Björn Ekblom: Gripande säsongsavslutning från Met

Francis Poulencs Karmelitsystrarna var lördagens säsongsavslutning av direktsända operor från Metropolitan i New York. Det blev just en så gripande upplevelse, som jag hade förutspått. Jag hade inte sett den operan förut, men mina förväntningar infriades till 100%

Operan är en av de mest känsloladdade operor som skrivits, trots att den inte innehåller ett spår av kärleksintrig. Istället är det ett psykologiskt drama, som handlar om hur gudsfruktan kan övervinna dödsångesten. Slutscenen, där nunnorna en efter en förs till giljotinen och körsången tunnas ut i takt med att bilan faller, tillhör operalitteraturens mest gripande scener.

Jag tycker Metropolitan´s iscensättning gav full rättvisa åt dramat. Scenografin var sparsmakad och stilistisk. Övergångarna mellan de många scenbilderna kunde göras enkelt och utan longörer, som förtog tempot i det sceniska skeendet. Istället blev det dialogen, som fick spela huvudrollen. Något som upphovsmännen avsåg, då styckets franska originaltitel är just Dialogues des Carmélites.

Att operan grep tag i den närvarande publiken, märks på, att det inte förekom en enda applåd under akterna. Ingen ville bryta det förtätade dramat genom att klappa händerna. Trots att korta musikaliska pauser fanns vid bytena av scenbilder.

Metropolitanoperans chefsdirigent Yannick Nézet-Séguin tog ut mesta möjliga ur den melodiskt vackra och mycket måleriska musiken i denna opera. Och musikaliskt sett hade han god hjälp av en fantastisk orkester och mycket goda sångare på scenen.

Isabel Leonard i huvudrollen som novisen Blanche var helt perfekt i sin roll. Hennes sopran är vacker och ungdomligt lyrisk och den klädde hennes rollkaraktär in i minsta detalj. Över huvud taget hade man lyckats hitta perfekta röster och aktörer i samtliga roller. Karita Mattila som den döende priorinnan. Erin Morley som den gladlynta novisen Constance. Adrienne Pieczonka som den nya Priorinnan och Karen Cargill som Moder Marie blev alla ett med sina roller.

En ny bekantskap för mig, tror jag att David Portillo var i rollen som Blanches bror. Det var ingen stor tenor han visade upp. Istället nästan en smörtenor som fint speglade uttrycket hos en ung ädling. Åter rätt röst och aktör i rätt roll.

Med detta lägger vi operasäsongen 2018 – 19 till handlingarna, men nästkommande säsong ser inte mindre spännande ut. Vad sägs om så skilda kompositörer som Glass, Gershwin, Puccini, Berg, Wagner och Händel. Vi operavänner kan översommra med tillförsikt.