Armida – tenorfrossa från Metropolitan Opera

Armida med Renée Fleming

Armida – tenorfrossa från Metropolitan Opera

Igår var jag och hörde på Armida, säsongens sista föreställning från Metropolitan Opera på Spegeln här i Malmö.

Det är en ganska okänd opera och om jag skall vara helt ärlig hade jag inte hört talas om den innan jag läste programbladet för säsongens direktöverföringar från Metropolitan Opera.

Nu vet jag att Renée Fleming tydligen har sjungit rollen på Rossinifestivalen i Spoleto för mer än femton år sedan och innan dess finns det nog bara uppgifter om att Maria Callas hade sjungit rollen i början av 1950-talet. Att det är en okänd opera fick jag också bekräftat när jag kunde se att ett trettiotal personer hade sökt efter handlingen i operan via sökfunktionen på min hemsida.

Ända tills igår trodde jag att operan handlade om en trollpacka som trollade och förhäxade ett antal män till klippor på en ö, men det är förmodligen Georg Friedrich Händels Alcina som jag hade förväxlat med Armida.

Det är en opera som så vitt jag vet aldrig har spelats i Sverige eller dess närområden och länge trodde jag att det berodde på att föreställningen kräver inte mindre än sex tenorer och en mycket duktig sopran, typ Renée Fleming för att kunna spelas, men efter att ha sett och hört Armida är jag inte lika säker länge. Det sägs också att det var ett krav från Renée Fleming att hon ville sjunga den rollen just på Metropolitan Opera i New York, men om detta vet jag naturligtvis ingenting säkert och egentligen saknar det total betydelse i det här sammanhanget.

Kvällens dirigent hette Riccardo Frizza, en gentleman som jag inte tidigare har hört talas om men han skötte sitt uppdrag med äran i behåll.

Regissör var den inte helt okände Mary Zimmerman som i en av pauserna fick frågan vad som skilde att regissera en teaterföreställning och en operaföreställning och svarade att det var musiken.
För scenografi och kostym svarade Richard Hudson. Koreografin var fördelat på Graziela och Daniel Pelzig och Brian MacDevitt svarade för ljussättningen.

Några ord om föreställningen. Jag tyckte det var en strålande uppvisning i början av första akten, men efter en stund blev det helt ointressant rent musikaliskt sett. Nu skall det genast tillkännasge att jag inte är någon stor anhängare av belcanto- operor. Hur skönt det anses vara, men det är inget som jag blir direkt berörd av. Det är ett, tycker jag rimligt krav och en god anledning till ett operabesök.

I andra akten blev musiken stundtals lite mer intressant dvs mer känslosamt. Men att placera in en balett i opperahandlingen, som nog varade tjugo minuter eller så tycker jag inte hör hemma i en operaföreställning idag. Visst jag är bekant med Parisoperans krav på att varje operaföreställning skulle innehålla ett balettstycke på minst tjugo minuter, men det är inget so jag tycker är nödvändigt idag och på den tiden var det nog mest till för att herrarna skulle kunna följa med en balettdansös hem om han fann operan tråkig. Detta skedde, enligt uppgift t o m innan själva föreställningen var slut.

Därmed vill jag inte ha sagt att musiken var tråkig, eller att det dansades dåligt tvärtom, men för mig är det ändå sången som är det viktigaste och vill jag se balett så föredrar jag att bevista en balettföreställning.

Kvällens behållning var tredje akten med en makalös sånguppvisning från de agerande där ingen nämnd ingen glömd, men möjligen kan jag konstatera att Renée Fleming också är duktig på att agera. Trevligt var det också att få tillfälle att lyssna en gång till på Barry Banks, trots att han dog i första akten, men han ersatte tydligen någon som hade blivit sjuk i sista minuten.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det som vanligt blev en rätt fin operaupplevelse, från Metropolitan Opera, men det brukar det ju bli, men operan lämnade mig nästan helt oberörd men det sjöngs fantastiskt och särskilt från Lawrence Brownlee och Renée Fleming gjorde en bra insats.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Related posts

Kommentera