Cosi fan tutte som operabio i efterhand

Cosifantutte

Cosi fan tutte som operabio i efterhand

Così fan tutte från  Metropolitan Opera i New York

Musik: W A Mozart| Libretto: Lorenzo da Ponte

I går var det samtidigt premiär på Richard Strauss Rosenkavaljeren på Malmö Opera, en efterlängtad premiär, samtidigt var det dags för Così fan tutte, direkt från Metropolitan Opera i New York. En premiär på ett operahus överträffar eller förväntas att överträffa en digital överföring när den sker på samma tid. Dessutom finns det ju generösa möjligheter att uppleva sändningen från New York dels på reprisen dagen efter (Spegeln i Malmö) dels söndagen veckan efter och påföljande måndag (Kino i Lund).

Valet är lätt och helt oproblematiskt, men hade jag tänkt efter ordentligt hade jag nog valt att se föreställningen på Kino i Lund och i stället tillbringat dagen i det vackra sommarvädret. Det fanns dock flera anledningar att se uppsättningen dels är det alltid en fröjd att upppleva James Levine på podiet och detta är ju egentligen att räkna som hans definitiva återkomst efter en längre tids sjukdom.

Nästa säsong är han i gång som vanligt med sex uppsättningar varav två kan upplevas på FHP:s digitala biografkedja nämligen Figaros bröllop och Mästersångarna i Nürnberg.

Handlingen i W A Mozart´s Cosí fan tutte kan ju knappast rubriceras som särskilt politiskt korrekt, men jag anser ändå att det är en felaktig utgångspunkt att bedöma ett verks kvaliteter. Det borde vara möjligt att betrakta detta verk som några timmars förströelse med helt underbar fantastiskt ljuvligt vacker musik och helt bortse från den töntiga handlingen.

Töntig handling är ju  för övrigt inget som just detta verk är ensam om. Vid behov kan jag utan tvekan presentera en lång lista på dylika verk. Helt avgörande för mig är ju ändå musiken och sången som direkt styr min upplevelse. det är ju  för övrigt ingen nackdel om handlingen var annorlunda och bättre, men det är ju knappast något som vi kan påverka i efterhand. Det var en helt utmärkt operaupplevelse som inte lämnade något i övrigt att önska, men visst var det en klassisk eller mycket traditionell uppsättning som fi fick oss till livs. Det är skönt att i bland bara kunna luta sig tillbaka och njuta av en välsjungen och välspelad föreställning och helt enkelt njuta av en fantastisk orkestersats under ledning av James Levine och Metropolitan opera orkester.

På sånginsatserna kan jag inte klaga och bäst bland herrarna anser jag bestämt att Rodion Pogossov var, men Matthew Polenzani levererade också en fin tolkning av Un aura amorosa. Basbarytonen Pogossov och buffabasen Marizio Muraro var helt nya bekantskaper för mig, men de hör jag gärna mer av.

Att utse bästa kvinnliga sångare blir för mig en nästan helt omöjlig uppgift, men Susanna Phillips visade verkligen framfötterna efter sin något slätstrukna insats som Musette i la Bohème från samma scen tidigare i månaden. Det finns egentligen bara en enda anmärkning att rikta mot föreställningen och det skulle då vara att sångarna kunde vara något yngre och se lite mer ungdomliga ut än de gjorde.

För några år sedan upplevde jag en utmärkt uppsättning på Drottningholms slottsteater, med delar av den unga sångareliten i rollerna och även om det inte går att jämföra föreställningar, särskilt inte med så olika förutsättningar, så visar det ju att det går att göra olika föreställningar av samma verk.

I rollerna: 

Susanna Phillips – Fiordiligi

Isabel Leonard – Dorabella

Danielle de Niese – Despina

Matthew Polenzani – Ferrando

Rodion Pogossov – Guglielmo

Maurizio Muraro – Don Alfonso

Produktionsteam

Dirigent: James Levine

Regi: Lesley Koenig

Designer: Michael Yeargan

Ljussättning: Duane Schuler