Dancer in the Dark på Den Kongelige Opera 2010

Dancer in the Dark på Den Kongelige Opera 2010 Dancer in the Dark at Danish Royal Opera Copenhagen - synosis
75 / 100

Häromkvällen kväll var jag på Den Kongelige Opera i Köpenhamn och såg Poul Ruders Dancer in the Dark, operan som bygger på Lars von Triers kända film med samma namn.

Dancer in the Dark på Den Kongelige Opera 2010

Jag kan direkt meddela att jag inte har sett filmen, men väl hört talas om den. Librettot är gjort av operans dramaturg Henrik Engelbrecht och det är naturligtvis bara en del av filmen, men så måste det ju vara om det görs en opera, som dessutom inte är längre än 70 minuter.

Dancer in the Dark handlar i korthet om Selma som lämnar sitt gamla hemland tillsammans med sin son för att få hjälp med en ögonsjukdom som riskerar att göra dem båda blinda. Hon arbetar på en fabrik för att tjäna ihop nog med pengar så att hon kan betala för sonens operation, nu när de är i Amerika.

Selma och hennes son är inneboende hos en polisfamilj som har egna problem, vilket leder till att Bill, som han heter, stjäl hennes hopsparade pengar och dessa återfår hon först om hon är beredd att döda honom. Hon är mycket tveksam till detta, men till slut tillmötesgår hon hans begäran.

Innan eller samtidigt med dessa händelser blir hon dessutom av med sitt arbete på grund av sina synproblem.

Hon blir arresterad och döms i en summarisk rättegång till döden genom hängning och innan domen verkställs får hon reda på att sonens operation är lyckligt genomförd.

Det är alltså en mycket mörk föreställning, men som innehåller många bottnar som ger anledning till flera frågor: Varför måste man ha pengar för att få en nödvändig operation? Varför skall svaga individer alltid ha hjälp av redan utsatta människor? Var finns det egna ansvaret? Vad är det för ett rättssystem som dödar människor för att de saknar relevant juridisk hjälp? Ja, föreställningen väcker många frågor, men lämnar inga svar, men något måste vi kanske själva göra.

Om musiken tyckte jag mycket om, bitvis var den ganska melodiös och den följde alltid dramat. Orkestern under ledning av Michael Schönwandt svarade som vanligt för en alldeles utmärkt insats.

Om scenografi finns det heller ingenting att anmärka och för helhetsupplevelsen var det ett bra grepp att låta publiken se slutet från början. Det gav ju oss i publiken möjlighet att förstå att här handlade det inte om någon lustfylld upplevelse. Det tog ett par minuter, som kändes långa som ösregn, innan dirigenten slog an verket, men i efterhand så förstår jag poängen med detta.

På sångarinsatser kan man inte heller klaga de var alldeles utmärkta på alla håll och kanter, men bäst var ju Ylva Kihlberg och maken Palle Knudsen var inte heller dålig. Gert Henning-Jensen går från klarhet till klarhet och här var han verkligen i sitt esse.

Uppsättningen är ett samverkansprojekt tillsammans med NorrlandsOperan och efter Köpenhamn kommer föreställningen ha sin svenska premiär på NorrlandsOperan i Umeå, vilket sker den 15 oktober i år..
Dessutom kommer man att göra ett gästspel nästa år, tror jag, i New York och då är det nog en fördel att operan sjöngs på engelska, redan nu.

Totalt sett var det en mycket stark upplevelse, men det är kanske för mycket att tala om succé, men med tiden kan det säkert bli ett betydande verk och det är definitivt det bästa som jag har hört av Poul Ruders.

mer att läsa