Capriccio på Kungliga Operan

Capriccio på Kungliga Operan - synopsis Capriccio på Kungliga Operan - synopsis

Tillsammans med författaren Hugo von Hofmannsthal hade Strauss skapat operorna Elektra, Rosenkavaljeren, Ariadne på Naxos, Die Frau ohne Schatten, Die ägyptische Helena och Arabella. När von Hofmannsthal dog 1929 behövde Strauss finna en ny librettist. Tillsammans med författaren Stefan Zweig skapade han operan Die schweigsame Frau 1935. Men på grund av Zweigs judiska börd blev deras samarbete ohållbart och Zweig lovade att hitta en ersättare för Strauss kommande projekt. Det blev teaterhistorikern Joseph Gregor med vilken Strauss kom att arbeta tillsammans med i operorna Friedenstag och Daphne. Samarbetet blev dock inte vad Strauss hade hoppats på. Redan 1934 hade Zweig nämnt librettot till en gammal italiensk operaparodi: Prima la musica e poi le parole (Först musiken och sedan orden) av Giovanni Battista Casti, som Zweig hade hittat på British Museum i London. Texten hade använts av Antonio Salieri till samma opera och uruppförts tillsammans med Mozarts opera Der Schauspieldirektor 1786. Zweig föreslog för Gregor att denne skulle skriva ett scenario och skicka till Strauss. Gregor gjorde så men fick inget svar då Strauss irriterades över att texten inte var skriven av Zweig. I fyra år låg texten i vila.

 

Akt 1

Tid och plats: Ett slott utanför Paris vid den tid då Gluck inledde sin operareform ca 1775.

På ett slott samlas några vänner för att fira den unga änkan, grevinnan Madeleines födelsedag. Kompositören Flamand, som skrivit en sextett till hennes ära, och diktaren Olivier, som skrivit en pjäs, är båda förälskade i grevinnan. De börjar qenast diskutera huruvida hon föredrar musik eller text: grevinnan. “Prima la musica, dopo le parole” eller “Prima le parole, dopo la musica”.

Teaterdirektören La Roche som skall sätta upp Oliviers pjäs på slottet med Oliviers f d älskarinna, skådespelerskan mlle Clairon i huvudrollen, förkastar de bådas argument och menar att teaterkonsten överskuggar texten och musiken, eftersom den använder dessa som sina tjänare i ett i övrigt spektakulärt sammanhang.

Flamand och Olivier försvarar nu båda Gluck medan La Roche anser sig stå på publikens sida, den publik som älskar stor show, opera buffa och virtuos italiensk operasång.

Grevinnan och hennes bror för en liknande diskussion. Grevinnan tror sig föredra musiken, men greven menar att hon snarare är intresserad av dess upphovsman Flamand. Greven föredrar texten, men även i hans fall kanske det snarare handlar om dess utövare, mlle Clairon, hans nya stora kärlek.

La Roche redogör för programmet till grevinnans födelsedagsfest: en sinfonia av Flamand, ett skådespel av Olivier där greven och mlle Clairon spelar huvudrollerna, sedan ett grandiost spektakel med balett ochitalienska sångare och sist men inte minst en hyllning från La Roche själv, vars innehåll han inte vill avslöja.

Mlle Clairon anländer och börjar repetera med Greven. Oliviers skådespel avslutas med en sonett, som han skrivit till grevinnan. Flamand blir genast inspirerad att tonsätta den, till poetens förskräckelse. Olivier förklarar grevinnan in kärlek och ber henne äntligen välja mellan honom och Flamand.

När grevinnan får höra Flamands tonsättning av Oliviers sonett förklarar hon att de båda konstnärerna är oupplösligen förenade i detta mästerverk.

Nu är det Flamands tur att förklara henne sin kärlek. Också han kräver besked om vem hon älskar och hon lovar att ge honom detta klockan elva påföljande dag i biblioteket.

Greven återvänder från sin repetition. När grevinnan berättar om Flamands och Oliviers stormande uppvaktning undrar han vad det skall bli av allt detta. Hon svarar: “Kanhända rentav – en opera!”

Alla samlas för förfriskningar och La Roche bjuder på underhållning med dans och italiensk sång. Åter börjar diskussionen om text, musik och om operakonstens problem. När La Roche avslöjar sitt eget inslag i festen, en apoteos med titeln Pallas Atenas födelse, utbryter ett gräl mellan Olivier och Flamand och La Roche. Grevinnan ber dem försonas i en gemensam uppgift som greven förelägger dem. De skall skapa en opera av det ämne som orsakat deras konflikter: “Skildra er själva! Det som har tilldragit sig i dag – det som vi alla har upplevt – dikta och komponera det till en opera!”

Mlle Clairon måste resa och greven erbjuder sig att följa henne. La Roche, Flamand och Olivier ger sig också iväg ivrigt diskuterande sitt gemensamma operaprojekt.

I den tomma salongen kommenterar betjänterna dagens händelser och debatterar själva opera och teater. “Hela världen är tokig, alla spelar teater. Oss för de inte bakom ljuset; vi ser bakom kulisserna.”

Plötsligt hör man sufflörens röst. Monsieur Taupe har helt enkelt somnat och bliv/it borlalömd. “Mina egna viskningar söver mig. När jag somnar blir jag en stor händelse! Skådespelarna talar inte längre – publiken vaknar!” Hovmästaren bjuder honom på mat och ser till att en vagn blir förspänd.

Grevinnan är nu ensam kvar. Hovmästaren meddelar att Olivier vill träffa henne följande morgon i biblioteket för att diskutera operatexten. Grevinnan erinrar sig att Flamand också skall komma dit vid samma tid. Hon sjunger sonetten. Vem skall hon välja? Väljer hon den ene förlorar hon den andre. Finns det en avslutning som inte är trivial?

Gunilla Petersen

Programredaktör

Richard Strauss och hans textmedhjälpare Clemens Krauss skrev Capriccio i en akt, uppdelad i tretton scener. Men efter urpremiären delade man ofta in operan i två delar och så gör vi även här på Kungliga Operan, där vi lägger in en paus efter ca 1 timma.

Upphovspersoner

Musik: Richard Strauss Text: av Clemens Krauss och Richard Strauss.

Libretto

AUF DEUTSCH

Mer om Capriccio