Christoph Willibald Gluck kompositör 1714-87

Gluck växte upp i Böhmen och studerade i Prag där han bl.a var organist i Tynkyrkan. Omkring 1735 kom han till Wien och engagerades av den italienske fursten Melzi till dennes orkester i Milano.Man vet inte vad Gluck hade för arbete där men det finns en del triosonater från denna tid,och det är möjligt att han främst sysslade med kammarmusik.

Christoph Willibald Gluck

Operadebuten ägde rum 1741 med Artaserse som var skriven i tidens stil och blev så väl mottagen att Gluck skrev ytterligare sju operor för Milanos räkning,men 1745 for han vidare till London där han blev bekant med Händel och skrev två operor. Dessa blev dock inte de framgångar han hade hoppats.

Mellan 1746 och 1752 reste Gluck omkring i Europa och arbetade där han fick möjlighet. Han kom bl.a till Dresden och Wien och hösten 1748 till Köpenhamn, där han i april 1749 dirigerade sin egen La contesa dei numi, som han hade skrivit med anledning av den blivande Kristian VII:s födelse. I Köpenhamn träffade han Scheibe, som just då nedtecknade sina tankar om operaestetik. 1750 gifte sig Gluck i Wien men måste än en gång bege sig till Prag och Neapel innan han 1752 kunde slå sig ned definitivt i Wien som kapellmästare.

Greve Durazoo

1754 fick han i uppdrag av greve Durazoo som var chef för både Burgtheater och Kärnterthortheater, att bearbeta de de franska komiska operor som skulle uppföras i Wien och att komponera musik till båda teatrarna. Från den tiden härstammar tre italienska operor av Gluck, alla till texter av Metastasio och i den gängse neapolitanska stilen. Kompositionerna från slutet av 1750-talet var däremot franska komiska operor.

1761 blev Gluck bekant med den italienske författaren Calzabigi som efter deras framgångsrika samarbete kring baletten Don Juan skrev texten till Glucks första s.k reformopera Orfeus och Eurydike (1762). Operan kom till i intim samverkan mellan textförfattaren, kompositören och koreografen Angiolini så att text, musik och iscensättning skulle smälta samman i en högre enhet. Dessa reformidéer kommer klart till uttryck i förordet till Glucks nästa reformopera, Alceste (1769),där han framhäver att musiken skall tjäna poesin genom att understryka stämningen och följa handlingen utan onödiga utsmyckningar. Han påpekar också att han har försökt undvika allt virtuosori som fördunklar klarheten. Det bör dock nämnas att Gluck mellan dessa båda verk skrev inte mindre än sex operor i den gamla stilen, eventuellt tillfällighetsverk för hovets bruk.

Piccinni

Den tredje reformoperan med text av Calzabigi, Paridi ed Helene (1770) fick ett kyligt mottagande och Gluck skrinlade planerna på nya operor. 1772 läste han emellertid en bearbetning av Racines Iphigénie en Aulide och började genast sätta musik till den. Han satsade på att få den färdiga operan uppförd i Paris. Den blev en triumf och detsamma gällde Glucks franska bearbetning av Orfeus och Eurydike (1774).

De sista åren av sitt liv alternerade Gluck mellan Wien och Paris. I Paris uppstod en regelrätt fejd mellan anhängarna av Gluck och hans operareform och anhängarna av italienaren Piccinni,och hela det kulminerade då båda satte musik till Guillards tragedi Iphigénie en Tauride. Glucks verk segrade stort vid uppförandet 1779.Men då Echo ed Narcisse samma år gjorde fiasko lämnade Gluck Paris och tillbringade sina sista år i Wien utan att skriva operor.

Hans operor, ett urval

Verk Svensk titel Premiär
Alceste Alceste
Orfeus och Eurydike Orfeus och Eurydike 1774
Iphigénie en Aulide Ifigenia i Aulus 1774
Iphigénie en Tauride Ifigenia på Taurus 1779
Ifigenia på Taurus Ifigenia på Taurus 1779

Läs mer

 

swish