Così fan tutte premiärsuccé Den Kongelige Opera 2011

Così fan tutte premiärsuccé Den Kongelige Opera 2011 Così fan tutte premiärsuccé på Den Kongelige Opera i Köpenhamn
75 / 100

Così fan tutte, Mozart´s kärleksopera i den mån att inte alla hans operor handlar om kärleken på ett eller annat sätt, om inte annat kärleken till den kvinnliga rösten. Det är i grunden en rätt larvig historia, vilket ju nästan alla operor kan sägas vara, med några viktiga undantag, ingen nämnd ingen glömd.

Così fan tutte premiärsuccé Den Kongelige Opera 2011

Det här är min tredje version av Cosi fan tutte, Drottningholms Slottsteater och nu senast Kammaropera Syds version på biografteatern Scala i Ystad. Dessa uppsättningar innehåller var och en på sitt sätt förtjänster, men de går naturligtvis inte att jämföras med varandra. Det är ju inte heller nödvändigt.

Cosi fan tutte handlar om trohet och otrohet och här är det den kvinnliga troheten som står på spel. Systrarnas respektive, Guglielmo och Ferrando, kallas plötsligt ut i kriget, men detta är egentligen en ren konstruktion från Don Alfonso´s sida (Johan Reuter), för hans egentliga syfte är att vinna ett vad och samtidigt få någonting att le åt. Till sin hjälp har han den trogna Despina, som medbrottsling, givetvis mot en rundlig ersättning.

Dorabella, (Elisabeth Jansson) och Fiordiligi, (Inger Dam-Jensen) skaffar sig snart nya älskare, trots sina löften om evig trohet till Guglielmo (Palle Knudsen) och Ferrando (Peter Lodahl).

Egentligen har jag nog alltid haft uppfattningen att operan slutar lyckligt, men efter att ha sett Guy Joostens i övrigt utmärkta uppsättning är jag mer tveksam till denna uppfattning.

Uppsättningen hade egentligen premiär redan säsongen 1996/97 på Vlaamse Opera i Antverpen och ingick då i en serie Mozartoperor med libretto av Lorenzo da Ponte, men har först nu letat sig fram till våra breddgrader och Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Hela handlingen utspelar sig på ett trestjärnigt hotell i mitten av förra århundradet någonstans i Italien får man förmoda.

Till en början gillade jag inte detta upplägg, men vande mig vid detta under föreställningens gång. Min första reaktion var inte en hotellobby till, men förmodligen var det just denne Joosten som var först med detta upplägg och alla de andra uppsättningarna som jag har sett har förmodligen tillkommit efter hans premiär.

I det här sammanhanget kan det vara på sin plats att nämna att jag inte är någon beundrare av uppdateringar. Det är min fasta övertygelse att verken bör framföras enligt kompositören och librettistens anvisningar, i princip. Det finns naturligtvis flera undantag, men de bekräftar bara huvudregeln.

Min tveksamhet infann sig redan från början. Ett ögonblick trodde jag att dirigenten hade förlagt partituret, men det visade sig snart att så inte var fallet. Dock är jag mycket tveksam till hans tempi. Enligt min alldeles bestämda uppfattning skall åtminstone ouvertyren spelas fortare och gärna starkare, än den mesiga inledningen vi fick lyssna till premiärkvällen.

Även här vande jag mig småningom till det långsamma tempot, men de återkommande pauserna hade jag svårt för. Dessa kan kanske förklaras av premiärnervositet?

Sångligt sett var det en riktig stor musikalisk upplevelse och här noterade jag egentligen inte en enda svag punkt; alla var helt enkelt strålande. När Fiordiligi, Dorabella och Don Alfonso framförde ”Soave il vento” började jag känna mig hemma och när Ferrando (Peter Lodahl) hade framfört sin stora aria ”Un àura amorosa del nostra tesoro” då var jag ohjälpligt fast och sedan blev det bara bättre och bättre och här utmärkte sig framförallt Inger Dam-Jensen och Elisabeth Jansson. Lina Johnson´s Despina måste väl betraktas som ett riktigt genombrott?

Både Johan Reuter och framförallt Palle Knudsen gjorde alldeles utmärkta insatser såväl sceniskt som sångligt. Till det goda slutresultatet medverkade såväl orkestern som operakören, men det behöver jag kanske inte särskilt poängtera.

Det är en väl bevarad hemlighet att det i diket på Den Kongelige Opera, sitter en orkester av världsklass. (Enligt Daniel Barenboim). Operakören motsvarar också alla högt ställda förväntningar.

Jag är inte särskilt förtjust i uppdateringar, men denna föreställning utgör ett av de viktiga undantagen och igår kväll tror jag att jag t o m började förstå regiupplägget och inte heller har jag något negativt att framföra över det scenografiska och kläderna var helt underbara.

Att detta är ett av Mozart´s bättre komiska verk, bevisades igår på premiärkvällen, även om jag tycker bättre om hans ”Don Giovanni”, men nu pratar vi om smak och tycke – så gör vi ju alla.

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik: W A Mozart
Libretto: Lorenzo da Ponte

Läs mer