Björnen og Satyricon på Takkelloftet – synopsis

Walton beskrev operan som en “Extravaganza” snarare än en opera, och den var en sorts återgång till den kvickhet och stilfullhet som hade funnits i Façade. Operan varar bara 45 minuter och är tonsatt för tre sångare och en liten orkester förstärkt med ett piano, en harpa och slagverk. Det var sångaren Peter Pears som hade föreslagit Tjechovs burleska pjäs Björnen och Walton skapade en liknande lätt och parodisk musikstil med nästan uteslutande rytmdominerad kvasi-recitativ. Operan uruppfördes den 3 juni 1967 på Aldeburghs operafestival.

Björnen

Popova er enke og tro mod mindet af hendes af döde mand, Popov. Tjeneren Luka kommenterer hendes overdrevne sorg. En af Popovs kreditorer, Smirnov, dukker op.Efterhånden som historien udspiller sig, står det klart. at Popov var en skörtejaeger og sin hustru utro. Smirnov og Popova kommer op at skaendes og ender med at komme i duel med skarpladte pistoler. Ingen af dem kan dog skyde, da de er blevet forelskede i hinanden. I slutningen af operaen betragter Luka med vantro de nye elskende.

Satyricon


Satyricon er en kammeropera baseret på Petromus’satire över det sene romerske samfunds dekadence fra det förste århundrede efter Kristi födsel. Den blev skrevet under Bruno Madernas sygdom, kort for hans dod, og havde premiere som led i Holland Festivalen i 1973.

Vaerket består af 16 numre uden fast raekkefolge, med 5 båndede numre ind imellem. De fire hovedpersoner er vaerten Trimalchio, Fortunata, hans hustru, kobmanden Habionas og Eumolpus.

Trimalchio er en velhavende romer, hvis överdådige livsstil og vulgaere smag saettes i relief af hans tåbelighed og det sociale og kulturelle forfald, han står som repraesentant for. Det er ingen egentlig handling, heraf den åbne form med 16 episoder, hvis raekkefolge Maderna overlader til sine fremstillere,udover at udstille den sociale status, som hovedpersonen er så stolt af, som en absurd og afskyelig konstruktion. Trimalchios servile tilbojeligheder og praetentioner på det kulturelle område understreges i partituret af parodiske musikalske citater, fra Monteverdi og Gluck til Wagner og Puccini, groft sammensat i kontrapunktisk stil med larmende cirkusmusik.

Upphovspersoner

Musik och text:Björnen: William Walton|Text: Paul Dehn och William Walton|Satyricon: Bruno Maderna|Text:  Ian Strasfogel och Bruno Maderna som bygger på Petronius