeles speciell form av opera. Min uppfattning är att musiken sällan speglar några djupare känslor och därför är inte musiken lika intressant och stimulerande som ett verk av Mozart, Puccini, Verdi eller Wagner nästan alltid är. Dessutom verkar det som Händel alltid behöver lång tid på sig för att komma fram till kärnan i verket.

Följaktligen tyckte jag nog, om jag skall vara ärlig, och varför skulle jag inte vara det, att första akten var ganska tråkig. Inte så att jag vill klaga på sångarnas prestationer eller orkesterns insats, men jag upplevde musiken som ganska enahanda, monoton och slätstruken.

Andra akten

I andra akten hände något och musiken ändrade karaktär och det blev både njutbart och roligt och sångprestationer blev bara bättre och bättre. Det är svårt att peka på något konkret men både jag och J upplevde att det skedde en förändring och det till det positiva. Till saken hör ju också att det var en hel del för mig helt nya sångare och produktionen var ett samarbete mellan Operahögskolan och Drottningholmsteatern.

Till sist

Avslutningsvis kan jag alltså konstatera att det var ett riktigt beslut att åka till Stockholm och se föreställningen trots att tågbiljetterna genom SJ:s idiotiska biljettsystem blev ovanligt dyra. Anledningen till att jag väntade att beställa biljetter så länge var att jag normalt vid mina operaresor ser minst två föreställningar och denna gången blev det bara Ariodante, eftersom J inte kunde följa med till Stockholmsoperan där det dagen efter gavs Gioacchino Rossinis Barberaren i Sevilla. Den kommer vi istället att se senare i höst även om jag inte egentligen är så förtjust i Rossini´s musik snubbelmusik kallar jag den.

Mathilde di Shabran

Ett uttalande som jag efter att ha lyssnat på Mathilde di Shabran i lördagens P2 utsändning inte längre håller fast vid. Det var en upptagning från Covent Garden Operan i London från hösten förra året som P2 sände. En av huvudrollerna sjöngs av de peruanske stjärntenoren Juan Diego Florez och även övriga roller var väl besatta.

Jag tvekar inte att säga att utsändningen är att betrakta som en världssuccé och har du möjlighet att höra den igen så missa inte det tillfället. Det var en fantastisk musik och detta är en opera som nästan ingen har hört tals om sedan premiären. Det är tydligen till följd av en ren forskningsinsats som man har lyckats hitta noter och annat som hör till operan och det är ju sådant som man bara blir glad av.

Mer att läsa