Carmen Folkets Hus och Parkers biografer 2014

Carmen Metropolitan Opera synopsis 2014
81 / 100

Carmen tillhör en av världens mest spelade och populäraste operor, men det är nog det operaverk  som jag har upplevt minst antal gånger. Det är till exempel första gången jag upplever George Bizets verk från Metropolitan Opera i New York

Carmen Folkets Hus och Parkers biografer 2014

Det beror säkert på olika saker, men mest tror jag att det hänger samman med att det trots lätt igenkänningsbar musik och kända och populära arior är det i grunden ett ganska lättviktigt verk som jag egentligen inte ser som särskilt berörande trots den dramatiska och intensiva handlingen.Det är en opera  som egentligen bara innehåller några njutbara arior, men som helt saknar botten.

Det är i grunden ett verk som är mest stimulerande för en person som inte går särskilt ofta på ett operahus eller rentav mest lämplig för en förstagångsbesökare som vill lockas in i operans underbara värld.

Alla uppsättningar tycks likna varandra mer eller mindre och det centrala i handlingen framställs med hjälp av  en kasern- och cigarrettfabrik och fram och baksidan av en tjurfäktningsarena.

Ibland försiggår smugglarscenen i ett bergsparti ibland i en skrivsal i en äldre skolbyggnad, men det tycks alltid finnas hus med i bilden.

Richard Eyres låter den kända handlingen utspelas inuti en tjurfäktningsarena i  början av Franco-eran i Spanien. Det är en tidsförskjutning av dramat som varken är negativt eller positivt. Möjligen är det det ett förvirrande grepp om man har alla bilder hur det brukar gestaltas kvar i huvudet.

På ett plan är det ju en ganska traditionell uppsättning, men ändå med inslag som jag vanligtvis inte förknippar med en föreställning av Carmen.

Samtidigt är det bra flyt i föreställningen och det fanns inte utrymme för några döda punkter och den georgiskfödde mezzosopranen Anita Rachvelishvili är förmodligen det närmaste Carmen man kan komma i dag. Det blir ju inte sämre av att Aleksandrs Antonenko också är trovärdig som Don José åtminstone i huvudsak.

Escamillo sjöngs av Ildar Abdrazakov och han gör ännu en fin och kraftfull insats precis efter Figaro. Zuniga gestaltas av den amerikanske basbarytonen Keith Miller och han gör också en trovärdig och säker insats.

Även  andra sångare utmärker sig sångligt, men jag tycker nog att de äldre gentlemännen som sjunger Remendado och Dancaire gestaltningsmässigt får betraktas som överåriga och knappast trovärdiga i sammanhanget.

Kör och orkester gör som vanligt en utmärkt insats, men det brukar jag ju kunna förvänta mig från det hållet också. Dansinslaget kändes i alla fall så här i efterhand helt OK, men då förstod jag inte tanken bakom inslaget. Det gör jag fortfarande inte, men elegant och vackert var det.

Men den bästa och helt avgörande insatsen för min operaupplevelse svarar den rumänska sopranen Anita Hartig för utan någon som helst tvekan. Hennes sceniska och sångliga framträdande lämnar intet i övrigt att önska. Det är hennes magnifika insats som gör att jag ledigt och lätt glömmer missar av framförallt huvudparet.

Sceniskt och sångligt vill jag nog räkna detta till en av de bästa uppsättningar som jag har upplevt även om jag hört bättre enskilda sånginsatser och gestaltningsmässigt mer trovärdiga, men som helhet bleetv detta mycket bra.Särskilt för en operaälskare som egentligen inte alls älskar Carmen.

Så här upplevde min operavän Björn från Lidköping föreställningen:

Den i de ledande rollerna, som imponerade minst på mig, var tenoren Alexandrs Antonenko. Han hade påtagligt svårt, att hitta rätt i det höga registret, även om jag tyckte att hans röst satte sig bättre, ju längre föreställningen gick. Det fenomenet har vi hört förut.

Det kanske är svårt att leverera fullt ut och vara väl uppsjungen vid lunchdags, som är den realtid föreställningarna sänds ifrån USA.

Musikaliskt sett blev jag inte klok på den unge spanske dirigenten Pablo Heras-Casado. Vid de tillfällen vi såg honom i bild vid orkesterstyckena, tyckte jag att hans taktgivning, utan taktpinne, verkade otydlig. Men orkestern spelade ju bra. Antingen gjorde de det utan att försöka följa dirigenten eller så var det helt enkelt jag, som inte förstod hans slagteknik. Bra lät det i alla fall, även om kören vid något tillfälle kom lite i otakt med orkestern

Scenografin var stor och detaljrik, men ett skickligt utnyttjande av vridscenen gjorde ändå föreställning relativt lättmanövrerad. Handlingen var denna gång flyttad till Francos första år vid makten och soldaterna utgjordes av den halvmilitära polisen Guardia Civil. Denna tidsresa varken förstörde eller tillförde något. Det tycks vara något av ett mode bland dagens operaregissörer att plantera om handlingen i kassiska operor både i tid och rum. Ibland har det ett tydligt och vällovligt syfte, men oftast känns det bara påklistrat. Om Richard Eyre hade något syfte med Carmens tidsresa, så förstod jag den i alla fall inte.

Om föreställningen

Settt föreställningen på biograf Spegeln 1.11.2014

Upphovspersoner

Musik: Georges Bizet
Libretto: Henri Meilhac och Ludovic Halévy efter en novell av Prosper Mérimée

Kreativt team

Dirigent: Pablo Heras-Casado
Regissör: Richard Eyre
Scenografi: Rob Howell
Kostymdesign, biträdande:Irene Bohan
Ljusdesign: Peter Mumford
Koreografi: Christopher Wheeldon

Medverkande

Carmen: Anita Rachvelishvili
Don José: Aleksandrs Antonenko
Micaela: Anita Hartig
Escamillo: Ildar Abdrazakov
Frasquita: Kiri Deonarine
Mercédès: Jennifer Johnson Cano
Remendado: Eduardo Valdes
Dancaïre: Malcolm MacKenzie
Zuniga: Keith Miller
Moralès: John Moore
Dansare: Maria Kowroski
Dansare: Martin Harvey

Mer att läsa